Det här i dag, något annat i morgon – och en tankelek

Av , , Bli först att kommentera 5

Mitt Romney och Paul Ryan är nu nominerade av det republikanska partiet till president- respektive vicepresidentkandidat. Om det, lite kort om Romney och Ryan, men först om faran i att betrakta andra länders väljare som idioter baserat på väldigt vinklade skildringar, handlar den här lördagskrönikan.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Tidsanda, försiktiga väljare och Obama vs Romney

Historiens vingslag i farligt läge i USA

När för många kompromisser skymmer sikten

Den svåra konsten att tolka en valseger rätt

Obama sätter mycket på spel

För tidigt fredspris för Obama

————————————————-

Det här i dag, något annat i morgon – och en tankelek

Gör tankeleken att man skickade ett reportageteam till Sverige och valde ut några personer på yttre vänster- och yttre högerkanten. Några med viss politisk makt och representation i beslutande församlingar. Andra med inflytande i debatten och eller genom sina populärkulturella roller tämligen okritiskt mediegenomslag.

Gör tankeleken att man lät dem breda ut sig framför kameran eller notisblocket om varför det är rätt att hata andra grupper än den egna; varför våldsretorik är bra så länge den riktas mot rätt personer;

varför Sveriges traditionella, mytomspunna politiska föreställningar per definition är bättre än alla andras;

varför ursvenska ideal och vanor hotas av influenser genom invandring;

varför man bör undvika utländska produkter, för att utländska producenter saknar svenska värderingar;

varför den eller den blodbesudlade diktatorn är orättvist missförstådd;

varför vissa förtryckarläror bara har missbrukats och borde få chansen på nytt;

varför demokrati och rättsstat bara är relevanta principer ibland, men inte alltid; varför det inte är något problem att demonstrera tillsammans med extremister när man ju själv är uppfylld av det rätta;

varför det är rätt att sjunga nidvisor om motståndare som jävla svin på valmöten;

och varför allt ändå bara är en komplott från mediernas, socialisternas, liberalernas, feministernas, kristdemokraternas, köttätarnas, vegetarianernas eller – ”sätt in valfri grupp eller valfritt land här”:s sida.

Gör tankeleken att man sedan valde ut några extra grova twitter- eller kommentatorsflöden om hur ”vidrig” och ”avskyvärd” den ena eller andra alltid är som sagt något dumt, som exempel på hur debatten ”förs i Sverige”. Att man tog fram klipp från något debattprogram i tv där alla skriker i munnen på varandra. Att man följde de partianställdas buskpropaganda mot varandra på interna peppmöten och i kommentatorsfälten. Fuck de ena och remma upp de andra.

Att man tog upp några exempel på när stenrika särintressen pumpat in pengar för utpräglat negativa och personinriktade kampanjer mot utvalda politiker i slutet på valrörelser. Att man valde ut några fina klipp från riksdagen när de inte verbalt skickligaste ledamöterna snubblar på orden.

Det skulle, om man gjorde så, vara lätt att teckna en nidbild av Sverige som heter duga. För dem som inte känner till Sverige närmare, kanske bara har vaga föreställningar, skulle det onekligen låta skrämmande. Sverige som freakshow, på att rasa ner i paranoia, extremism och galenskap. Carl-Johan Vallgrens, skratta tills man får ont i magen-vision av Sverige i ”För herr Bachmanns broschyr”, vriden ner från fiktion till verklighet.

Gör den tankeleken när ni följer rapporteringen i Europa om det amerikanska presidentvalet. Om USA framstår som ett galenskapens näste på väg att slita sönder sig självt, med hat och fundamentalistiska, reaktionära politiker var man slår på tv:n eller slår upp tidningen, kanske vi helt enkelt inte får någon särskilt heltäckande bild.

Kanske skakar de flesta amerikaner på huvudet åt precis samma saker som den svenska tv-tittaren eller tidningsläsaren. Med den skillnaden att groteskerier i den egna vardagen kan man lättare urskilja och bedöma. Kanske är den politiska vardagen där inte så olik vår, vilket i så fall inte enbart borde nyansera bilden av USA, utan också bilden av Sverige.

Utgå inte från att andra länders väljare är idioter, är ett klokt råd, i synnerhet när man vill vara kritisk mot sådant som förtjänar skarp kritik. För annars blir kritiken mer självterapi och posering inför vänkotteriet än samhällskritik med förebyggande verkan.

***

I veckan har republikanerna i USA hållit partikonvent, och nominerat Mitt Romney till presidentkandidat och Paul Ryan till vicepresidentkandidat. Det är ett republikanskt parti i identitetskris, slitet åt ett håll av aktivistiska grupper i gråzonen mellan teparty och religiös dogmatism, och åt ett annat av ett mer moderat, socialkonservativt partietablissemang som tappat lite sin tidigare kontroll över partiet.

Den splittrade bilden kunde inte ha symboliserats mer tydligt än genom kombinationen Romney-Ryan.

Mitt Romney framstår som en i grunden ganska resonabel, men intill självupplösningens gräns principlös republikan, med riskkapitalistens pragmatiska inställning till vad som kan löna sig.

Det här i dag, något annat i morgon, men utan dogmatism och inläst på enskilda fall, och utan fler principer än nöden kräver.

Att han väcker så svala känslor beror på att han verkar ha så svala övertygelser. Nu har han, av taktiska skäl, drivit långt bort från det han stod för som relativt liberal guvernör i Massachusetts 2003-2007.

Var är principerna, var är hjärtat i den politiska gärningen? Även de som för hans talan verkar ibland se det som en lite naiv fråga, som om den delen av politiken – principer, orubbliga ståndpunkter- handlade om show, inte möjligheten att förutse en makthavares handlande och utkräva ansvar utifrån givna löften.

