Brokiga, tillsammans

Av , , 1 kommentar 4

Modersmålsundervisning, svenska språket, språklig mångfald, befängda försök att definiera svenskhet och skenheliga inslag i den svenska självbilden, är ämnena för den här torsdagskrönikan, i papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson.

Det här blir min sista krönika på några veckor. Jag ber att få önska alla läsare en trevlig junimånad.

———————————————————

Brokiga, tillsammans

Modersmålsundervisning är en genial sak. Varje år uppmärksammas den internationella modersmålsdagen. Kanske ser Umeås framtid aldrig mer spännande ut än vid de tillfällena. De många modersmålen som blad i olika riktningar, former och färger. Och det gemensamma, för en del nya, svenska språket, som sammanhållande mittpunkt. Det fungerar. Inte perfekt, inte utan skavsår, inte utan misstro, inte utan osäkerhet, men det fungerar. Helheten är så mycket mer intressant och pulsrik, än den minsta gemensamma nämnaren.

Modersmålsundervisning är inte bara en hjälp för barn till invandrare att behålla kontakten till ursprung och rötter, skapa trygghet i den egna identiteten och stimulera den egna språkutvecklingen. Det ger redskap att förstå, beskriva och bearbeta erfarenheter, intryck och relationer, vilket i sin tur en stor hjälp för att underlätta inlärningen av svenska och ett stöd för vanliga ämnesstudier. Dessutom blir det svenska samhället rikare, ju fler som kan upprätthålla flerspråkighet.

Goda, praktiska kunskaper i svenska är oerhört viktigt för en bra integration i det svenska samhället, för chanser på arbetsmarknaden, för vidareutbildning och för sociala kontakter. Det går nästan inte att överskatta betydelsen av kunskaper i det gemensamma språket. Men det står inte i motsättning till modersmålsundervisning, eller ämnesundervisning på modersmål i de fall där det i ett inledningsskede är nödvändigt, tvärtom. För det är inte så att kunskaper i ett språk hindrar eller tränger undan inlärningen av ett annat språk – tvärtom främjar språkfärdigheter andra språkfärdigheter.

Jag tycker att det inger en känsla av öppna fönster och frisk luft när man hör olika språk talas i en och samma miljö, på stan, på byn, i förorten. Det är inte ett hot mot gemensamma diskussioner och möten, utan en utvidgning av dem. Att det snackas både det ena och det andra vid bordet där, eller på gatan där, är inte ett hot mot svenska språket, utan ger svenska språket något att färgas av och tecknas mot. Och så är det vackert. En plats där många av världens språk slingrar sig om varandra, är en plats som inger trygghet, eftersom det visar att det finns både vägar hit och vägar bort.

Jag vill föra till protokollet att jag just därför anser att det vore betydligt roligare och mer intressant om fler deltagare i europeiska schlagerfestivaler sjöng på andra språk än på krampaktig, likriktad engelska. För den språkliga mångfaldens skull, för att vi ska stimuleras upptäcka fler språkkulturer och länders skiftande musikhistoria, fler språkmelodier. Jag kommer till den slutsatsen som en del av mitt engagemang mot främlingsfientlighet och för kulturell mångfald. Det har inget med någon idiotisk svenskhetsdebatt att göra.

Sverige har en inhemsk historia av minoriteter som förvägrats rätten till sina egna ursprungsspråk för att många ansett att det övergripande storspråket räckt gott och väl.

Det är just därför, i samma anda, rätt att värna svenska språkets ställning inom högre utbildning, som ett bidrag till en internationell mångfald, och inte slentrianmässigt göra mer och mer på engelska. Steget från att underkänna det egna lilla språket till att underkänna andra, mindre språk, som uttrycksmedel för vetenskap och kultur, och sedan börja ifrågasätta sånt som modersmålsundervisning, är inte långt.

Modersmålsundervisningen har länge varit ett hatobjekt för främlingsfientliga.
Nu verkar de tyvärr få oväntad, tanklös hjälp från de rödgröna, som i riksdagen tillsammans med sverigedemokraterna röstat igenom att kravet på lärarlegitimation ska gälla även för modersmålsundervisningen.

Det är ett korkat, verklighetsfrämmande förslag, en teoretisk skrivbordsprodukt från politiker utan någon kännedom om lokala verkligheter och utan omsorg om att det faktiskt ska finnas tillräckligt med modersmålslärare för barn som behöver dem. Eller ett förslag från politiker med ett syfte att försvåra för en undervisning de ogillar alls existerar.
Lärarlegitimationer är ju överhuvudtaget en dålig idé, skråinstinkter som stänger in yrket och låser fast det vid problemfyllda utbildningar, istället för att öppna det. Att söka utvidga systemet till modersmålsundervisningen är att försvåra för och underminera en viktig, men sårbar verksamhet där lärarbrist redan är ett problem.

Sverige har också ett annat problem som gör att debatter om mångfald och integration tenderar att gå snett direkt. Det ingår som första hemläxa i den svenska självbilden att Sverige per definition är världens bästa och mest vidsynta land, som alla är tacksamma att få bo i och alla andra är avundsjuka på. Och svensk husmanskost med lingonsylt är det godaste. Blott Sverige svenska krusbär har.

Sånt vill Sverige höra, sånt vill svenska politiker och medier citera. Folkhemsmytologin bär på en risk för främlingsfientlighet, eftersom den bygger på föreställningen att historien tagit slut i Sverige och fulländats, att Sverige är ett facit. När någon invänder att en del av den svenska kejsaren är naken, att andra länder kan en del saker bättre, att den svenska modellen ibland har de hårdaste taggarna riktade just mot invandrare, kan det bli iskallt i rummet och debatten.

Sverige vill inte gärna höra om hur uselt det också, som så många andra länder, ibland kan vara på integration, hur utestängande det svenska samhället kan vara, hur nedlåtande det kan vara mot kunskaper och kompetens som inte har svenskt ursprung. Och är det en invandrare som är fräck nog att hävda det i ett offentligt meningsutbyte, kan den förmenta toleransen vändas i utfulningskampanjer fortare än kvickt.

Intolerans och slutenhet kommer inte alltid i slagord, utan kan finnas som en vardagsstämning också, under ytan på formellt oklanderliga högtidstal.

Det försvårar också för en djupare och mer lösningsinriktad integrationsdebatt att dra igång, eftersom det är tabu i så många olika politiska läger att diskutera problemen med diskriminering, segregation och utanförskap. Antingen irriterar det de främlingsfientliga som inte vill att det ska fungera eller så stör det folkhemsmytomanernas nattsömn som inte vill ha sin bild av Sverige som det redan perfekta, toleranta välfärdssamhället ifrågasatt.

Ett annat uttryck för det är den svenska små grodorna-skenheligheten, fastklamrandet som finns i vårt land vid ytliga ritualer som om de vore viktiga uttryck för vad Sverige är, och samma fixering inför andra länders påstådda, nationella särdrag. Alla dessa infantila, navelskådande kommentarer, under en schlagertävling, ett ishockey-VM eller ett fotbollsmästerskap, som gör svenska medier och sociala medier bitvis svåruthärdliga.

Menar vi allvar med engagemanget för öppenhet och mångfald, måste vi våga granska även vår egen spegelbild kritiskt. Inte för att Sverige är värre i de här frågorna än andra länder, utan för att Sverige har en mer romantiserad självuppfattning än många andra.

Alla dessa befängda försök att diskutera nationalkaraktärer, vare sig det sker exkluderande eller inkluderande, där svenskhetsbegrepp möts med andra svenskhetsbegrepp, är alltid intellektuella återvändsgränder. Allt tal om nationalkaraktärer, där man söker definiera vad som hör hemma och inte hör hemma, i en nationell identitet, är början på slutet.

