Förstafiol, andrafiol och gnisslande tänder i umepolitiken

Av , , 1 kommentar 6

Umeå kommunpolitik är inne i ett intressant skede, när partierna så smått börjar förbereda sina strategier inför nästa val, och bortom nästa val. Jag spekulerar, funderar och analyserar lite kring det och kring de olika lokala politikernas möjliga vägval i veckans lördagskrönika. Här i en lite längre webbversion:

—————————————————

Förstafiol, andrafiol och gnisslande tänder i umepolitiken 

Umepolitiken börjar närma sig det där läget i tecknade filmer när Långben springer ut för ett stup och inte förrän han upptäcker att han inte längre har mark under fötterna faller han. Umepolitiken är inte på väg att störta handlöst förstås, eller falla alls, men en gammal grundval, en gammal fast mark, är på väg att dras undan, och ännu är det oklart vad den ersätts med och hur stor förändringen blir. Den kan bli obetydlig, den kan bli omfattande. Vi vet inte. Just nu springer umepolitiken lite i luften, som om allt vore som vanligt, utan att de ledande aktörerna riktigt vågar titta ned och dra slutsatser. Åtminstone inte offentligt. Men senast 2014 är det slut på teckningens frihet, och tyngdlagen återvänder.

Plötsligt händer det (inte): I måndags på fullmäktige i Umeå gick allianspartierna, miljöpartiet och Arbetarpartiet (f.d Rättvisepartiet) ihop i en fråga om ökade insatser mot sjukfrånvaro och röstade ned socialdemokraterna och vänsterpartiet. Det blixtbelyste det speciella ”parlamentariska” läge och de styrkeförhållanden som råder i fullmäktige.

Anders Ågren (M) kallade det på sin blogg i veckan alliansens största framgång i sak på 14 år, ”sett till hur mycket pengar omröstningen gällde”. Det låter mer dramatiskt än det var, eftersom alliansen eller delar av alliansen ofta står bakom den förda politiken, i uppgörelser tillsammans med S.

Det speciella den här gången var förstås att en majoritet uppstod som varken innefattade S eller V. Det är i Umeås moderna politik till synes en omöjlighet, ett brott mot kända naturlagar. Och det förblir, måndagen till trots, en omöjlighet den här mandatperioden ut; ett maskhåll i rymden som teoretiskt förändrar tid och rum, men som aldrig kan bli något annat än en matematisk konstruktion. För givetvis är inte alliansen, Mp och Arbetarpartiet något lokalt regeringsalternativ i vardande.

Umeås politik är inne i ett skede när det alla avvaktar, grubblar kring och lurpassar på är vad som ska hända med socialdemokraterna när Lennart Holmlund avgår och någon ny tar över. Ingen litar riktigt fullt ut på någon, men ingen vill heller bränna broar eller skapa onödiga låsningar.

Om de inte redan har aningar om vartåt det lutar (eller barkar, beroende på hur de ser det), torde kommunalråden Anders Ågren och Tamara Spiric (V) vara sprickfärdiga av nyfikenhet att få veta vem det blir. Nästan lika nyfikna torde Britt-Marie Lövgren (Fp), Mattias Larsson (C), Veronica Kerr (Kd) och Nanny Ålander (Mp) vara.

Anders Ågren vet nog inte riktigt vad han ska hoppas på när det gäller Holmlunds efterträdare. Å ena sidan har han en ganska behaglig tillvaro nu, med en S-ledare som när han kan få med sig det egna partiet hellre gör upp brett mot mitten än binder sig vänsterut. Det ger alliansen, och framför allt alliansens största parti, mer inflytande och en mer prestigefull plattform, än en traditionell opposition på riksplanet kan få.

Ågren får visserligen inte spela förstafiol, men han får stå på scenen väldigt ofta med sin andrafiol, medan de övriga allianspartiernas gruppledare, ibland tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet, står kvar halvt gömda i kulisserna och gnisslar tänder i misstro – var och en med sin uppfattning om vilka toner som saknas.

Å andra sidan skulle en lokal S-ledare i Umeå som byter strategi, närmar sig V och söker skapa en tydligare blockpolitik, öppna möjligheter för allianspartierna att öka sitt samlade väljarstöd på sikt och därmed, vagt, öka chanserna för att kommande maktskifte, om inte redan 2014 så 2018. Dock med följd att det största allianspartiets inflytande minskar i väntan på en sådan eventualitet.

Vad lockar mest: att vara kommunalråd med inflytande och kanske för ett större eget parti, men utan utsikter att få leda en majoritet inom överskådlig framtid eller att vara mer av ett utpräglat oppositionsråd utan större konkret inflytande, men med en något ökad, om än vag, förhoppning om kommande maktskifte? Lite av svaret finns nog i vilka tidsperspektiv moderaterna i Umeå, och de övriga allianspartierna, har i sina respektive strategier, hur tålamodet ser ut.

Och även för Tamara Spiric och vänsterpartiet kan det både vara en möjlighet (fortsatt garanterat inflytande) och ett problem (ökad trängsel på vänsterkanten) om en ny S-ledare i Umeå upprättade en strikt blockpolitik. Nu kan vänsterpartiet agera både som en del av en styrande majoritet och som en del av en självupplevd opposition, ovillig att acceptera kritik som riktas mot V som makthavare. Med Holmlund på förstafiolen har V kunnat njuta det bästa av båda världar, tack vare den flytande, skiftande blockgränsen, som egentligen inte existerar i umepolitiken.

Det är som det gamla tyska talesättet: ”om alla vill spela förstafiol får man inte ihop någon orkester”. Umepolitiken har länge fungerat så att alla andra av hävd kunnat acceptera socialdemokraternas förstafiol under förutsättning att inte någon enskild sida i övrigt får permanent rätt till andrafiolen. I det ögonblick som Holmlund tar sin harts och går, kommer det att uppstå ett vakuum som många vill fylla.

Hur var det Ola Magnell sjöng?:
”Akta’re brorsan
Både för dom som tiger
Och för dom som babblar och för dom som inte är vad dom verkar va
Dom vill ha dej till sin lakej för sina syften och sina intriger”

Centerpartiet, fortsatt plågade av dåliga opinionssiffror trots partiledarbyte, är kanske det parti på riksplanet som sammantaget är mest otåligt i allianssamarbete just nu. Den otåligheten märks även hos partiets företrädare i norra Sverige, där även skepsisen inför självmedvetna moderater sitter i partidistriktens ryggmärgen. I Umeås lokalpolitik har C länge varit ett oförutsägbart inslag, lite utanför de mest etablerade samarbetsformerna, ibland betraktade som lite naiva av allianskollegorna, ibland bemötta med extra stor irritation av socialdemokraterna, själva med uppfattningen att de har en speciell roll att fylla, men aldrig helt enkla att förutse. Centerpartiet lär inte bli någon drivande kraft bakom fördjupat allianssamarbete inför 2014.

Folkpartiet gick klart bättre i kommunalvalet 2010 än i riksdagsvalet, och kan därför lockas av tanken på att det finns mer för partiet att hämta i en friare roll lokalt, än som underordnad partner med betydligt större moderater i ett allianssamarbete efter riksmodell. Eftersom Fp hade oppositionsrådsposten 2002-2006 kan det dessutom finnas kvar spänningar mellan dem och M i synen på hur just det uppdraget ska tolkas och förvaltas, som ytterligare dämpar samarbetsivern.

Kristdemokraterna har ett lite annorlunda läge än de övriga allianspartierna. De flesta bedömare anser att deras chans att överleva som riksdagsparti 2014 hänger på kamrat fyra procent, och alltså att alliansen står kvar som samlat regeringsalternativ. Samtidigt är partiets opinionskris så pass djup att frestelsen att ta varje chans att profilera sig på egen hand, inte minst lokalt på orter där partiet har ett relativt stabilt stöd, kan växa sig oemotståndlig fram emot valet.

Miljöpartiet har bytt ledning i tät följd de senaste åren, vilket oundvikligen gjort att partiet, trots goda valresultat, har relativt okända företrädare lokalt. Det tar tid att bli ett etablerat namn. Att Mp ofta står utanför de upptrampade samarbetsstigarna i fullmäktige, flitiga med egna utspel men till synes sämre på korridorspelet, ger dem en viss gåtfull ställning i den lokala regeringsfrågan. Intrycket är dock att de i fullmäktige mer tillhör den del av Mp som ser sig själva som mer automatiskt vänster, med större moderatfobi, än vad partiledningen nationellt gör, och att därför tanken på ett samarbete mellan alliansen och Mp i Umeå känns mer avlägsen än den gör nationellt.

Det får i sin tur konsekvenser för stämningen inom alliansen eftersom samarbete med Mp just nu ter sig som det enda halmstrået för direkt maktskifte 2014. När det halmstrået ser för bräckligt ut, kan det sluta med att samtliga allianspartier börjar agera med andra mål för de egna partierna i sikte.

När allianssamarbetet på riksplanet stod på topp och var som mest harmoniskt, och det är ett tag sedan, var det på sin höjd hövligt sammanbitet i Umeå. Först var partierna för jämnstarka och närde alla förhoppningen om att få ställa kommunalråd (fp för att de hade den posten 2002-2006, C för att de hoppades på en Maud Olofsson-effekt regionalt). Sedan blev moderaterna, lyfta av rikstrenden, för stora för de övriga partiernas smak och för stora för att längre vilja ta överdriven hänsyn till en koalition utan hopp att vinna en majoritet.

När det nu alliansen börjar få slut på bränsle och spricka upp på riksplanet har allianspolitikerna i Umeå, tror jag, lätt att hålla tillbaka tårarna vad gäller den lokala motsvarigheten. Hur längre har övriga allianspartier lust att unna M ledarpositionen i ett fast, lokalt samarbete om det sker i ett parlamentariskt statiskt läge och det börjar viskar om att de får för lite ut av det? Och när tycker M att det är mer lockande att söka bli ännu större på egen hand?
Kanske finns inte den motsättningen i så enkel form, men lita på att sådana resonemang förs i bakhuvudena på allianspartiernas samtliga gruppledare.

Jag skulle därför gissa att:

Socialdemokraterna, oavsett vem som blir Holmlunds efterträdare, kommer att gå till val för eget mandat utan att binda upp sig för något samarbete, och istället söker utmåla sig själva som det regeringsdugliga alternativet för dem som vill att det ska rulla på ungefär som förut. Sedan håller de blånande tummar för att de inte ska bli beroende av uppgörelser med V. Konsekvenserna i övrigt av ledarskiftet lär förbli oklara tills efter valet.

