Beethovens teatraliska femma mot Bachs vältempererade klaver

Av , , Bli först att kommentera 5

Läget i tysk inrikespolitik är ämnet för den här lördagskrönikan, som tar sin utgångspunkt i dagens besked att tidigare finansministern Peer Steinbrück blir socialdemokraternas kanslerkandidat och därmed Angela Merkels huvudmotståndare i nästa år förbundsdagsval.

Några tidigare krönikor på liknande tema.

Tonårsrevolt mot morsan Merkel

Den ädla konsten att fungera tillsammans

Angela Merkel som Kurre Hamrins 3-1-mål

Delstatsval i Berlin med konsekvenser

Tyskland avvecklar kärnkraften

Europas intressantaste parti

——————————————-

Beethovens teatraliska femma mot Bachs vältempererade klaver

En högljudd, uppbrusande, krävande besserwisser som inte gör någon hemlighet av när han tycker att andra inte når upp till hans egen nivå, vilket han väldigt sällan tycker att någon gör. Så beskriver Thorsten Denkler i tyska tidningen Süddeutsche Zeitung, den tidigare socialdemokratiske finansministern Peer Steinbrück.

En högt intelligent, beläst, kompetent, otålig och ansträngande typ alltså.
I går meddelade de tyska socialdemokraternas att just Steinbrück, 65 år, blir partiets kanslerkandidat och kristdemokraten Angela Merkels huvudmotståndare i nästa års förbundsdagsval. Det är, mot bakgrund av den europeiska skuldkrisen och EU:s kommande institutionella vägval, en nyhet av större relevans för Sverige, än exempelvis vem som blev republikanernas kandidat i USA.

Steinbrück mot Merkel, fortsätter Thorsten Denkler, är två motsatser som möts, kravall mot kontroll, rock ´n’ Roll mot saklighet, en vass tunga mot verbal monotoni.

Nja, det stämmer vid en första anblick, men under ytan skiljer de sig mindre åt och rör sig trots allt inom samma genre. Jämförelsen borde snarare vara att det är Beethovens lätt teatraliska femma som möter Bachs mycket vältempererade klaver.

Liknelser åsido, kommer valet nästa år att domineras av två politiker som båda hyser stor skepsis mot kortsiktig populism och frasmakeri, och som i grunden gör samma bedömning av europroblemens orsaker och lösningar. Men också av två som inte har någon större uppsättning ideologiska dogmer med sig när de sätter sig vid ett förhandlingsbord. De söker praktiska lösningar som verkar rimliga och fungerar, oavsett vad som står i eventuella partiprogram (som de knappast brytt sig om att läsa två gånger).

Fördelen med en sådan duell är att galna experiment, virrpannor, populister och panik undviks. Nackdelen är att allt utspelas inom ramen för en gemensam världsbild och samhällsanalys, utan några större kontraster, alternativ och principiella debatter. Det handlar om vem som är den mest kompetenta förvaltaren i en aktuell situation, inte vem som har den intressantaste idén om hur framtiden kan gestaltas.

Tyskands europolitik är i alla väsentliga delar ett gemensamt verk av sittande regering – alltså kristdemokrater och liberaler – och två av oppositionspartierna i förbundsdagen, socialdemokrater och gröna. Klyftan i eurodebatten har ofta varit större mellan Merkel och hennes egna partikamrater, eller mellan Merkel och liberalerna, än mellan Merkel och socialdemokraterna.

Faktum är att Steinbrück och Merkel tycker gott om och respekterar varandra på ett sätt som är ovanligt mellan politiker. Merkel hör till det fåtal som Steinbrück erkänner som en jämbördig när det gäller analysförmåga.

Men så har de också suttit i regering tillsammans som kansler och finansminister under fyra prövande år mellan 2005 och 2009, då kristdemokrater och socialdemokrater regerade i koalition. När finanskrisen bröt ut stod de vid randen till en ekonomisk kollaps och tittade ner i avgrunden. Sånt svetsar samman.

Erfarenheterna från det konstruktiva samarbetet med Peer Steinbrück är ett av skälen till varför de flesta tror att Merkel i hemlighet hellre skulle se en ny stor koalition efter nästa val, än en fortsättning på den hon nu leder.

Steinbrück, som med kraft försvarat de rödgrönas kontroversiella men framgångsrika välfärdsreformer under Gerhard Schröder i början av 2000-talet, har länge haft partiets vänsterfalang emot sig. Och han har med nedlåtande kommentarer om partiets funktionärer gjort sig impopulär internt inom SPD, där han uppfattas som illojal. Det som räddat honom är hans stora popularitet utanför partiet, där hans ses som en ärlig fritänkare.

Det är ingen slump att en av Steinbrücks anhängare och mentorer är tysk politiks okrönte majestät i grenen besserwisseri, den tidigare förbundskanslern, nu 94-årige Helmut Schmidt, som på sin tid hade lika lite till övers för vad han uppfattade som svamliga, verklighetsfrämmande frasmakare i partiapparaten som Steinbrück har.

För många aktiva socialdemokrater i dag är det idealisten Willy Brandt, inte cynikern Schmidt eller butterauktoritäre Herbert Wehner, som är den stora förebilden, men i en jämförelse av hur de fungerande i rollen som förbundskansler får vanligen Schmidt högre betyg än Brandt.

Det var i huvudsak på grund av konflikter med det egna partiet som Schmidt tvingades avgå som förbundskansler 1982, när liberala FDP bröt upp från den socialliberala koalitionen och började samarbeta med kristdemokraterna under Helmut Kohls ledning. När Schmidt i samband med att han förra året gav ut en bok tillsammans Steinbrück, meddelade att han såg medförfattaren som den givna kanslerkandidaten för socialdemokraterna inför 2013, var det inte enbart positivt för Steinbrücks chanser internt i partiet.

Men nu är Steinbrück kandidaten som blivit över

Partiledaren Sigmar Gabriel – dynamisk men odisciplinerad och svajig – har fått närmast katastrofalt dåliga personliga opinionssiffror i mätningar som jämfört stödet för honom med stödet för Angela Merkel. Den senaste visade att 60 procent skulle föredra Merkel framför Gabriel som kansler. Bara 16 procent föredrog Gabriel – som är relativt ung och smart nog att bida sin tid.

Toppkandidaten från 2009, tidigare utrikesministern och nuvarande gruppledaren för SPD i förbundsdagen, Frank-Walter Steinmeier, har sagt ifrån en egen kandidatur och ställer inte upp. Han har redan förlorat en gång mot Merkel, och i ovannämnda mätning låg han under Merkel med 49 – 26.

Mäktiga delstatspolitikern i Nordrhein-Westfalen Hannelore Kraft hela tiden gjort klart att hon inte är intresserad av att ta steget upp i den nationella politiken ännu, och det har varit ett besked få tvivlat på. Hennes tid kommer, om hon själv vill.

Av de tre män som det därför stått emellan och spekulerats kring inom SPD är nu bara Steinbrück kvar som kandidat.

Men inte heller Steinbrück har något chans i förtroendemätningarna mot Merkel, som ibland kallats Tysklands populäraste socialdemokrat. Opinionsläget är entydigt när det gäller kanslerfrågan: de flesta tyska väljare vill behålla Angela Merkel.

Problemet är förstås, att de enligt samma mätningar varken vill behålla den nuvarande regeringskoalitionen eller ersätta den med en rödgrön koalition bestående av socialdemokrater och gröna. För inget av de alternativen ser det ut att räcka till egen majoritet.

Eftersom ingen vill regera med vänsterpartiet Die Linke, och piratpartiet har vissa möjligheter att komma in i förbundsdagen, lutar bedömare alltmer åt att det blir en ny stor, blocköverskridande koalition efter nästa val.
I så fall tillsätter det största partiet regeringschef.

Och eftersom CDU/CSU ligger klart före SPD skulle det betyda att Merkel kan sitta kvar. Samtidigt har Steinbrück gjort klart att han inte står till förfogande för en ny koalition under Merkel. Han vill bli kansler. Dramat tätnar.

Nu är det långt kvar till valet och utvecklingen i Europa kan hinna ta flera dramatiska vändningar innan de tyska väljarna ska bestämma sig. Men enda chansen för socialdemokraterna att bli regeringsbildare, kan visa sig vara i en trepartikoalition tillsammans med gröna och liberaler – två partier som är som hund och katt.
Å andra sidan finns det också gröna mittenpolitiker som inte skulle ha något emot en allians med kristdemokraterna, vilket får den gröna vänsterfalangen att se – tja, rött.