Var finns hoppet för framtiden? Jag tror att hoppet finns i det utbredda föreningslivet – idrotten, kulturen – och i förskolornas och skolornas verksamheter. Där kan man lära, och har lärt, av tidigare decenniers misstag och göra rätt från början, skapa nya utgångspunkter och plattformar för hur en mångfald kan bli en gemenskap, utan att det uppstår panik för att det spretar lite.

I mötesplatserna som skapas där, för unga med en herrans massa olika bakgrunder, ser det lovande ut. Brokiga, tillsammans.

Ingen ska behöva tåla våld i skolan

Av , , Bli först att kommentera 4

Domen i Gällivare tingsrätt om att en lärare som misshandlats och dödshotats inte ska få skadestånd eftersom läraryrket kan jämföras med polisyrket, och Uppdrag gransknings program i veckan om internatet Lundsberg, är ämnet för den här lördagskrönikan.

En tidigare krönika på liknande tema: Är du klumpig får du skylla dig själv

—————————————–

Ingen ska behöva tåla våld i skolan

Det var en obegriplig och stötande dom som föll i Gällivare tingsrätt häromdagen, när rätten slog fast att en lärare som misshandlats och dödshotats av en elev inte ska ha något skadestånd, eftersom: ”tillsynspliktig lärare måste ha beredskap för att visst hot och våld kan förekomma vid ett ingripande mot en elev, på samma sätt som exempelvis en ordningsvakt eller polis.”

Upprördheten över domen har varit berättigat stor från de flesta håll. Framför allt är det tingsrättens motivering, som placerar in läraryrket i samma kategori som polisyrket (!), som varit föremål för hård kritik. ”Lärare ska inte tåla detta”, säger Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas riksförbund, i ett försiktigt understatement. Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén menar i ett pressmeddelande att ”domen strider mot väl etablerad praxis vad gäller skadestånd för lärare som utsatts för våld i arbetet, det har flera hovrätter fastställt tidigare”.

Tingsrättens resonemang är naturligtvis helt oacceptabelt. Det skapar oklarhet om vad som ska anses vara rimligt i en lärares arbetsmiljö. Det försvårar ytterligare möjligheterna att locka in unga människor till lärarutbildningarna. Och det sänder signalen att våld och trakasserier i skolan är något normalt och oundvikligt, något alla inblandade får räkna med.

Men tyvärr återspeglar det flera årtiondens förskjutning i synen både på lärarnas roll och på mobbning i svensk skoldebatt. Lärarnas ställning har ifrågasatts och underminerats, inte bara när det gäller ekonomi och arbetsvillkor, utan också ideologiskt. Ibland låtit som att lärare ska reduceras till just ett slags passiva rastvakter, som får finnas på plats, men helst inte ska störa med någon form av kunskapsförmedling eller ens ett grundläggande upprätthållande av ordningen.

Kunskaps- och bildningsperspektivet har ansetts som något fult och insatser mot trakasserier och våld i skolan har misstänkliggjorts som något reaktionärt, istället för att ses som en självklar förutsättning för alla elevers rätt till en trygg, säker och kreativ arbetsmiljö.

Föreställningen att det faktiskt finns mobbingoffer i skolan som vuxenvärlden har en skyldighet att försvara och ta ställning för, inte skuldbelägga och tvinga att flytta från skolan som en bestraffning för att de skapat krångel genom att bli misshandlade, har fått somliga att säga sig rysa.

Så groteskt förvriden var svensk skoldebatt länge, att mobbingoffer sveks gång på gång av styrande politiker, av blundande skolledningar och av aggressiva debattörer, som försökte stämpla det som något fult och konservativt att kräva krafttag mot våld i skolan.

Offer fick flytta, eller tvingades höra antydningar om hur det ändå på något sätt kanske var deras eget fel att de inte passat in, eller att de åtminstone inte var mer att beklaga än dem som slog. Och därigenom fick inte heller de som stod för våldet någon hjälp eller någon stöttning för att bryta ett destruktivt beteende, eftersom vuxenvärlden indirekt gjorde klart att det som hänt gick att lösa enklast genom att avlägsna den som mobbats.

Den starkas rätt, den svagas självskuld, som något progressivt, något antiauktoritärt? Tack och lov återfinns den hållningen nu mest hos de sista, dogmatiska entusiasterna från hopplöst förlorade år i svensk skoldebatt. Men den aktuella domen aktualiserar på nytt frågan om hur läraryrkets status ska kunna återupprättas, och hur föreställningen att våld är något oundvikligt i skolan ska kunna motverkas.

I veckan följde också Sveriges Televisions samhällsprogram Uppdrag granskning upp den långvariga kritiken, bekräftad av skolinspektionen förra året, mot internatskolan Lundsberg.

Det var nya vittnesmål om ritualiserade misshandlar, pennalism, nollning och allmänt svineri som en bestående tradition på skolan under generationer. Det är samma bedrövligt likgiltiga, eller rentav ursäktande, syn på förnedring och övergrepp som en del av ett slags inofficiell elitfostran, till något slags kamratanda, som länge fanns även inom militären, som funnits på sina håll inom idrottsrörelsen och som funnits utbrett på svenska skolgårdar historiskt, även givetvis i vanliga skolor.

Internatformen är ändå omvittnat problematisk i det här sammanhanget, med skandaler som förtigs och ignoreras, med elever som lider i det tysta, eftersom vuxenvärlden retirerat och en osund kollektivistisk lojalitetskultur odlas. Att en sådan skola sedan är populär hos föräldrar som skickar elever dit, eller fungerar bra för många av eleverna – eller att det bara är en mindre grupp som står för övergreppen – är ingen ursäkt för övergrepp på någon alls överhuvudtaget.

Det finns en intressant koppling mellan den ofta förljugna romantiseringen av tidigt elevstyre och misstänkliggörande av vuxnas betydelse från påstått progressiva röster och samma förljugna romantisering av elevmakt inom elitinternaten.

Tyvärr förnekar sig ledningen på Lundbergs inte, utan verkar återigen mer upprörd över granskningen, än av missförhållanden som verkar sitta i skolans väggar, precis som för ett halvår sedan när företrädare för stiftelsen bakom skolan talade om att övergreppen skett med ”glimten i ögat” och handlar om kärvänliga klappar.
Så kan man också uttrycka en fostran i den starkas rätt, och den svagas skyldighet att inte ta så illa upp, att acceptera vad det är som gäller i en hierarki med straffkultur och enad fasad utåt.

Pennalisminstitutioner, skitsamma hur mäktiga skyddsvakter ur samhällseliten de har, som inte ens klarar av att erkänna problemen, ska bommas igen och läggas ned.

Höj taket i a-kassan och gör den obligatorisk

Av , , Bli först att kommentera 4

Om att taket i a-kassan bör höjas och a-kassan göras obligatorisk handlar den här krönikan. I papperstidning i morgon med teckning av Niklas Eriksson på temat.

——————————————-

Höj taket i a-kassan och gör den obligatorisk

Att göra ingenting kan vara att göra väldigt mycket, utan att medge det.
Regelbundet höjda ersättningstak i socialförsäkringarna är en grundbult i ett generellt välfärdssystem som bygger på inkomstbortfallsprincipen. Om taken inte höjs i någorlunda takt halkar ersättningsnivåerna hela tiden efter den övriga ekonomiska utvecklingen. Det håller på att ske.

Alldeles för få kan i dag vid arbetslöshet få ut 80 procent av sin tidigare lön i a-kasseersättning. Systemet håller inte längre vad det lovar. Att vägra höja taken blir så småningom ett sätt att i smyg, och utan att ta debatten eller meddela avsikten, gå över till en grundtrygghetsmodell, där privata tilläggsförsäkringar krävs över en bestämd grundnivå.