Vänsterpartiet i Umeå har problemet att flera i den lokala ledningen gav intryck av att hellre vilja se en annan partiledare än Jonas Sjöstedt. Det kan ha väckt en del ont blod hos allmänna vänstersympatisörer – som ser Sjöstedt som ett starkt kort – utanför partiets lokala ledning. Sådana interna spänningar kan märkas i form av minskat gräsrotsengagemang och proteströster på andra partier lokalt i nästa val. Men oavsett om den farhågan slår in kommer V sannolikt att köra på egen bana i den lokala valrörelsen, betona sin dubbla, lite motsägelsefulla roll som både vänsteropposition och garant för vänsterstyre och söka utmåla S som ett opålitligt alternativ, i planeringsfrågor såväl som i budgetpolitiken. På det sättet hoppas man hålla uppe det egna stödet så mycket att man ändå kan tvinga in socialdemokraterna i ett nytt samarbete och minska alliansens inflytande.

Arbetarpartiets strategi är uppenbar: genom hårda angrepp på Jonas Sjöstedt och de lokala företrädarna misstänkliggöra vänsterpartiet som ett urvattnat, hycklande sossigt parti som riktiga vänstersocialister inte kan lita på, och så trumma ihop tillräckligt stöd för ytterligare ett mandat. Gång på gång i insändare och debattartiklar har arbetarpartiets företrädare det senaste året sågat vänsterpartiets uppträdande både på riksplanet och lokalt i Umeå.

Miljöpartiet kommer att försöka att både betona en vänsterprofil i tron att det lönar sig extra bra i Umeå, för att inte tappa till V och S, men samtidigt följa partiledningen i försöken att hålla en dörr på glänt för mittenväljare. Det kommer att göra att varken S eller alliansen litar på dem. Men efter valet kommer alla att uppvakta Mp med vänliga ord för att de inte ska försvinna in i något organiserat samarbete med andra.

Allianspartierna kommer att anordna gemensamma utspel och presskonferenser; lägga något manifest och hålla god min utåt. Men de tror inte på maktskifte, och kommer därför internt indirekt och med fina antydningar att säga tack för den tid som varit till varandra och sedan i huvudsak, och i de mest engagerade insatserna, köra egna race. Var och en i förhoppningen att det ska lyfta just deras parti i Umeå, på de andra allianspartiernas bekostnad, tack vare eller trots rikstrenderna.

Umeå går mot en valrörelse där partierna kommer att ha tänkt igenom mycket noga för sig själva vad de vill, men där det som de vill ha sagt kommer att stå skrivet mellan raderna, eller i stjärnorna. Väljarna gör klokt i att spana efter det finstilta.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Badhusplanerna en onödigt dålig kompromiss?

Av , , 1 kommentar 5

Badhusplanerna i centrala Umeå är ämnet för den här krönikan. Mycket har hänt i Umeå sedan det första beslutet om just Nanna-kvarteret togs 2007. Och för varje nytt stadsplaneringsbeslut, som rundat badhusfrågan, sedan dess har idén med ett äventyrsbad i kvarteret Nanna gått från att framstå som en kanske nödvändig, dålig kompromiss till att alltmer te sig som en onödigt dålig kompromis

———————————————–

Badhusplanerna en onödigt dålig kompromiss?

Det har funnits åtskilliga tillfällen de senaste åren för Umeå kommun att dra i bromsen för badhusplanerna, tänka om och hitta bättre lösningar än att bygga helt nytt i just kvarteret Nanna.

Länge ansågs det nödvändigt att hitta en nödlösning för det nya badhuset, för att luckra upp andra knutar i stadsplaneringen. Badhuset sågs som en nyckel till en massa annat. När dåvarande gruppledarna låste in sig i januari 2007 och kom ut igen med Nanna-förslaget – stött av socialdemokraterna, moderaterna, kristdemokraterna, folkpartiet, och centerpartiet – så var reaktionerna skeptiska i bästa fall.

Men det fanns en stämning i stan att hellre en lösning av något slag efter alla år, än en ytterligare långbänk som spärrar annan utveckling. Och någonstans måste ju ett nytt badhus fixas när det gamla blir otjänligt. Tröttheten inför långbänkarna i Umeå var som djupast i den vevan, vilket bidrog till den resignerade stämningen. Ett oälskat projekt, men därtill var kanske kommunen nödd och tvungen.

Mycket har hänt i Umeå sedan dess. Och för varje nytt stadsplaneringsbeslut, som rundat badhusfrågan, har idén med ett äventyrsbad i kvarteret Nanna gått från att framstå som en kanske nödvändig, dålig kompromiss till att alltmer bara te sig som en onödigt dålig kompromiss.

Varför just där? Att det är centralt är ett bra argument, i en stad som ska förtätas. Men finns det inte andra folkdragare som kan bli viktigare att ge utrymme ett så attraktivt, centralt läget? Och varför ett stort, nytt badhuskomplex isolerat från andra, redan existerande sport- och fritidsmiljöer i stan? Är badaktiviteter verkligen det som bäst låter sig förenas med bilfria transporter, exempelvis för barnfamiljer? Är trafik- och parkeringsproblemen underskattade?

Alternativa koncept har föreslagits, både vad gäller badhuset och vad gäller Nanna-kvarteret. Men rädslan för att ett omtag skulle få en krampaktig samsyn att spricka i tusen bitar omöjliga att foga ihop kring ett nytt förslag har väl varit för stor.

I höstas kom beskedet att kommunen ska återta byggandet av badhuset från fastighetsbolaget Lerstenen och sköta det själv via ett kommunalt bolag. Senast då började alarmklockorna hoppa vilt. Senast då borde frågan ha rensats från gammal prestige och andra möjligheter att ersätta det gamla, slitna badhuset övervägts.

Det brukar bli dyrt när kommuner bygger anläggningar av det här slaget, visar erfarenheterna från andra håll, och kan bli långt dyrare än först sagt. Projekterings- och byggkostnader växer snabbt och driftskostnaderna skjuter i höjden. Och om de delarna av den planerade verksamheten som går utöver vad kommunen måste tillhandahålla som service är särskilt efterfrågade av kommuninvånarna sett till den tänkta planeringslösningen, kostnaderna och risken för ännu högre kostnader kan ifrågasättas.

Inte ens behovet av en 50-metersbassäng i just Umeå är oomtvistat. Har tiden sprungit ifrån det gamla kravet? Kanske inte, men det finns säkert också i delar av uppslutningen nu en viss rädsla för att väcka den björn som sover.

Tisdagens besked om att badhusplanerna ligger fast ger dåliga vibbar. Vissa långbänkar kan bli så långa att det till slut är bättre att de blir ännu längre för slutresultatets skull, när det handlar om stora kostnader som låses fast i specifika anläggningar i orubbliga lägen.

Har Umeå missat att den gamla långbänksjukan i stort är botad redan? Allt är inte bråttom. Risken finns att badhusplanerna blir en onödigt dålig kompromiss.

1 kommentar
Etiketter: ,

Vem skriver femton brev som förändrar Sverige i dag?

Av , , Bli först att kommentera 5

Efter en veckas blek budgetdebatt, i en tid när alla tycks fixerade vid att "lyssna in" saker och det bästa partierna kan göra för att vinna stöd är att sätta munkavle på sina ledare och låta folk gissa lite fritt vad de tycker, så kan det vara läge att ställa frågan: Vart tar dagens Adolf Hedinare vägen i svensk politik?

Om det, eller snarare om just Adolf Hedin – en av de intressantaste politikerna i Sveriges historia – som en inspirationskälla för dagens unga och framtida politiker handlar den här lördagskrönikan.

——————————————–

Vem skriver femton brev som förändrar Sverige i dag?

Det är ord och inga visor. ”Partiet självt är en kropp”, står det, ”ur vilken själen flytt”. ”Nu stå de handfallna, tuggande på det gamla förrådet av utnötta fraser, och förstå ej en tid, som ej är deras”.

Ett parti, fortsätter skribenten, ”sammanhålls ej av vad det gjorde igår, när det ej vet vad det skall göra i dag och ännu mindre har någon aning om morgondagens krav”. ”De gamla partierna”, heter det också, har ”spelat ut sin roll och befinna sig i upplösningstillstånd (…) Det hela företer ett gråaktigt kaos.”

Är det en ungdomsförbundare i något av allianspartierna som tröttnat på idélöshet, förvaltningstorka, övervakningsvurm och passivitet? Är det en ung socialdemokrat som fått nog av frasmätta, låtsasnostalgiska, självnöjda partikamrater?

Moderniserar man stavningen och lyfter fram de mest retoriskt tidlösa passagerna, blir det uppenbart hur mycket som är sig likt, genom åren. Citaten ovan är klassiker i svensk politik och hämtade från liberalen Adolf Hedins berömda manifest från 1868, först publicerat i en serie tidningsartiklar: ”Hvad folket väntar af den nya representationen. Femton bref från en demokrat till svenska riksdagens medlemmar”.

Få politiska skrifter på svenska har någonsin fått samma epokgörande status. Och den bidrog till att göra Adolf Hedin till en politisk rockstjärna under flera decennier. Han var som socialliberal först långt före sin tid och till sist som parlamentarisk ensamvarg redan efter sin tid, men i båda fallen i huvudsak på gott.

Skulle jag rekommendera någon som förebild för unga politiker i olika partier i dag, kommer nog Hedin allra högst upp på listan.

Han var en egensinnig, lynnig, krånglig, självsäker, dogmatisk, modig, briljant och uthållig idépolitiker som förmodligen var enerverande och skitjobbig att ha att göra med när han satte den arroganta sidan till.

Men han beundrades av många medborgare utan medel och makt, för att han avstod från en glansfullare karriär och istället som enkel riksdagsledamot outtröttligt och långt in i reumatismsmärtornas dimmor – han gick på morfin för att klara riksdagsarbetet de sista åren – drev deras hjärtefrågor genom tröga, fientligt inställda institutioner och etablissemang.

De femton breven 1868 är ett hårt angrepp på de så kallade gammelliberalerna, som bara några år tidigare fört den stora författningsreformen i hamn och ersatt den gamla ståndsriksdagen med ett tvåkammarsystem. Adolf Hedin argumenterar för att det nu behövdes en ny liberal rörelse, ett nytt parti: ”det radikala, det demokratiska, eller hellre det nyliberala”. De gamla embryona till partibildningar, de gamla politiska reformkrafterna har använt slut på sitt bränsle, det krävs nya tag, menar han.