”Den stora bluffen” kallar tidskriften Die Zeit läget i tysk inrikespolitik med blick mot 2013. Merkel talar inte klarspråk om att hon vill leda en blocköverskridande koalition. SPD talar inte klarspråk om att de börjat ge upp hoppet om att få tillsätta regeringschef, och att de leker med tanken på en ny koalition med CDU/CSU. De gröna talar inte klarspråk om att de vill sitta i en ny regering även utan socialdemokraterna om det krävs. Liberalerna antyder både det ena och det andra. Varför berättar ingen, undrar Zeit, om sina avsikter för väljarna?

En teori som framförs är att Steinbrück fått klartecken att leda socialdemokraterna i valrörelsen, för att sedan, om det står klart att Merkel förblir förblir kansler och socialdemokraterna bara får en vicekansler, lämna över ledningen till Steinmeier eller Gabriel igen.

Tyska (fram till murens fall västtyska) regeringsskiften var länge liktydiga med epokskiften:

Den stora koalitionen 1966 när kristdemokraternas tvingades erkänna socialdemokraterna som pålitliga (tack vare ett envetet förarbete av Herbert Wehner).

Den socialliberala koalitionen 1969 när socialdemokrater och liberaler – på Willy Brandts initiativ trots internt motstånd i den egna partiledningen – bildade regering och Brandt tog över efter 20 oavbrutna år med kristdemokratiska regeringschefer.

När den socialliberala eran tog slut, Schmidt tvingades avgå och Helmut Kohl blev kansler 1982.

När socialdemokrater och gröna besegrade Kohl i vad som betecknats som 68-rörelsens ankomst till makten 1998.

Men Angela Merkel är ingen epokskiftespolitiker, mestadels på gott. Och det är inte Peer Steinbrück heller, mestadels på gott. För Tysklands uppträdande i EU, spelar det ingen större roll om kanslern heter Merkel eller Steinbrück.

Men i ett läge när tjänstemän i demokratiskt nästan oåtkomliga institutioner, styr allt mer av den europeiska utvecklingen, är denna enighet inte bara en stabilitetsfaktor, utan också ett växande problem. De seriösa alternativen till den förda politiken, de intellektuella kontraster som behövs, saknas i beslutande församlingar. Det öppnar för helt oseriösa, populistiska partier.

När två möts som tycker ganska lika, tenderar dessutom de olika lägrens retorik att intensifieras i försök att blåsa upp motsättningar som inte existerar. Volymen skruvas upp för att dölja en enighet, inte klargöra ett vägval.

Den norrländske kometen i ett lysande decennium

Av , , 1 kommentar 6

Joakim Nyström, en av Sveriges bästa tennisspelare genom tiderna, och kanske den bästa tennisspelaren någonsin uppväxt så långt norrut, är ämnet för den här krönikan, den tolfte i min serie om skäl att fascineras av Västerbotten. Lite också om Mats Wilanders uttalande för några veckor sedan om att ungdomarna i dag är för lata och bortskämda, för bekväma, och att det är skälet till svensk tennis nedgång.

Speglar idrottsresultat en samhällsutveckling på det sättet? Jag är mycket skeptisk till den analysen.

Missa inte Niklas Erikssons teckning på temat i papperstidningen.

Här är de tidigare krönikorna i den här Västerbottens-serien:

Olivia Lidell i Ånäset, som visste vad hon ville

Ska man skälva eller jubla när kapitalet besöker byn

En stund av andakt och bus innan näten lades ut

Kung Karls spira i Lappland

Tvekar man i backflippen går det åt…

När tovningen räddades i Västerbotten

Kolbäcksbron, när solen står rätt

Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

———————————————-

Den norrländske kometen i ett lysande decennium

”Den norrländske kometen” och ”ett löfte av storformat” kallades han av Björn Hellberg i årskrönikan Tennis 81. ”Hur starka”, skrev Hellberg som hade ett tennisöga, ”blir t ex Mats Wilander och Joakim Nyström när de fått tid på sig att stabilisera och mogna tennisen?”

De blev som bekant inte så pjåkiga.

Joakim Nyström, uppväxt i Skellefteå och senare återflyttad till Skellefteå, är med 13 ATP-titlar i singel och åtta i dubbel (inklusive en i Wimbledon), viktiga insatser i Davis Cup och en högsta ranking som sjua i världen, en av Sveriges bästa tennisspelare genom tiderna.

Man kan möjligen hävda att han är den bästa spelaren överhuvudtaget uppväxt så långt norrut i tennishistorien. Maria Sharapova är ju född i Sibirien, men var bara några år när hennes familj flyttade därifrån och bara sju när de flyttade till USA. Finns det någon bättre global norrlänning i tennishistorien än Nyström? Upplys mig gärna om jag förbisett ett namn.

När man tänker på idrott och Västerbotten är det ju i första hand Tärnaby och utförsåkning som dyker upp, ishockey, damfotboll, längdskidåkning, kanske innebandy, kanske armbrytning. Nyström sa så här, i en intervju med Simon Thorley inför Norrlands masters för några år sedan, om hur det var att växa upp i Skellefteå och satsa på tennisen på sjuttiotalet:

”På den tiden hade vi ingen tennishall i Skellefteå, men vi kände en idrottstränare som hade nycklarna till alla gympasalar, så under vintern på helgerna åkte vi runt på cykel och kollade vart det var ledigt, satte upp nätet och försökte spela en halvtimme kanske. På sommaren spelade man varje dag, 2-3 timmar. Då fanns det ingen anställd tränare, det jag lärde mig lärde jag mycket från att titta på TV. Jag brann verkligen för tennis, hade jag inte brunnit för tennis, speciellt i en stad som Skellefteå där det var bara hockey som gällde, hade jag aldrig blivit tennisspelare.”

För några veckor sedan gav Mats Wilander i den belgiska tidningen Le Soir sin förklaring till varför Sverige på senare år förlorat sin ställning som världsledande inom tennisen:

”De unga har det alldeles för bekvämt. Det är ett land under socialistisk dominans där staten tar hand om allt. Alla familjer har en eller två bilar, bra boende, platt-tv, datorer, internet och så vidare. Allt finns där, bara genom ett klick.”

Det är svårt att såga en barndomsidol, som dessutom utvecklats till en mycket skicklig tennis-tv-journalist – men det Wilander säger hänger ju inte ihop någonstans. Förutom den nydanande analysen att socialism är liktydigt med platt-tv, så finns det ju ingenting i det han anför som är unikt för Sverige. Roger Federers Schweiz är inte direkt något obekvämt land, och Mallorca-bördige Rafael Nadal är inte känd för att säga nej till tv-spel kvällen lång.

Återspeglar idrottsresultat en mer övergripande samhällsutveckling? Det kan de kanske göra i vissa bestämda epoker och vissa bestämda idrotter, men inte på ett sånt schematiskt sätt. Och föreställningen att en generation skulle vara latare, mindre beredd att kämpa för att förverkliga mål, än en annan, är nys. Att ungdomars perspektiv förskjuts, nya intressen konkurrerar med traditionella, idoler som stimulerar till aktivitet – förhoppningsvis till lust och lek – är verksamma på andra områden än förr, är en naturlig utveckling. Över tid jämnar det ut sig.

Idrotten som helhet har inte varit svältfödd, till skillnad från andra områden i samhället, som skulle vara värda mer idolstatus och stå i centrum när ungdomar drömmer. Jag nämner läraryrket, vårdsektorn och naturvetenskapen, som tre exempel.

Joakim Nyström gav själv den här förklaringen i den ovannämnda intervjun, till varför Sverige inte är lika bra i elittennis längre:

”En stor del av de som spelade på 80-talet var att vi inspirerades av Björn Borg på TV. Om du gav Pernfors en fotboll eller Wilander en hockeyklubba så hade de blivit bra på det – vi var bolltalanger oavsett vilken sport det var, men det var han som fick de bolltalangerna att satsa på tennis, man blev inspirerad av honom och hans framgångar. Nu tror jag också att de bollta-langerna som är sju eller åtta år tyvärr inte ser någon tennis på TV nu utan de får läsa att Zlatan hade gula skor på den här gången eller i hockey att Henrik Zetterberg gjorde något hattrick.”