Självklart kan man argumentera för den sådan modell. Och det är inte så att det går något slags moralisk avgrund mellan argumenten för generell välfärd kontra grundtrygghet. De skiljer sig framför allt starkt åt i bedömningen av vilken modell som fungerar bäst ur olika perspektiv.
Men det är politiskt ohederligt och socialt ansvarslöst att söka genomdriva ett sådant systemskifte utan att göra det till föremål för en omfattande debatt i en valrörelse.

en vanlig missuppfattning är att den generella välfärden är ett särskilt generöst socialförsäkringssystem vars upprätthållande på något sätt står i motsättning till exempelvis arbetslinjen. Gång på gång antyds att ett höjt tak i a-kassan skulle bromsa annat, och att en förskjutning av maxersättningen uppåt vore att göra försäkringen mer förmånlig. Men så är det inte. Att justera maxnivåerna uppåt med jämna mellanrum är inte att göra socialförsäkringssystemet generösare, utan att i realiteten hålla det på samma nivå som tidigare.

Alliansen har fortfarande, efter snart sex år vid makten, ingen aning om vad den vill i frågan. I synen på socialförsäkringarna skiljer mycket mellan folkpartiet, som tillsammans med socialdemokraterna brukar hålla på inkomstbortfallsprincipen, centerpartiet, som av tradition argumenterar för ett grundtrygghetssystem och moderaterna, som nog tycker att det kvittar lika och agerar som att passivititet vore liktydigt med att inte förändra något.

Allt tyder på att det finns ett starkt stöd i Sverige för ett fortsatt generellt välfärdssystem. Argumenten är inte enbart att ett sådant mest effektivt håller samman en solidarisk riskfördelning mellan medborgarna, utan också att det underlättar flexibilitet och återhämtning på arbetsmarknaden. Inkomstbortfallsprincipen hindrar att omställningar får alltför drastiska konsekvenser. Nödvändiga strukturomvandlingar går socialt lindrigare, och kompetensutveckling och livslångt lärande lönar sig bättre. Trygghetssystemens stabilitet blir viktig för alla tillsammans.

En sådan sammanhållning att föredra framför grundtrygghetsmodeller, som riskerar att höja kostnaderna för utsatta grupper, minska andras intresse för de gemensamma systemen och bryta upp det breda ansvarstagandet för socialförsäkringarna.

De generella välfärdslösningarna visar sig därför också fungera utmärkt som träffsäkra krisdämpare vid lågkonjunkturer, och onödiggöra kostsamma, grovhuggna och ineffektiva krisprogram av det slag som länder med svagare välfärd tvingas till.

En förutsättning för att ett sådant system ska vara långsiktigt hållbart är emellertid att dess försäkringskaraktär betonas, att regelverket upprätthålls och att det är glasklart att det handlar om övergångsersättningar. Alla som vet något enda om arbetarrörelsens historia vet att framväxten av välfärdssamhället gick hand i hand med en ganska strikt moralism i attityden till människors skyldigheter och rättigheter. Höga ersättningsnivåer och klara regelverk hör ihop, om systemen ska vara redo i kristider.

För ett regeringsunderlag som vill söka väljarnas förtroende tillsammans en tredje gång, duger det inte att inte ha några genomtänkta besked om socialförsäkringarnas ideologiska utgångspunkter. Försöken att stoppa frågan i frysboxen håller inte längre. Regeringen måste börja ge besked om vilket välfärdssystem den egentligen förespråkar.

Men inte bara regeringen har problem med a-kassan, utan även socialdemokraterna, som av rädsla att stöta sig med fackliga intressen inte vill göra a-kassan obligatorisk (utan direkt koppling till fackligt medlemskap). Revorna i a-kassan accepteras som ett sätt för fack att binda medlemmar till sig; fack som varit dåliga på att förklara varför de finns och dåliga på att inse vad som inte är deras uppgift, exempelvis propaganda åt enskilda partier som många medlemmar inte stödjer. Därför säger S nej till en obligatorisk a-kassa, trots att en sådan ligger i linje med den generella välfärden.

Det är en inkonsekvens på de i dag oförsäkrades bekostnad, och till nackdel för fackföreningar som rimligen har så viktiga uppgifter att fylla att de borde klara medlemsrekryteringen på egna meriter.

Taket i a-kassan måste höjas, och a-kassan borde göras obligatorisk. Hur vore det med en bred uppgörelse över block- och partigränserna om att värna den generella välfärden?

Hemma eller borta? Är du riktig, lilla vän, eller oriktig?

Av , , 2 kommentarer 9

Vem är en riktig (placera in valfri ort här)-bo? Den lokala bygdens historia är viktig. Men en stad eller en by eller en region utgörs alltid av de människor som bor och verkar där just nu, de som för den historien vidare – var sjutton de än kommer ifrån, likgiltigt vilken dialekt de talar eller vilken brytning de har eller var deras familj har sina rötter.

Och ingen är mer ”riktig” än någon annan, ingen har tolkningsföreträde när det gäller hur andra uppfattar sina egna identiteter.

Om det handlar den här krönikan.

—————————————————-

Hemma eller borta? Är du riktig, lilla vän, eller oriktig?

Varning, det här är en sur, humorlös krönika som märker ord. Det är ingen idé att låtsas som något annat.

Är du en riktig lilla vän, eller är du en oriktig? Hur många procent riktighet når du upp till? Hör du hemma här, eller är du bara en gäst, ett komplement till de andra, riktigare? Är du välkommen att stanna, men inte som fullvärdig medlem i riktighetsklubben? Och om du inte är riktigt riktig här, var någonstans är du riktig då, och hur känns det att vara riktig bara på distans?

Jag har väldigt svårt, milt uttryckt, för allt tal om vilka som är ”riktiga” ditt eller datt, riktiga skelleftebor eller lyckselebor eller göteborgare eller umebor eller stockholmare eller skåningar eller norrlänningar eller fransmän eller vad det än må vara för stereotyp som ska konstrueras och mätas för dagen av dem som får stora skälvan när något inte går att placera in i en kategori eller en kollektivism.

I dag hade Dagens Nyheter ett stort – nyhetsfattigt, eftersom det noterade en självklarhet, men ändå intressant – uppslag om att de flesta stockholmare är födda någon annanstans i landet, alltså är ”lantisar” enligt definitionen som säger att allt utanför Stockholm är landsbygd. Det utlöste diskussioner här och var om vad som egentligen utmärker en riktig stockholmare – familjehistoria, beteende, kläder? Ungefär där var det läge att sluta bry sig.

Hur många procent (placera in valfri ort här)-bo är du? Vad betyder det? Vem bryr sig? Om någon bryr sig, är det ett oroande tecken för bygdens framtid.

Vilken dålig självkänsla en stad eller en bygd måste har för att ägna sig åt att fundera över sådant. Det är det stillastående, exkluderande navelskådandets förljugna sentimentalism.

En stad eller en by eller en region utgörs alltid av de människor som bor och verkar där just nu – var sjutton de än kommer ifrån, likgiltigt vilken dialekt de talar eller vilken brytning de har eller var deras familj har sina rötter – och ingen är mer ”riktig” än någon annan, ingen har tolkningsföreträde när det gäller hur andra uppfattar sina egna identiteter.

Ingen kan frånsägas en identitet, ingen kan tvingas till den. Det finns ingen mer eller mindre riktig umebo eller västerbottning. Vi kan känna oss mer eller mindre hemhöriga på en ort, beroende på våra livsöden, men det handlar om våra egna känslor, inte andras domar. Bevare oss för försök att börja rangordna och placera in människor längs en skala på hur mycket de här hemma i en speciell del av landet.