Nyliberal omkring 1870 betydde det vi i dag skulle kalla socialliberal. De radikala nyliberalerna kring Adolf Hedin kallade sig så för att markera avstånd till just den äldre generation som verkade nöjd och mätt med representationsreformen som ett slutmål i sig och inte orkade gå vidare med fortsatt demokratisering, rösträttskamp, rättsfrågor, skolfrågor, religionsfrihet, sociala reformer o.s.v. för en fortsatt samhällsutveckling.

Det mesta känns rätt modernt i de femton breven. Saknas något fortfarande gör det utpräglade socialpolitiska perspektiv han snart skulle utveckla mer. Även avsnitten om utrikespolitiken är intressanta, men bundna till ett helt annat Europa

Vi har svårt för politiska källskrifter i Sverige. De epokgörande klassikerna i form av tal och manifest, som debattörer återvänder till, som politiker kråmar sig med, som historiker skriver böcker om, som populärkulturen inte kan få nog av att referera till, som medierna håller levande – de tappar vi snabbt bort på vägen.
I behandlingen av historiska tal och texter är svensk debatt pinsamt saftlös, rotlös, tröstlös. På sin höjd förmår vi hålla lösryckta, så småningom i syrelös ensamhet kringsvävande enradare i minnet. Det snarast betonar historielösheten ännu mer.

Men söker man politiska källskrifter för det moderna Sverige, är Adolf Hedins ”Femton bref från en demokrat” en given kandidat.

Tar man de femton breven och Hedins kanske ännu viktigare motioner om olycksfall- och ålderdomsförsäkring för arbetare från 1884 som en utgångspunkt för den politiska epoken 1880-1920, och dessutom går tillbaka till Johan August Gripenstedt – en annan av hjältarna bakom välståndsundret – och hans parlamentariska inlägg i mitten av 1800-talet om näringspolitiska liberaliseringar och nödvändiga statliga framtidsinvesteringar, så är de flesta grundackorden slagna för den politiska debatten om välstånd, välfärd, tillväxt, trygghet, frihet och jobb än i dag.

(Hur kan man debattera Norrbotniabanan utan att ta sats från Gripenstedts blomstermålningar om järnvägens betydelse?)

Miljöperspektivet och jämställdhetsfrågan är kanske de två viktigaste som tillkommit senare.

Kihlberg skriver om de femton breven, att: ”vår politiska 1800-talshistoria har icke ett personligt aktstycke med liknande bredd och opinionsbildande kraft, Erik Gustaf Geijers programmatiska inlägg efter ”avfallet” undantagna.”

Han berättar om hur August Strindberg i brev till Albert Bonnier ber att få dem skickade till sig för närmare studier. Hedins kampanj fanns alltså med som en tidig bakgrundsklang även i Strindbergs skildringar av dåtidens Sverige.

Hedins skrift kom i ett läge när liberaliseringarna av ekonomin – som skulle lyfta Sverige ur djup fattigdom – redan grundlagts. Men hans brandfackla utgjorde ett startskott för den nya epok när demokratisering och socialpolitiska reformer – utan vilka den positiva utvecklingen och den senare samförståndsandan på arbetsmarknaden inte skulle ha varit möjlig – hamnade i centrum för politiska strider. Han fick inte igenom särskilt mycket själv, men stimulerade reformer för decennier framåt.

Det Adolf Hedin sade i de femton breven är att politiken inte var färdig, att representationsreformen inte var ett målsnöre utan ett startblock, att det finns en lång rad samhällsproblem och nya samhällsfrågor som kräver stora insatser.

När han dog 1905 försökte både liberaler och socialdemokrater lägga beslag på honom.

Hjalmar Branting skrev i sin dödsruna i Socialdemokraten över Hedin, som kallat socialismen för en frihetsfientlig lära, men som låg nära socialdemokraterna i många praktiska frågor:

”Stående i brytningsskedet mellan liberalism och socialism tillhör Adolf Hedin ingendera helt, men för de bästa idealen hos bägge riktningarna har hans blick varit öppen, och från båda kommer nu, då hans grav skall redas, ett ärligt menat tack för allt vad han verkat, för allt vad han lärt oss, för allt vad han givit åt vårt folk och åt dess framtid.”

Valfrid Spångberg skrev i sin Hedin-skrift 1925 om Hedins svåra humör och temperament, hur han aldrig kunde anpassa sig till något parti utan ”förblev ett parti för sig själv” och om hur han självständiga, kompromisslösa väsen var framsidan av ett mynt vars baksida var hans svaghet som organisatör: ”…var han dock alltför stelt rätlinig för att samla och sammanhålla ett parti eller överhuvudtaget en organisation, hade därtill också för litet praktiskt handlag samt var för självrådig och för hetsig.”

(Inom parentes kan nämnas att den hätska, obalanserade kritik han, som var tidigt ute att arbeta för kvinnors frigörelse och rösträtt för kvinnor, på äldre dagar i brev till vänner riktade mot Ellen Keys insatser är ett intressant exempel – oavsett vad man i övrigt anser om Keys speciella, av dåtidens kvinnorörelse ifrågasatta syn på kvinnan – på hur hans politiska, sakfrågeorienterade jämställdhetsanalys, som var modern för sin tid men fördes fram i en politisk värld helt dominerad av män, i privat kommunikation fick vika för en puritansk, moralistisk kvinnosyn som var föråldrad redan då.)

Författaren, journalisten och akademiledamoten Gustaf Hellström, i dag minst bortglömd som författare till romanen ” Snörmakare Lekholm får en idé”, skrev i sin bitvis lite slarviga, men välskrivna Hedin-biografi från 1948 träffande:

”Adolf Hedins plats i vår folkrepresentation framstår som så mycket mera anmärkningsvärd, när man betänker hans position i riksdagen. Han var aldrig kallad till kungens rådsbord. Han intog aldrig en ledande plats i något livsdugligt politiskt parti. Han kunde inte ens, enligt nutida uppfattning, anses som en partipolitiker i egentlig mening. Ändå stod han under mer än trettio år i de politiska händelsernas och den offentliga debattens centrum.”

Man skulle, skriver Hellström, ”kunna betrakta honom som, om inte vår förste, i varje fall främste demokratiska idépolitiker i modernare mening. Den intensitet, vaksamhet och skärpa varmed han kämpade för sin demokratiska samhällsuppfattning och för människovärdets förverkligande gav honom den enastående ställning ha intog i tidens politiska liv som den älskade, beundrade, fruktade, hatade och förtalade ”riksadvokaten och folktribunen”.”

Övervilden bland vildar, har han kallats. Kontrasten är stor till ängsliga partier som tävlar om att ”lyssna in” samtiden för att inte riskera att missa ett vinddrag och uppfattas som irrelevanta, istället för att slå fast och driva en linje, vars eventuella trovärdighet sedan väljarna får ge besked om i nästa val.

Alla talar om att lyssna i dag, partier tävlar om att kvantifiera hur många människor de ska hinna prata med. De agerar som om det fanns ett facit där ute att hitta. Det faller dem inte in att medborgarna kanske hellre vill ha partier med egna övertygelser att välja mellan. Lyssnandet som fix idé riskerar att göra partierna opålitliga i viktiga principfrågor som råkar ligga längre på väljarnas prioritetslista och relativt ointressanta och handlingsförlamade i stora frågor där en övertygelse, en insikt, en definitiv prioritering, en epokgörande opinion i samhället väntar på att skapas snarare än upptäckas i färdigförpackning.

Hedin var alltså på sätt och vis den förste professionella politikern i modern tid, och samtidigt den sista parlamentariska ensamvargen från en svunnen tid innan fasta partibildningar, dominerande ledningar och en betoning av en stark regeringsmakt tog över.

Han dog vid en brytpunkt när hans politikerstil började bli omöjlig att sammanföra med vad det demokratiska genombrottet verkade kräva i form av disciplinerade partier och organisationer. Men i dag är det Hedins friare position som känns fräschast och mest angelägen att påminna om. Det välstrukturerade partiväsendet mår inte bra. Går det att blåsa nytt liv i de gamla formerna? Orkar eller vågar partierna öppna sig för det lite mer oförutsägbara krångel som starka individuella politiker som söker och får mandat för egna agendor medför?

Efter en veckas blek budgetdebatt, i en tid när det bästa partierna kan göra för att vinna stöd är att sätta munkavle på sina ledare och låta folk gissa lite fritt vad de tycker, så kan det vara läge att ställa frågan:

Vart tar dagens Hedinare vägen i svensk politik? Var får de plats, har de någon framtid alls i de långsamt övermogna, inlyssnande partierna? Vem skriver femton brev i dag som tränger ut ur det gråaktiga tuggandet på utnötta fraser med obändiga, egna övertygelser och nya perspektiv som går bortom det redan uppnådda?

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Norra Sveriges skogar ställer de stora frågorna

Av , , 1 kommentar 7

Norra Sveriges skogar ställer de stora frågorna. Om det, och om det vackra ordet skogskluster, handlar den här lite lättsammare krönikan. Men snillrik teckning av Niklas Eriksson på temat i morgondagens tidning.

En tidigare krönika på liknande tema:

Västerbotten, skogen, marken och de svåra valen

———————————————————–

Norra Sveriges skogar ställer de stora frågorna

Hysch, tysta och lyssna, andas djupt. Beredda? Försiktigt nu: Skogskluster.

Skogskluster, blir svenska språket klokare, tåligare än så? Ett till synes grovt sammansatt ord, lite kottigt och klumpigt, men som smälter precis rätt på ytan när det uttalas, som – om man ger det tid – börjar dofta barr och kåda, klirra högteknologi och exportintäkter, nynna kulturhistoria och hållbarhet.

Säg det högt, utan att stressa, låt ordet trassla in sig och veckla ut sig igen. Miljöteknik, forskning, landsbygdsjobb, bygdeminnen, kreativa näringar och, låt oss vara ärliga, en gnutta galen Dennis Hopper på däck i Waterworld – ”för jag snackar framsteg här, jag snackar utveckling!” – nedknådat i ett ord, till nästan onomatopoesi.
I bestämd form – skogsklustret – rullar det ännu läckrare över tungan.

Den första som fick mig att haja till för ordets kvaliteter var Folkbladets dåvarande politiske redaktör Lars Bodén, som i ett samtal en gång – jag var ny i länet – nämnde ”skogsklustret i Vindeln”. Han sa det i förbigående, men på ett sätt och med ett slags vördnad, som fick Vindeln att framstå som ett hemligt Silicon Valley i skogarna.

