Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Om en nykterhetsagitator som vandrade runt i Västerbotten under tio års tid 1899-1909 och sedan skrev en än i dag mycket underhållande bok om sina möten och erfarenheter, handlar den tredje delen i min krönikeserie "50 skäl att fascineras av Västerbotten". Det är norrländsk roadmovie som bara väntar på att göras, en skarp, dråplig och rapp berättelse om ett Västerbotten i förvandling för drygt hundra år sedan. I papperstidningen i morgon med teckning av Niklas Eriksson på temat.

De två inledande delarna finns här:

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

————————————————-

Han förändrade Västerbotten – och Västerbotten förändrade honom

"En av de första dagarna i juli 1899 anträdde jag en affärsresa till övre Norrland. Före afresan från mitt hem i Norrköping meddelade jag en ordensbroder, att det var min afsikt att söka anställning som talare i något av de norrländska distrikten. "Gör det icke"; sade han, "du kan aldrig härda ut i den förfärliga köld som lär härska däruppe, för att nu icke tala om den mängd vargar och björnar som finnas där, och för vilka du nog komme att råka ut. Och så lär det bara vara lappar som bor där."

Så inleder nykterhetsagitatorn Emil Öster 1909 en märkvärdig berättelse i boken ”Tio års vandringar i Västerbotten i Goodtemplarordens tjänst : 1899-1909”, en skildring av hans insatser för att bilda nykterhetsloger och värva nya medlemmar i Västerbotten under ett decennium.

Emil Östers skildring är en skarp, dråplig och rapp berättelse om ett Västerbotten i förvandling för drygt hundra år sedan. De många besöken i byar och bygder – han verkar ha varit nästan överallt – bildar tillsammans ett vittnesmål om ett helt landskap i rörelse mot en ny tid. Hans mission gällde nykterheten, men hans berättelse är större än så, och folkrörelsernas verkan i landskapet var alltid djupare än de övertygelser som drev dem.

Emil Östers berättelse, det är det första man slås av, har spänsten i behåll, nästan förunderligt med tanke på åldern och genren. Det är resereportage, skrönor, förmanande tal, skryt, temperament och gott humör i obekymrad blandning. Han måste ha varit ett sjutusan till energiknippe.

Hans uppgift blev att vandra kring i byarna för att med hjälp av anföranden och organisationstalang bilda nykterhetsloger och värva nya medlemmar. Det var inte populärt i alla stugor. Hett kunde det gå till.

Det går på tok redan i Röbäck första hösten, vars ungdom han påstår är ”vida bekant som rå och ohyfsad samt begiven på dryckenskap.” Röbäckspojkarna, skriver han, brukade samlas på aftnarna ”utefter landsvägen och mer än en blev utan vidare dragen ur åkdonet och genompryglad, innan han fick fortsätta resan.” När han håller sitt första anförande där uppstår ”vilt tumult” och en sten kastas genom fönstret och utlöser ”vild panik”.

Först sedan ordningsmakten ingripit, dömt den skyldige till 150 kronor böter och domaren hållet ett ”gripande förmaningstal till den unge mannen, vilket han sent ska glömma”, så blir det ordning i Röbäck igen, enligt Emil Öster. ”Efter den betan blev”, skriver han som en snabb försoning med byn, ”Röbäcks bybefolkning som omskapad, ungdomen började uppträda mera hyfsat och flera av byns äldre personer slöto sig till logen.” (Benny Karlsson har spunnit på det i en krönika en gång)

I Täfteå får han problem igen, där några berusade män stör hans tal, tar fram karamellstrutar och, skriver Öster, började ”bombardera både mig och varandra med karameller.” Men kvällen slutar väl och 16 personer lovar att återuppta logearbetet.

Så där håller det på, i varje by händer något eller iakttar han något speciellt, roligheter, värme, kyla, motstånd, fylleslag, högtider, knivslagsmål. Ofta går det trögt. I Tallsjö verkar han inte ha väckt någon större entusiasm.

På väg till Vilhelmina och Mikaelihelgen ramlar han i myren, ”men ingen skrattade, ehuru jag tror det skulle sett nog så lustigt ut”. Han berömmer logen och ordenshuset i Rundvik som ”fostrat en skara ungdom till dugande män och kvinnor”.  I Öre störs han under sitt tal av en äldre person, ber om tystnad men konstaterar det vara omöjligt att få till stånd nykterhetsarbete i byn. I Baggböle, där han får övernatta i ett rum hos en familj, knackar det på fönstret sent en lördagskväll och en ung man ber honom låsa upp och släppa in honom. Det visar sig vara en friare i tron att husets dotter, inte en gästande nykterhetstalare, sover där.

I Kolaboda tillbringar han sin första jul hemifrån. ”På julafton gingo mina tankar oupphörligt till mitt 100 mil längre söderut belägna hem”. 1904, på våren, får han sin första sjukdom och tvingas söka läkarhjälp i Umeå. Vid ett annat tillfälle behöver han massage efter överansträngning.