Paul Ryan, däremot, står tepartyrörelsen närmare, en katolsk tänkare och vältalig, ideolog med mycket bestämda åsikter, delvis långt ut på den republikanska ytterflanken. Han är en sån debattör som inte skyr en provokation, men som sällan förlorar en ordväxling om motståndaren är mer upphetsad än påläst. Och han är en referenssprutare av alltfrån Ayn Rand till Thomas av Aquino och Rage Against the Machine.

Demokraterna hoppas att Ryans kontroversiella förslag till budgetnedskärningar och reformer av sjukvårdssystemen ska skrämma bort marginalväljare, vilket kan vara fallet. Men i slutändan är det ändå presidentkandidatens åsikter som räknas. Romneys problem är att hans övertygelser lyser så svagt att de drunknar i skenet från Ryans.

Att Romney och Ryan kandiderar tillsammans är därför förvirrande för både väljarna och de själva – i synnerhet som debatten nu mer kretsar till Ryans kända och provocerande åsikter än Romneys vaga och skiftande. Men det är också ett ärligt besked om var det republikanska partiet befinner sig. Med ena foten i en intern, aktivistisk önskan efter mer renlärighet och den andra i en insikt om var väljarmajoriteten i mitten befinner sig – att ta steget fullt ut åt ett bestämt håll å ena sidan eller ha chansen att vinna demokratiska val å andra sidan.

Republikanske debattören och rådgivaren Mike Murphy skrev i senaste numret av tidskriften Time att republikanernas konvent var Romneys chans att tala direkt till de breda väljarlagren, efter en primärvalskampanj där han talat till de republikanska kärntrupperna.

“If he is smart” skrev Murphy, “Romney will avoid the often powerful temptation inside the convention hall to chase the cheap applause that comes from endlessly bashing the opponent. If Romney finds himself standing at the podium merely giving a hastily repainted version of his primary stump speech, he will lose the night.

The audience Romney needs to win isn’t the one that will be cheering on the floor of the hall in Tampa. It is the audience that will sit listening, warily, in living rooms across America. Romney should remember that the case against the incumbent has mostly been made. Obama’s economic failures have effectively made him the nation’s second choice for President. Romney will either convince general-election voters that he should become their first choice or he will to his peril remain their third.”

Det är en balansgång svenska partier är väl förtrogna med och som i princip alla gått igenom. Det sägs en sak intern på partimöten för att blidka aktivister med enögda och desperata fiendebilder, och en annan sak utåt för att inte skrämma bort väljare med mer nyanserade världsbilder och berättigad skepsis mot de som är för övertygade om sin egen förträfflighet och andras uselhet.

Att aldrig skräna med för att andra skränar, att aldrig rusa med för att andra rusar, är en bra princip för demokrater och humanister, men organisationer, liksom medier givetvis, drivs ibland av andra krafter.

Processen att först bli vald internt och sedan bli populär utanför mötesrummen är allt svårare för politiker. Romney har under de senaste åren stenhårt prioriterat det förstnämnda, till priset av ett rykte som vindflöjel.

Den nu avslutande republikanska partikongressen, en retoriskt sett tunn och ideologiskt sett spretig historia, lär inte ge det lyft som han skulle ha behövt för att begeistra fler än de som ser det som sin kampanjplikt att begeistras.

Romneys öde är att partiaktivisterna inte gillar honom (därav valet av Ryan) och partietablissemanget inte tror att han kan vinna (men de hade inget alternativ). Då brukar det vara svårt. Sådana kandidater har bara chansen om deras motståndare gör bort sig.

Nästa vecka är det demokraternas tur att samlas. Barack Obama, med sitt eget flexibla förhållande till gamla löften och principer, och en trist negativ kampanjstil hittills under 2012, är fortsatt knapp favorit att – i mina ögon förtjänt – vinna i november.

Barack Obama har inte övertygat mer än punktvis under sina år i Vita Huset och har via medarbetare utgjutit sig märkligt om den europeiska skuldkrisen på ett sätt som väcker tvivel om han insett allvaret i den egna amerikanska krisen, valets viktigaste fråga. Men han har ett antal större segrar bakom sig och har inte gjort bort sig tillräckligt i övrigt, för att inte både kunna mobilisera sina kärntrupper och blidka mittenväljare bättre än Romney. Och republikanerna uppträder inte som ett parti i tillräcklig balans för att ta över Vita Huset. De skulle snarare må bra av att odla framtidsnamn fyra år till.

Håll koll, dock, på de avgörande delstaterna. Ett plötsligt, svårförutsägbart skifte i en av dem, på grund av någon händelse, kan räcka för en överraskning när elektorsrösterna mer än opinionsprocent, hamnar i centrum. Och lita på att de amerikanska väljarna ser långt fler nyanser i valkampanjerna, än vi gör ett hav bort.

Det kanske inte är så bråttom, med en ny landshövding

Av , , Bli först att kommentera 0

Regeringen dröjer med besked om ny landshövding till Västerbotten. Politikerna i länet börjar bli otåliga, rapporterade VK i går. Två möjliga slutsatser ligger nära till hands:

(1) regeringen har ett kanonnamn på gång, som den väntar in ska bli ledigt. Är det så är ju förväntningarna snart enorma. Det måste vara någon alldeles väldigt kvalificerad person, på politisk Stenmark- eller Pärson-nivå minst.

Eller (2) regeringen har annat för sig och prioriterar inte frågan överhuvudtaget.

Men hur bråttom är det, för Västerbottens del? Nu är det länsrådet Birgitta Heijer som vikarierar som landshövding. Vad tillför låt säga dimensionen ”känd ex-politiker” – kring sådana namn rör sig alltid spekulationerna – i rollen som länsstyrelsens chef? Är det för lobbykraftens skull, de tänkta kontakterna, som namn av särskilt kändisskap omhuldas? Är inte det något av en myt? Att placera ut politiker i behov av nya uppdrag kan bli ett lyckokast (som allmänt uppskattade Chris Heister) eller gå snett. Det är en osäker, lite suddig utgångspunkt.

För övrigt är landshövdingeämbetet i sig, som VK skrev vid senaste skiftet 2008, en rätt mossig företeelse, en ståthållarinstitution som blir allt mer utdaterad när nya regionformer växer fram.