Det behöver inte vara konstigare än så. Det svenska 80-talet i tennis gick på tvärs mot all sannolikhet. Det i sin tur gör att den nuvarande ökenvandringen på elitnivå bland herrarna, förstärkt av att enda spelaren i världseliten Robin Söderling drabbats av långvarig sjukdom, framstår som ännu värre än vad den är. Konkurrensen har också blivit hårdare i takt med att tennisen blivit populär i fler länder, och andra sporter har i Sverige vuxit i popularitet på tennisens bekostnad.

På damsidan har Sverige hållit en mer jämn nivå, utan höga toppar och dalar, de senaste decennierna. Det har kanske egentligen bättre återspeglat något slags normaltillstånd. Om tio år kanske vi är tillbaka på en mellannivå igen. Att tro att 80-talet ska komma tillbaka är orimligt.

Om det är någon tröst för sårade svenska tennisaktiva så sågade Wilander i somras även tysk herrtennis. I en intervju med det tyska tennismagasinet Tennis kallade han läget på herrsidan i Tyskland ”pinsamt”. Han tar i helt enkelt.

Även om Sverige inte längre har några världsspelare kan vi trösta oss med att ha en av världens bästa tv-kommentatorer i Eurosports Maria Strandlund Tomsvik. Och bland de ledande tränarna i världen återfinns många tidigare svenska spelare: Roger Federer formades tidigt i karriären av svenske Peter Lundgren, Maria Sharapova tränas av Thomas Högstedt, Caroline Wozniacki har sökt hjälp hos Thomas Johansson för att få ordning på karriären igen, för att nämna några.

Men trots alla hans framgångar, går det inte att komma undan känslan när man tittar på Nyströms karriär, att den hade kunnat bli ännu bättre, med framför allt tyngre titlar.
Ofta stod kompisen Wilander i vägen (1-12 i inbördes möten i en när det gäller spelstyrka klassiskt missvisande statistik).

Och att Nyström främsta resultat i Grand slam-sammanhang i singel var en kvartsfinal i Franska öppna och två i US Open, känns som en slarvig historieskrivning för en spelare som var långt mer respekterad av sin tids världselit än bara som kvartsfinalist.

Han hade en del otur när det gällde, eller kanske var han lite för snäll och lite för lugn när matcher nådde kokpunkten och spelares småelaka sidor testas.

Hans mest fascinerande Grand slam-år var 1985. Det året förlorade han i kvartsfinalen i Paris mot John McEnroe i en stenhård femsetare med 5-7 i avgörande set. Det här var när McEnroe fortfarande stod på topp. Året innan, 1984, hade McEnroe presterat ett av de enskilt starkaste åren i tennishistorien och han hade i Paris det året haft greppet om finalen med 2-0 i set mot Ivan Lendl innan det berömda humöret brann av och ställde till det för honom (det här var innan Nicklas Berglunds Bil & Bostad-krönika med goda råd till sådana som McEnroe hade publicerats).

I Wimbledon samma år förlorade Nyström i tredje omgången, på nytt i en femsetare, mot blivande slutsegraren Boris Becker i vad som skulle bli dennes stora genombrott. Nyström tvingade Becker till 9-7 i femte set. Becker var aldrig hårdare pressad än så i någon av sina tre Wimbledontriumfer.

I US Open senare samma höst åkte Nyström på nytt ut mot John McEnroe i en kvartsfinal, den här gången i tre raka. Men i åttondelsfinalen hade han hunnit få revansch på Boris Becker.

I sista Grand slam-turneringen 1985, i Australien, åkte han dit i ännu en femsetare – 6-4 i sista – mot John Lloyd, i dag kanske mest känd för att ha varit gift med Chris Evert.

1986 åkte han ut i en ny kvartsfinal i US Open, den gången mot blivande finalisten, den så kallade svenskdödaren, spelaren med det mystiska spelet och det darriga psyket, Miroslav Mecir. I Paris 1987 åkte Nyström ut i en femsetare mot slutsegraren Ivan Lendl, efter att ha lett med 2-1 i set.

Så såg det ut. Joakim Nyström hade en urstark tenniskarriär, men utan den där givna höjdpunkten som skulle kunna synas som en enskild bergstopp i en osannolik svensk tennisepok där Borg, Wilander och Edberg tillsammans tog hem 24 Grand Slam-titlar i singel och där Sverige vid ett tillfälle hade fyra spelare bland de tio bästa på världsrankingen (i dag ligger bästa svensk på plats 442).

Apropå tennis, politik och sjuttiotal var nu bioaktuella Olof Palme en tennisspelare med passion:

”Jag avskyr att förlora. Men Olof Palme avskyr det ännu mer än jag. Han är mera väldisciplinerad än jag, skriker inte som jag när jag missar en upplagd boll. Men han kan inte dölja hur arg han är på sig själv när han förlorar. Går det riktigt illa visar han fetischistiskas tendenser och hämnar på sin racket. Han skyller inte som jag på yttre omständigheter (nattvak, förkylning, en blåsa i handen, lågtryck).
I motsats till mig kan hans ilska ibland förbättre hans spel. Ilskan blir då tyst, kall och sammanbiten. Vid sådana tillfällen tänker jag att jag inte skulle vilja ha honom som motståndare, annat än i tennis.”
( Harry Schein i ”Minnen”, 1980)

Det finns inte många klipp från Joakim Nyströms matcher på YouTube, annars är hobbytennishistorikerns generösa vän, men det finns ett par från hans finalvinst över Yannick Noah i Monte Carlo 1986. Det är klassisk svensk grustennis. Har någon spelat snyggare, mer vårdad och korrekt sådan än Joakim Nyström? Det fanns inga tekniska skevheter och sårigheter i hans spel. Han rörde sig som en lugn, men när det krävdes forsande Norrlandsälv längs baslinjen, alltid på plats i tid med en spelidé anpassad till situationen. Kanske var det ibland en brist, att säkerhetsmarginalerna blev väl stora, risktagandena väl få.

Till slut höll inte knäna längre, och han fick avsluta karriären i förtid 1989. Sin sista match spelade han mot en ung Goran Ivanisevic i Palermo.

Sedan dess har han fortsatt inom tennisen, bland annat som tränare åt Thomas Enqvist, assisterande DC-kapten och tränare åt Jürgen Melzer.

Nu har han en ny adept, 20-årige amerikanen och framtidslöftet Jack Sock, som tog sig till tredje omgången av årets US Open. Jag såg ett par av hans matcher från New York på tv. Det är en typiskt serve- och forehand-spelare; självförtroende och mycket attityd, men lite väl förutsägbar.

Kan Nyström få lite pli på honom, byta ut dunkandet mot en gnutta mer kreativitet och slipa till hans backhand kan det vara en spelare att hålla ögonen på. Men vill Sock sluta sin karriär med samma anseende i tennisvärlden som sin tränare, har han långt kvar.

Joakim Nyström – den norrländske kometen under ett lysande decennium i svensk tennis.

Sånt som kommunen inte har ett jota med att göra

Av , , 10 kommentarer 17

I dagens VK avslöjades att Umeå kommun i vissa personalärenden tvingat anställda att svara på grovt integritetskränkande frågor som led i en bedömning av deras arbetsförmåga. Om det, om en strörre trend i tiden, handlar den här krönikan.

Jag rekommenderar den här krönikan av Erik helmerson i DN.

Några egna krönikor på liknande tema:

De små svagheternas styrka

Det här är jag, det där är du, det här är vi

Rösta ned förslaget om snusförbud

Om åtgärdssjukan och den ädla konsten att ta ett steg tillbaka

Den perfekta människan är en farlig dröm

——————————————

Sånt som kommunen inte har ett jota med att göra

I dagens VK avslöjades att Umeå kommun i vissa personalärenden tvingat anställda att svara på grovt integritetskränkande frågor som led i en bedömning av deras arbetsförmåga.

Några exempel på frågor som ställts: ”Är du nöjd med ditt sexliv?” ”Störs du av förändrad sexuell lust?” ”Har du under det senaste året haft en konflikt med make eller maka?” ”Äter du onyttig mat?” ”Går du i kyrkan eller deltar du i religiösa möten?”. ”Kan du gråta när du är ledsen?” ”Har du en känsla av att något hemskt kommer att hända?”