Om Skellefteå skriver han på ett ställe att det inte finns något som inger en Skellefteåbo en större panisk förskräckelse än ordet socialist. Det har ju förändrats med tiden. Kärlek börjar alltid med bråk, som man säger.

Han tycks besöka varenda känd och okänd plats i Västerbotten, i en tid när det tog tid och kraft att resa. Han är i Byske, i Jörn, i Ava, i Olofsfors, i Lövånger och Dorotea, i Ormsö och Gummark, i Hjoggböle och på Holmön, i Stensele och i Örträsk, i Malgovik och Bygdsiljum. Överallt.

Han har, som även Per Runeson noterade på VK-kultur för några år sedan, återkommande problem med kyrkan och prästerna (en intressant krock mellan två rörelser som så småningom ofta skulle flyta ganska nära varandra, och ibland strömma gemensamt, i Norrland). Men det finns undantag. Kyrkohedern Bjurberg i Fredrika ”är absolutist”, använder icke ”tobak i någon form” och dricker endast ”12 koppar kaffe pr år”.

Han framför även allmänpolitiska synpunkter:
”Bolagsväldet har häruppe skapat en fattig proletärklass. (…) Vad Wästerbotten och hela Norrland i övrigt behöver, är tiotusenden nya egna hem, en ny självägande bondeklass, delvis uppväxt ur ett brutet bolagsvälde, samt därigenom, att kronans ägovidder, på vilka finnas den bästa skogen och god jord i stor utsträckning, öppnas för kolonisering.”

Det är nya byar och möten på varje sida. Emil Öster sammanfattar själv facit efter tio år, med viss fåfäng noggrannhet: han har färdats 3620 mil, hållit 2445 föredrag som åhörts av sammanlagt 171 400 personer. Han har förberett eller bildat 99 loger och värvat 2486 nya medlemmar.

Medlemstalen för nykterhetsrörelsen på det nationella planet uppvisar samma expansion: från 88 426 medlemmar 1899 hade den svenska nykterhetsrörelsen växt till 145 653 medlemmar 1909. (Uppgifter hämtade ur Hilding Johanssons ”Den svenska godtemplarrörelsen och samhället”, 1947)

Att så många sökte sig till rörelser där kärnverksamheten handlade om politiska reformkrav och folkbildningsmål, och där man ingick i ett nationellt och internationellt organisatoriskt sammanhang långt utöver den egna byn, fick stor betydelse på sikt.

Folkrörelserna hade en stor betydelse för att väcka människor till självmedvetenhet och ge människor självförtroende att ta för sig, ta ansvar för sin situation och kräva sin rätt och – inte minst viktigt – upptäcka varandra på nya sätt och bortom tidigare, ganska snäva geografiska gränser.

Liksom de lokala dagstidningarna, konsten, litteraturen och nya industrinäringar några decennier senare skulle bidra till att belysa landskapen, synliggöra dem, betona deras värden och ge dem röst i nya sammanhang, så spelade de tidiga folkrörelsernas insatser runt om i landet en viktig roll för att skapa en känsla av regionala sammanhang och gemenskap för människorna som bodde där.

Folkbildningspionjären Oscar Olsson (han ”med skägget”) skrev i boken ”Femtio års godtemplararbete i Sverige 1879-1929:

”Före 80-talet hade menige man i bonde- och arbetarkretsar levt efter det gamla ordet: ”när en var sin syssla sköter, går det bäst, evad oss möter”, och levt därefter på det sättet att hans intressen inte gärna sträckt sig utöver den snäva ramen av de personliga och familjeintressena. Åtminstone gingo de sällan utöver sockengränsen. Tack vare Godtemplarorden sprängdes dessa trånga gränser för tiotusental efter tiotusental av svenskt småfolk, som i en stor social fråga komma fram till en verklig känsla av samhällssolidaritet och samhällsintresse.”

Emil Öster och andra folkrörelseslitvargar lärde känna Västerbotten, men hjälpte också Västerbotten att till viss del upptäcka sig självt.

Om alla detaljer är helt sanna i det Öster skriver, kan man nog ha sina tvivel på. Är han rättvis i sina hårdaste omdömen? Knappast. Kringvandrande politiska agitatorer och storfiskare har en del gemensamt: med åren växer gäddorna och dråpligheterna i omfång och dramatik. Men gäddorna fanns. Och dråpligt var det säkert ofta.

Hur var han som människa, de åren när han drog runt? Det kan man förstås bara spekulera kring.
I förläggaren och översättaren K.J Bohlins förord till en svensk utgåva från 1892 av den berömde amerikanske nykterhetstalaren John B Goughs mest kända tal, ”Eko från talarstolen” – en bok som Emil Öster torde ha känt till och läst då K.J Bohlin var en av dem som gett honom referenser med upp till Norrland – karaktäriseras Goughs så här:

”Han hade en ståtlig figur. Hans flytande tal, hans dramatiska förmåga, gripande allvar och sällsynta begåvning att rycka åhörarne med sig och förmå dem att skratta eller gråta, gjorde, att han tog skarorna med storm”.