Så det kanske inte är så bråttom? Utnyttja tiden som regeringen dröjer åt att leka med tanken att det går ändå och på annat vis också.

Kung Karls spira i Lappland

Av , , Bli först att kommentera 6

Kung Karls Spira och Fjällsippan – alltså landskapsblommorna i Västerbotten och Lappland – är ämnet för den här krönikan, åttonde delen av min serie "50 skäl att fascineras av Västerbotten". Några funderingar kring landskapens ställning och betydelse för den regionala identiteten.

De tidigare delarna i den här krönikeserien finns här:

Tvekar man i backflippen går det åt…

När tovningen räddades i Västerbotten

Kolbäcksbron, när solen står rätt

Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

 

Och en tidigare krönika på temat regional identitet:

Är du riktig lilla vän eller oriktig?

——————————————————

Kung Karls spira i Lappland

”Vet du Ella, nyss kom en karl fram till mitt bord där jag satt med mitt kaffe och min otända, förbjudna pipa. Han ville prata Västerbotten, han var själv västerbottning.
Varifrån? sade jag som jag alltid gör i de situationerna, mest för att kunna räkna ut på vilket sätt vi är släkt.
Sorsele, sade han.
Det är inte Västerbotten, sade jag. Det är Lappland.”
(Torgny Lindgren i ”Maten. Hunger och törst i Västerbotten”, brevväxling med Ella Nilsson, utgiven 2003
)

Men karln från Sorsele framhärdar i att visst vara västerbottning. ”Han hade alltid betraktat sig själv som västerbottning. Han var till och med stolt över att vara västerbottning. Och det kan man ju förstå.”

Lindgren grubblar till Ella Nilsson, i en brevväxling som får det att vattnas i munnen, över detta Västerbotten: ”Vad är det egentligen? Finns det överhuvudtaget i verkligheten?”

Han drar småningom slutsatsen att det inte finns ett Västerbotten, utan ett otal. ”Det rätta ordet vore Västerbottnarna!”
Pölsornas mångfald i bygderna, från Missenträsk till Raggsjö, får illustrera vad han menar. Var släkt, vart sjösystem, alla har sitt sätt att göra pölsa.

Vad betyder landskapen i dag, för människor? Vad betyder Västerbotten, vad betyder Lappland, som identitet – för dem som vuxit upp där, för dem som flyttat därifrån och dem som flyttar dit? Man behöver inte gå till köket eller boden, för att få en hum om hur undflyende just landskapen kan vara när man söker greppa dem.

Enligt Jan Vegelius i ”Sveriges landskapsblommor och deras historia” (1981) så har idén med landskapsblommor sitt ursprung i ett brev från USA, skrivet av svenskamerikanen August Wickström och skickat till ledaren för Svenska Missionsförbundet Paul Peter Waldenström, 1908.

”Jag har önskat”, skrev Wickström, ”att Sverige med sin rika, omväxlande flora också hade för varje provins en officiell nationalblomma liksom varje provins nu har sina vapensköldar.”

Officiellt blev det inte, men via en kampanj i tidningarna fick förslaget stor uppmärksamhet. Efter hjälp från bland andra professor Veit B Wittrock från Bergianska Trädgården, sammanställdes en lista med landskap och blommor, som efter några korrigeringar med tiden blev hävd.

Dåtida kritiker önskade sig istället en gemensam blomma för hela Sverige, men ursprungstanken med landskapsblommorna handlade mer om regional än nationell identitet.

Och så kom det sig att exempelvis Västerbotten fick kung Karls spira – namngiven av naturhistorikern Olof Rudbeck d.y. till Karl XII:s ära 1701 – som landskapsblomma. Det är en vacker ört – högrest, med fina nyanser i grönt, gult, rödbrunt och rödviolett. Men, en ständig fotnot, den är betydligt vanligare i Lappland än det landskap den tillskrevs 1908.

”I själva landskapet, eller floraprovinsen Västerbotten, är ”vår” blomma egentligen bara vanlig i norr, längs Byskeälven och inom Norsjö socken. Den finns också i länets Ångermanlandsdel, vid Öre- och Lögde älvar. Kung Karls spira är i låglandet nästan helt inskränkt till älvstränder”.
(Måns Swartling i Natur i Norr, Umeå, 2006, häfte 2
)

Den trivs bättre och är vanlig i ”våta, näringsrika marker som myrar, utefter vattendrag och på kärrängar i fjälltrakterna, och mindre vanlig i det norrländska skogslandet.” (”Våra vilda blommor”, Jon Feilberg och Ulf Svedberg, 1999). Vill man studera den närmare, påpekar Sven Green i ”Landskapsblommor” 1976, bör man leta fram högskaftade gummistövlar. ”Blött blir det under alla omständigheter”.

Att Västerbotten har en landskapsblomma som känner sig mer hemma i fjällen, har en viss symbolik. Vegelius reder i sin bok ut sex olika pusselbitar som historiskt använts för att definiera skiftande västerbottnar:

(1) nuvarande landskapen Väster- och Norrbotten, som före 1809 utgjorde det gamla Västerbottens landskap, (2) Finska Västerbotten, den del av gamla Västerbotten som förlorades till Ryssland 1809, (3) ”Västerbottens gamla landskap bortsett från den finska delen”, (4) ”den del av Västerbottens gamla landskap som tillhör Västerbottens län”, (5) dagens Västerbottens län och (6) Västerbottens län frånsett det som tillhör Ångermanland.

Alternativ 4 är det vi i dag vanligtvis syftar på när vi talar om landskapet Västerbotten. Men där är kung Karls spira alltså inte särskilt vanlig.

Lappland har förstås sin egen landskapsblomma: fjällsippan. En dvärgbuske i gräddvit, grönt och gult som trivs på kalkrika, torra fjällmarker. Mjuk och tålig på en och samma gång. Traditionen har sagt att den kan hjälpa mot reumatism. Kanske för att den härdar ut i tufft klimat.