Kluster är inte en sluten modell, utan en öppen. Det som börjar i något bokstavligt, vidgas över tid – och kan vidga arbetsmarknad, utbildning och forskning i en hel region. Och i den globala klimatdebatten är framtidens skogsresurser, hur de ska användas, vårdas, nyttjas, förädlas och förnyas, ett ämne man aldrig kommer ifrån och där de enkla svaren uteblir.

Norra Sveriges skogar ställer de stora frågorna.

Visa mig hur du uttalar skogskluster och jag ska säga dig hur du ser på Norrland.

Kommer ni ihåg scenen i tv-serien Vita Huset med en pressträff om en Nasa-farkost på väg till Mars, där president Bartlett försöker få pressekreteraren CJ att uttala ”Galileo 5” på rätt sätt, med fantasi och äventyr i rösten, utan biton av likgiltighet? Han är inte nöjd förrän hon förinnerligat orden.

När ledande politiker kommer på valturné till Västerbotten inför 2014 kan man i en paus be dem att uttala ”skogskluster”, be dem att associera fritt kring det. Inte för att gillra en fälla, utan för att faktiskt få en känsla av var tankarna, reflektionerna går.

Skogskluster ska inte slarvas förbi i ett tal eller en konversation som om det handlade om några sketna träd, lite maskiner och en broschyr på rutin – bla, bla, skogskluster, bla, bla.

Skogskluster ska uttalas med en viss laddad andäktighet, som ett examensord, i lätt ökad puls, efter en konstpaus som fångar begreppets hela rymd och biologi.

Det ska uttalas med en känsla…

…som får stadsgrundaren Gustav II Adolf i staty framför rådhuset att spärra upp ögonen, 400 år senare, vrida blicken uppåt älven, slicka sig om munnen och nicka ivrigt med ett upphetsat leende – äntligen förstår de;

…som får Ewa-May Karlsson att plötsligt hejda sig på en promenad forsarna runt i Vindeln, vrida sig om och höja näven till kamp och uppfordran söderut – triumf, revansch;

…som får Benny Karlsson att tystna för ett ögonblick mitt i ett samtal på Renmarkstorget och titta upp, med tankfull, gåtfull blick, på aprilhimlen, redan halvvägs inne i en ny krönika;

…som får landshövdingen Chris Heister i Stockholm att ringa upp regeringen och böna och be om att få återvända till Västerbotten;

…som får Marta att rusa in i Tyresös omklädningsrum och ropa förtvivlat ”Jag valde fel!”;

…som får nybyggarna i Lycksele att kränga av sig packningen, sätta sig ner och utbrista – ”vi valde rätt, vi är framme, till sist”;

…som får Hans-Erik att sätta sig upp i hundkojan och konstatera alldeles stilla: ”precis så ska det vara”;

…som får Fredrik Lindegren att i ett infall byta sina röda byxor mot tallbarrsgröna och skicka in en ny ansökan till 2014;

…som får Åsa Ågren Wikström att logga ut från allt och låta skogarnas sus genom älvdalen vara Vännäs kommuns enda kommunikationsstrategi för en svindlande minut;

…som får Ulla-Maj Andersson att överraska Lennart Holmlund ute på stavgång med ett sms: ”vår skog är grönare än er, men ni är okej ändå”;

…som får Maud Olofsson att dumpa Hillary Clinton för länsresidenset: ”because, you know, we have what we in Sweden call ”skogskluster””;

…som får Bert-Rune Dahlberg i Åsele att lägga ned fiskespöt ute på sjön ett ögonblick, torka svetten ur pannan, spana mot horisonten och med illmarig min fråga sig om han inte ska köra en mandatperiod till ändå, det svänger ju.

Det ska uttalas så att själva skogarna och bergen i tystnar och spetsar öronen. Hör ni, varsamt nu – skogskluster.

Vi är ett granskogsfolk, skrev Harry Martinson, med sitt öga för det väsentliga. Skogskluster tar tag i alla fördomar om Norrland, som tjuren vid hornen, och brottar ner dem, vänder dem till en tillgång, med en, inte alltid okontroversiell, samhällsanalys om framtidens företagande, arbetsmarknad, kulturvård och hållbar tillväxt i norra Sverige. Det är det gamla som susar i det nya.

Skogskluster, säg det igen.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Den digitala änglamarken på 2010-talet

Av , , 4 kommentarer 6

Piratpartiet firar stora framgångar i Tyskland just nu. Vad det kan bero på, vilka historiska paralleller som finns och vad det har för relevans för Sverige, handlar den här lördagskrönikan. Här i en längre nätversion, med en del reflektioner även kring det tyska inrikespolitiska läget i ljuset av piraternas framryckning.

Till bakgrunden hör en fråga jag fick från en läsare i en kommun i Västerbottens inland en gång om just piratpartiet, en tid efter deras framgångar i Europaparlamentsvalet för några år sedan. Det här kan ses som ett försenat och lite mer utförligt svar, nu när piraterna börjat få ny relevans genom framgångar i EU:s största medlemsland.

Jag tror som framgår av krönikan att de etablerade partierna gör klokt i att söka se djupare drivkrafter bakom den här opinionen. Det handlar, tror jag, mer om Hem till byn än om Henry Morgan.

Några tidigare krönikor på liknande temat:

Det här är jag, det där är du, det här är vi

Rösta nej till massövervakning

Bertil Enstöring, Facebook och de nya byarna

—————————————————-

Den digitala änglamarken på 2010-talet

”Det är i grunden inget annat än att man pissar oss i ansiktet!”

Plötsligt under en radiointervju fick Element of Crime-sångaren och författaren Sven Regener (kör Ulf Lundell och Plura Jonsson i mixern, fast på tyska och i Berlin) ett utbrott som gav stort eko.

På en fråga om det tyska piratpartiets framgångar senaste året gjorde han sig till talesman för många kulturutövare som ser med oro på vad de upplever som framväxten av en gratiskultur, angrepp på upphovsrätten och en negativ syn på professionella kulturutövare. Han satte likhetstecken mellan piratpartiet och storskalig fildelning, och var förbannad.

Utbrottet spreds snabbt och togs upp av de största medierna till analys. En rad kulturutövare vittnade – en del anonymt, av rädsla – om samma oro för piratpartiets nya status.

Vad är det som pågår? Piratpartiet? Det kan ju för en svensk låta udda, att det får sådan uppmärksamhet, eftersom det här fört en anonym och till synes tynande inrikespolitisk tillvaro ända sedan framgångarna i Europaparlamentsvalet 2009.

Men i Tyskland är piratpartiet på snabb väg att etablera sig som en ny parlamentarisk kraft, med vissa utsikter att bli tredje största parti redan 2013. Partiet fick hela 13 procent i en nationell opinionsmätning i förra veckan, och ligger stadigt på närmare 10 procent sedan en tid tillbaka. Piraterna sitter i dag i delstatsparlamenten i huvudstaden Berlin och i en av Tysklands minsta delstater Saarland.
Allt tyder på att man även kommer att få en stor framgång i nyvalet i största delstaten Nordrhein-Westfalen i maj.

Samtidigt kämpar det regeringsvana liberala partiet FDP för överlevnad efter att – bara några år efter partiets största framgång i ett förbundsdagsval någonsin 2009 – ha åkt ur parlamenten i både Berlin och Saarland, och nu rasat ner till två-tre procent väljarstöd i mätningarna nationellt.

Liberalernas kanske sista hopp sätts till att den unge och intressanta tidigare partisekreteraren Christian Lindner, partiets toppnamn i Nordrhein-Westfalen, ska rädda partiet kvar i det delstatsparlamentet. Men nervositeten är stor internt, just eftersom piratpartiet suger åt sig en del av väljarstödet från de andra mindre partierna och FDP:s traditionella anseende i integritetsfrågor inte ger något större utslag längre.

Och de gröna, som för bara ett år sedan nosade på 30 procent i mätningarna och av en del (mig inklusive) förutspåddes kunna ta över som kanske största parti i Tyskland om några år, har rasat kraftigt i opinionsmätningarna, delvis som en följd av piratpartiets framväxt.

De grönas ledare famlar nu mellan att å ena sidan i konkurrens med piraterna söka framställa sig som den äkta, systemkritiska alternativrörelsen i tysk politik och å andra sidan i konkurrens med de två stora partierna betona sin med åren surt förvärvade regeringsdugliga kompetens och mognad.

Att de gröna plötsligt måste kämpa om kärnväljare med politiska amatörer som påminner dem om de grönas eget ursprung, just i det ögonblick när partiet äntligen börjat växa sig större än den gamla alternativrörelsen, är en ödets ironi.

Förblir piraterna så här starka i Tyskland ökar dessutom sannolikheten för en stor koalition efter nästa val mellan kristdemokrater och socialdemokrater, eftersom andra regeringsalternativ får svårare att uppnå egen majoritet.

Angela Merkel är nog den som är minst missnöjd med piraternas framgångar bland de övriga partierna i Tyskland just nu, eftersom hennes CDU inte verkar tappa till dem och hennes möjligheter att fortsätta som förbundskansler en period till ökar tack vare piraternas framgångar, eftersom socialdemokratiska SPD nu ser sitt tänkta rödgröna regeringsunderlag tillsammans med de gröna långsamt smälta bort.

Mycket kan givetvis hända under det kommande året, det visar om inte annat piratpartiets plötsliga framgångar det gångna året, men inte undra på att allt fler europeiska medier nu börjar vända blickarna mot piraterna i Tyskland och fråga sig om det som pågår är inledningen på en omgestaltning av partilandskapet i EU:s största medlemsland, som förebådar en kommande utveckling i fler länder?

Samtidigt börjar de etablerade partierna av ovan beskrivna skäl få lätt panik i ögonen.

Efter att ha behandlat piraterna med en blandning av välvilligt men ointresserat överseende, pliktskyldiga artigheter (för att inte verka ur takt med tiden och en ungdomsgeneration) och suckar över ett tillfälligt myggbett i det gamla partilandskapet så börjar nu både motståndare (i en känsla av hot) och medierna (i en känsla av att piraterna är här för att stanna) att ta av silkesvantarna och grilla partiet på ett helt nytt sätt, med angrepp, tuffa frågor och granskande reportage.

Konsekvenserna är intressanta, både inom och utanför piratpartiet. Men lika intressant är det som hittills inte har skett – partiet har inte tappat stöd. Tvärtom fortsätter den uppåtgående trenden.

13 procent – det är mer än det finns substans, företrädare och samhällsanalys i piratrörelsen nog att motivera, i synnerhet för ett parti som inte med sina arbetssätt kan betraktas som regeringsdugligt. Men piraterna representerar uppenbarligen någonting annat för många, något som de övriga partierna gemensamt saknar. Vad?

