Blockpolitikens solnedgång

Blockpolitiken blir allt mindre relevant i sakfrågorna. Om det handlar den här krönikan. I papperstidningen i morgon med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Några tidigare krönikor på temat:

2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval i svensk politik

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

Vem vinner och vem försvinner?

——————————————-

Blockpolitikens solnedgång

Tittar man intensivt och länge på en solnedgång och sedan blundar, finns solnedgången kvar på insidan av ögonlocken. Stannar man i illusionen och blundar för länge, är originalet redan borta när man öppnar ögonen igen. Den gamla svenska blockpolitiken, i sina traditionella former, sjunker mot horisonten i ett märkligt, svårdefinierat, sista färgsceneri. Men sjunker gör den.

Frågan är vilka av de närmast inblandade som faktiskt ser det.

Medierna och de politiska partierna har stirrat så länge på den svenska blockpolitikens mönster att de bränt sig fast på insidan av ögonlocken. De kan komma att bli överraskade när de öppnar ögonen.

Väljarna håller redan på att lämna den invanda blockpolitiken bakom sig. Det som ibland framställs som något motsägelsefullt, att de rödgröna växer när de inte längre samarbetar, är egentligen inte motsägelsefullt alls. För det är inte det rödgröna regeringsalternativet som växer i opinionen. Något som inte existerar kan inte bli större. Socialdemokraterna och delvis miljöpartiet växer just därför att det rödgröna alternativet inte längre existerar.

Att ett stöd för socialdemokraterna inte längre automatiskt innebär ett stöd för tanken på vänsterpartiet som regeringsparti, är ett av huvudskälen till varför Stefan Löfven i rask takt är på väg upp till samma förtroendesiffror som Fredrik Reinfeldt.

I samma ögonblick som socialdemokraternas nya ledning började klargöra att man inte är intresserade av att gå till val 2014 med samma upplägg som 2010, har väljarna fått ökat förtroende för partiet igen.

När allianspolitiker därför påtalar att de rödgröna är mer splittrade än på länge – det argument som fungerade så väl för några år sedan – gör de socialdemokraterna en stor tjänst, eftersom det snarare får mittenväljare att andas ut.

Blockpolitikens mönster och utgångspunkter har mindre och mindre med de politiska realiteterna att göra. I en traditionell blockpolitik – den gjorde comeback fullt ut så sent som i valet 2010 – skulle socialdemokraternas läge i regeringsfrågan just nu vara en katastrof för partiets trovärdighet.

Väljarna vill ha vissa garantier för vad en röst på ett parti för med sig i regeringsfrågan. I en strikt blockpolitik blir partierna låsta i tvånget att erbjuda uppenbara majoritetsregeringsalternativ – antingen-eller. Men i det läget befinner sig inte svensk politik i dag. Istället pågår ett långsamt, befriande uppbrott till något nytt, vilken ökar både små och stora partiers handlingsutrymme på sikt.

Socialdemokraterna återhämtar sig alltså inte trots, utan tack vare att de rödgröna framstår som splittrade. Och alliansen trampar vatten på grund av att den börjar framstår som ett samarbete som hålls ihop till ett för högt pris för de mindre partierna när det gäller idéutveckling och nya perspektiv.

Men även i en sådan ny politisk verklighet, krävs ärliga besked till väljarna. Partierna kan inte samtidigt försöka tillfredsställa de interna aktivister som behöver napp och nalle i form av fiendebilder från stenåldern och känner sig hemma i blockpolitiken, och de väljare som vill ha klara besked om att blockpolitiken inte är så låst att den tvingar regeringsalternativ i armarna på ytterkantspartier.

Politiska koalitioner, har liberalen och mångårige tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher sagt, är allianser med bestämda syften under begränsad tidsperiod. ”Blir de något mer” menar Genscher, som var med om att båda skapa och bryta upp regeringskoalitioner under stor turbulens, ”förlorar minst en av samarbetspartnerna – bildligt talat – sin själ”

Vem bryter upp vad, när och med vilka nästa gång i svensk politik? Under lång tid har regeringsfrågan i svensk politik handlat om vilka som bäst orienterat sig i den traditionella blockpolitiken, (i vad mån något som brutits gång på gång kan kallas tradition är i och för sig en berättigad fråga), utan att fastna i dess uppenbara fällor.

Länge var socialdemokraterna överlägsna på det, vilket till slut tvingade fram bildandet av alliansen; den kom i just det ögonblick då socialdemokraternas gamla regeringsmodell med ett ensamt parti i minoritet började bli hopplöst förlegad.

Bortom 2014 kommer det nog snarare att handla om vilka som bäst förmår att bryta upp från blockpolitiken helt, dra andra, kanske fler, gränser, definiera koalitionsmöjligheter utifrån aktuella sakfrågor och faktiska ståndpunkter snarare än nedärvda fiendebilder och patetisk retorik. Vilka förmår skickligast och tidigast att skapa sådana nya förutsättningar för bildandet av fungerande regeringar?

De som älskar blockpolitiken över allt annat bör nog fortsätta blunda en tid till, och låta minnena spela på ögonlocken. Den kommer kanske inte att finnas kvar längre, när de öppnar ögonen nästa gång.