Vad fan har Umeå kommun med det att göra? Inte ett jota naturligtvis. Att sådana frågor ställs är helt oacceptabelt, utan undantag och oavsett personalärende, och det är oroväckande att ingen med befogenhet sagt nej innan snaskigheterna hann hällas över utsatta anställda.

Missförstå mig inte. Det är utmärkt att det finns konsultföretag specialiserade på personalfrågor, personalutveckling, arbetsmiljöproblem, rekryteringsfrågor o.s.v. De är ofta högt kvalificerade och bistår med kompetens och specifika erfarenheter som många arbetsgivare inte själva har eller kan rymma inom den egna organisationen. Och det är en bransch vi inte hör talas om när de inblandade är nöjda, det vill säga för det mesta.

När det går snett, och i vilken bransch går det inte snett ibland, handlar det ofta om att uppdragsgivarna brustit i vad de efterfrågat, i gränsdragningarna.
Jag tror mycket på principen om en andra chans, så att inblandade som agerat fel har möjlighet att lära av misstag. Det mest intressanta är vad det här fallet säger om en mer övergripande utveckling i samtiden.

Försöken att nagga den personliga integriteten i kanten med hänvisning till andra goda syften är många just nu. En trend i tiden är de många, små goda avsikternas tyranni mot andra principer. Föreställningen att det kan finnas problem och störande svagheter i livet och här i världen som inte absolut måste åtgärdas, har svårare att få fäste, även på grund av att mediedramaturgin ofta går ut på att efterlysa ”åtgärder”.

En bristande respekt för den personliga sfären möter dessutom ett överhurtigt konsultguru- och teambuildingsflum, där kopplingarna mellan insatser och professionella yrkesutövningar blir för svaga. Det blir för allmängiltigt och för godtyckligt på en och samma gång.

Jag tror att de där två trenderna hänger ihop, när en alltför ivrig åtgärdsaktivism söker problem att rättfärdiga sin existens med. Man söker aktiviteter att kunna redovisa, för att de ser bra ut. Det är bara en tidsfråga innan den obligatoriska gympastunden med avprickning återkommer i de moderna, öppna kontorslandskapen, som ekon från gamla tiders arbetsplatser. Lite floursköljning på det?

Stefan och Julius sitter vid ett köksbord och dricker. Stefan frågar Julius, som jobbar som designer, hur man blir en manager och får plats i en företagsledning. Julius pekar på en papperstidning som ligger på bordet framför dem och säger åt Stefan att vika en pappershatt av den. Stefan tvekar, men Julius framhärdar att det är ett managertest som han också gått igenom. Stefan undrar om det är ett psykologiskt test, typ: ”som hatten är, är jag, nåt sånt? Vilken skit”.
Men när Julius frågar om han inte vågar, börjar Stefan vika ändå. Och nu?, frågar Stefan sedan. ”Sätt på dig den”, svarar Julius. Stefan sätter på sig sin pappershatt. ”Ställ dig upp på stolen”, säger Julius.
”Du menar inte allvar?”
”Så är testet, kom igen nu, ställ dig på stolen.”
Stefan suckar och ställer sig upp på stolen, med pappershatten på huvudet och undrar frågande: ”Och nu?”.
Julius reser sig upp, går runt Stefan, tittar på honom där han står på stolen med den vikta hatten av tidningspapper på huvudet. ”En manager sätter inte på sig en pappershatt, och ställer sig inte heller upp på en stol när man säger åt honom. Du klarade inte testet.”
(Scen ur den tyska 80-talsfilmen ”Männer”. Är den lika uppenbart ironisk i dag?)

Mer av människors liv än tidigare – kostvanor, motionsvanor, klädvanor, beredskap att underkasta sig sociala lekövningar – anses tillgängligt för kontroll och reformer. Gränserna mellan vad en privatperson anses ha rätt att ha för sig – inklusive personliga egenheter – och vad som definierar en person i rollen som anställd, löses upp under trycket från åtgärds- och livsstilshysteri.

Snusförbud för anställda, drogtester på jobbet, sopsorterings- och snöskottningsspioner, likriktade korvvagnar, statlig övervakning av all elektronisk kommunikation. Allt återspeglar en brist på känsla för var gränserna bör gå, att inte allt måste rättas till och rätas ut. Och så underminerar man människors frivilliga, oreglerade interaktion, till förmån för ett stirrande uppåt och nedåt i en normerande hierarki.

Grundackordet är misstro; mot det som avviker, mot det som inte går att infoga i en modell, mot det som spretar. I den stämningen förskjuts gränserna åt fel håll i synen på människors integritet. Då kan det hända att dammen plötsligt brister.

Man ser sällan arbetsgivarfrågor av slaget: ”Du, vi ser att du ränner på gymmet ofta, ägnar mycket möda åt din kropp, du är socialt supertrevlig, du äter alltid äpple till fikat, och ser alltid nyduschad ut, men vi ser aldrig att du läser fransk 1700-talsfilosofi, svensk statsrätt eller tysk 1800-talspoesi iklädd fula kläder och slafsandes fettiga chips. Vi oroar oss för dig. Vi har ett åtgärdsprogram för dig som kan hjälpa dig till en hälsosammare livsstil. Kommunen arbetar på ett klargörande regelverk med arbetsnamnet Epikuros.”
Tack och lov, ser man aldrig sådana frågor. Men det har med livsstilen hos etablissemanget som bestämmer vad som är relevanta frågor och inte att göra. Och det är för godtyckligt.

Stå på ett ben på en stol i en övning för att få nya perspektiv? Nej tack, sluta förnedra seriösa yrkesgrupper. Svara på intima frågor om privatlivet för att få behålla jobbet? Nej tack – piss off. Snusförbud på arbetstid? Nej tack – sluta snoka i käften på folk. Vi måste börja säga nej till den här utvecklingen, professionalisera synen på arbetslivet igen och visa att den personliga integriteten inte är förhandlingsbar. Det finns gränser, ännu. Återupprätta dem, till värn av hemligheter, egenheter och mångfald.

Bryt blockpolitiken i svensk politik

Av , , Bli först att kommentera 4

Läget i svensk inrikespolitik och spänningarna i det partipolitiska landskapet inför valet 2014, efter en vecka med riksmötets öppnande och budgetdebatt, är ämnet för den här lördagskrönikan. Några av mina antaganden och slutsatser.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Blockpolitikens solnedgång

2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval i svensk politik

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

Vem vinner och vem försvinner?

Vem skriver femton brev som förändrar Sverige?

En konstpaus, men vad kommer sedan?

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Från folkrörelse till hållna tummar i spelluckan

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?

Folkrörelseliv och socialdemokraternas stora ödesfråga

Sahlin var något viktigt på spåren

Är avgång alltid den enda möjligheten?

—————————————————-

Bryt blockpolitiken i svensk politik

Antagande: Inget regeringsalternativ som bygger på ministerposter eller sakpolitiskt inflytande för sverigedemokraterna eller vänsterpartiet har – av respektive helt olika skäl – särskilt goda utsikter att vinna stöd hos en väljarmajoritet.

Slutsats: En någorlunda stabil lösning av regeringsfrågan för kommande mandatperioder bör sökas hos moderaterna, socialdemokraterna, miljöpartiet, folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna.

Antaganden: Vänsterpartiet klarar sig kvar i riksdagen 2014.
Sverigedemokraterna klarar sig kvar i riksdagen 2014.
Miljöpartiet klarar sig, med god marginal, kvar i riksdagen 2014.
Åtta riksdagspartier är på sikt för många givet fyraprocentspärren och förekomsten av två dominerande partier med tillsammans långt över hälften av väljarstödet.

Slutsatser: Något av de tre mindre allianspartierna åker ur riksdagen, om inte moderatsympatisörer agerar ”kamrat fyra procent” på valdagen. Moderaternas mål att bli största parti och alliansen mål att vinna egen majoritet 2014 är svåra att förena.

Antaganden: Moderaterna kommer lättare att kunna mobilisera sitt folk för det egna målet att bli större än S, än för att hjälpa de små allianspartierna på traven.
C, Kd och Fp kommer i valrörelsen att lägga mer krut på att profilera sig själva än på att samordna sig inom alliansen.

Slutsats: spänningarna och misstron inom alliansen mellan å ena sidan moderaterna och å andra sidan de tre mindre samarbetspartierna kommer att öka i takt med att det ter sig osannolikt att de tillsammans ska vinna egen majoritet 2014.