Inte minst Norrland är ofta fånget i sedan länge utflyttade kändisars nostalgiska barndomsminnen av hur Norrland och norrlänningar är. Inget ont om dem, tvärtom är deras vittnesmål viktiga bidrag till mångfalden av förhållningssätt till norra Sverige, men deras skämtsamma bisatser eller litterära bearbetningar av egna minnen blir ofta den helt dominerande bilden i riksmedia av vad som räknas som det ”riktiga” Norrland. Det är som att deras bilder värderas som sannare än exempelvis erfarenheterna hos nyinflyttade från olika delar av landet och världen som faktiskt bor här nu och kämpar med verkligheten i dag.

Men först, några ord om vad jag inte syftar på.

Den lokala historien är viktig att känna till, att regelbundet återvända till, att skriva på nytt, att bearbeta i politik, kultur, folkrörelseliv och forskning. Det finns nästan ingenting som är värdefullare om man vill samla sig inför kommande utmaningar, än att samla vittnesmålen och minnena från förr, att formulera kommunens, byns, bygdens historia – kulturen, människorna, naturen, näringarna – allt det som ger en viss miljö rötter, bakgrund och sammanhang. Och människorna som levt den historien är de viktigaste källorna av alla.

Min erfarenhet är att det faktiskt ofta är de nyinflyttade på en plats som mest ivrigt kastar sig över den lokala historien. För att snabbare få en känsla och förståelse för gatorna, byggnaderna, vägarna, vattnen eller åkrarna där det nya livet ska gestaltas.

Fina möten är det, när någon gammal bybo som forskat i arkiven och som kan sin bygds historia på sina fem fingrar men som mött axelryckningar i åratal, hinner berätta – i sista minuten – för en nyfiken nyinflyttad familj om det stora och det lilla, det dramatiska och det anekdotiska, från förr.

För en bygds historia tillhör alla som bor där och för den vidare in i en ny tid. Mest spännande blir väl miljöer där det finns en blandning av kvarboende och nyinflyttade.
Och självklart kan man närma sig den lokala historien även ur ett sådant perspektiv med ögon sprängfyllda av glimt, och utan att det har en exkluderande effekt. Men det är en svår balansgång, när riktighet blir en mätfaktor, när försök görs att gränsa av vilka som ska stämplas som blott gäster i den lokala verkligheten.

Jag tror att vi vore naiva om vi förnekade att vägen från det harmlösa skämtet till den slutna, fientliga markeringen mot avvikande, kan vara väldigt kort, framför allt för dem som av olika skäl definieras som mer eller mindre främmande element.

Nu är inte just Västerbotten jätteproblematiskt ur det här perspektivet. Även här finns främlingsfientlighet, utstötningsmekanismer, kotterier och oskrivna lagar byggda på geografisk tillhörighet som tar sig allehanda uttryck i vardagslivet, men säkerligen inte värre, troligen mindre påtagligt, än på många andra håll i Sverige.

Å andra sidan är norra Sverige den del av landet som har allra störst skäl att motverka alla typer av geografiska fördomar och inlåsningar.

Försöken att definiera riktigheten i en lokal tillhörighet är dessutom bara ena sidan av ett problematiskt mynt. Den andra är de motsatta fördomar som finns, odlade i storstadsregionerna, mot människor som stannar kvar på sina hemorter, eller återvänder dit. De får ofta försvara sig, som om det vore något finare i att flytta till storstan än i att bo kvar i en uppväxtmiljö.

Nålsticken mot nyinflyttade och nålsticken mot människor som inte flyttat alls, är uttryck för samma patetiska fenomen: försöken att rangordna människor utifrån bakgrund, istället för att bejaka mångfald.

Hela denna flod av flabbiga skämt om hur norrlänningar är och stockholmare är, har ofta en bitter baksida, ett subtilt budskap från en iskall hierarki om att det finns de som passar in bättre än andra, som anser sig ha tolkningsföreträde, som anser sig ha större rätt än andra att kalla sig saker.

Acceptera inte sånt, vägra sådana hierarkier, motverka sådan utstötning. Vi alla som lever och verkar här, med alla våra olika livsöden, bakgrunder och erfarenheter, skapar tillsammans vad Västerbotten är. Och ingen är mer eller mindre riktig än någon annan.

Att visa förståelse för de grekiska väljarnas svåra dilemma

Av , , Bli först att kommentera 3

Krisen i Grekland, dess rötter och det utlysta nyvalet, varför det är olyckligt när man försöker "rätta till" krångliga valresultat genom att säga till väljarna "vi tycker att det här valresultatet är för besvärligt, gör om" är ämnet för den här krönikan.

Kanske gav det senaste valresultatet – bortsett från extremistiska partier på yttersta höger- och vänsterkanten för vilka inga ursäkter finns – en långt vettigare utgångspunkt för en regeringsbildning än vad bådegrekiska politiker och omvärlden velat erkänna. Jag lutar åt att väljarmajoriteten i förra valet gav ett ärligt, logiskt och rationellt besked om Greklands läge, där inga enkla lösningar finns, åt något håll.

I morgondagens papperstidning med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Ett par tidigare krönikor på temat:

Papandreou ställer frågan – och det behöver inte vara fel

En farlig illusion om expertstyre

———————————————————

De grekiska väljarnas dilemma består även vid ett nyval

De historielösa populister som försöker inbilla världen att Greklands problem är euron eller EU, eller de närsynta moralister som försöker förklara allt med att landet inte sparat tillräckligt mycket, på tillräckligt kort tid, har inte förstått vidden och djupen av Greklands svårigheter. De förstår inte heller vilket enormt komplicerat reformarbete som väntar Grekland.

Nyckelordet i det reformarbetet är inte i första hand besparingar. Besparingar i sig förändrar ingenting, även som sådana är oundvikliga. Det Grekland mer än något annat lider brist på är förtroende och tillit i samhället. Förtroende mellan medborgarna och staten, förtroende mellan medborgarna och centrala samhällsinstitutioner och förtroende mellan människor.

Det som fört Grekland till utmattning, till socialt lidande och social oro, och till randen av hopplöshet är inte några års slapp budgetpolitik eller ett par regeringars sentida lögner inför sina medborgare och EU.

Grekland är ett land som missköts systematiskt i decennier av ett ansvarslöst politiskt etablissemang där makten växlat mellan ett par dynastier som skytt att ge väljarna ärliga besked. Och man får inte glömma att Grekland styrdes som militärdiktatur så sent som i mitten av 70-talet.

Det är mot den dubbla bakgrunden som Greklands problem måste förstås. Landet har aldrig riktigt byggt upp fungerande samhällsinstitutioner av det slag som krävs för långsiktigt välstånd, och landets medborgare har aldrig haft några riktigt bra skäl att lita alltför mycket på makthavare. Att skapa ett samhälle med institutionaliserat förtroende tar decennier. Grekland är mitt uppe i den processen nu, och den både försvåras och blir ännu mer nödvändig, av finanskrisens följder.

Det enda som kan rädda Grekland på sikt är reformer av hur viktiga samhällsinstitutioner fungerar, hur byråkratin fungerar, hur skatteförvaltningen fungerar, hur näringspolitiken fungerar, hur arbetsmarknaden och lönesättningen fungerar, hur rättsväsendet fungerar och hur beslutsfattandet fungerar. En kamp måste dras igång mot korruption, mot skattesmitning, mot gråzoner, svartzoner, groteska regleringar och urmodiga skråprivilegier i ekonomin. Allt det som under årtionden underminerat den sociala tryggheten och hämmat den ekonomiska utvecklingen, investeringar, innovationer och företagsamhet.

Först med reformer som återställer institutionernas trovärdighet och liberaliserar en igenkorkad ekonomi, kan Grekland återhämta sig och börja bygga upp trygghet och välfärd. Men för det krävs att omvärlden ger tid och andrum åt en process som på mycket kort tid ska rätta till decenniers försummelser.