”Jag ville jag vore i Lappland en dag i juli då fjällsippan breder ut sig i stora vita mattor.”
(Maud Reutersvärd, 1979)

Men det finns, skrev Vergelius 1981, många här ”som anser att det är kung Karls spira eller åkerbär som är deras landskapsblomma”, då de menar att de bor i Väster- respektive Norrbotten. Och han noterar att vissa ”nyare förteckningar över landskapsblommorna” saknar Lappland.

Det vore talande för landskapens oklara ställning, när det kulturhistoriska döljs under det administrativa. Men landskapen är viktiga. Västerbotten och Lappland försöker förstå varandra, och därmed sig själva.

Ibland är det, för att låna av Ekelöf, ”någonting bortomnära, i det som är hitomfjärran, någonting varken eller, i det som är antingen eller:”

Äventyret fortsätter, som Neil Armstrong inledde

Av , , Bli först att kommentera 0

Neil Armstrong gick bort i helgen 82 år gammal. Den 21 juli 1969 lämnade han farkosten Apollo 11, och klev som första människa någonsin ner till månens yta. Några fumligt framförda ord, så ofta citerade sedan dess, blev repliken som förevigade ögonblicket. Och det var ett ögonblick som förändrade människans bild av sig själv och sina gränser.

Om man tittar på intervjuer med Armstrong slås man av hans melankoliska, nästan ledsna ögon, och hans reserverade, blyga tonfall. Hjältar behöver inte vara de bullriga, som tar all plats.

Armstrong var en lågmäld och ödmjuk människa. En motvillig hjälte som bara gjorde sitt jobb, kallade familjen honom i ett uttalande i helgen.

Kanske kunde han under sina sista dagar ta del av hur den obemannade farkosten Curiosity landade på Mars yta, utsänd för att samla ny information, även inför kommande bemannade expeditioner. Äventyret fortsätter, som Armstrong var med om att inleda.

Umeå vs Skellefteå känns nattståndet

Av , , Bli först att kommentera 7

Region Västerbotten har varit föremål för förnyad debatt den senaste veckan. Om det, om vilka utgångspunkter det framtida regionsamarbetet måste ha och att hela grejen med Umeå vs Skellefteå känns nattståndet, handlar den här lördagskrönikan.

————————————————-

Umeå vs Skellefteå känns nattståndet

Kanske vore den bästa lösningen att förlägga Region Västerbottens verksamhet till en rymdstation ovanför atmosfären. Som en satellit i geostationär bana över länet; synlig molnfria nätter.

Däruppe kommer avståndet mellan Umeå och Skellefteå att te sig skrattrerande litet. De anställda blir lika fjärran astronauter för alla nere i Västerbotten. Kommunikation fördröjs i alla riktningar. Ingen behöver räkna anställningsorter. Bonus: Vill kommunpolitiker bli av med interna utmanare genom att skicka dem till regionpolitiken, så blir de av med dem så att det heter duga. Och till Almedalen tar sig ingen i första taget.

Snurra min jord, låt mig följa med dig.

Skämt åsido: Det är inte så att Skellefteå saknar grund för viss allmän misstänksamhet gentemot självbelåtna, dästa Umeå. Och det är inte så att Umeå har helt fel när det anar ett visst inslag av nojiga, fantasifulla konspirationsteorier från Skellefteås sida.

För nog finns det en hel del umeaktörer som betraktar samarbete med Skellefteå med samma entusiasm som något gammalt nyårslöfte från flera år tillbaka om att äta mer långkokt broccoli, för att det bör man väl kanske göra; och istället drömmer om organiserat samarbete med Örnsköldsvik som man drömmer om nyplockad, egenodlad färskpotatis med dill om våren.

Och nog finns det en del skellefteaktörer som i valet mellan att det går dåligt för båda städerna men ännu sämre för Umeå än för Skellefteå, eller att det går bra för båda städerna men ännu bättre för Umeå än Skellefteå, skulle luta åt det förstnämnda.

Jag raljerar lite, men inte så långt från den senaste tvisten mellan Umeå och Skellefteå, som gäller var de anställda i Region Västerbotten är placerade. Den debatten har helt fel utgångspunkter: Gammal misstänksamhet mellan orter som inte litar på varandras avsikter. En statisk tro att det som gynnar en, missgynnar en annan; att det gäller att slå vakt om det egna.

Är det den dominerande övertygelsen i länet kan regionsamarbetet skrotas direkt. Då har det inga framtidsutsikter. Allt detta Umeå vs Skellefteå känns nattståndet. Regionsamarbetstanken måste bygga på den motsatta instinkten: man står och faller tillsammans, och blir starkare av att agera gemensamt. Ett samarbete som utformas som vapenvila mellan parter som i varandra ser motståndare, är dömt att misslyckas.

Det betyder inte att en överdriven umedominans i organisationen är oproblematisk eller acceptabel på sikt. Det är lätt för Umeå att tycka att frågan är irrelevant. Men ett samarbete som inte tar sats från hela regionen, där de starkas perspektiv blir helt dominerande, där känselspröt saknas på många håll, fungerar inte. Umeå bryr sig bara om Umeå och sin egen tillväxt, sin egen status som Norrlands största stad, är en vanlig uppfattning i länet. Den kritiken, som inte är utan fog, bör Umeå ta på allvar. Men just Region Västerbotten är ingen lyckad måltavla för irritationen.

Om en redan tidigare existerande umedominans i länets samarbeten blivit tydligare sedan flera olika verksamheter förts ihop till en, är det rätt att uppmärksamma. Hur ska arbetet vara upplagt geografiskt? Är centralism alltid kostnadseffektivt? Kanske borde allt på sikt flyttas till Lycksele, Åsele eller Storuman? Kanske har Skellefteå helt rätt?

Tänk fritt, ifrågasätt, ställ frågorna, ställ för Umeå obekväma frågor.
Men gör det utifrån rätt perspektiv.