Antaganden: Om socialdemokraternas ledning ger efter för eller körs över av den vänstersocialistiska falangen i partiet får de – liksom under andra halvan 1970-talet och liksom 2008 när Mona Sahlin mot sin vilja och instinkt tvingades ta in vänsterpartiet i sitt tänkta regeringsunderlag inför 2010 – svårt att vinna väljarnas förtroende som regeringsbildare. Även andrakammarvalet 1928 ger historiskt stöd åt den tesen.

Iakttagelse: Vänstersocialisterna inom socialdemokratin försöker driva igenom att partiet ska kräva vinstförbud på välfärdsområdet, i strid med partiledaren Stefan Löfvens, fackförbundet Kommunals och många ledande kommun- och landstingspolitikers önskemål. I Malmö har socialdemokraterna antagit en motion där det föreslås att Lagen om valfrihet rivs upp och där det återfinns en att-sats som synes öppna för fler och mer godtyckliga socialiseringar.

Dagarna efter det gick en ledande moderat och en ledande miljöpartist i Skåne ut tillsammans i en artikel i Sydsvenskan och försvarade valfriheten i regionen. De anklagade det lokala S-förslaget för att vara ”respektlöst” mot dem som arbetar i privat drivna välfärdsverksamheter. ”Valfriheten för Malmöborna kommer vi aldrig att tumma på”, avslutade de.

Det gemensamma undertecknandet av Mp och M är en alarmsignal för S. Tvingas S-ledningen att driva en vänsterdogmatisk politik den inte tror på, kommer Mp och M att närma sig varandra på allvar.

Många socialdemokratiska debattörer har varnat för en sådan utveckling och för att partiet ska upprepa misstaget från 2008.

Samtidigt presenterade i går Leif Pagrotsky sitt förslag till ny socialdemokratisk skattepolitik. Det hela andas stor pragmatism. Rut-avdraget och jobbskatteavdraget ska vara kvar, liksom värnskatten (som ju även moderaterna slår vakt om). Varken förmögenhetsskatt eller fastighetsskatt ska återinföras. Tidigare i veckan öppnade partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Ylva Johansson för fler privata arbetsförmedlingar. Och en del av socialdemokraternas kritik mot alliansen när det gäller arbetsmarknadspolitiken finner även gehör i allianskretsar.

Slutsats: S går mot en het intern uppgörelse om vad partiet ska stå för i svensk politik: sin traditionella roll som i sak pragmatiskt, socialliberalt mittenparti eller en ny roll som långvarig vänsteropposition i vänsterpartiets närhet. Vad som är rätt och fel för partiet i den frågan kan bara partiets medlemmar avgöra. Men dess vägval när det gäller synen på valfrihet och mångfald inom välfärden kan få stora konsekvenser för regeringsfrågan flera mandatperioder framåt.

Antaganden: Socialdemokraterna och miljöpartiet klarar inte ensamma av att få egen majoritet i riksdagen.
Avståndet i sak mellan allianspartierna och miljöpartiets ledning är på de flesta områden inte särskilt stor. Det finns inga större sakliga hinder mot många uppgörelser eller ett regeringssamarbete.
Avståndet i sak mellan allianspartierna och socialdemokraternas ledning är på de flesta områden inte särskilt stor. Det finns inga större sakliga hinder mot många uppgörelser eller ett regeringssamarbete.

Miljöpartiet börjar tröttna på att vara i opposition, och kommer att ivra för att få sitta i regering efter nästa val.
Samtliga allianspartier kommer, om alliansen förlorar, att pröva möjligheter för egen del att förbli i regeringsställning.
En mandatperiod till med nuvarande parlamentariska läge och nuvarande allianssammarbete skulle ytterligare passivisera regeringspolitiken i brist på parlamentariskt spelrum och nya idéer.

Väljarmajoriteten skulle välkomna en majoritetsregeringsbildning som lämnade den stelaste formen av blockpolitik, men samtidigt bevarade en stark opposition där ett av de två stora partierna ingår.
En stor koalition mellan moderaterna och socialdemokraterna, a la Tyskland 2005-2009, vore olyckligt då det skulle beröva riksdagen en kraftfull opposition och lämna enbart småpartier kvar utanför.

Slutsats: det bästa regeringsalternativen för kommande mandatperioder vore ett där alliansen eller delar av alliansen samarbetar med miljöpartiet, i ett givande och ett tagande åt båda håll – eller ett där ett par av alliansens småpartier (Fp och C) samarbetar med S och Mp, i ett givande och ett tagande, med en socialdemokrati som håller distans vänsterut. Båda de alternativen vore intressantare än något en strikt blockpolitik medger, nu eller efter 2014. Och i båda fallen försvinner risken att Sd ges en ödesdiger vågmästarställning

Antagande: avgörande för vilket alternativ som har bäst utsikter att förverkligas är, förutom socialdemokraternas interna processer och alliansens interna styrkeförhållanden, om M, Fp, C och Kd tillsammans blir större än S och MP eller om S och MP tillsammans får fler mandat än alliansen.

Fråga: Vilka partier blir först med att antyda ett intresse för att bryta blockpolitiken? Det vore ett risktagande. Ibland belönas sådana.

Fördel om en ny landshövding är okunnig om länet

Av , , 2 kommentarer 4

Magdalena Andersson utsågs i dag till ny landshövding i Västerbotten. Om det allt mer förlegade landshövdingeämbetet, men också om på vilka sätt en landshövding trots allt kan spela en positiv roll, att det är en fördel om det kommer någon utifrån med nya perspektiv på länet och en tänkbar förebild för Magdalena Andersson, handlar den här krönikan.

———————————————————–

Fördel om en ny landshövding är okunnig om länet

Landshövdingeposten blir alltmer förlegad. Det är en ställföreträdande funktion som inte längre spelar någon avgörande roll för ett läns utveckling. I den nya regionkarta som så småningom kommer att växa fram, formellt eller bara i praktiken, får det gamla hövdingeämbetet en ännu mer oklar roll. Och det län som är beroende av just en landshövdings insatser och kontakter, har större och djupare problem än någon statens ställföreträdare någonsin kan lösa.

I värsta fall blir fixeringen vid landshövdingeposten ett återfall i Norrlandsovanor att stirra på centralmakten, med vädjande eller irriterad blick, som hade problemen, hjälpen och svaren alla sina ursprung där.

Självklart har det betydelse om en landshövding är lyckad eller misslyckad i sin roll. Det går att uträtta mer eller mindre i uppdraget. Maktlös är hövdingen inte. Kontakterna är inte helt oväsentliga.
För länsstyrelsens personal, och alla som har formellt med länsstyrelsen att göra i olika ärenden, spelar det stor roll vem som blir ny chef där.

Men för länets långsiktiga utveckling är det en mindre viktig fråga vem som sitter i residenset.

Att det ligger till så, är dock inget som de aktiva landshövdingarna kan hållas ansvariga för eller kan förändra. Magdalena Andersson utsågs i dag till ny landshövding för Västerbotten. Hon är sedan 2003 moderat riksdagsledamot från Jönköping, och har bland annat suttit i socialutskottet och civilutskottet. Hur hon kommer att fungera som landshövding är omöjligt att säga med det som bedömningsunderlag, men de inledande vitsorden ger inga skäl att tvivla på att det är en bra utnämning.

Det mest lovande inledningsvis är kanske att hon inte är en aktiv Västerbottenspolitiker. För det är att se som en fördel om just en landshövding kommer utifrån, i synnerhet i rollen som övergripande moderator, samordnare och peptalk-ledare i regionen.

Det viktiga då är inte vad en ny landshövding vet om regionen när hon eller han anländer, utan vad hen för med sig i form av nya perspektiv och eget jämförelsematerial.

Jag vill påstå att det närmast är en fördel om en ny landshövding vet relativt lite om sitt nya län inledningsvis. Då är det mindre gammal skåpmat att rensa ut; färre övermogna, förutfattade åsikter att häva undan; inte lika många söndertuggade fraser och lokala ramsor att arbeta bort; inte lika många gamla lokala polare och motståndare att skapa distans eller närhet till.

Det som betyder något är vilka externa kontakter som tillkommer, och vad inlärningsprocessen ger för insikter.