Det var en beskrivning av en förebild även för de svenska nykterhetsagitatorerna på den tiden.

Jag föreställer mig för egen del Emil Öster som en blandning av sträng moralist, bullrande charmör och driven fixare, som kunde ”ta folk”. Förmodligen var han trevligare, bjöd på mer glimt i ögat, i goda vänners lag, än i mötet med dem han uppfattade stå i vägen för nykterhetsarbetet. Säkerligen hade han en svartvit världsbild när det kom till alkoholfrågan.

En pragmatiker i organisationsärenden, en dogmatiker i sakärenden. Så tänker jag mig honom. Och som en kraftfull, självsäker, fåfäng och alltid underhållande talare, som åskådliggjorde sina tal med preparat, planscher och bilder.
Men om det kan man bara gissa. Att det märktes när han vandrade in i en by, kan man utgå ifrån.

Och hur väl fångar han, där han hastar i ofta väglöst land från ort till ort, från möte till möte, stämningar och sedvänjor i de olika byarna? Bo Johansson från Vilhelmina skrev en betraktelse om Öster och hans bok i VK i september 1990, och noterar bland annat:

”I Emil Östers bok ges, som sagt, också glimtar från snart sagt varenda by under 1900-talets första decennium i Västerbotten och södra Lappland. Alla dessa glimtar och noteringar bildar tillsammans en den tidens ”Västerbottens-profil” (…) I många fall beskriver Emil Öster i sin bok det han tycker karaktäriserar respektive by han besökt och människorna där. I den mån jag råkar känna till några av de där byarna i dag så är det nästan anmärkningsvärt hur Emil Östers beskrivningar ännu förefaller vara giltiga.”

Hans förhållande till just lappmarken är värd att nämnas. Det går igen på flera ställen i boken, man kan nästan ana ett slags inre monolog, hur han relativt snabbt övervinner, korrigerar och aktivt börjar argumentera mot de fördomar han bar med sig från sin omgivning söderöver och från kusttrakterna av länet. Fördomar om lappmarkerna och människorna där. Hans egna erfarenheter gav honom andra intryck. Han fick gensvar inåt landet och trivdes bra där:

”Det skulle dock icke komma att dröja länge, förrän det blef mig klart, att den på kommunikationer så vanlottade lappmarksbon i språk, seder och intelligens stod mycket högre än kustlandsbon”.

För just det tidiga föreningslivet i Vilhelmina fick Emil Öster, som Eric-Oscar Oscarsson konstaterade på VK-kultur 2006, en bestående betydelse. Lisa Johansson-Sandberg beskriver i skriften Folkbildningsminnen situationen i Vilhelmina i slutet av 1800-talet när det gäller läsning så här:

”Skolväsendet var bland allmogen ett nästan okänt begrepp. Visst fanns det folk som kunde läsa och som hade råd att låta sina barn gå i skola. Det var rika bönder som sände sina barn, när någon flyttande lärare kom till byn och som samlade barnen i något bondkök. De fattiga barnen måste stanna hemma. Kanske tärda av läshunger lyckades de i alla fall lära sig en bokstav här eller där.”

Det var med det som bakgrund folkbildningsarbetet och föreningslivets olika projekt tog fart.
I Vilhelmina fick Emil Öster också kontakt med Elsa Laula, en av de viktigaste förkämparna för samernas rättigheter. Hon avbildas också i boken, som en viktig person.

Och så blev det nog med tiden, som långa vandringar brukar vara, lika mycket en inre resa, som en yttre; en kamp inte bara mot andras fördomar, utan också mot egna. På de sista raderna i boken klingar ett sentimentalt bekännande fram i tidens ton, en tydlig markering av vilka bygder han kände starkast för efter tio år i Västerbotten:

”Då jag nu ser tillbaka på de 10 årens vandringar i Västerbotten och tänker på all den kärlek och det tillmötesgående som kommit mig till del, glömmas så lätt mödorna, farorna och motståndet, och jag måste då erkänna, att dessa år varit de lyckligaste i mitt liv. Jag känner dock ofta en dragning till fjällen och den enkla befolkningen där. Kanske står jag än en gång däruppe betraktande de underbara vidderna från fjällen eller talar ett sanningsord för fjällens barn."

Emil Östers vandringar är en norrländsk roadmovie som väntar på att göras. Hugade unga filmmakare i Västerbotten har i hans anekdoter, och epoken som ger dem färg, ett rikt lokalt material att ösa ur.

Raderna på filmaffischen kan vi väl bjuda på redan nu:

Han kom med ett uppdrag och en övertygelse. Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Etiketter: ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>