Inte: hur kan resurser säkras till en viss plats, hur gynnas kommun X på kommun Y:s bekostnad i en viss fördelning?

Utgångspunkten måste istället vara: hur bör arbetet organiseras för att på bästa sätt nå de resultat som eftersträvas utifrån ett regionalt helhetsperspektiv?

Regionsamarbete handlar inte om lokala lobbyister i isolerad kamp med varandra, utan om att tillsammans och i kontakterna utåt dra fördel av en regions gemensamma mångfald.

Region Västerbotten har sedan bildandet 2008 varit ganska duktig på att hålla regionperspektivet levande och påminna om hur länets olika delar är beroende av varandra. Att Umeå skulle ha gynnats i det utvecklingsarbete som organisationen inititerat, är faktiskt svårt att se vid en tillbakablick. Den kustdominans som funnits länge är olycklig, men har inte blivit värre på grund av Region Västerbotten.

Region Västerbottens arbete är av det slaget att om den försvann skulle man behöva uppfinna organisationen på nytt eller återgå till arbetsformer få saknar. Och jag är, ur ett landsbygdsperspektiv, mer bekymrad över att det tas för få uppmärksammade initiativ till diskussioner om Västerbottens gemensamma framtid än för många.

Men det finns andra, starka skäl att se över Region Västerbottens uppbyggnad och prioriteringar. Hur fungerar den demokratiska insynen? Hur används resurserna? Av vem och hur kan medborgarna utkräva ansvar? Borde inte ledamöterna vara direktvalda? (Jo)

Även om Region Västerbotten förhoppningsvis fortfarande bara är en mellanstation för ett kommande samarbete i norr som är större än så, kan den inte längre behandlas som bara en mellanstation. Osäkerheten om vad som kommer att ske det närmaste decenniet i regionfrågan är så stor, att det skulle sluta med fullständig passivitet att vänta på definitivt besked.

I takt med att det ursprungliga syftet, att förberedda för en norrländsk storregion, tonar bort och organisationen får en permanent funktion och form, växer behovet av en grundläggande debatt om syfte och upplägg. Om Region Västerbotten övergår från testverksamhet till långsiktig lösning, är den demokratiska aspekten viktigast av allt att reda ut och fatta ett principbeslut om. Att det inte vara bättre, kanske rentav sämre, förr är inget argument för att det inte ska göras bättre nu.

Men släpp för allt i världen konspirationsteorierna, den ömsesidiga misstron, synen på regionsamarbete som en intern dragkamp om resurser.

Annars kan de som drömmer om regionsamarbeten som övervinner, inte fördjupar, gamla motsättningar – i den del av landet som behöver sådana samarbeten allra mest – titta i stjärnorna efter dem.
 

Sätt stopp för kontroll- och övervakningssjukan

Av , , Bli först att kommentera 0

Landstinget i Gävleborg har beslutat att införa alkotester av all personal.

Under ett års tid ska en fjärdedel slumpvist utvalda anställda testas under arbetstid, rapporterar P4 Gävleborg.

Den som påvisas ha mer än 0,2 promille alkohol i blodet tas ur tjänst och får löneavdrag.

Jag är starkt emot den här utvecklingen. Misstro som grundhållning, generella kontrollsystem som standardlösning och en politisk åtgärdssjuka som snävar in den personliga integriteten steg för steg – allt det hotar att upplösa människors interaktion. Civilsamhällets eget ansvarstagande, tilliten till och förväntningarna på människors förmåga att hantera problem, ersätts med en grov, instrumentell övervakningsapparat från ovan.

Stora hjälpinsatser mot missbruk på arbetsplatser är viktigt. Att trygga säkerheten genom en sträng alkoholpolicy, även med tester av nyckelpersoner, och arbeta förebyggande mot den destruktiva alkoholkulturen är helt rätt.

Men oproportionerliga tvångsaktioner minskar bara chanserna att vinna fortsatt gehör för restriktiviteten. Sätt stopp för övervakningssjukan innan den går överstyr.

Tvekar man i backflippen går det åt….

Av , , 1 kommentar 6

Förra veckan släppte Umeåbaserade speltillverkaren Turborilla sitt nya spel Mad Skills BMX. Det är utgångspunkten för den här krönikan, sjunde delen i min serie: "50 skäl att fascineras av Västerbotten". Jag skriver även om några egna barndomsminnen vad gäller just dataspel, och några rader om hur senaste veckorna Fruit Ninja sent omsider kommit in i mitt liv, som i antar jag många andra föräldrars liv.

Missa inte Niklas Erikssons teckning på temat i morgondagens papperstidning.

Det tidigare delarna i serien finns att läsa här:

När tovningen räddades i Västerbotten

Kolbäcksbron, när solen står rätt

Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

————————————

Tvekar man i backflippen går det åt….

”Datorspelsindustrin torde vara en av de mest spännande av alla existerande branscher. Den kännetecknas av en stor innovationsförmåga där tillväxten likväl som potentialen är mycket god. Utvecklingen påverkar i sin tur andra verksamheter såsom tillverkare av terminaler, processorer och grafiksystem. Avancerad informationsteknologi och nätverkslogik kan med fördel kombinerad med kreativitet och konstnärskap.”
(Roland Heickerö i ”Strategier för innovation i den tredje industriella revolutionen”, 2005)

Om man tvekar i backflippen går det åt…och om man fullföljer backflippen till varje pris slutar det inte heller bra. Om man bara spelar Mad Skills Motocross oregelbundet och i korta pass, alltså utan stora ambitioner, handlar det mest om att med snabba pareringar söka hålla balansen i hoppen, inte börja tveka om strategin mitt i loppet och inför varje svårighet fullfölja den intention man hade från början. Fast inte med sån halsstarrighet att man hellre kraschar av rent trots än erkänner att man läst banan fel.

Det är som tävlingar i största allmänhet alltså: övergripande strategi och snabba reaktioner.

