Nordmaling vs Umeå – katten på råttan, råttan på repet?

Veckans ordväxling Nordmaling vs Umeå är ämnet för den här veckans lördagskrönika, som handlar om regionalt samarbete mellan små och stora, och vad en regional sammanhållning kräver.

—————————————————————-

Umeå, Nordmaling – katten på råttan, råttan på repet?

Och katten på råttan, och råttan på repet, och repet på oxen, och oxen på vattnet, och vattnet på elden …

Nordmaling vill genom riktad reklam locka unga familjer i Umeå att packa flyttlassen och dra några Botniabanestationer söderut, med pendlingsmöjligheter, billiga småhuspriser och närheten till havet som argument.

Det är klart som sjutton att Nordmaling vill det.

Inleder de varje dag med en morgonbön på kommunhuset torde den handla om just det: hur ska Nordmaling kunna bli ett alternativ för unga människor i Umeåregionen som är i färd med att rota sig geografiskt, socialt och yrkesmässigt? Hur ska Nordmaling kunna erbjuda något som för vissa människor i vissa faser av livet är mer lockande än vad Umeå erbjuder?

Få saker kan vara viktigare för Nordmalings framtid – som oundvikligen kommer att utspela sig i Umeås närhet. Det vore väl tjänstefel om inte alla kommunpolitiker och andra ansvariga för Nordmalings utveckling hoppades på att en del av Umeås för norrländska förhållanden kraftiga befolkningstillväxt ska komma den egna kommunen till del. Regionförstoring kallas det, och är de mindre kommunernas bästa chans.

Det är ju ett av de regionala argumenten för Botniabanan: att sådana nya flytt- och boendemönster ska bli möjliga längs kusten, också bort från de mest tillväxtstarka städerna. Att landsbygden som miljö ska kunna få ett uppsving, tack vare en stark stads tillväxt och infrastruktur och samarbeten som sprider de positiva effekterna av den tillväxten över större områden.

Lita på att varenda kommunpolitiker och strateg i Bjurholm, Vännäs, Vindeln och Robertsfors går med precis samma förhoppningar. Fördjupade regionsamarbeten, och sammanväxande bo- och arbetsmarknader, är små landsbygdskommuners kanske främsta hopp.

Att ett samarbete fördjupas, samtidigt som viss konkurrens och tävlan består, i synnerhet mellan de små å ena sidan och den stora å andra sidan, är ingen självmotsägelse.

Men det gäller även för landsbygdskommunerna att tänka igenom på vilket sätt de vill växa.

Regionförstoring gör att en region kan erbjuda en större mångfald av livs- och boendemiljöer och sammantaget tilltala fler människor än som vore fallet om bara en ensam storstad växte medan landsbygden tynade bort, eller om allt bara vore landsbygd utan några utpräglat urbana miljöer.

Därför är kombinationen av storstadsvisioner i Umeå och en levande landsbygd med bevarade byskolor och småskalig service i de mindre kommunerna så mycket mer genomtänkt och tilltalande, än den förödande föreställningen att det bästa vore om hela Norrland bestod av ungefär lika stora och till förväxling lika småstadstätorter, som alla erbjuder ungefär samma sak, som är strikt normerade och med vägar genom utdöda, tömda byar emellan.

Ett motsvarande drama utspelar sig just nu i landstinget, som ställer frågor om regional solidaritet på sin spets. Åseles och Doroteas berättigade kamp för överlevnad har med hela Västerbottens möjligheter att behålla befolkningsmängd, service och företagande att göra. Tillgången till vård i inlandet är inte bara en inlandsfråga, utan ligger i allas långsiktiga intresse. Det måste vara kärnan i ett regiontänkande – att en enskild kommunens öde är kopplat till alla de andras, inte i form av den enas död är den andras bröd, utan i form av den enas bröd är den andras bröd och den enas död är den andras död.

Kan Nordmaling, och de andra mindre kommunerna i Umeåregionen, locka till sig en del unga familjer från Umeå är det sannolikt bara positivt för alla, även för Umeå, för det skulle visa att regionförstoring fungerar och kan ge ett lyft åt landsbygdskommuner.

Vad de andra irriterar sig på i Nordmalings planer är snarare valet av metoder, och att de så uppenbart symboliserar ett nollsummetänkande som spär på föreställningar om att samarbeten är omöjliga eftersom intressemotsättningarna är för stora.

Nyheten har också följts av en irriterad ordväxling mellan Umeås kommunalråd Anders Ågren (M) och Nordmalings kommunalråd Ulla-Maj Andersson (S).