Piratpartisterna i Tyskland har bakgrunder som allt från kristdemokrater, till liberaler och socialister. Det är ett parti på något slags vag frihetlig grund, som skulle kollapsa om det tvingades ta ställning i lika många frågor som andra partier, med regeringsanspråk, förväntas göra.

Piratpartiet står inte heller på något sätt över de nedslitande mekanismer, motsättningar, målkonflikter och svårigheter som de etablerade partiernas brottas med. Redan nu håller verkligheten på att komma i fatt.

Tyska piratpartiets ledande företrädare har efter bara några månader i rampljuset börjat tröttna på att inte kunna ge svar på frågor som går utanför det partiet via sina speciella omröstningsformer tagit tydlig ställning i. Socialpolitik, utrikespolitik, euron? ”Tyvärr, det kan jag inte uttala mig om, partiet har inte någon åsikt om det.” Sådana svar duger för en intressegrupp, men inte för ett parti som snart kan vara landets tredje största., med opinionsstöd på över tio procent.

Partiledaren Sebastian Nerz har fått mycket spott och spe de senaste veckorna för sina ständiga upprepningar i tv-sändningar att han inte kan uttala sig i ett stort antal frågor eftersom partiet inte har några åsikter. Nu har partiledningen fört fram ett omdiskuterat förslag om att de ledande partiföreträdarna på något sätt ska få ökat mandat att uttala sig bredare och snabbare än tidigare. Det strider visserligen mot piratpartiets självbild, men erfarenheterna smular ibland sönder självbilder.

De andra partierna småler igenkännande, så lätt är det inte att få en folkrörelsebaserad partiorganisation att fungera i en snabb medievärld, ens för nätpirater.

Framgångar utlöser precis samma slags maktkamper om resurser i piratpartiet som i andra partier. Redan efter en kort tid som parlamentarisk kraft i Berlin har piratpartiet insett att de inte är immuna mot sådana mekanismer. Människan är sig lik vid köttgrytor.

Och kraven på total transparens kraschar ibland med andra viktiga hänsynstaganden. Många piratpartister har också börjat tröttna på ett hysteriskt, aggressivt tonläge i den interna debatten, på mobbing och skitstormar. I ett reportage i Der Spiegel berättar en ledamot i partiledningen att han på sistone loggat ut om kvällarna och läst bok istället för Twitter, och kommunicerat med kamrater över – telefon. Det är en fin bild av hur piraterna lär sig att det är svårare än man tror. Efter valjubel kommer tillnyktring.

Piratpartiet har också i granskningar fått allt fler frågor om huruvida man har en verklighetsfrämmande syn på hur människor lever och arbetar, om piraternas i sin uppkopplade vardag och med sina bakgrunder vanligtvis inom IT-branschen verkligen har något relevant att säga människor i slitsamma låglöneyrken. Det påminner om den kritisk som funnits mot de gröna, om att de är en elit som kräver en ekologiskt medveten livsstil som överstiger många vanliga människors ekonomiska resurser och möjligheter.

Återstår att se gör också om piratpartiernas idébas i nätpolitiken räcker för att bära dem vidare och hålla samman dem när första, oundvikliga motgången kommer. Det är sådant som gjort att alla partier med en parlamentarisk historia på åtminstone några decennier klarat sig igenom existensiella kriser – de har bottnat i en världsbild, en samhällsanalys och relativt robusta värderingar, trots allt. Räcker den gemensamma grundhållningen i nätpolitiska frågor för att bygga upp ett fungerande parti även när väljarna ska börja utkräva samlat parlamentariskt ansvar av piraterna om några år?

Men trots alla dessa invändningar, så finns de nu i två delstatsparlament, är på väg in i fler och ser ut att kunna göra succé nationellt nästa år. Vad är hemligheten bakom piraternas uppgång, som väger upp tvivlen som många har, tvivel som även många inom piratpartiet erkänner är berättigade?

Handlade deras existens bara, eller ens delvis, om storskalig fildelning och upphovsrätt, skulle partiet vara chanslöst. Och handlade det enbart om lagtekniska integritetsfrågor skulle partiet – eftersom sådana frågor tyvärr hamnar långt ned på väljarnas viktiglistor – förbli en engagerad, men marginaliserad rörelse.

Det som händer i det tyska partilandskapet handlar om något större.

Inte heller enbart partiets funktion att samla väljare som är allmänt missnöjda med de övriga partierna i kombination med lågt valdeltagande räcker som förklaring, eftersom piratpartiet är för vagt i för många frågor och har ett alltför kollektivt, svåröverblickbart ledarskap.

Jag tror inte heller att det är i huvudsak vad piratpartiet tycker i sina profilfrågor som lockar så många väljare – och en tiondel av den tyska väljarkåren vore många väljare – utan i så fall snarare känslan av att det är lättare, finns fler och mer okonventionella vägar till att påverka vad piratpartiet tycker än vad andra partier tycker.

Piraternas väljare röstar inte på ett program i första hand, utan på ett nytt sätt att bedriva politik. De stödjer inte färdiga åsikter i de stora politiska vardagsfrågorna, utan möjligheten att vara med på nya sätt och forma just de åsikterna själva.

Det skulle, som i alla eventuella folkrörelsers pionjärtid, avslöja sig som en illusion, om piratpartiet skulle etablera sig som en makt i tysk politik. Men det är en illusion även de etablerade partierna älskar att förmedla, och piratpartiet vidgar de möjliga sätten att engagera sig politisk för unga människor.

Vill man förstå vad som driver många nätpolitiska aktivister, tror jag snarare att de är rätt ute som drar paralleller till tidiga miljörörelsen.
Jag tror att det tyska piratpartiets framgångar i grunden handlar om ett engagemang för en livsmiljö som upplevs som hotad.

För äldre västerbottniska läsare som var med, kan kanske minnet av älvräddarnas kamp för att bevara Vindelälven orörd på 50- och 60-talen, tjäna som ett jämförelsematerial. Det handlar om en känsla av att ett hemkärt, vackert och sin vildvuxenhet ganska tryggt landskap hotas av reglering, uppdämning och kontroll, av en exploatering som går för snabbt och som riskerar att lämna ett mer öde landskap efter sig.

Jag tänker på stämningen i Evert Taubes Änglamark, i Hasse och Tages Äppelkriget, som blev en vinjettsång för den framväxande miljörörelsen i Sverige. En rörelse som rymde allt från djup konservatism till radikalism, som inte var mogen något eget, heltäckande program, som flippade ur ibland, men som fyllde en viktig pionjärfunktion.

Den tidiga miljörörelsen gav bara i begränsad omfattning politiska svar om vad som behövde göras, men de fick världen att förstå att problemen och hoten existerade.

Då handlade det om en fysisk miljö, om makt och rätt över den. De nya nätrörelserna upplever på motsvarande sätt en digital livsmiljö som hotad. Många av dem är uppväxta med den, har skapat den själva, känner sig hemma och ser nyanserna i den på ett annat sätt än vi som lärt känna den mödosamt i efterhand. De är rädda att inte längre kunna röra sig lika fritt och obekymrat som tidigare, att ständigt frukta att missa någon varningsskylt, att kampen mot fåtalet stora nätförbrytare ska skapa en oproportionerlig repressiv övervakning för flertalet, att storanläggningar, dammar, övervakare ska belamra allt.

Kanske är det piraternas raraste hemlighet, bakom lappen för ögat, att de flesta av dem i sitt tekniknörderi är rätt hemkära, digitala fredagsmysare i träningsoverall. Digitala lantisar, bland raps och råg på nätet, som trivs bäst i öppna landskap och skyddade från alltför stark social kontroll. Mer Hem till byn än Henry Morgan.

Jag tror inte att de politiska nätaktivisternas drivkraft – utom i vissa enstaka fall, och alla partier har sådana enstaka fall – handlar om bristande betalningsvilja, ett förakt för upphovspersoner eller en oförmåga att förstå kulturskapande verksamhet, utan om en tro på att nya tekniska innovationer kan föra de frågorna in i en ny tid, och en rädsla för att en svunnen epoks lagstiftningslösningar ska bli alibin för en ny tids integritetskränkningar. Kanske är delar av rädslan inbillning och kanske är synen nätet romantiserande, men bakom både överdrifterna och romantiseringen, finns en hotbild med substans.

Piraterna som älvräddare i gummistövlar på nätet. Det är inte allt de är – och när de är som sämst förtjänar de inte parallellen. Men ju förr de etablerade partierna, som har hopplöst svårt att acceptera bilden av nätet som en livsmiljö, ser den dimensionen i rörelsen, ser den historiska parallellen, och drar slutsatser av den i framför allt integritets- och övervakningsfrågor, desto snabbare har de möjlighet att göra piratpartiet och liknande rörelser parlamentariskt överflödiga.

I den processen kan piraternas närvaro hjälpa de etablerade partierna att upptäcka en del av vad som gjorde dem själva vitala, relevanta, övermodiga och överdrivet upphetsade, i salig blandning, när det begav sig.

Att piratpartiet i Tyskland mer än något annat jämförs med hur de gröna bildades och etablerade sig som nytt parti för trettio år sedan är ingen slump, och att det i just integritetsfrågorna är liberala FDP som nu ser sin traditionella väktarroll gentemot de konservativa gå förlorad till ett nytt parti, pekar också på hur piratpartiet tar över lite uppgifter här och var från flera av de gamla partierna.

Så om makthavarna i den nya trenden bara ser busar som vill pissa kulturutövare i ansiktet, inte förstår vad engagemanget handlar om, begår de ett stort misstag. Det gäller även de svenska partierna. Det kan gå snabbare än väntat innan en liknande rörelse – i form av en ny rörelse, eller i form av kraftiga förändringsprocesser inom något eller ett par av de etablerade partierna – får samma genomslag i Sverige.

Den brusande, hotade Vindelälven på sextiotalet och det brusande, hotade nätet på 2010-talet. Kanske ett samtal över generationsgränserna kunde börja där.