För att vinna krävs framför allt lite klassisk öga-hand(finger)-koordination, en viss rytmkänsla och gott humör nog att spela hundratals gånger tills reaktionen på varje gupp blir instinktiv. Det har också, vad varje liknande spel måste ha, en tendens att kunna väcka lagom hatkärlek. Svordom, med ett leende. Man slänger bort det, och tar upp det igen. Bara en gång till.

Mad Skills Motorcross gör vad det ska. Det är ett dataspel, även för mobila enheter, och det har, som många vet, sitt ursprung i Umeå.

”Dessutom är Sverige alltför beroende av några få stora företag. Vårt land skulle bli mer motståndskraftigt om nya företag växte upp, om kunskap spreds till fler, om tjänstesektorn kunde förnyas minst lika kraftigt som industrin – om hela ekonomin kunde bli mer kreativ. Detta borde vara innovationspolitikens huvuduppgift.”
(Pontus Braunerhjelm professor KTH, Klas Eklund, adjungerad professor Lunds universitet och Seniorekonom SEB och Magnus Henrekson, vd Institutet för Näringslivsforskning om innovationsstrategier i en artikel i Svenska Dagbladet i tisdags.
)

Förra veckan släppte Umeåbaserade speltillverkaren Turborilla, ett företag grundat 2006, sitt nya spel. Mad Skills BMX är ett slags uppföljare till den tidigare framgången. VK skrev om det i tisdags. Jag köpte och laddade ner det häromdagen och har inte hunnit så långt, men har redan ofta känt frustrationen av att landa i uppförsbacke och få tvärstopp. Upplägget är nära besläktat med Motorcross-spelet, men anpassat till cykelkänslan, och man måste lära sig en del nya rörelser. För den som inte följer branschen professionellt framstår som snyggt och distinkt; detaljerat där det krävs, inget tjafs där tjafs skulle störa och med en svårighetsgrad som växer lagom snabbt för att det inte ska bli tråkigt för att det går för lätt eller är omöjligt.

Den som av någon anledning inte går igång på själva spelidén, borde gå igång på affärsupplägget. För det säger tonvis om de nya förutsättningarna för modernt företagande i Västerbotten. Avstånden löses upp, affärsmodellerna blir blixtsnabba.

För InfoTech Umeå berättade i förra veckan Turborillas vd Tobias Andersson om det globala nätverket bakom spelet, att artister och utvecklare från hela världen har engagerats, från Kanada, USA, Sverige och Belgien.

InfoTechs redaktör Mikael Hansson formulerar det träffande på sin blogg. Världen direkt, lyder stridsropet:

”Nya betalningssätt och nya distributionssätt gör att dagens unga företag kan hitta fram till helt nya affärsmöjligheter på en global marknad. Turborilla gör inte den tidigare så vanliga resan för företag som innebär att man först bygger upp en trogen kundkrets lokalt som sedan får utvecklas till en kundkrets i regionen, exempelvis kustkommunerna i Norrland eller länet Västerbotten, innan man söker sig ut över landet för att så småningom pröva vingarna i Norden, och kanske norra Europa innan man tar det slutliga steget ut i världen. Med ny teknik och nya möjligheter att bygga kundkretsen med stöd av internet kan tjänsteföretag som Turborilla hoppa över flera av de leden.”

I den processen finns mycket av det inbakat som gör det lätt att känna optimism för Norrlands framtid. Möjligheterna i mötet mellan en småskalig miljö och en gränslös teknik och kommunikation.

Den var ljusbrun, hade en 12 tums svartvit bildskärm, ett arbetsminne på astronomiska 64 kilobyte (det var den snabba versionen, grundversionen hade 16 kb) och en extern kassettbandspelare utan vilken den var oduglig. Det var en ABC 80 och stod på min pappas skrivbord i det lilla arbetsrummet. Och allt den gjorde tog en evig tid, fast det fattade vi inte då.

I dag, när ett program snurrat längre än fem sekunder, börjar vi snegla frustrerat i riktning mot IT-avdelningen. Snurrar det ännu efter en halv minut närmar vi oss nervsammanbrottet. Har det gått en minut ställer vi till en scen. Det ljusbruna undret på 80-talet däremot, fostrade tålamod som en dygd.

Persondatorer på stenåldern (sent 70-tal, tidigt 80-tal) handlade mycket om långa väntetider och konstiga ljud. Tjutet, bluppet och blippet från dessa märkliga skapelser lärde sig de tidigaste entusiasterna snabbt tolka lika exakt som deras föräldrageneration tolkat kaffesumpen. Hemmaexperterna kommenterade ljuden med samma auktoritet som bönderna brukat kommentera molnen på himlen och nästa dags väder. Vad det handlade om var ett förtvivlat hopp om att få rätt, om att det skulle funka till slut.

På vår ABC 80 fick jag, när den var ledig, spela ett spel som var som Pacman, ett ansikte som åkte omkring och käkade punkter, fast det hette någonting annat. Det var helt beroendeframkallande.

En undersökning från Folkhälsoinstitutet kom 2005 till slutsatsen att tv- och datorspelande främjar rumsuppfattning och förmågan att tankemässigt hantera former och mönster. ”De spatiala förmågorna”, skrev man, ”är viktiga vid problemlösning i allmänhet och särskilt i vissa tekniska samt konstnärliga sammanhang. De betraktas traditionellt som en av de viktigaste delarna i vår intelligens.”

Min barndoms största spelupplevelse blev Stugan. Några minns säkert denna klassiker. Ett helt textbaserat spel, så småningom för PC, i princip inga bilder, om en stuga i Småland med olika våningsplan, rum och gångar man skulle navigera sig igenom åt olika vädersträck, åt höger och vänster, och samla värdefulla saker i. Ibland ringde telefonen i ett rum. Då bultade hjärtat.

Jo ni, ungdomar, ni skulle bara veta. På många sätt lämnade spelet fritt rum för fantasin – och fantasin tog sig tacksamt an uppgiften. Exakt hur Stugan slutade, hur man ”vann”, kommer jag inte ihåg. Hur skulle det vara att spela Stugan i dag? Outhärdligt långtråkigt, befriande fritt på intryck?