Bevare oss, när det gäller landshövdingerollen, för insuttna länspolitiker som hänger på sina gamla, vanliga partimöten, med allt redan inrutat, inarbetat, färdigtänkt.

Och bevare oss för ett residens där det sitter någon som redan trodde sig veta allt när han eller hon flyttade in. Ju färre rätt på de obligatoriska kunskapsfrågorna om länet hen har vid utnämningen, desto större chans att det blir bra.

Vad ett län som Västerbotten behöver är inte fler som sagt samma saker sedan urminnes tider, utan nya röster som säger saker som överraskar, utmanar, öppnar halvslumrande ögon. En landshövding får gärna komma utifrån, okunnig om vilka attityder och vilken jargon ”det är som gäller här” och istället ingjuta mod åt de evigt missmodiga, inskärpa allvaret hos de evigt självbelåtna och få avmätta lokalaktörer att tänka till.

Säg inte bara snälla, snabbt inlärda, saker om hur fantastiskt det är här och hur lycklig du är över att få komma hit, även om vi alla inflyttade rabblat den ramsan. Berätta om det du misstänker står mindre rätt till också. Försök inte smickra lokalopinionen, utmana den istället. Vad vi behöver höra av en ny landshövding är inte det som vi själva redan tror är Västerbottens styrka, utan det som vi inte tänkt på kan bli Västerbottens styrka eller det som vi inte visste var Västerbottens svaghet.

En landshövding som vill motbevisa oss som anser funktionen förlegad, har för övrigt en utmärkt förebild i Chris Heister.
 

Olivia Lidell i Ånäset som visste vad hon ville

Av , , Bli först att kommentera 5

Olivia Lidell i Ånäset (1872-1954) är ämnet för den här krönikan, den elfte i min serie "50 skäl att fascineras av Västerbotten".

Hon var en av de många personligheter som i det lilla och småskaliga tillsammans med andra – alla med sina förtjänster och brister – varit med och format en by, och hjälpt den att överleva och utvecklas. Hon får stå som en symbol för byarnas mångfald genom åren. Källan för texten är Stig Axel Eriksson och Gösta Öhlunds "Ånäset genom tiderna" från 1997.

Som vanligt med teckning av Niklas Eriksson på temat i morgondagens papperstidning.

De tidigare krönikorna i serien kan läsas här:

Ska man skälva eller jubla när kapitalet besöker byn

En stund av andakt och bus innan näten lades ut

Kung Karls spira i Lappland

Tvekar man i backflippen går det åt…

När tovningen räddades i Västerbotten

Kolbäcksbron, när solen står rätt

Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

———————————–

Olivia Lidell i Ånäset som visste vad hon ville

”Hon var känd för att inte dra på munnen alltför ofta”. Olivia Lidell (1872-1954) i Ånäset, lär ha varit en personlighet man lade märke till och inte trampade på tårna oemotsagd.

De ägnas sällan biografier eller filmer, de står inte staty och de glöms snabbt bort av de flesta utom närmast sörjande, en del bybor och sentida släktforskare. Men utan dem som förlagor och inspirationskällor ekade Norrlandslitteraturen tom, utan djup och färg. Det är detaljerna i väven som gör väven stark eller svag.

Vill man förstå hur små lokalsamhällen på landsbygden kunnat överleva och utvecklas trots tuffa villkor i många hundra år, hur lokalsamhällena ibland varit tåligare än mithril vid motgångar, måste man ta en titt på alla de lokala personligheter, som med sina förtjänster och brister, tillsammans skapat civilsamhällen och tagit på sig viktiga uppdrag – i politiken, i sociala och organisatoriska sammanhang, i det lokala näringslivet. De klokaste och mest ansvarstagande beslutsfattarna och initiativtagarna hittar man ofta i byahistorikerna.

Olivia Lidell skötte poststationen i Ånäset under åren 1905-1945 och drev under samma tid i samma lokaler även en diversehandel och ett vykortsförlag. Hennes namn återkommer ett antal gånger i den rikhaltiga historik över Ånäset som Stig Axel Eriksson och Gösta Öhlund skrev 1997: ”Ånäset genom tiderna”.

Utöver sin roll för post och handel, blev hon även Ånäsets första kvinnliga politiker när hon 1913 valdes in i pensionsnämnden. Tio år senare blev hon suppleant i fattigvårdsstyrelsen.

Poststationen och handelsboden låg från 1905 i patron Rydins gård nära folkskolan. Olivia Lidell var patronens systerdotter. 1927, när hon byggde ett eget hus i korsningen Ringvägen-Skolgatan, följde postverksamheten och handelsboden med dit.

I affären fanns bland annat tyger, sybehör, livsmedel, tvättmedel, kaffe och diversevaror. Säckarna i förrådet kunde väga upp mot 100 kilo. ”Olivia”, berättar Eriksson och Öhlund, ”hade goda kroppskrafter och bar ganska ledigt säckarna till butiken”.

För postlokalerna betalade postverket en årshyra som 1944 låg på 1400 kronor. När Lidell började sköta posten 1905 hade hon en årslön på 1200 kronor. 1927 hade den stigit till 3074 kronor.

Kombinationen av poststation och handelsbod gjorde sig märkbar ibland i bemötandet av kunder med impopulära ärenden: ”Skulle man hämta ett postpaket från Åhlens och Holms”, skriver Eriksson/Öhlund, ”blev man bryskt behandlad. Den konkurrensen var inte populär.”

Barskt humör, bestämd vilja, viss högdragenhet och en driftig läggning, men även en förmåga att trots allt ibland kunna le åt alltihop, verkar ha utmärkt Olivia Lidell, av det anekdotiska materialet att döma. Och tacka för att det krävdes, när det handlade om att, som kvinna, hävda sig i lokalsamhället och hålla verksamheter vid liv.

Men det hände att även hon skrattade, i dråpliga situationer, berättas det i Ånäset-historiken:

”Vid ett tillfälle då en fröken Larsson arbetade i Olivia Lidells affär skulle flickan väga upp en påse kaffe. Det visade sig att hon tagit obränt kaffe, fast kunden skulle ha rostat. Hon drog sedan ut fel låda, när hon skulle hälla tillbaka kaffebönorna, och allt hamnade bland risgrynen. Fröken Lidell gav flickan en utskällning och lät henne plocka upp allt. Flickan var så nervös att hon hällde tillbaka kaffet i samma risgrynslåda när hon väl hade plockat upp det. Då kunde den stränga Olivia inte annat än skratta.”

På ett annat ställe berättas om hur Olivia Lidell en dag inte kunde hålla masken längre, när en ung pojke kom i hennes bod och sade:

” – Få ja köp ett hekto snus och två kyrkoherda!”
När Olivia förvånad bad om en förklaring svarade pojken: ”Jag vill ha en snuse och två stycken danna kort med präst´n Silén på!”
Den gången, konstaterar författarna, ”lär Lidellskan ha sett glad ut resten av dagen”. Och vykorten med Silén på ”fick en strykande åtgång”.

Auktionen efter hennes död på 1950-talet betecknas som en av de mest omtalade i byn.

Man skulle kunna skriva hundratals krönikor bara om alla personligheter som uthålligt, i det lilla och småskaliga, format Ånäset genom åren.

Olivia Lidell var en av dem.

En Västerbottensprofil har gått bort

Av , , Bli först att kommentera 10

Med stor sorg mottog vi i förra veckan beskedet att Lotten Lindström i Stensele gått bort, bara 38 år gammal. Lotten var en varmt uppskattad krönikör i VK. Jag blev mycket glad när hon för ett par år sedan tackade ja till förfrågan om hon vill skriva för oss. Det var höjdpunkter när vi fick publicera hennes skarpsynta och omsorgsfullt genomarbetade texter, alltid skrivna rakt på sak, med stor integritet och med underfundig humor.

Bara för några veckor sedan mejlade vi lite fram och tillbaka om hennes senaste krönika. Hon undrade, som hon brukade, när deadline var, finslipade texten in i det sista, prövade orden och formuleringarna, ville att allt skulle kännas rätt, vilket det alltid gjorde i hennes krönikor.

Det är svårt att acceptera att det skulle visa sig bli hennes allra sista text för oss. Lotten var en fritänkare i ordet bästa mening. Genom sina texter i flera av länets tidningar, på sin omtyckta blogg och här på Facebook, genom sina insatser som lärare i Storuman och genom sin positiva, engagerade och engagerande personlighet blev hon snabbt en Västerbottensprofil och en allt mer uppmärksammad röst i länets samhällsdebatt.