4 kommentarer
Etiketter: , ,

Tidsanda, försiktiga väljare och Obama vs Romney

Av , , Bli först att kommentera 6

Det blir Barak Obama vs Mitt Romney i höstens amerikanska presidentval. Det står klart sedan Rick Santorum hoppat av den republikanska primärvalskampen. Det här är en krönika om några aspekter som brukat prägla presidentval i USA:s historia, och varför historien den här gången talar för att Obama blir omvald. I papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Några tidigare krönikor om amerikansk politik:

Pragmatiker skördar vad ideologer sår

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Historiens vingslag i farligt läge i USA

När för många kompromisser skymmer sikten

Den svåra konsten att tolka en valseger rätt

Obama sätter mycket på spel

För tidigt fredspris för Obama

————————————————————-

Tidsanda, försiktiga väljare och Obama vs Romney

“The President is fortunate to get off as the bubble is bursting, leaving others to hold the bag”, skrev Thomas Jefferson – enligt egen utsago delvis lättad över att ha förlorat det nyss hållna presidentvalet mot John Adams – till James Madison 8 januari 1897, ett par månader före George Washingtons avgång som USA:s förste president. “Yet, as his departure will mark the moment when the difficulties begin to work, you will see that they will be ascribed to the new administration.”

(Citatet ur "His Excellency: George Washington", av Jospeh J. Ellis)

Knappast någon tillträdande amerikansk president sedan dess skulle ha invänt mot beskrivningen. Alla nyvalda presidenter tar över stafettpinnar nedkladdade med eller glänsande av föregångarens fingeravtryck. De första hundra dagarna av en ämbetsperiod är lika mycket de hundra sista av den föregående. De första fyra åren utspelar sig på de föregående fyra årens villkor.

Att det inte går att dela in tiden i isolerade paket, visade redan Zenon med sina paradoxer om haren som aldrig hinner förbi sköldpaddan och pilen som aldrig når fram till tavlan. Den amerikanska presidenthistorien illustrerar fenomenet politiskt.

En nyvald president är inget oskrivet blad, historien har klottrat ned honom (eller henne när den dagen kommer) i finstilt och grovstilt redan innan eden är avlagd. För någras anseende i samtiden eller historieböckerna har det varit en välsignelse, för andra en olycka. Men att lägga om en ekonomisk politik eller ställa om utrikespolitiken till en ny doktrin eller sätta igång alternativt avbryta en inrikespolitisk reformprocess, tar åratal.

Det är, i Titanic-tider, som att bromsa och svänga en atlantångare, bort från ett isberg eller rakt in i det. Den som siktade isberget och valdes kurs kan ha hunnit lämna bryggan, när kraschen kommer eller ankomsten i hamn firas.

Och ett vunnet presidentval ger inget frikort när kongress och högsta domstol ska säga sitt. Riktigt vad en president kommer att göra kan man hur som helst inte veta förrän maktskiftet är ett faktum och en kandidat får betrakta sakfrågorna från en presidents perspektiv – vilket brukar föra med sig omprioriteringar, ibland dramatiska.

Så kan avståndet mellan en George W Bush och en Barack Obama i vissa frågor tyckas oändligt en vecka före presidentinstallationen och inte alls lika stort ett år senare, till allmän cynism hos alla som inte tittar tillbaka på historien.

Alla amerikanska presidenter småhuttrar dessutom i skuggan från myten om den nationella enigheten och sammanhållningen – det som förenar är starkare än det som söndrar, som standardnumret i den amerikanska politikens retorik uttrycker det – som hittills ingen förutom George Washington varit i närheten av att symbolisera. Och bakom kulisserna av hans enhälliga val och återval grodde redan motsättningarna som bröt ut snart efteråt.

Inget är mäktigare än en idé – ental – vars tid har kommit, lyder det kända uttrycket. I amerikanska presidentval brukar de stora idéerna vars tid anses bryta in ha det motigt, och behandlas med stor ängslighet av väljarna.

Givetvis har hela den amerikanska historien präglats av dragkamper mellan idéperspektiv, från grundandet och Jefferson vs Hamilton, Andrew Jacksons era, decennierna fram till och efter inbördeskriget och slaveriets avskaffande, Theodore Roosevelts progressiva kampanj, så småningom Franklin D Roosevelts nya giv på 30-talet, kampen om medborgarrätt för svarta och social lagstiftning under 1950- och 60-talet och sedan Ronald Reagans konservativa rörelse på 80-talet. Bråket om Barack Obamas och demokraternas sjukförsäkringsreform är en repris på en konflikt i USA om politikens roll, nationellt och i förhållande till delstaterna, och statens uppgift, som har rötter ner till nationens grundande.

Men ett återkommande mönster är att det vi i efterhand ser som tidsandan snarare återspeglas i populärkultur, innovationer, arbetsliv, näringsliv och samhällsdebatt, än i valresultat.

Uppbrottsstämningarna på 60- och 70-talen i USA – medborgarrättskampen, motståndet mot Vietnamkriget, kulturkonflikterna – är ett bra exempel. De ledde inte till en radikalisering eller liberalisering av amerikansk politik i uppropens anda, utan tvärtom till en långvarig konservativ epok, som demokraterna lyckades bryta först 1992 när de gick till val med en kandidat, Bill Clinton, vars tydliga budskap var att det demokratiska partiet måste förändras och på viktiga punkter anpassas till den politiska verklighet som skapats under Ronald Reagan.

Och de bittra kulturstriderna från sextiotalet klingade vidare under både Clintons och George W Bushs år i Vita Huset.

Väljarmajoritetens val och prioriteringar återspeglar sällan det som medierna och de tongivande agendasättarna tolkar som tidsandan. Idéer vars tid anses ha kommit tenderar oftare att röstas bort än att röstar in i presidentvalen, på både gott och ont. Och undantagen bekräftar regeln.

Theodore Roosevelt blev president 1901 efter mordet på William McKinley, som hade en delvis annan profil, och skapade när han lyftes upp från vicepresident till president tidsandan själv, ställde väljarna inför ett redan inlett faktum. Och det som förde exempelvis FDR till makten 1932 var inte en robust och tydligt definierad ideologisk grundsyn, utan kombinationen av djupaste kris, sittande presidents misslyckande och Roosevelts egen optimism och obekymrade pragmatism. Han prövade sig fram, med många motiv och drivkrafter, men utan ett robust ideologiskt projekt. Det växte möjligen fram med tiden och framstod som ett tydligt sådant först i efterhand, och kanske i motståndarnas tolkningar.

När George W Bush valdes till president för tolv år sedan hade han fortfarande stämpeln medkännande konservativ, och inte den polariserande framtoning han sedan fick som president. Den kontroversielle Bush som valdes om 2004, i en speciell tid av Irak-krig och efterdyningar till terrorattacken 2001, hade förmodligen fått svårt att vinna 2000.

När Reagan valdes 1980 var USA mitt uppe i bearbetningen av ett par decenniers orolig omvandling i samhället – hans blandning av konservatism och optimism var ett slags motvikt till åren av radikala, konfliktfyllda motsättningar och vann över väljare från demokraterna till republikanerna i ovanlig omfattning. Inte för att man förväntade sig en revolution – uttrycket ”the Reagan Revolution” till trots – från honom, utan delvis tvärtom för att man ville att han skulle återställa sånt som av konservativa uppfattades ha gått för långt.

För den som identifierar sig med kulturradikala strömningar är det ofta bittert att erkänna, men väljarkårer tenderar alltid att vara långt mer konservativa än samhällsdebattens teorier om vad en epok präglas av – konservativa mot alla former av långtgående reformiver, oavsett riktning.

Valresultaten sedda lite över tid är som en sådan där docka, som alltid rätar upp sig igen hur man än knuffar den. Väljarkåren stabila mitt tenderar att räta upp det mesta när det börjar luta för mycket, ibland med sådan fart att det slår över åt andra hållet innan pendelrörelsen bromsas. De senaste decenniernas amerikanska kongressval har haft sådana pendeltendenser.

När Obama, som i sin tur hyllat Reagan som en inspirationskälla i syfte att skriva in sig i den traditionen av partiöverskridande väljarstöd, valdes 2008, projicerades förhoppningar på honom om en ny politisk stil, lyft över de senaste decenniernas bittra strider i Washington (med vilka den interna motståndaren i primärvalen Hillary Clinton förknippades), långt mer än ideologiska reformambitioner.

Obama lyckades både entusiasmera idealistiska krafter inom det demokratiska partiet och inge förtroende hos avvaktande, oberoende väljare – genom att stå för något nytt, en nystart till stämning och engagemang, men med löftet att söka förena och skapa ett nytt samarbetsklimat mellan partierna. Det var samma kombination av förmåga att väcka partiaktivism och utöva attraktionskraft på mittenväljare som Reagan lyckades med 1980.

I samma ögonblick som Obama däremot utmålades och börjades ses som en ideolog och som bärare av ett omfattande, radikalt reformprogram för statliga ingrepp- framför allt i sjukförsäkringsfrågan – sjönk stödet för honom snabbt och ledde som bekant till ett stort bakslag för demokraterna i mellanårsvalet 2010.

Men i och med att den så kallade tepartyrörelsens nu är helt etablerad inom det republikanska partiet, och starka konservativa krafter ser ut att driva partiet i mer dogmatisk riktning, är rollerna återigen på väg att bli ombytta. Mitt Romney, i princip klar som republikanernas kandidat och Obamas motståndare i höstens presidentval, håller på att slitas sönder av inre motstridigheter som en följd av det egna partiets radikalisering.

Han måste mobilisera republikanernas mest aktivistiska bas genom att närma sig den med polariserande budskap, och samtidigt vinna oberoende väljare genom att distansera sig från samma renläriga bas med moderat framtoning. Så ser Romneys dilemma ut.

Det är svårlösligt för en kandidat som hamnat mellan stolarna, mellan den påstådda, men trots allt isolerade, tidsandan i det egna partiet och historiska erfarenheter av vad som brukar vinna val. När man talar om hans bristande trovärdighet och genuinitet, handlar det i grunden om det problemet.

Utrikespolitiskt kaos, ny finanskris, en vändning till det sämre på arbetsmarknaden eller något oförutsett klavertramp kan fortfarande sänka Barack Obama. Men att han hittills inte åstadkommit radikala förändringar, att han inte infriat alltför många löften, att hans största fråga – sjukförsäkringsreformen – ser ut att sänkas på juridisk väg och att han inte längre väcker någons lust att förvandla hans tal till en popvideo, behöver paradoxalt nog inte vara en större nackdel för honom, så länge som republikanerna uppfattas som mer polariserande, aktivistiska och dogmatiska.

Obama lär därför lika lite vilja förknippas med Occupy Wall Street-rörelsens aktivister i mittenväljarnas ögon som Mitt Romney, när primärvalet är över, vill förknippas med extrem konservatism eller tepartyaktivister. De kommer att larma och göra sig till om varandras extrema drag, Obama och Romney, men försöka att placera sig själva i rollerna som bärarna av goda, lugna traditioner i amerikansk politik. Republikanernas primärvalsprocess har försvårat den uppgiften för Romney, och förenklat den för Obama.

