Norrlandsbegreppet har myror i baken
Norrlandsbegreppet, regionsamarbeten, möjligheter, problem och fantomsmärtor kanske kan sägas vara ämnet för den här krönikan, som tar upp den här nya forskarboken från Umeå universitet, Luleå tekniska universitet och Mittuniversitetet:
Ett delat Norrland – på väg mot regioner?
Till den kommer jag att återkomma fler gånger framöver, den är mycket läsvärd och rekommenderas.
I papperstidningen med en poetisk teckning av Niklas Eriksson på temat.
Eftersom det tyvärr felaktigt, i en annars utmärkt text, på ett ställe i forskarboken angående mediernas bevakning står att regionfrågan bara tagits upp ett fåtal gånger på ledarplats i bland annat VK – vilket torde förvåna trogna läsare – så kommer här nedan några tidigare inlägg av mig på Norrlands- och regiontemat.
Ett slags sammanfattning, som en gest till den nya boken också som blir en ny källskrift att gå till för alla oss som intresserar oss för de här frågorna, av hur jag diskuterat frågor kring Norrland, Västerbotten, Umeå och regionala identiteter de senaste åren, och givetvis hur även mina egna perspektiv förändrats och utvecklats med tiden:
Umeå, Gävle, Uppsala, Stockholm – älskar, älskar inte
Vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?
Botniabanan är ett på edra platser
Doroteas kamp berör hela Västerbotten
Norrland, klichéerna och möjligheterna
Småföretagande och jämställdhet i Norrland
Förluster landsbygden inte har råd med
Kommer vi att bli Botniabor i framtiden?
Flabba inte för mycket åt fördomarna om Norrland
Nyåker, Örträsk och Norrland – mellan hopp och förtvivlan
Den tänkta storregionen rasar samman
Är Norrland en myt? Existerar Norrland?
Norrland är inte ett slutet kärl
Stig-Helmer, Waltons och regionfrågan
Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb
Nästan som i storstan – fast bättre och på eget vis
Bygg storstad i Umeå – för Norrlands skull
Ingen ska behöva längta bort på grund av intolerans
Regionfrågan – cliffhanger eller svart ruta
En kastad handske åt Botniaregionen
Byskolorna är landsbygdens bästa hopp
Lantisar, nollåttor och alla dessa myter
Rökmaskin eller klartecken för Norrland
Ikeas betydelse för Umeå. Och lägg inte ned byskolorna
Regioner och identiteter – sista ordet är nog inte sagt
Svårt att väcka entusias för regioner i Sverige
Här är karusellen som ska gå till kvällen
Kritik av regionfrågans hantering
Att Umeå växer är bra för hela Norrland
Landstingspolitik på väg att bli en snackis
Dåliga kompromisser lyfter inte Norrland
Tuffare för Norrland att få gehör
Bilden av Norrland – här och i omvärlden
Vad symboliserar skaparkraft i 2000-talets Norrland?
——————————————–
Norrlandsbegreppet har myror i baken
Det är anmärkningsvärt att regiondebatten kan vara så svagt utvecklad, trevande och misstrogen i ett av Sveriges viktigaste tillväxtområden. Den stora staden vid kusten växer så att det knackar, men vet inte riktigt hur den ska hantera sin egen utvidgning, socialt, ekonomiskt och med hållbar infrastruktur i en planering för 2000-talet.
Samtidigt har många orter i regionen svårt att förverkliga sina potentialer, att komma ut ur skuggan. Behovet av regionförstoringsprocesser över ett större geografiskt område, är lika uppenbart som oviljan hos många viktiga aktörer att tänka storregionalt.
Att de mindre orterna runt omkring får draghjälp av huvudortens tillväxt, men samtidigt är viktiga även för storstaden – en del av svaret på frågan hur många av de problem som uppstått där ska kunna hanteras – har svårt att få genomslag i debatten.
De små misstror storstaden, som arrogant tycks vilja sluka allt, och storstaden håller på sitt, utan mer än ett pliktskyldigt intresse för vad som händer direkt bortom de egna gränserna. Ingen säger nej, men få säger ja med något större engagemang, när det väl kommer till kritan. Det är som bäddat för ömsesidigt baktaleri.
Att medielandskapet är splittrat mellan ett nationellt och en mängd isolerade lokala perspektiv, utan det sammanbindande regionala perspektivet, hjälper inte heller.
Jag syftar förstås på situationen i Mälardalen.
Men det var inte det den här krönikan skulle handla om.
