Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

50 skäl att fascineras av Västerbotten, är namnet på en ny krönikeserie för det kommande året som jag kör igång i och med denna krönika.

Tanken är att varje vecka framöver ta upp någon plats, historia, person eller anekdot i Västerbotten eller ur Västerbottens historia och skriva några rader om det. Inga breda sammanfattningar, stora upptäckter eller genomgripande teser, utan mindre iakttagelser och noteringar om ditt och datt från bygdernas, orternas och städernas historia som återfinns i landskapen, kvarteren eller skrifterna. Sånt jag eller andra som tipsat mig, fascinerats av, helt enkelt, och som speglar de större sammanhangen och utvecklingslinjerna indirekt.

Förhoppningsvis kan både nyinflyttade läsare och läsare som bott i länet hela sina liv, upptäcka en del intressanta berättelser och platser under seriens gång, eller påminnas om sådant de redan kände till.

Först ut är byn Lomsjö, på vägen mellan Åsele och Dorotea, och en märklig episod i svensk radiohistoria. Del 2, om något helt annat, kommer nästa vecka.

—————————————

Lomsjö: tårar, ryssmattor och brödrapirater i etern

PÅ PINGSTAFTONEN den 31 maj 1952 var det roliga slut. Rubriken i VK den 3 juni det året, sammanfattar den sensationella upptäckten: ”Skogsarbetarbröder i Lomsjö var eterns mystiske främling”. Efter nästan ett års tids gäckande av medier, myndigheter och andra radioamatörer hade den populära piratsändaren – som rönt alltmer intensiv uppmärksamhet över landet och blivit en riktig snackis – avslöjats.

UNDER NAMNET ”Black Peter” hade någon på hösten 1951, om kvällarna efter klockan tio, börjat sända illegalt över 80-metersbandet. I huvudsak bjöd Black Peter, som kunde höras runt om i Sverige, på populär musik som den dåtida monopolradion – en enda kanal – inte ansåg ingick i uppdraget.
Omständigheter och radioröstens dialekt hade gjort det uppenbart att sändaren hörde hemma någonstans i Norrland, men var visste man inte. Ett tag trodde man att Black Peter fanns i närheten av Kramfors. Aftonbladet skickade ut ett eget flygplan till Ångermanland med en pejlare för att hitta den mystiske svartsändaren.
Men det var Lomsjö som skulle skrivas in i den svenska radiohistorien.

Nybyggarland är nästan alltid någon annans gamla land, med en mörk konflikt om rätt och tillhörighet; historier om övergrepp, missämja i generationer och bara ibland försoning. Lomsjös utveckling har kanske inte varit så dramatisk, men börjar med samma konflikt. Skriften ”Lomsjöbygden” från 1980 (en källa till byns historia liksom boken ”Lomsjö och Lomsjöborna” som kom häromåret), berättar att Erik Eliasson kom till Lomsjö 1738, utan nybyggesrätt. Lomsjömarkerna ”ägdes före nybyggartiden av en renägande same, Arvid Larsson, som vinterbetesland.” Först efter många turer fick Eliasson sitt s.k.frihetsbrev 1746. ”Enligt sägnen bodde han med sin stora familj de första sju åren i en koja nere vid sjön. ”När han fick bärga den första kornskörden grät han av glädje.””

POLISEN OCH PERSONAL från Telegrafverket lyckades så småningom systematiskt lokalisera sändaren till byn i Åseleskogarna, och snart visste de vilken gård det handlade om. När de knackade på dörren till ladugården, som dolde sändarrummet, hade John och Gunnar Figaro, 24 och 26 år gamla, just avslutat en sändning. Den ännu varma utrustningen röjde sista tvivlet om att polisen hittat rätt. Bröderna erkände tämligen omgående.