I det arbetet är EU-medlemskapet och euroländernas solidaritet och tålamod en hjälp och en nödvändighet, men inte en lösning i sig. Skulle Grekland lämna eurosamarbetet – att det blir så till slut kan inte uteslutas – skulle det innebära långt värre orättvisor för det grekiska folket, besparingarna skulle sannolikt tvingas bli mycket mer drastiska, utan att de nödvändiga strukturreformerna därigenom blir lättare att genomföra.

Många hävdar att en devalvering med ny valuta skulle få fart på den grekiska ekonomin, men det är, bortsett från turistnäringen, i hög grad ett önsketänkande eftersom devalveringar – och det skulle bli en monsterdevalvering utan dess like, med brutala följder – som konjunkturåtgärder fungerar mycket bättre i länder med starka exportnäringar. Grekland har ingen sådan industri att tala om, det är ett av problemen.

Men skulle enbart de besparingar genomdrivas som EU kräver för fortsatt hjälp inom eurosamarbetet, utan att några strukturella reformer genomförs, har ingenting förändrats på sikt. Då skjuter man bara problemen framför sig. Därför bör inte EU, där flera större medlemsländer själva haft ett tänjbart förhållande till eurosamarbetets regelverk, agera alltför dogmatiskt gentemot Grekland när det gäller tidtabellen.

Det är ett motstridigt läge. Kanske gav det senaste valresultatet – bortsett från extremistiska partier på yttersta höger- och vänsterkanten för vilka inga ursäkter finns – en långt vettigare utgångspunkt för en regeringsbildning än vad bådegrekiska politiker och omvärlden velat erkänna.

Jag lutar åt att väljarmajoriteten i förra valet gav ett ärligt, logiskt och rationellt besked om Greklands läge.

För blundar man för hur djupt rotad i decennier av misskötsel krisen är, förstår man inte det otacksamma dilemma de grekiska väljarna står inför. Ingen kan påstå att de har bra alternativ att välja mellan. Det enda som återstår är att söka de minst dåliga.

De tre största partier som efter senaste valet förekommit i försöken att få till stånd en ny majoritetsregering symboliserar det självmotsägande läge Grekland befinner sig i. De två traditionella regeringspartierna – konservativa Ny demokrati och socialdemokratiska Pasok – som i omvärldens ögon har den mest realistiska synen på krisen, är de två partier som mer än andra har skuld till den uppkomna situationen, till decennier av vanstyre, korruption och hyckleri. Att väljarna tröttnat på dem, är begripligt.

Vänsterpartiet Syrzia, å andra sidan, som nu går starkt framåt, står för något nytt och obelastat, men återspeglar de motstridiga önskemål som präglar Grekland: en vilja att stanna kvar i eurosamarbetet, men en önskan att slippa de reformer det kräver.

Så vad väljarna har att välja mellan, bland de seriösa partierna, är alltså de som orsakat krisen och vaknat sent och de som lockar med enkla lösningar, men inte tyngs av något korrumperat förflutet. De realistiska eller de okorrumperade, de korrumperade eller de orealistiska? Kanske tillsammans, i en bred koalition av ömsesidigt givande och tagande?

Jo, majoriteten grekiska väljare visste nog vad den gjorde. Men de demokratiska partierna vågade och orkade inte ta ansvar för valresultatet.

Nu ska det bli nyval. Det är mycket illa när man går till nyval för att rätta till krångliga valresultat. Att säga till väljarna att ”vi gillar inte hur ni röstade, gör om”, underminerar allvaret i rösthandlingen på ett olyckligt sätt.

Kanske för ett nyval i Grekland ett enklare underlag för regeringsbildning med sig, kanske för det med sig ännu större framgångar för antidemokratiska extremistpartier. Men framför allt är det att underkänna de grekiska väljarnas rationella syn på läget – som är svårt, motstridigt och saknar enkla lösningar – i förra valet.

I ett land präglat av misstro, flyr etablissemanget nu sitt ansvar och sänder en signal av misstro tillbaka till väljarna som redan sagt sitt.

Av samma skäl var det oroväckande hur aggressivt negativ omvärlden reagerade på dåvarande grekiske premiärministers Papandreous förslag att folkomrösta om räddningspaketet förra hösten. Jag tror att det kunde ha varit klokt i det läget, att lita på väljarna istället för på alla dessa stora aktörer som med sina tvångstankar tillsammans skapat krisen.

Det finns inga genvägar för Grekland undan reformer, och populistiska försök att skylla allt på andra, på omvärlden och EU, förtjänar inget gehör. Men omvärlden gör klokt i att behålla tålamodet, att inte göra något som underlättar för extremistiska minoriteter att börja sätta dagordningen, att visa de grekiska medborgarna solidaritet i ett svårt läge och att visa erkänsla för hur uppoffrande och krävande det reformarbete Grekland gått in i är.

De grekiska väljarna har inga bra alternativ att välja mellan. Ett nyval förändrar inte det faktumet.

Droppen som urholkar stenen och cynismen

Av , , Bli först att kommentera 2

Barack Obamas historiska uttalande i veckan att han nu personligen stöder samkönade äktenskap är ämnet för den här lördagskrönikan.

Först om man ser på Obamas historiska utspel med cynism och misstänksamhet, inser man paradoxalt nog hur hoppfullt det faktiskt är. För hade Obama sett långt större politiska risker än möjligheter med utspelet hade han knappast gjort det, inte ett valår, oavsett partikamraters utspel. Det väcker inte entusiasm för att Obama gått eller går i täten, utan för att han vågat dyka upp i  frågan överhuvudtaget.

———————————————-

Droppen som urholkar stenen och cynismen

"Obama stood up for love – now stand with him”, löd ett vida spritt meddelande på de sociala medierna i veckan.

Det var ett ögonblick att minnas när USA:s president Barack Obama i en intervju med tv-kanalen ABC, med ganska lågmäld eftertanke, uttalade de historiska orden: "At a certain point I’ve just concluded that for me personally it is important for me to go ahead and affirm that I think same sex couples should be able to get married."

Att en sittande president, som kandiderar för omval, tar ställning i en sådan omstridd men viktig värderingsfråga som homosexuellas rätt till giftermål, är ett genombrott vars långsiktiga betydelse inte ska underskattas.

Att tillåts samkönade äktenskap är visserligen inte något presidenten direkt beslutar om, det gör delstaterna; rättigheterna finns i ett antal amerikanska delstater. Det är knappast en valfråga som merparten väljare uppfattar som särskilt viktig. Och Obama puttades, lätt motvilligt, fram till sitt utspel; tvingades åtminstone tidigarelägga det, genom andra ledande demokraters uttalanden i frågan, framför allt vicepresidenten Joe Bidens. Obama skyndade inte till barrikaderna, han kom sent dit, efter att länge har varit emot.

Ändå, kanske just därför, är det ett välgörande och befriande ställningstagande för kärlek och mot diskriminering. Det har mötts med lika delar entusiasm (”äntligen”), vrede (”krigsförklaring mot äktenskapet”) och axelryckningar (”ja, ja, men hur blir det med ekonomin och jobben?”) i olika delar av den amerikanska debatten.

Symbolvärdet som ligger i att presidenten tar ställning i kontroversiella sociala rättighetsfrågor är stort. Det ger frågan ny uppmärksamhet och anhängarna en helt ny uppbackning. Fler kommer att våga träda fram och driva kravet i de beslutande församlingar där det faktiskt avgörs. För dem som driver rättighetskraven där det är som svårast, och i miljöer där motståndet är som hårdast, får det både en tröstande och entusiasmerande verkan, när en ledande politiker sätter in sin prestige och auktoritet för deras sak. Det är också en signal av solidaritet till förföljda och förtryckta homosexuella i andra delar av världen, när debatten rör på sig även i USA.

Men utspelet, så cynisk bör man alltid vara i politiken för att inte invaggas i illusioner, måste tolkas mot bakgrund av att det är valår i USA och att Obama kandiderar för omval. Då sägs och sker mycket litet av en slump och utan noga beräkning med många decimaler.