Ågren skriver på sin blogg:

”Gärna offensiva marknadsföringsinsatser för att få fler människor att flytta till vår region. (…) Tyvärr gör ju Nordmalings kommunledning tvärtom, när de nu fokuserar på att försöka locka invånare just från en av sina grannkommuner. Det strider mot hela tanken med samarbetet i Umeåregionen.”

Och Andersson skriver å sin sida:

”Till Anders Ågren (m) vill jag säga att Nordmalings kommun fortfarande är en självständig kommun trots samarbetet med andra kommuner. Det är självklart att vi gör utvecklingsplaner utifrån det förhållande som finns i och runt kommunen. (…) Om Nordmalings kommun inte får ha en egen uppfattning om vad vi vill och hur vi vill är det kanske dags att lämna Umeåregionen.”

Johan Söderling (S), kommunalråd i Vännäs och ordförande i Umeåregionens samarbete kritiserar i Västerbottens Folkblad också Nordmalings kampanj: ”Alla kommuner vill växa, men Nordmaling hade skött det smidigare om man vänt sig utåt, till övriga Sverige, och inte haft en grannkommun som mål (…) Det känns olyckligt.”

Uttalandena visar vilken svår balansgång som väntar för en kommun som Nordmaling: Å ena sidan värna samarbetet och ett regionalt helhetsperspektiv. Å andra sidan söka vägar att ibland konkurrera med egna kvaliteter och erbjudanden.

Men det ställer också en stad som Umeå inför en del självrannsakelse. För om ett regionsamarbete mellan en stor och ett antal mycket små kommuner ska fungera, krävs att de små kommunerna har något att vinna på det. Umeå måste erkänna att den egna utvecklingen är beroende av andra kommuners och orters långsiktiga överlevnad och stabilitet, och att ett Umeå som omges av en levande landsbygd attraktiv för andra livsstilar och livsmönster är starkare än ett Umeå som blir en ö av urban tillväxt i en stagnerande landsdel.

Så gör Nordmaling, bortsett från de kritiserade metoderna, fel som hoppas locka unga familjer från Umeå att flytta till den södra grannkommunen?

Nej, de gör rätt.

Men Nordmalings företrädare måste vara noga med att bättre motivera det utifrån en vision för hela regionen och en djupare analys, inte fastna i ett nollsummetänkande.

För blir ”var och en för sig” ledstjärnan i Umeåregionen, utan regional sammanhållning och solidaritet, är det negativt för alla på lång sikt och negativt för alla utom Umeå kort sikt.

Etiketter: , ,

En kommentar

  1. Lars

    En mycket bra och klarsynt analys som kräver eftertanke. Det finns också mycket i symboliken med elden som släcks, genom analogin med ramsan – katten på råttan. Nu då ärkehövdingen är borta är förvisso bordet framdukat, men på lite längre sikt och med perspektivet vad som gynnar medborgarna mest måste man se möjligheten att återigen diskutera stadsdelsförvaltningarna som en administrativ lösning. Holmlund har tagit modet till sig att göra detta. En Umeåregion för 2020, 2030- talet kan bara bestå av en (1) kommun organisatoriskt indelad i stadsdelar. Nordmaling, Bjurholm och Vännäs torde vara de som dras närmre i första hand. Detta är också en lösning som underlättar för samverkan och lösningen på region bothnia, om man säger så. Det kan inte vara så att man bara som inom moderaterna och socialdemokraterna betraktar vissa minimala kommuner som en anomali i det regionsbygge som nu sker, och förvisso goda exempel och exemplariska, så länge kon inte sinar. Snarare är väl, då detta ett argument för att våra två största partier ser till stordriftsfördelarna före varje tänk om decentraliserade och perifiera autonomier på sikt. Givet detta att det dels blir svårt att driva en enhetlig regionspolitik, om man inte löser kommunsmmangåendena först, samtidigt som det politiskt finns en majoritet för detta inom blocken – på sikt, får man anta- gör att det bara läggs tid och resurser på att bygga in administrativa hinder i regionbildningens senare praktik.
    Imploderande kommuner i norr och mellersta norrlands inland bidrar inte till att underlätta regionförstorning, utan missgynnar denna på sikt. I Giddens mening har globlaiseringen som socialiseringsgrund landat i Norrland nu, men detta innebär ökade initiativ av människor och institutioner för att bygga in en struktur som kan överleva i en global världsekonomi. Detta gäller handel, ekonomi och demokrati såväl som sättet att kommunicera och påverka i och för omvärlden, från sin position. Detta ställer helt nya krav på oss.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>