När jag och ett par klasskamrater i slutet av 80-talet eller början av 90-talet fick tillgång till högstadiets datasal på rasterna började vi programmera ett mycket enkelt textbaserat spel i liknande stil. Det blev inte färdigt, och respekten för speltillverkare är stor sedan dess.

För några veckor sedan, så sent, kom även Fruit Ninja (försök inte ens gissa, det handlar om att skära frukt med fingrarna och undvika bomber och det kan hur bisarrt det än låter utlösa familjegräl om vem som står på tur att spela) in i mitt liv och i min mobil. Jag fastnade direkt, förstås. Nu spelar jag mest varje dag.

Men jag intalar mig själv att något lite lär man sig kanske också, om hur lite som behövs ibland för att stjälpa det som såg bra ut. Det hjälper inte om man lattjar till 500 poäng och sedan i ett slarvigt ögonblick missar en banan och två äpplen. Då blir det inget rekord, då når man inte 1000. Någon gång ska jag nå 1000.

Det hjälper inte att klara alla hopp i Mad Skills BMX om man sumpar det sista. Någon gång ska jag svepa precis rätt med fingret, få med all fart efter varje hopp. Det perfekta loppet. Någon gång.

Låt Hällsboskolan få vara kvar i Umeå

Av , , 2 kommentarer 10

Hällsboskolan i Umeå för barn med grava språkstörningar, ska läggas ned höstterminen 2014, och eleverna hänvisas i ett uppslitande val till Hällsboskolan i Sigtuna, Kristinaskolan i Härnösand eller vanliga kommunala skolor. Det berättade VK på nyhetsplats i dag.

En önskan från Specialpedagogiska myndigheten, som är huvudman, att spara in på lokalkostnader anges vara orsaken. Med tanke på att invigningen ägde rum för bara ett par år sedan, och både barn och föräldrar är nöjda med den mycket viktiga verksamheten, är beslutet svårt att förstå.

Ibland blir en epoks kännetecken synliga först i efterhand, när större mönster som många enskilda beslut – statliga, kommunala, privata – bildar tillsammans går att överblicka. Vi är inne i en tid när småskaliga, lokala enheter har det tufft inom skolans värld. Inte bara byskolor läggs ned obetänksamt när likhetstecken sätts mellan besparingar och centralisering.

Hällsboskolan borde få mer tid på sig. Att sådana utbyggda möjligheter för barn med behov av specialpedagogisk hjälp finns på fler platser i landet är angeläget. Kanske är behovet rentav underskattat. Och om nedläggningsbeslutet ändå kvarstår borde åtminstone, som en av föräldrarna klokt föreslog i dagens VK, de barn som redan är inne i systemet få gå kvar.

När stockholmsk lokalpolitik blir rikspolitik

Av , , Bli först att kommentera 0

Om någon tvivlat på att nästa val- rörelse kommer att bli den mest Stockholmscentrerade någonsin, så torde det tvivlet ha gått över under Fredrik Reinfeldts sommartal i Gustavsberg på lördagen.

Det kanske mest omdiskuterade utspelet handlade om tunnelbaneutbyggnaden till Nacka. Inget fel med utbyggd tunnelbana i en snabbt växande huvudstad, det är tvärtom rätt, men anslaget hade onekligen mycket av lokalpolitik över sig, för att vara huvudnumret i en statsministers sommartal.

Och lita på att socialdemokraterna känner sig tvingade att springa på samma boll tämligen snart. Väljarmatematiken är entydig.

För partier som vill bli störst, som vill samla över en tredjedel av väljarkåren bakom sig, måste Stockholmsregionen vinnas. Man behöver alltså inte moralisera över prioriteringarna. Men man bör inte heller hysa något tvivel om att det kommer att göra idédebatten torftigare och mer historielös.

Färre perspektiv möts. Uppfattningen om vad som är värt att tala om i mer än artiga bisatser, snävas in.

Jag tror att det ur ett Norrlandsperspektiv går att se början på en avgörande förskjutning i svensk politisk debatt redan nu, en fördämning har börjat brista: Stockholmsk lokalpolitik omdefinieras som en självklar del av den nationella dagordningen, medan nationellt samhällsekonomiskt relevanta frågor som kretsar kring förhållanden på landsbygden, ännu mer aggressivt sållas in i facket "regionalpolitik".

Här har de mindre partierna i olika regeringsalternativ ett ansvar att våga bryta mönstret. Gärna med en uppdaterad, socialliberal och sammanhängande analys av landsbygdens framtida utmaningar som lyfter sig över uppgivna stereotyper och fördomar

Är Holmlund bara Holmlund?

Av , , 1 kommentar 8

Lennart Holmlunds många olika skepnader – positivt och negativt, förtjänster och orimligheter – som politiskt fenomen i Umeå sedan snart tjugo år tillbaka är ämnet för den här lördagskrönikan.

Jag kommer inte att hantera några kommentarer här de närmaste dagarna, den som vill debattera kan dock göra det på opinionssidan där krönikan också ligger utlagd.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Skulle umeälven vägra att flyta ut i havet?

Pamparna vi upprörs över och röstar på

Vem blir Lennart Holmlunds efterträdare?

Den svåra konsten att övertyga

Olofsson vs Holmlund – de måste inte gilla varandra

——————————————————–

Är Holmlund bara Holmlund?

”Holmlund är Holmlund”, hur ofta hör man inte den frasen i Umeå, när någon ny debatt rasar om vad kommunalrådet sedan 1995 sagt eller gjort. Ibland uttalas den med ett förtjust leende av trogna anhängare, ibland med ett frustrerat leende hos lite mer stressade anhängare, ibland med en svårtolkad min hos resignerade motståndare, ibland bara som ett torrt konstaterande hos utomstående som upphört att förvånas.