Först om man ser på Obamas historiska utspel med cynism och misstänksamhet, inser man hur hoppfullt det faktiskt är. Det väcker inte entusiasm för att Obama gått eller går i täten, utan för att han vågat dyka upp i den här frågan överhuvudtaget.

För hade Obama sett långt större politiska risker än möjligheter med utspelet hade han knappast gjort det, oavsett partikamraters utspel. Inte i det här läget, inte på det här området och inte under sin första mandatperiod. Jag tror man lurar sig själv om man tillskriver honom ädlare motiv än så. Det här är de cyniska valkalkylernas år, där mycket kastas över bord om det krävs.

Man kan utgå ifrån att Obamas strateger noga beräknat effekten av utspelet på faktorer som väljarstöd, mediebevakning, mobilisering av anhängare respektive motståndare, insamlingar av ekonomiskt stöd till de olika kampanjkassorna och motkandidaten Mitt Romneys tänkbara reaktioner.

Det minskar inte värdet av uttalandet i sig, men det sätter in bedömningen av det i en realistisk kontext.

Det som gör Obamas utspel så glädjande är därför framför allt att det tyder på att han och hans närmaste rådgivare gör antagandet att synen på homosexuellas rättigheter förskjutits så i liberal riktning att en sittande president kan säga sin åsikt i frågan om samkönade äktenskap högt, och sammantaget gynnas av det mer än skadas.

Obamas team ser politiska möjligheter i den uppkomna debatten. Om de finns där återstår att se. I reaktionerna på utspelet har även motsatta bedömningar gjorts, att det snarare är de motståndare till samkönade äktenskap som kandiderar på olika nivåer som gynnas.

Eftersom situationerna i de olika delstaterna skiljer sig så kraftigt åt, är det i ett majoritetsvalssystem överhuvudtaget svårt att göra en samlad bedömning av nationella händelsers betydelse för valresultat. De flesta antar nog att utspelet väcker stor uppmärksamhet nu, i ett läge när amerikansk politik befinner sig i vänteläge inför valspurten senare i år, men är glömt i höst när allt kommer att handla om jobben och ekonomin.

Å andra sidan: för den som tycker att detta låter cyniskt i en fråga som handlar om rätt och principer, inte valkalkyler: så brukar det vara när de stora framstegen för frihet och mångfald görs. Först i efterhand och i historiens ljus får de det rena, ädla skimret. När de drivs igenom vimlar det nästan alltid av skiftande motiv, avsikter, mer eller mindre dolda beräkningar.

Avgörande är ofta hur ett krav är förberett under åratal, kanske decennier. Droppen som urholkar stenen ligger bakom många plötsliga epokskiften, men vi tenderar att glömma bort droppen i efterhand. I slutändan är det långsiktigt arbete, många år av upplysning, opinionsbildning, uppmärksamhet och modiga ställningstaganden – först i det lilla, sedan i allt större sammanhang och på allt högre nivåer – som ger resultat.

Av det kan alla lära – i lokalpolitiken, i värdspolitiken – i ögonblick när ett arbete för medmänsklighet och fördragsamhet verkar hopplöst.

När försöken att förringa människor till enbart kollektiva beståndsdelar i scheman av hat, hot, avhumanisering och fördomar, när försöken att ställa grupper mot grupper, förakt mot förakt, illvilja mot illvilja, extremism mot extremism, när uppmaningarna till förföljelse av människor som tänker, lever, tror eller drömmer annorlunda, tycks vara på väg att ta över:

I de ögonblicken är den tålmodiga droppen värdefullare än någonsin. Så småningom, ibland först decennier eller sekel senare, kommer genombrottet.

Blockpolitikens solnedgång

Av , , Bli först att kommentera 7

Blockpolitiken blir allt mindre relevant i sakfrågorna. Om det handlar den här krönikan. I papperstidningen i morgon med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Några tidigare krönikor på temat:

2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval i svensk politik

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

Vem vinner och vem försvinner?

——————————————-

Blockpolitikens solnedgång

Tittar man intensivt och länge på en solnedgång och sedan blundar, finns solnedgången kvar på insidan av ögonlocken. Stannar man i illusionen och blundar för länge, är originalet redan borta när man öppnar ögonen igen. Den gamla svenska blockpolitiken, i sina traditionella former, sjunker mot horisonten i ett märkligt, svårdefinierat, sista färgsceneri. Men sjunker gör den.

Frågan är vilka av de närmast inblandade som faktiskt ser det.

Medierna och de politiska partierna har stirrat så länge på den svenska blockpolitikens mönster att de bränt sig fast på insidan av ögonlocken. De kan komma att bli överraskade när de öppnar ögonen.

Väljarna håller redan på att lämna den invanda blockpolitiken bakom sig. Det som ibland framställs som något motsägelsefullt, att de rödgröna växer när de inte längre samarbetar, är egentligen inte motsägelsefullt alls. För det är inte det rödgröna regeringsalternativet som växer i opinionen. Något som inte existerar kan inte bli större. Socialdemokraterna och delvis miljöpartiet växer just därför att det rödgröna alternativet inte längre existerar.

Att ett stöd för socialdemokraterna inte längre automatiskt innebär ett stöd för tanken på vänsterpartiet som regeringsparti, är ett av huvudskälen till varför Stefan Löfven i rask takt är på väg upp till samma förtroendesiffror som Fredrik Reinfeldt.

I samma ögonblick som socialdemokraternas nya ledning började klargöra att man inte är intresserade av att gå till val 2014 med samma upplägg som 2010, har väljarna fått ökat förtroende för partiet igen.

När allianspolitiker därför påtalar att de rödgröna är mer splittrade än på länge – det argument som fungerade så väl för några år sedan – gör de socialdemokraterna en stor tjänst, eftersom det snarare får mittenväljare att andas ut.

Blockpolitikens mönster och utgångspunkter har mindre och mindre med de politiska realiteterna att göra. I en traditionell blockpolitik – den gjorde comeback fullt ut så sent som i valet 2010 – skulle socialdemokraternas läge i regeringsfrågan just nu vara en katastrof för partiets trovärdighet.

Väljarna vill ha vissa garantier för vad en röst på ett parti för med sig i regeringsfrågan. I en strikt blockpolitik blir partierna låsta i tvånget att erbjuda uppenbara majoritetsregeringsalternativ – antingen-eller. Men i det läget befinner sig inte svensk politik i dag. Istället pågår ett långsamt, befriande uppbrott till något nytt, vilken ökar både små och stora partiers handlingsutrymme på sikt.

Socialdemokraterna återhämtar sig alltså inte trots, utan tack vare att de rödgröna framstår som splittrade. Och alliansen trampar vatten på grund av att den börjar framstår som ett samarbete som hålls ihop till ett för högt pris för de mindre partierna när det gäller idéutveckling och nya perspektiv.

Men även i en sådan ny politisk verklighet, krävs ärliga besked till väljarna. Partierna kan inte samtidigt försöka tillfredsställa de interna aktivister som behöver napp och nalle i form av fiendebilder från stenåldern och känner sig hemma i blockpolitiken, och de väljare som vill ha klara besked om att blockpolitiken inte är så låst att den tvingar regeringsalternativ i armarna på ytterkantspartier.

Politiska koalitioner, har liberalen och mångårige tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher sagt, är allianser med bestämda syften under begränsad tidsperiod. ”Blir de något mer” menar Genscher, som var med om att båda skapa och bryta upp regeringskoalitioner under stor turbulens, ”förlorar minst en av samarbetspartnerna – bildligt talat – sin själ”

Vem bryter upp vad, när och med vilka nästa gång i svensk politik? Under lång tid har regeringsfrågan i svensk politik handlat om vilka som bäst orienterat sig i den traditionella blockpolitiken, (i vad mån något som brutits gång på gång kan kallas tradition är i och för sig en berättigad fråga), utan att fastna i dess uppenbara fällor.