I veckan kom en forskarbok – ”Ett delat Norrland – på väg mot regioner?” – från Umeå universitet, Luleå tekniska universitet och Mittuniversitetet, som jag ska återkomma till här på ledarsidan framöver.
Boken sammanfattar ett projekt där ett antal forskare tittat på frågor som handlar om Norrland, regionala attityder, regionaliseringsprocesser och norra Sveriges framtidsperspektiv. Infallsvinklarna är många och det är omöjligt att sammanfatta alla delar i en text, men en genomgående frågeställning rör just Norrlandsbegreppet och Norrlandsidentiteten.
Finns det en sådan? Det är en avgörande aspekt i varje diskussion om nya regionbildningar mellan de nordligaste länen: Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland.
Jag tänker på hur relativt ofta det händer att man som umebo berättar för någon i Stockholm var man bor och får till svar något i stil med: ”Intressant, ja jag såg det där som hade hänt i Boden i går”. Eller: ”Kul med Ikea i Haparanda”. Eller: ”det går ju bra för Luleå i Elitserien nu”. Och man vill bara svara, med en egen TT-flash: hallå, extra, den genomsnittliga umebon bryr sig mer om vad som händer i Malmö än vad som händer i Luleå, Örnsköldsvik, Skellefteå eller Boden, och tvärtom. Utom då när det gäller hockey, och det intresset är inte alltid av den, hur ska vi säga, vänskapliga, lyckönskande sorten.
Den vanliga bilden är ju att övriga Sverige ser på Norrland som en diffus enhet däruppe någonstans, medan människor här vill betona att det är för stora avstånd och inbördes skillnader för att ett Norrlandsbegrepp ska duga och vara relevant.
Den nya forskarboken nyanserar och fördjupar den bilden i bidrag om politikens gränsdragningar, medielandskapet och medborgarnas känsla av hemhörighet – vilket det blir skäl att återkomma till. Men den bekräftar rakt igenom att Norrlandsidentiteten långt ifrån är något enkelt och självklart, varken på längden eller tvären.
Väger det som förenar, av tradition eller av trycket från samhällets strukturomvandlingar, tyngre än det som skapar konflikter och misstro?
Något slags Norrlandsidentitet existerar och har betydelse, parallellt med många lokala identiteter. Men den har svårt att bära upp både en problematisk syd-nord-dimension och en problematisk öst-väst-dimension.
Norrlandsbegreppet finns. Men det har myror i baken och kan inte sitta still. Myllret skapar både energi och irritation. Där är där man inte är. Här är här där man är. Här har man alltid med sig.
Det är väldigt svårt att skapa en norrländsk offentlighet och en Norrlandsdebatt som är större än de enskilda kommun- och länsperspektiven, men mer regionalt distinkt än det nationella perspektivet. Politiken lyckas inte, medierna lyckas inte, medborgarna efterfrågar det inte i någon större utsträckning. Lika fullt föreligger ett behov.
För till skillnad från Mälardalen har de flesta kommuner i norra Sverige inte bara ett vagt behov, utan ett akut behov av nya regionaliseringsprocesser. Problembilden är djupare här och marginalerna mindre, på sina håll obefintliga.
Nya samarbeten, en solidaritet inom ramen för ett regionalt helhetstänkande, kommer att krävas för att framtidens landsbygd ska kunna hållas levande, med social service, infrastruktur, valmöjligheter och företagande.
Och de norrländska städerna och stadsnära kommunerna vid kusten har inte, i sin konkurrens med regioner söderut, råd på sikt att se den omgivande glesbygden förtvina.
Övergripande regionprojekt kan i det sammanhanget bli till hjälp även för lokala experiment, och omvänt.
De nordligaste länen kommer dessutom, vare sig de vill eller inte, att tvingas gå samman oftare för att kunna hävda sig i dragkampen om investeringar och satsningar, nationellt och internationellt.
Den norrländska mångfalden, som gör Norrlandsbegreppet svårdefinierat och ibland omöjligt, kommer att bli ännu viktigare att betona och bejaka framöver. Det får aldrig handla om att likrikta och förenhetliga.
Men en del gamla gränsdragningar och låsningar på kartorna – oviljan att erkänna att det i många lägen är vettigt och berikande att se en större regional gemenskap – kommer att framstå som ohållbara och hämmande.
Varför inte se de upplösta gränserna som en möjlighet till frigörelse och större egenmakt för hela norra Sverige?