Holmlund är Holmlund. Det är en sådan där ordvändning man tar till när man inte har ork att gå in djupare på något som är för komplext och snårigt att bena ut, men ändå gör ett försök att sammanfatta essensen.

Holmlund är Holmlund säger sossar, som inte vill utveckla det vidare, men inte heller vill förneka att det hela är komplicerat. Holmlund är Holmlund säger allianspolitiker, och menar det inte enbart negativt.

Holmlund är fortfarande Holmlund, det ska jag fan visa, tänker kanske även Holmlund själv ibland, belåtet, och drar iväg en blogg.

Holmlund är Holmlund, på gott och ont. Det uttrycker både en djupare sanning, som umebor måste förklara för dem som bara tittar hit när något klavertramp skett, och ett djupare självbedrägeri, som folk utifrån måste påpeka blir just ett självbedrägeri när staden rycker för snabbt på axlarna.

Ni må tro det om ni vill, men jag kommer ofta på mig själv att – i samtal med människor som bara känner till Lennart Holmlund från hans mest uppmärksammade blogginlägg – om inte försvara, så att åtminstone rejält nyansera bilden av honom som politiker.

Jag brukar rekommendera att man lyssnar på honom när han är förberedd i fullmäktige istället för att läsa hans spontana utfall, att man studerar honom som en pragmatisk samarbetspolitiker i sak istället för omdömeslös utspelsdebattör. Då anar man de distinktioner som väljarna i Umeå tvingats göra, även om sådana distinktioner blivit allt svårare, kanske omöjliga, att upprätthålla i de sociala mediernas epok.

Det finns trots allt skäl till att han vunnit så många val, även när irritationen över hans sätt att uppträda kokat ända inne i den lokala partitoppen. Att söka analysera de skälen är inte att försvara något, och inte att rekommendera något för Holmlunds efterträdare, men nödvändigt för att inte diskussionen ska bli helt förljugen. Många som skakar i kroppen av ilska över hur Holmlund ”håller på” har själva röstat för att behålla honom som kommunens ledande politiker, av helt andra skäl. Och det är pudelns kärna.

Man måste, även när porträttet är nedstänkt av ett nytt utspel, se alla Holmlunds olika skepnader, de motstridiga känslor han väcker hos omgivningen, hos väljare, medier, partikamrater, politiska motståndare – positivt och negativt, förtjänster och orimligheter – för att kunna ge en begriplig bild av Umeås politiska liv de senaste sjutton åren. Ser man bara bloggaren Holmlund är det lätt att dra slutsatsen att Umeå är en politiskt obegriplig stad. Men Holmlund har varit som en politikens ”Sex roller söker en författare”.

* Där finns det vanligtvis pålästa, kompetenta kommunalrådet som håller koll på regelverket och slantarna, som är vettig i talastolen, som vågar säga ifrån, som inte lovar för mycket och som många medborgare i grunden litar på. Mittensossen med hyfsat balanssinne. Det blir fel ibland, men inte värre än i andra kommuner. Holmlund i kommunstyrelsen, Holmlund i fullmäktige – det är, erkänner även kritiker, hans bästa arenor.

* Där finns den traditionella kommunalpampen, som tillsammans med några andra mäktiga män inom det kommunalpolitiska bolagskomplexet styr, ställer och domderar, dunkar varandras ryggar och blir vansinnigt vreda när de inte får som de vill eller möter motstånd. Det komplexet är en osund maktsfär – med hårda nypor – som fler borde kritisera, och färre borde romantisera i förlegad starka män-nostalgi.

* Där finns den sanslöse bloggare och utspelspolitiker som låter käften och fingrarna på tangentbordet löpa, som förgrovar debatten med okunnigt skäll, innan omdöme eller rådgivare har en chans att hinna reagera. Det är den som uppmärksammats mest det senaste året, på ett mindre smickrande sätt för Umeå.

Min tanke om Lennart Holmlunds senaste, nu omredigerade, blogginlägg från i torsdagskväll, där han jämställde centerpartiet med den tidigare apartheidregimen i Sydafrika, är att det för inte minst socialdemokrater borde upplevas som djupt stötande. Genom att smaklöst dra in det historiska exemplet i en inrikespolitisk vardagsträta så banaliserar, förringar och devalverar Holmlund betydelsen av den långa kampen mot apartheid, i vilken ju de svenska socialdemokraterna spelade en viktig och stolt roll. Socialdemokrater med känsla för sitt partis historia borde stå först i raden av kritiker av inlägget.

Kanske var det någon som internt påpekade det oacceptabla för Holmlund och tvingade fram omredigeringen. Jag hoppas och tror det, och att flabb-flabb-ryggdunkarna var få i det här fallet.

*  Där finns kommunalrådet som i en politisk värld där en liten storm kan ge många politiker stora darren och skrämma dem på reträtt säger vad han tycker, ger klara besked och väldigt sällan backar från ett givet besked. Många medborgare och aktörer utanför politiken som har med Holmlund i hans formella roll som kommunalråd att göra uppskattar det, att ett handslag är ett handslag som gäller. De skiter, grovt uttryckt, i vad han skriver på någon blogg.

Skepnaderna är många. Så komplicerat är det. Stackars umeväljare, de har inte haft det lätt. De har röstat på en Holmlund som de gillat bättre än alternativen, men har fått flera Holmlund till på köpet, i helt andra roller, som de gärna hade avstått från.

Det viktiga, när slutet på hans era vid makten närmar sig, är kanske att försöka lära för framtiden av de här snart tjugo åren. Vad ska tomrummet som Holmlund kommer att lämna efter sig när han avgår fyllas med? Socialdemokraterna har, förhoppningsvis, lärt sig mycket på vägen. Oppositionen borde ha lärt sig en hel del. Medierna har lärt sig åtskilligt. Och medborgarna har fått en djupare insikt om att lokala politiker inte enbart är beslutsfattare, utan i vissa roller mer än så.

Nej, Holmlund är inte bara Holmlund.