ATT DET INTE kom som någon överraskning för övriga byn att det handlade om just bröderna Figaro, framgår av källorna. Bröderna trodde att någon måste ha angett dem, men polisen hävdade att det enbart var pejlingsspaning som gett resultat.
I Västerbottens Folkblad dagarna efter återges att byborna länge känt till vad som pågick och att Gunnar Figaro (som byggt utrustningen) talat med en av grannarna och att han då lovat denne ”att han skulle få höra fin musik om han slog på radion på en viss våglängd. Så gjordes och Gunnar spelade Nya Värmlandsvalsen för sin specielle lyssnare”.

I KARIN NORDBERGS artikel i tidskiften Västerbottens temanummer om radio 1995 berättas om hur traktens invånare hållit tyst om vad de vetat och ”uppenbarligen skyddat de båda bröderna, när misstankarna började riktas emot Åseletrakten och Lomsjö”.

För Västerbottens-Kuriren berättade John Figaro (som skött snacket under sändningarna) att de funderat på att skaffa sändarlicens, men att de tyckte att proven för amatörsändare varit för svåra och därför börjat ”praktisera illegalt för att öva upp sig” och att de sänt under nio månader på 80-metersbandet ”för att roa sig” och ”så ofta de hade tid och lust”.

DET FANNS i pressen och hos myndigheterna vissa kalla kriget-farhågor att den illegala radiosändningen hade kopplingar till spionverksamhet. Men Black Peter var följden av nördigt teknikintresse hos två egensinniga, unga skogsarbetare, och av ett missnöje med monopolradions tråkiga sändningar. Karin Nordberg skriver: ”Som så många andra landsbygdsbor ansåg bröderna Figaro, att radion sände alldeles för mycket seriös musik och på tok för lite dansmusik och annan lätt underhållning.”

I Lomsjö står anekdoterna på kö. I Lomsjöbygden, skriften, finns noteringen om hur handlaren Daniel Petter Persson en gång under andra halvan av 1800-talet köpte mjöl från Ryssland, s.k ryssmattor, för 20.000 kronor (!), och fraktade upp det från Nordmaling med hjälp av 12 hästar. En bryggstuga packades full från golv till tak.

Där berättas att det första flygplanet landade på Lomsjön 1928. Där nämns hur sista sömmerskan, Adele Romby, flyttade till Sundsvall.

Där anges var den första sågen byggdes, troligen på 1750-70 talet, en enbladig ramsåg som drogs av ett skovejhjul. Där skildras märkliga bröllopsbestyr och hur kläddtvättningen gick till nere vid sjön före sekelskiftet.

Där berättas om postservicen och djurhållningen. Och om gårdfarihandlaren Erik Andersson från Mellanås, Grynberget, som var känd för sin ovanliga styrka och en gång efter ett vad bar hem en kastmaskin 1 1/2 x 1 1/2 x 65 cm) på ryggen genom "7 km väglöst land."

Där berättas om hur en ”bionisse” från Strömsund kom med sin tältbio på tjugotalet. Om musiken i byn. Och om tranan Kaj som hjälpte Lomsjös fotbollslag att vinna på hemmaplan.

Där berättas om en den äldre, religiöst lagde mannen, som stod vid sitt stugfönster när han för första gången fick se en bil: ”Men si på helvite, de kom en kärra oppätter landsvägen, en gubbe oppå men ingen häst.”

Där berättas så mycket mer.

75 DAGSBÖTER à 4 kr vardera, blev straffet för bröderna, som också blev av med all utrustning, vilket sved mest. De var stolta över sitt kunnande. Varför gjorde man det? ”Vi ville visa att vi kunde”, sa Gunnar senare i livet i intervju med Karin Nordberg. En drivkraft för så mycket här i världen.

******

Första radion i byn förresten, berättar Lomsjöbygden, köptes av Eva Olofsson 1928. ”Det var en 3 rörs Telefunken batteridriven, (anod och blyackumulator) med hörlurar. Första TV var nog Ingel Sundin 1960. Östersund var närmaste sändare och bilden blev därefter, många gånger bara skuggbilder”.

I byn med vyn är det alltid nån bra story på gång.

Etiketter: ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>