Länge var socialdemokraterna överlägsna på det, vilket till slut tvingade fram bildandet av alliansen; den kom i just det ögonblick då socialdemokraternas gamla regeringsmodell med ett ensamt parti i minoritet började bli hopplöst förlegad.

Bortom 2014 kommer det nog snarare att handla om vilka som bäst förmår att bryta upp från blockpolitiken helt, dra andra, kanske fler, gränser, definiera koalitionsmöjligheter utifrån aktuella sakfrågor och faktiska ståndpunkter snarare än nedärvda fiendebilder och patetisk retorik. Vilka förmår skickligast och tidigast att skapa sådana nya förutsättningar för bildandet av fungerande regeringar?

De som älskar blockpolitiken över allt annat bör nog fortsätta blunda en tid till, och låta minnena spela på ögonlocken. Den kommer kanske inte att finnas kvar längre, när de öppnar ögonen nästa gång.

De gamla norrländska lobbymästarna förlorade mot Luleå

Av , , Bli först att kommentera 5

Umeå har i över hundra år varit en de framgångsrika lobbyisternas stad. Men att den fjärde migrationsdomstolen hamnade i Luleå är inget långsiktigt nederlag för Umeå, men en välunt framgång för Luleå. Att den motsatsställningen, idén om det sambandet – seger där, problem här – är på väg att upplösas, säger något viktigt om Norrlands framtid.

Om det, och om Umeås historia som norrländska lobbymästare, handlar den här lördagskrönikan.

Fler krönikor på liknande tema:

Modet att släppa taget och satsa på nytt

Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb

Både storskog och akademisk toppregion

Föränderligt Umeå i eggande epok

Umeå bortom de stora vinstlotterna

Umeå – fyra sekel fyllda av tro och tvivel

Umeå – vad ska man säga?

Umeå, stämningen och känslan i magen

Umeå, Gävle, Uppsala, Stockholm, älskar, älskar inte…

2014 – ett fyrtorn i dimman för Umeå

—————————————————–

De gamla norrländska lobbymästarna förlorade mot Luleå

Umeå handelsstaden, Umeå förvaltningsstaden, Umeå militärstaden, Umeå bildningsstaden, Umeå idrottsstaden, Umeå kulturstaden, Umeå IT-staden. Det har skiftat genom åren. Umeå har alltid uppfunnit sig själv på nytt. Och ofta har det varit de stora händelserna och de stora etableringarna som bestämt dagordningen.

Även när inte flammor stiger över horisonten borta i Holmsund som ett ödestecken och larmet går nere vid älven, är Umeå aldrig långt borta från nästa kostymbyte. Ett par generationer och ett paradigmskifte senare kan det som en gång dominerade stadslivet och stadsbilden vara borta.

Men finns det en konstant genom förvandlingarna, är det något Umeå varit norrländska världsmästare på åtminstone sedan stadsbranden 1888, så är det att lobba, övertyga och segra politiskt i maktens korridorer söderöver när det gäller placeringen av större lokaliseringar i norra Sverige. Umeå har varit lobbyisternas stad.

Umeås politiker har genom åren haft slughet, kontakter, armbågar, fräckhet, självförtroende och rävar bakom öronen nog att ta för sig och få beslutsfattare att sprätta upp kuvertet och säga ”Umeå” (läroverk), ”Umeå” (regemente), ”Umeå” (hovrätt), ”Umeå” (femte exemplaret), ”Umeå” (universitet), ”Umeå” (regionsjukhus), gång på gång, fram till ”Umeå” (kulturhuvudstad 2014). Andra Norrlandskommuner har gått från överseende med uppstickaren, via frustration till viss resignation inför Umeås förmåga att dra till sig folk och verksamheter.

Men de många lobbytriumferna har också rotat en lokal världsbild där lokaliseringar och klartecken från centralmakten varit receptet för och måttet på framgång. När så Umeå plötsligt åker på ett nederlag, när centralmakten plötsligt säger nej, kommer en lagrad, gammal ångest upp till ytan. Är det slut nu?

I veckan beslutade regeringen att den fjärde migrationsdomstolen ska förläggas till Luleå. Det var kulmen på en lång dragkamp, som pågått både öppet och bakom kulisserna, mellan Umeå och Luleå om den nya domstolens placering. Båda sidor har skickat fram sina tyngsta lobbytrupper. Gissa om det irriterar de ledande politikerna i Umeå att Luleå vann.

Lennart Holmlund (S) hittar, förstås, de skyldiga i centerpartiet och menar att moderaterna låtit centerpartiet – genom påtryckningar från landshövdingen i Norrbotten Per-Ola Eriksson – köra över justitieministern Beatrice Ask.

Anders Ågren (M) ”tar sig för pannan” på sin blogg över beslutet och menar att regeringen bortser från sakskäl om rättssäkerhet och kompetensfrågor och istället väljer Luleå av regionalpolitiska skäl.

Mattias Larsson (C) försvarar sitt parti mot Holmlunds anklagar och uppmanar Holmlund att istället fundera över varför Västerbotten stod splittrade i frågan medan Norrbotten stod enade bakom Luleå, och hur Umeå kan bli bättre på att skapa bredare allianser när det gäller att påverka den nationella nivån.

Det vore förstås, så länge regionsamarbetet i norra Sverige ser så torftigt ut som det gör, tjänstefel av de ledande Umeåpolitikerna att inte söka lobba och argumentera för etableringar här. Självklart ska de bearbeta och utnyttja sina kontakter.

Och att det svider när andra städer vinner är ofrånkomligt. Arbetade man på fel, gick man via fel kanaler, använde man fel argument? Att utvärdera är viktigt.

Men det är, i det moderna Umeå, snarare irritationen efter en förlust i politisk Fia med knuff – frustrerande, stora, teatrala gester, men inte så allvarligt – än ödes- och krisstämning. Och i Umeå i övrigt uppfattas frågan om migrationsdomstolens läge som marginell.

Det pekar på att något håller på att hända, trots den politiska reaktionen efteråt.
Umeå har länge varit den kanske otåligaste och på sätt och vis mest lättskrämda av Norrlandsstäderna. Det är, ibland, som bär Umeå fortfarande, längst inne gömt bakom kaxighet och storstadsambitioner, på ett osäkert komplex i relationen till städer som Sundsvall, Härnösand, Skellefteå; trots att Umeå sedan länge rusat förbi till storlek och framtidsutsikter.

Kanske är det ett oundvikligt för en stad som vunnit högsta vinsten på lotto några gånger (universitetet var ett sådant plötsligt händer det-ögonblick i reklamen när alla skriker rakt ut och slänger iväg kaffekoppar i slowmotion), medan andra fått riva kupongerna i småbitar.

Någonstans anar staden att det kunde ha slutat helt annorlunda, att den bland mycket annat också haft ren bonnröta i avgörande ögonblick, att ingenting är riktigt säkert här i världen.

Umeå satt, trots allt som hänt, länge fast i en självbild som underdog, och hostar till då och då än i dag av askan från 1888.

Men Umeå håller på att växa ifrån de gamla ryggmärgsreaktionerna. Beroendet av huvudstadens gunst har minskat. Umeå kikar så smått, och som första Norrlandsstad, ut på andra sidan en långvarig epok där alla blickar var riktade vädjande mot Stockholm.

Receptet och måttstockarna för framgångar har förändrats. Umeå har kommit över brytpunkten för större småstäder när den positiva utvecklingen börjar få en egen dynamik. Även om det har tagit tid att förstå de egna framstegens möjligheter.