Vi hade sett fram emot många fler av Lottens analyser de kommande åren, i en skrivargärning som bara var i sin linda och som nu tar slut alldeles för tidigt. Saknaden blir djup.

När gubbarna och kärringarna laddar om

Av , , Bli först att kommentera 3

Åldrandet i framtiden när de äldre blir fler och lever längre än tidigare – en väldig möjlighet för samhället som måste tas tillvara, men som också kräver en del förändringar, inte minst när det gäller attityder – är ämnet för den här lördagskrönikan.

————————————-

När gubbarna och kärringarna laddar om

”Nu när hon själv var sextiofem kom hon på sig med att berätta för yngre vänner att det inte alls var någon konst att bli gammal, riktigt behagligt faktiskt, för om det ena eller andra goda försvann så infann sig alla möjliga nöjen som de unga inte hade en aning om, och man gick ofta och undrade vad nästa trevliga överraskning skulle bli.”
(Ur romanen ”Kärlekens teater” av Doris Lessing)

Under 1900-talets första decennium var den förväntade medellivslängden i Sverige för nyfödda lägre än 60 år. För barn födda mellan 2005 och 2009 beräknas, enligt SCB, den genomsnittliga livslängden bli 83,1 år för flickor och 78,9 år för pojkar. Det mesta tyder på att den utvecklingen kommer att fortsätta i minst samma takt framöver.

Den senaste rapporten från FN:s barnfond Unicef visar att barnadödligheten i världen sjunkit med 41 procent sedan 1990. Tidigare i år visade Världsbankens senaste rapport om världsfattigdomen att den globala fattigdomen fortsätter minska stadigt, vilket i sin tur innebär stora framsteg i kampen mot sjukdomar, för bättre livsvillkor och för bättre miljö i fattiga regioner.

Det är alltså ett rimligt antagande att de äldre glädjande nog kommer att bli betydligt fler det kommande seklet, och leva betydligt längre, än förr, både nationellt och globalt.

Samtidigt finns det skäl att anta att den svåra ohälsan kommer att motverkas av högre levnadsstandard, skonsammare arbetsmiljöer och bättre vård, så att inte bara medellivslängden ökar, utan även antalet aktiva ålderdomsår.

Hur kommer det att påverka samhällen när fler generationer än i dag är aktiva tillsammans och parallellt med varandra, när ålderdom inte längre är ett ångestfyllt väntrum, utan en av livets rikaste faser? Det är en väldig möjlighet givetvis, men vad måste ske för att den ska tas tillvara?

I Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi, som bland mycket annat rymmer en intressant litterär framtidsskildring av extremt åldrande, lever några av huvudpersonerna, tack vare en behandling Robinson kallar ”longevity treatments” (livslängdsbehandling), i över 200 år. Hur skulle en sådan extrem livslängd påverka en människas minne, relationer och personlighet; sinnet för detaljer och sammanhang?

När Ann Clayborne, född i USA på 1900-talet, stapplar ner mot stranden vid en av Mars nya sjöar i den allra sista scenen, har berättelsen nått in på 2200-talet, och flera av pionjärerna finns kvar i ett oöverblickbart myller av generationer. Men en ålderdom som går över sekel, förändrar perspektiven. I romanen erbjuds de äldsta speciella minnesbehandlingar:

“Now the theory was that the anamnestic treatment stimulated the memory and caused the consciousness to rehearse the associational complexes of node and network, bounding through the years. This rehearsal reinforced the memories in their physical tracery, such as it was, an evanescent field of patterns formed by quantum oscillation. Everything recalled was reinforced; and what was not recalled was perhaps not reinforced; and what was not reinforced would continue to fall prey to breakage, error, quantum collapse, decay. And be forgotten.

So she was a new Ann now. Not the counter-Ann, nor even that shadowy third person who had haunted her for so long. A new Ann."
(Ur Kim Stanley Robinsons ”Blue Mars”)

***

(I egen översättning: ”Teorin gick ut på att minnesbehandlingen via en upprepning av sjukdomsförloppet stimulerade minnet och framkallade en medveten genomgång av kopplingsstegen mellan noder och nätverk som tagits över åren. Repetition förstärkte minnenas fysiska väv, i den utsträckning den fortfarande fanns, ett bortbleknande mönsterfält som uppstått genom kvantumsvängningar. Allt som kunde återkallas i minnet förstärktes, det som inte återkallades förstärktes antagligen inte; det som inte förstärktes var även i fortsättningen utsatt för nedbrytning, fel, kvantumkollaps, åldrande. Och försvann i glömska.

Därför var hon nu en ny Ann. Inte motstånds-Ann, inte ens den där skugglika tredje personen som så länge hemsökt henne. En ny Ann.”)

*****

I bland är det nyttigt att göra en tankelek bortom det realistiska, för att få perspektiv på en reell utveckling. Hur kan många generationer samsas med skiftande erfarenheter? Hur ser en sådan arbetsmarknad ut, hur löper yrkesliven från introduktion till pension? Hur förmedlas kunskaper? Vad innebär det att gå i pension?

Det säger sig självt att synen på åldrandet och äldre – liksom äldres självuppfattning – måste förändras i grunden.

Arbetsmarknaden och utbildningssektorn måste förändras, så att fler får chansen längre, på mer individuellt anpassade villkor. Föreställningen om ett yrkesliv som ett entonigt, nedslitande maratonlopp (samma uppgift rakt igenom, alla i klump, monotona rörelser, en lång, förutsägbar bana från start till mål) måste ersättas av en syn på yrkeslivet som en mer omväxlande, för kropp och själ skonsammare femkamp (varierande uppgifter, olika typer av stimulerande utmaningar, i ett livslångt lärande).

De fördomsfulla, negativa attityder mot äldre människor som arbetskraft och makthavare (i Sverige är i synnerhet fördomarna mot äldre politiker starkare än i många andra länder) som finns lite överallt, måste ersättas med en uppskattning av äldre som resurser både i arbetslivet och efter avslutade yrkesliv.

Äldrevården kommer att behöva erbjuda långt fler alternativ och aktörer än i dag, med attraktivare villkor och karriärmöjligheter för de anställda, samtidigt som pensionssystem och socialförsäkringar sannolikt kommer att behöva nya former, anpassade till en ny demografi, för att den generella välfärden ska kunna värnas. Det finns ingen anledning till pessimism, tvärtom, men alla skäl till förutseende. För en omställning kommer att bli nödvändig.

De avspända övergångarna mellan det offentliga och det civila, exempelvis äldre som frivilligkrafter, får också ökad betydelse. Försöken med skolmormor och skolfarmor (förhoppningsvis även skolmorfar och skolfarfar) i skolorna är lysande initiativ. Låt de få efterföljare, utan hämmande byråkrati. Låt liknande initiativ i olika sammanhang växa fram spontant, kväv det inte med utredningar och standardiseringar, låt goda erfarenheter sprida sig på egen hand och fritt.

Och varför sitter pensionärsorganisationer på sitt håll och ungdomsorganisationer på sitt håll? De borde mötas oftare, för att se vad som händer, för att lära hur de kan vitalisera varandra och bryta en del förutsägbarheter och introverta teser om sig själva och varandra.

”Det gamla bondesamhället kunde tillvarata åldringarnas arbetskraft till det yttersta. Det industrialiserade samhället kan det däremot inte alls. En gamling kunde laga mat, sprita tufs, vakta barn, nysta garn, slöjda, spinna. På en modern fabrik eller på ett modernt kontor är gamlingen totalt ur leken. I det gamla samhället uppfostrades barnen nästan alltid av de gamla. De flesta hade en morfar eller en morbror stapplande bland sina första, intimaste barndomsminnen. Det barnen då fick lära sig av omvärlden, av åsikter, fick de av far- och morföräldrar.”
(Ivar Lo-Johansson i ”Ålderdom”, 1949)

Men ålderdomen kommer aldrig att bli en enkel process. Fysiska krämpor, depressioner och demensproblem hotar hela tiden.

En viktig del i det förebyggande arbetet har med kultur- och fritidsaktiviteter att göra. Kultur, hantverk och idrott hjälper att fördröja problem, och att lindra dem.