Försiktigheten hos väljarna har varit på gott och ont genom USA:s historia, men talar 2012 för att Obama blir omvald.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval i svensk politik

Av , , Bli först att kommentera 7

Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt står båda inför en del svåra dilemman som statsministerkandidater inför 2014. Om det handlar den här veckans lördagskrönika. Det kan hända grejer i svensk politik i samband med nästa val.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

Vinkla adjö till blockpolitiken

Från folkrörelse till hållna tummar i spelluckan

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?

Folkrörelseliv och socialdemokraternas stora ödesfråga

Vem vinner och vem försvinner efter blockpolitiken?

Ett nytt partilandskap med färre partier?

Slå ihop Fp och C

Sahlin var något viktigt på spåren

Är avgång alltid den enda möjligheten?

En konstpaus, men vad kommer sedan?

Vågar S lämna de slutna rummen?

———————————————————————-

2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval

Det är ett ofrånkomligt dilemma för en socialdemokratisk partiledare med ambitioner att bli statsminister: först när den socialistiska vänsterfalangen i partiet säger att den inte känner igen sitt parti längre, kommer väljarna utanför att känna igen sig och vara beredda att på nytt anförtro socialdemokraterna regeringsansvar.

Socialdemokraterna är – i regeringsställning – av tradition ett socialliberalt mittenparti som dogmatiker och frasradikaler, som helst skulle vilja se ett permanent, organiserat samarbete vänsterut, aldrig känt igen.

Det gällde, om än med andra begrepp, redan på Brantings tid. Och att betona att så var fallet var ett bärande syfte bakom Per-Albin Hanssons folkhemstanke, för att bredda socialdemokratins väljarunderlag och rekryteringsunderlag. Och det fungerade bättre än någon kunnat ana, i decennier.

Det har alltid varit en outtalad kompromiss inom den svenska socialdemokratin: de missnöjda falangerna får breda ut sig med nostalgisk gråt över tider som aldrig existerat, så att säga i ett slags medveten historieförfalskning tillskriva sig partiets förflutna, och får som plåster på de inbillade såren en ordentlig del av de maktposter och resurser som valframgångar för med sig. Det sker i utbyte mot att partiledningarna sedan får föra en sakpolitik förankrad i mitten, som möjliggör brett väljarstöd snarare än interna svärmiska känslor.

Sådant talar man förstås inte högt om. Men så håller man ihop ett lapptäcke av olika organisationsintressen och motstridiga viljor som varje riktigt stort parti – stort i väljarstöd – ofrånkomligen blir. Känner dogmatikerna plötsligt igen sitt parti (alltså det parti som aldrig existerat), krymper det. Framstår ett parti å andra sidan som helt viljelöst, utan rötter i någon övertygelse, dör den interna bränsletank som driver organisationer inte bara genom höjdpunkter, utan även genom kriser och motgångar. Även de nya moderaterna börjar inse hur svår det är att få det där att fungera över längre tid, och då är de ändå långt ifrån så stora som socialdemokraterna var när det begav sig.

I takt med att socialdemokraternas nye ordförande Stefan Löfven fört partiets retorik tillbaka till rötterna igen, det vill säga fört den in mot mitten, så har väljarstödet för S återhämtat sig från rekordlåga nivåer.

När socialdemokratiskt maktinnehav inte längre automatisk förknippas med risken att vänsterpartiets syn på företagande, skola, välfärd och utrikespolitik ska få inflytande inifrån en regering, så är det direkt fler väljare som kan tänka sig att rösta på S. Och det är inte nödvändigtvis något vänsterpartiet beklagar, då en socialdemokrati med mittenförankring ger V mer utrymme och egenart på den egna kanten.

Att Stefan Löfven i ett uttalande nyligen konstaterade att det var rätt av Mona Sahlin att eftersträva ett samarbete med miljöpartiet inför valet 2010 men ett misstag av partiet att tvinga fram att vänsterpartiet skulle släppas in, visar att han ser sambandet.

Och goda opinionssiffror är den bästa interna fredsmäklaren i alla partier. Intressena ljuger inte, skrev Marx. Intressena tiger dock när det krävs och doftar gott från valurnan; det är en gammal inrikespolitisk erfarenhet. Något större internt uppror lär inte Löfven behöva frukta så länge hoppet om valframgång lever. Den traditionella kompromissen tas till heder, när makten hägrar, i en av nerdragningar och stukat självförtroende plågad partiorganisation.

Stefan Löfvens dilemma är dock ett annat – och har mer med erfarenheterna från valnederlaget 2006 än från nederlaget 2010 att göra. För i samma veva håller Löfven nu öppet för att socialdemokraterna kan tänka sig att regera som minoritetsregering efter valet 2014. Där faller Löfven offer för en socialdemokratisk nostalgi. De tiderna är förbi.

Det är den linje som Göran Persson klamrade sig fast vid inför 2006, trots att arrogansen redan 2002 höll på att föra till en minoritetsregering av helt annat slag när Mp, FP, KD och C förhandlade om en regeringskoalition tills C valde att hoppa av. Perssons ovilja att tala om något annat än en socialdemokratisk minoritetsregering i ensamhet bidrog kraftigt till att allianspartierna 2006 för första gången på evigheter framstod som ett pålitligare regeringsalternativ än socialdemokraterna.

I och med sverigedemokraternas inträde i riksdagen vid förra valet har frågan om majoritets- kontra minoritetsregerandet fått en ny problematisk och allvarlig dimension. Men väljarnas önskar om tydliga besked om vilka regeringsalternativ som står till förfogande kvarstår.

Tanken att miljöpartiet, folkpartiet, centerpartiet eller vänsterpartiet skulle stå på kö för att ge en rent socialdemokratisk minoritetsregering löfte om ett stabilt parlamentariskt underlag efter 2014 är minst sagt verklighetsfrämmande.

Stefan Löfvens problem är att han måste gå till val med ett bredare regeringsalternativ för att kunna utmana alliansen i regeringsfrågan, samtidigt som han måste klargöra för mittenväljarna att en röst på S inte medför vänsterpartister i regeringen.

Lösningen ligger närmare till hands än många socialdemokrater är redo att erkänna. Mona Sahlin insåg det redan inför förra valet, innan hon blev överkörd internt. S borde gå till val på ett samarbete enbart med MP, och sedan hålla öppet för kompromisser även med Fp, C, Kd och V på enskilda områden. Det är enklare sagt än gjort, men skulle ha förutsättningar att vinna stöd från betydligt fler väljare än tanken på en socialdemokratisk minoritetsregering eller ett samarbete där vänsterpartiet har vetorätt.

Faktum är att i gårdagens opinionsmätning från Demoskop, hade S och MP tillsammans större stöd än allianspartierna tillsammans.
Det senare, om något, borde ge alliansens strateger skrämselhicka.

För möjligheten att S och Mp tillsammans skulle kunna bli större än alliansen sätter ljuset mitt i plytet på alliansens minst lika stora dilemma, en bit in i den andra mandatperioden av regeringsansvar.

Allianssamarbetet som ingicks för att möjliggöra ett majoritetsregerande mellan fyra hyfsat jämnstarka partier har gjort moderaterna starkare än någonsin, men krympt FP, C (de två som borde gå ihop medan tid är och bilda ett gemensamt parti, med bredare både profil och geografisk förankring) och KD till kritiskt låga nivåer.

Reinfeldt, Björklund, Lööf och Hägglund kan inte ha så stora förhoppningar om att återvinna en egen parlamentarisk majoritet 2014, när S nu återhämtar sig, Mp snuddar vid 10 procent, V har en starkare partiledare än tidigare och Sd ser ut att hålla sig över fyra procent. Men det fanns också när alliansen bildades en kärna av projekt och reformer i samarbetet som gav det ett existernsberättigande i väljarnas ögon, som saknas i dag. Allianspartierna är inte alls lika samspelta längre, efter två vunna val, när det gäller samhällsanalys och drivkrafter, som man orkade disciplinera sig till att vara när det gällde att bryta en långvarig tillvaro i opposition. Det knakar i fogarna.

Även lösningen för Reinfeldt, som ledare för det överlägset största regeringspartiet, ligger ur parlamentariskt maktperspektiv därför nära till hands, och är lättare formulerad än genomförd: samarbete med miljöpartiet i någon form, eftergift i ett par för Mp viktiga frågor och kanske rentav utbyte av något av de minsta allianspartierna.

Lita på att det kommer att höras lena toner från både Löfven och Reinfeldt mot Gustav Fridolin och Åsa Romson i partiledardebatterna framöver, och att de tre mindre allianspartierna kommer att kämpa var för sig för fortsatt riksdagsexistens och regeringsinnehav, med betydligt barskare, otåligare, mer irriterade toner gentemot moderaterna än tidigare.

Att sedan många på sistone uppmärksammade frågor – vapenexport till diktaturer, integritet kontra övervakning, asyl- och flyktingpolitik – påminner om att det behövs en ny dynamik som bryter den ofta rådande samstämmigheten mellan de två största partierna, och att frihetliga krafter inom FP, C, Mp, Kd och V borde söka samverka oftare på sådana områden, talar också för att blockpolitiken i nuvarande form skulle må bra av att ruskas om.

Svensk politik kan vara på väg in i ett tvätt- och torktumlarval 2014. Som i en studentkorridor, är det svårt på förhand att veta vilka storlekar och färgkombinationer som framträder när luckorna öppnas.

Att väcka lust att veta mer – och 2014 som allmän spottkopp

Av , , 1 kommentar 7

Om bildningsideal, lärande och läsande handlar den här lilla påskbetraktelsen. Med teckning av Niklas Eriksson i papperstidningen på temat.

Och så några rader på slutet, bara här på bloggen, om hur kulturhuvudstadssatsningen håller på att bli en allmän spottkopp i Umeå på ett olyckligt och, tycker jag, oförtjänt sätt.

Jag får intrycket att även delar av kultur-Umeå börjar utnyttja upprördheten över kulturhuvudstadssatsningen väldigt slarvigt och lite när det passar, för att ge tjuvsmällar åt politikerna, trots att en inte oväsentlig del av den opinionen rymmer ett klassiskt motstånd mot kulturpolitiska satsningar överhuvudtaget. Det kan bli en opportunism som kommer surt efteråt.

Jag ber att få önska läsarna en trevlig påsk.