När regementet lades ner på 90-talet stormade lokala politiker och medier ut i krigsdans med protester som handlade det om ett fruktansvärt bakslag. De var fångna i föreställningen att centralmaktens beslut var stadens öde, att en Norrlandsstad inte kan vara mer framgångsrik än dess lobbyarbete i Stockholm. Men det blev förstås tvärtom. I efterhand framstår det rent av som ett slags frigörelse, i staden som vant sig vid att uppfinna sig på nytt när gamla strukturer blivit förlegade.

Att den fjärde migrationsdomstolen hamnade i Luleå är inget långsiktigt nederlag för Umeå, men en välunt framgång för Luleå. Att den motsatsställningen, idén om det sambandet – seger där, problem här – är på väg att upplösas, säger något viktigt om Norrlands framtid.

Umeå kan slappna av, vad de beslutar i Stockholm är inte lika viktigt längre. Tillväxtfaktorerna för Umeå ser annorlunda ut i dag. Staden har sitt öde i egna händer. Stödhjulen behövs inte längre, centralmaktens hand på pakethållaren hämmar ibland mer än stöttar. Trampa iväg bara.

De nordligaste länen måste även framöver sträva efter att vara världsbäst på lobbying gentemot centralmakten och aktörer söderöver. Odla kontakter, vässa armbågarna, inspireras av Umeås legendariska kommunlobbyister från de stora triumferna.

Men inte längre i konkurrens med varandra. Inte i hopp om den enstaka, stora lottovinsten som lyser upp någon lycklig punkt i ett norrländskt mörker. Utan tillsammans, som gemensamt agerande framtidsregion, i en av Europas intressantare tillväxtmiljöer.

Umeås epok som Norrlands tuffaste, sololirande lobbyister är över. Uppdrag slutfört. Det är goda nyheter – inte minst för Umeå.

Det digitiala Västerbotten – Fwd: ps Ammarnäs hälsar

Av , , Bli först att kommentera 5

I dag hölls ett rundabordssamtal i Umeå med politiker, företagare och universitetsfolk om digital teknik för hållbar utveckling och minskad miljöbelastning. I den inledande panelen satt IT-ministern Anna-Karin Hatt, regionrådet Erik Bergkvist, vikarierande landshövdingen Birgitta Heijer och landstingsrådet Peter Olofsson.

En teknisk revolution pågår, och Västerbotten kan uppvisa både de flottaste laboratorierna och de mest slitna barrikaderna. Samma län, olika världar, men gemensamt digitalt öde på sikt, med stora möjligheter, men också en del problem som tekniken inte rår på. Om det handlar den här krönikan. 

I morgondagens papperstidning med Niklas Erikssons teckning på temat.

———————————————-

Det digitala Västerbotten – Fwd: ps Ammarnäs hälsar

Västerbotten har bredband i världsklass, och internetuppkoppling i strykklass. Västerbotten leder utvecklingen och kämpar för att inte tappa kontakten med den helt. En teknisk revolution pågår, och Västerbotten kan uppvisa både de flottaste laboratorierna och de mest slitna barrikaderna. Samma län, olika världar, men gemensamt digitalt öde på sikt. Gräv inte skyttegravar. Erfarenheterna hos dem som har privilegiet att kunna skynda före och hos dem som kämpar för att inta stängas av och ute, kan samspela och stärka varandra, om det finns en regional helhetssyn och solidaritet.

Den brittiska tidskriften The Economist ägnade ett temanummer häromveckan åt vad som kallas den tredje industriella revolutionen.

Den första kom mot slutet av 1700-talet när gamla hantverksmetoder börjades ersättas av mekaniserad fabriksproduktion. Den andra kom i början av 1900-talet när massproduktionen slog igenom i stor skala. Dessa två industrirevolutioner, skriver Economist, ”gjorde människor rikare och mer urbana”.

Nu är vi på väg in i den tredje revolutionen – när produktionen digitaliseras. Och den kan komma att förändra det mesta.

Professorn i journalistik och politisk kommunikation vid Mittuniversitet, Jesper Strömbäck, som är huvudsekreterare i den av svenska regeringen tillsatta Framtidskommissionen skriver på kommissionens hemsida om The Economists temanummer:

”Det råder dock inget tvivel om att förändringarna kan komma att bli fundamentala. De kommer både öka konkurrensen och förändras dess dynamik, och de kommer öka kraven på flexibilitet, innovationsförmåga och kompetens. Precis som övergången från hantverksproduktion till fabriksproduktion och sedermera massproduktion skapade vinnare och förlorare kommer den tredje industriella revolutionen göra det. Att det leder till nya utmaningar för individer, företag och nationer råder det knappast något tvivel om. Viktigt att komma ihåg här är att utmaningar inte bara betyder risker, utan också nya möjligheter.”

Ur ett Norrlandsperspektiv finns skäl att tro att den här revolutionen inte med nödvändighet kommer att driva på och drivas på av urbanisering, utan bland mycket annat – och om landsbygdsregionerna ser och tar chansen – innebära en revansch för andra typer av livs- och produktionsmiljöer än storstadens.

I dag hölls ett rundabordssamtal i Umeå med politiker, företagare och universitetsfolk om digital teknik för hållbar utveckling och minskad miljöbelastning. I den inledande panelen satt IT-ministern Anna-Karin Hatt, regionrådet Erik Bergkvist, vikarierande landshövdingen Birgitta Heijer och landstingsrådet Peter Olofsson.

Digitala agendor, IT- och innovationsstrategier är ämnen som kan stimulera både djärva, insiktsfulla utläggningar och rent, till intet förpliktigande snömos. Men det står utom tvivel att Norrlandslänen är den del av Sverige som har flest skäl att intressera sig för ämnet. Västerbotten inte bara behöver de tekniska lösningarna, utan måste ligga i täten när det gäller att ta fram och utveckla dem.

Den nya värderingen av norra Sveriges naturresurser i takt med ökad globalisering och i ljuset av det nygamla klimathotet, att hitta en väg för att båda nyttja dem och värna dem, behovet av innovationer för servicelösningar på framtidens landsbygd, både inom välfärden, näringslivet och för invånarnas kulturintresse och informationsbehov, nödvändigheten av renare, mer hållbara transportlösningar – digitala lösningar blir allt viktigare på nästan alla områden som utgör de största möjligheterna och de svåraste utmaningarna för norra Sverige.

Digitala hjälpmedel blir allt viktigare för industriernas hela produktionskedjor, även ur ett miljöperspektiv.

Tekniska innovationer kan långt högre utsträckning än i dag bidra till ett resurseffektivare, miljövänligare privatboende och till mer hållbara privata transportmönster.

Det glesbygdsmedicinska arbete som pågår i bland annat Storuman kan visa på möjligheter för modern, teknikburen service på landsbygden och rentav bädda för en exportframgång. Inlandets demografiska utmaningar är inte unika i världen, , och den som tidigt omsätter erfarenheter till lösningar kan både visa andra vägen och skapa ny lokal tillväxt för egen del.

Distansupplägg för högre utbildning och konferenser är ett annat område där massor har hänt, men ännu mer kommer att hända åren framöver.

För en region där mycket handlar om att överbrygga avstånd utan att tappa tid och kvalitet, är allt detta avgörande.

Men annat som kräver mänsklig, fysisk närvaro och konkret service på plats, kan aldrig ersättas utan att livet förtvinar.

Om att den gränsen existerar mellan vad nya tekniska lösningar kan kompensera för (eller rentav förbättra) och vad som aldrig kan kompenseras – och att den gränsen handlar om glesbygdens överlevnad – har upproren i Åsele och Dorotea handlat. Till en digital agenda hör inte bara att upptäcka dess möjligheter, utan också att se gränserna för dess relevans.

Västerbotten kastas just nu mellan hopp och förtvivlan. Sanningen ligger någonstans däremellan. Se varandras erfarenheter. Det pågår en revolution. Den skulle kunna bli hela landsbygdens revansch.