——————————————————

Att väcka lust att lära och läsa mer

"Den tidiga ungdomens bokhunger är något alldeles för sig. Jag häpnar ännu vid tanken på den vargaptit, varmed jag i de åren läste allt som kom inom räckhåll. (…) Det var ingen konst att sitta i en fönsterkarm eller på en parkbänk och läsa, läsa i ett sträck från morgon till kväll."
(Anders Österling, 1936, ur essäsamlingen Horisonter).

Själv satt jag vid ett hörnbord i skolbiblioteket. Av någon anledning tyckte jag en tid att Georg Trakl var det första man borde läsa. I dag ser jag inget i hans dikter av det jag måste ha sett då.

Det där maniska läsandet i ungdomen var länge för unga människor som att svepa över vida, men ändå, åtminstone skenbart, överblickbara marker efter den bästa odlingsjorden.

Det fanns en litteraturvärld som man kunde drömma om att famna, som tog slut vid den skimrande horisonten.

Många valde så småningom ut några åkrar i ett välkänt landskap, och slog sig ner. Fanns så bara bibeln i hemmet, vilket kanske inte var ovanligt ännu några generationer tidigare än Österlings, så kunde den räcka för ett livs läsning.

Andra blev aldrig nöjda, hastade rastlöst, återvände aldrig. De hade till slut varit nästan överallt, men aldrig upplevt fyra årstider på ett och samma ställe.

Att läsa kan vara ett livsverk lika mycket som att skriva. Det finns vandrare, som aldrig ser sig om. Och odlare, som lär känna varje sten, varje kaffedoft, i byn.
Men det fanns en drivkraft: att ha läst (nästan) allt man ville.

När Horace Engdahl en gång i tv fick frågan om det är bättre att läsa bra litteratur eller att läsa mycket, svarade han att det nog är bättre att läsa mycket. Så är det, om läsningen ska vara en inre drivkraft, inte ett yttre pliktuppfyllande.

Serietidningar, dessa förtalade kulturbärare, har betytt mycket för många av oss, som senare hittade till böckernas och de andra konstformernas värld. Gläds åt ungen som slukar serietidningar, som läser av lust. Det är den första förutsättningen. Vi fick aldrig rådet att läsa Kalle Anka eller Buster, men visste instinktivt bättre.

En del läser för att läka såren, andra för att öppna dem, förstå dem, stå ut med dem, många för att bara slippa tänka på dem. De flesta kanske nästan aldrig hinner eller orka läsa något, men bearbetar världen på andra sätt. Och har man läst som barn, fortsätter läsminnena att gro även under svåraste villkor senare.

En text ömsar skinn i takt med att läsaren lever sina dagar. Det är hemligheten med barnböcker, som går i arv, att sexåringen, trettioåringen och sjuttioåringen alla kan njuta av dem, men ser dem olika. Du kan aldrig kliva ned i samma bok två gånger.

Men inte ens för bokmalarna är drömmen om att hinna läsa allt, annat än fåfäng. Det är ingen ny neuros, men i takt med att utbudet blivit större för varje år av nya texter – och i takt med att allt fler texter blir lättillgängliga genom nya tekniska lösningar, samtidigt som människor skriver och i olika former publicerar texter som aldrig förr – blir det allt svårare att behålla en överblick som gör det möjligt att veta i förväg vad det är man vill hinna med att läsa. Det är en underbart skenande utveckling.

En underförstådd komponent i bildningsbegreppet har varit att känna till det som är viktigt och relevant, att ha ett slags grundbildning, att ha läst klassikerna, det ”man måste veta”. Det är i tilltagande grad en meningslös utgångspunkt, nu reducerad till handböcker i ”allt du måste veta”-temat som spelar kommersiellt på den gamla oron att inte ha koll på det som räknats som prestigefull kunskap.

Men inte ens den bredaste generalist kan i dag täcka mer än en skärva. När äldre personer beklagar sig över ungdomens kunskapsluckor är det ofta bara fråga om att nya generationer förskjuter tyngdpunkten i sin bildning till andra områden eller epoker. Men också en oundviklig följd av att luckorna oundvikligen blir fler för varje dag som utbudet växer och historien blir längre.

Drömmen om att veta allt har förmodligen slitit och dragit i människan sedan den första grottmålningen. Redan det första kända litterära verket – Gilgamesheposet, över 3000 år gammalt – berör allvetandet som ett tema:

"Han som såg Djupet, jordens grund,
Han erfor allt, förstod allt.
Gilgamesh, som såg Djupet, jordens grund,
Han erfor allt, förstod allt.
Han utforskade världens fyra hörn.
Han fick fulländad kunskap om allt som finns."

Och redan i grottdunklet satt säkert många och muttrade över de nyfikna, de som ville höra fler berättelser eller dansa en dans till. Bildningshungern och jantelagen har brottats i människan sedan dess.

Men i dag, mer än någonsin förr, behöver vi hjälpas åt, för att kunna se hela landskapet. Det enskilda allvetandet är en omöjlig ambition. En ung människa i dag har ett ojämförligt större utbud, oändligt fler alternativ, att välja bland än exempelvis Österlings generation hade i sin ungdom. Och vad som är en given klassiker att läsa kommer att bli allt mindre självklart framöver, ingen kommer att kunna ha en överblick, ingen kommer att kunna peka ut en väg genom litteraturen som den riktiga.

Där står den ensamma läraren, och ska svinga sitt trollspö över en hop truliga elever. Var börja, var ge sitt löfte om att just det eller det är mödan (detta vackra ord) värd?

Den enskilda auktoriteten kommer att ersättas av nätverk där trovärdighet och vägledning skapas tillsammans och där möjligheterna att dela med sig kommer att bli allt viktigare, för att kunna hantera, värdera, bedöma och kritiskt granska informationsflödena.

Även i ljuset av det kan den svåra debatten om upphovsrätt och fildelning ses.

Allt bildningsarbete står inför dramatiska förändringar.

Vi kommer att läsa ensamma på parkbänken, ensamma i fönsterkammen, för att stå ut, eller för att få veta mer, eller för att njuta. Men sedan, om vi vill få en hum om djupets och jordens grund, måste vi koppla upp oss mot ett gemensamt samtal av något slag. Därför räcker det inte att några läser. Många måste läsa.

I söndags skrev Dick Harrison, historiker, och Katarina Harrison Lindbergh, f d gymnasielärare, en artikel i Svenska Dagbladet till försvar för bildningsidealen. De skrev bland annat:

”Vi måste sluta säga att det inte spelar någon roll om man är duktig, sluta tala förminskande om kunskap och låtsas att den inte behövs i vår moderna värld. Kunskap är av godo. Ju fler som har den, desto bättre. Fråga inte vilka böcker du kan ignorera, utan vilka du kan läsa utöver de självklara. Sluta söka genvägar och börja gå omvägar, eftersom de ger dig ett rikare liv. Se inte lärandet som ett sätt att klara ett prov, utan som något som gör dig till en större människa.”

Ett sällsynt gott råd.

 ———————————————————————

Kulturhuvudstadssatsningen inför 2014 som spottkopp

För övrigt: Det här med att kommunen (och de företag som vill) som brukar ge julklappar till sina anställda kan välja att ge bort möjligheten att stödja ett kulturevenemang under 2014 som julklapp istället för vad man nu annars brukar ge – jag tycker det låter som en rätt sympatisk och odramatisk idé. Jag gissar att det givits bort rätt många slentrianmässiga arbetsgivarjulklappar genom åren med betydligt mindre tanke och substans bakom gesten än den här.

Kulturhuvudstadsåret håller på att bli en allmän spottkopp i Umeå, snart sagt oavsett vad en debatt handlar om. Allt sätts i relation till 2014, med hånfulla ord om kulturhuvudstadsåret – snobbigt, onödigt, elitistiskt, för mycket kultur, för lite kultur, fel sorts kultur – invändningarna är otaliga, motstridiga, men haglar.

Att uttrycka sig negativt om 2014 är något av det mest riskfria man kan göra i Umeå i dag. Och många hakar på, även dem som kanske borde ana ugglor i fler mossor än bara beslutsfattarnas.

Jag får intrycket att även delar av kultur-Umeå börjar utnyttja upprördheten över kulturhuvudstadssatsningen väldigt slarvigt och lite när det passar, för att ge tjuvsmällar åt politikerna, trots att en inte oväsentlig del av den opinionen rymmer ett klassiskt motstånd mot kulturpolitiska satsningar överhuvudtaget. Det kan bli en opportunism som kommer surt efteråt.

Instinkten att med det våta fingret i luften skälla på politiker blir starkare än orken att ta en titt på vilka olika samhällsanalyser och attityder en uppflammande opinion består av, innan man trampar med i varje upprördhet.

Det börjar kanske bli dags att bestämma sig hur man ser på det faktum att det anordnas ett kulturhuvudstadsår. Är det i grunden bra eller är det i grunden dåligt? Frågan är inte oviktig, för den som vill tala med kraft om hur huvudstadsåret planeras.

Man kan älska kultur och tycka att huvudstadsåret är fåneri, och man kan tycka att kultur är blaj men ändå tycka att huvudstadsåret är en rationell investering, men trovärdigheten i alla positioner stärks om man har reda och ordning på var man själv står i grundfrågan och vågar stå för det även när det inte är populärt.

Är kulturhuvudstadsåret som idé berömvärd eller förkastlig? Bygger kritiken mot 2014 på att man anser att projektet är onödigt från början eller på att man inte tror att det kommer att bli så bra som man hoppats?

All kritik mot hur saker arrangeras och prioriteras vinner i trovärdighet om det finns en rakryggad hållning i den frågan. Delar av kultur-Umeå får akta sig för vilka stämningar man utnyttjar, när man poserar i opposition mot beslutsfattare som från andra håll får skäll för att ha prioriterat kulturen för mycket.

Visst är det lite mer obekvämt att försvara en mer nyanserad ståndpunkt än att allt som beslutas är skit och alla beslutsfattare omdömeslösa idioter som inget begriper, men det är betydligt mer respektingivande än att hålla våta fingrar i luften, ducka för en fråga om kulturens ställning när den bränns i opinionen och istället spela på ett slentrianmässigt politikerförakt.

Kulturhuvudstadsarbetet står inför svåra problem, har många frågor kvar att besvara, har brakat in på ett antal stickspår och mår enbart bra av kritik, granskning och ifrågasättanden både från dem som vill allra mest och dem som inte vill ha arrangemanget överhuvudtaget. Men det vore sorgligt, och aningslöst, om hela kulturhuvudstadssatsningen skulle börja behandlas som en allmän spottkopp i debatten. Det förtjänar den inte.

1 kommentar
Etiketter: , , ,