Kerstin Hamre och Karin Zingmark skriver i Socialmedicinsk tidskrift 2/2012 om hur sång, musik och dans kan bidra till fysiskt och psykiskt välbefinnande för ”äldre personer och för personer med demenssjukdom”, och att kultur ”kan få betydelse för kommunikationen med demenssjuka personer genom att den känslomässiga isolering som sjukdomen kan leda till kan brytas”. Minne kan stimuleras av musik, och muskelträning av dans och idrott.

Det är viktigt att se äldre som utövare, som aktiva, medskapande individer, inte bara som trogna kulturkonsumenter.

”Långt före nittio kan man känna att tålamodet blir kort. Kort för att tiden känns kort? Nu vill jag och nu ska jag. Vill inte vänta, vill inte höra invändningar, vill inte be om lov och vill inte ta emot förslag. Jag vill och jag ska. Jag stampar med foten, mer eller mindre synligt. Det känns som att kämpa i egen sak. Det känns viktig. Själva direktheten är tilltalande. Hur många gamla märker inte – medan de ännu reflekterar över eget och andras beteende – att det ligger frihet i att ”med ålders rätt” få agera spontant och lite fräckt, snudd på oförsynt.”
(Kajsa Telander i ”Våga vara gammal”, 1990)

På arbetsplatserna, i civilsamhället, i kulturen, i politiken: vi går en spännande framtid till mötes, när gubbarna och kärringarna laddar om.

Ska man skälva eller jubla när kapitalet besöker byn?

Av , , Bli först att kommentera 4

John Jennings, grundaren av Robertsfors och Olofsfors bruk, är ämnet för den här torsdagskrönikan, som är den tionde delen i min serie om skäl att fascineras av Västerbotten. Ska man jubla eller skälva, när kapitalet besöker byn? Det är en fråga som återkommer gång på gång, i Västerbottens långa historia, och som aldrig kan ges ett entydigt svar. Om det resonerar jag lite nedan. Niklas Eriksson har givetvis en teckning på temat i morgondagens papperstidning.

De tidigare delarna i serien kan läsar här:

En stund av andakt och bus innan näten lades ut

Kung Karls spira i Lappland

Tvekar man i backflippen går det åt…

När tovningen räddades i Västerbotten

Kolbäcksbron, när solen står rätt

Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

————————————————

Ska man skälva eller jubla när kapitalet besöker byn?

"Det var därför naturligt, att länge endast isolerade föregångsmän här uppe drömde om att ge liv åt de sedan urminnes tider slumrande rikedomarna eller lösgöra dem från de extensiva brukningsformernas förlamande grepp. Men under tiden skapade utvecklingen i andra trakter de förutsättningar, som skulle göra det ekonomiskt möjligt att med fördel utnyttja dessa bygders stora tillgång, skogen."
(Ur Bertil Boethius stora verk om Robertsfors bruks historia från 1921)

John Jennings föddes den 3 december 1729 och växte upp i gamla stan i Stockholm, som son till en irländsk invandrare och köpman. Hans biograf Jonas Norrby påpekar i sin bok om Jennings att Stockholms stadsmiljö på den tiden måste ha varit en stimulerande plats att vandra omkring för en pojke med intresse för teknik:

”Jag tänker på Norr- och Söderström, där vattenhjulen åskådliggjorde hur vattenkraften kunde driva kvarnstenarna. Vattenkraften blev ju en nödvändig förutsättning för Johns framtida bruksanläggningar.” Och Slussen, fortsätter han, ”gav gryende insikter i vattenbyggnadskonsten”. Söder om Slussen fanns Järnvågen där stångjärn vägdes in för att sedan fraktas vidare mot hamnen för export till England. Och samtidigt pågick de här åren bygget av Stockholms slott. ”Jag är frestad”, skriver Norrby, ”att tro, att John Jennings passion att alltid bygga i sten har sin upprinnelse i Tessins slottsbygge”.

Ska man jubla eller skälva, när kapitalet besöker byn? Det är en fråga som återkommer gång på gång, i Västerbottens långa historia, och som aldrig kan ges ett entydigt svar. Bristen på lokalt förankrat kapital, på lokalt förankrade kapitalister, har varit genomgående och har gjort att de avgörande och storskaliga initiativen ofta kommit utifrån, som bisatser i övergripande strategier med andra huvudorter.
.
Redan i unga år skickades John, som visade tidiga tecken på stor begåvning, av sin familj till London för att i världsmetropolen vidga sina perspektiv och få bästa möjliga utbildning på vägen till den planerade köpmannabanan. Hemkommen till Sverige igen avslutade han studieåren med ett par terminer i Uppsala, där han bland annat excellerade i latin och grekiska. Men till faderns besvikelse ville inte John efter studierna gå in i familjeverksamheten utan valde istället – kanske i ett ungdomens infall av hjältelust och trots – att söka sig till militären.

Och det var i egenskap av adjutant vid Östra Västmanlands kompani som han sommaren 1752 fick följa med i sällskapet kring Adolf Fredriks Eriksgata i Finland och norra Sverige.

”Resan”, skriver Norrby, ”bör ha varit av stort värde för Jennings, såväl vad gäller personkontakterna som lokalkännedomen. (…) På återvägen utefter svenska ostkusten rastade kungaföljet i Bygdeå, varvid Jennings hade möjlighet att se de gynnsamma förutsättningarna för ett järnbruk vid Rickleån, där han sju år senare skulle komma att uppföra Robertsfors järnbruk. Och vid Nordmaling, där man övernattade, gav kanske Leduån impulsen till den bruksanläggning, som Jennings gav namnet Olofsfors.”

För det är förstås som grundare av Robertsfors och Olofsfors bruk, som John Jennings har sin självklara plats i en historia om Västerbottens utveckling de senaste 300 åren.

Så ska man jubla eller skälva, när tillfälligt förbipasserande ser marken glimma av möjligheter, ibland glimma så starkt att lokalinvånarna försvinner ur synfältet? De har jublat som borde ha skälvt, de har skälvt som borde ha jublat – men ibland har och både jublet och skalvet kommit i rätt ögonblick.

1700-talet var järnets guldålder i Sverige. Eric Forsgren inleder ”Historien om Robertsfors” från 1997 med att beskriva utgångspunkten:

”Under 1600- och 1700-talet var Sverige tidvis världens ledande exportör av järn. Det svenska järnet användes till bl.a jordbruks, -hushålls, – och arbetsredskap, till segelskepp och byggnader och vid tillverkning av vapen bl.a kanoner.” Den svenska exporten av järn hade femfaldigats under 1600-talet. ”Järnet gav rikedom åt ett fåtal men försörjning åt många, många människor. Efterfrågan var stor och det ledde till att skogarna skövlades. För att ta fram en liten smält järn behövdes 1500 liter träkol!”

Det är mot den bakgrunden, och statens löfte om lokaliseringsstöd, som de norrländska bruken som nu började växa fram kan ses. Närheten till skogen gjorde att det lönade sig att frakta malmen upp till Norrland, trots avstånden.

Och det var de möjligheterna som fick John Jennings, redan ägare av ett antal bruk, med Forsmark som det viktigaste, att låna upp stora summor av Riksbanken och 1757, med hjälp av Robert Finlay och Georg Vilhelm Palmstruch, skaffa sig privilegiet från Bergskollegiet att få anlägga en masugn i Edfastmarks by vid Rickelån och några år senare vid Leduån i Nordmaling.

Som det skulle visa sig, skrev Karl-Ivar Åsander 1978 i den kulturhistoriska utredningen om Robertsfors bruk, blev även transporterna av järnmalm till Robertsfors och av tackjärn därifrån, ”alltför kostnadskrävande och tidsödande. Malmtransporterna varoundvikliga, då endast mycket järnfattig malm fanns att tillgå i närheten av Robertsfors.

Däremot kunde tackjärnet förädlas i brukettill stångjärn, och detta i sin tur utsmidas till färdiga produkter(manufaktur), t ex redskap och spik. Genom en sådan förädling blev transporterna från bruket billigare, eftersom dessa produkter vägde betydligt mindre och betingade ett högre pris”. En stångjärnssmedja och ett manufakturverk uppfördes 1782 och 1783 ”mitt emot masugnen på andra stranden av Rickleån”.

Lokalinvånarna var mycket skeptiska mot projekten, rädda att de givna löftena om ett regionalt uppsving inte skulle infrias. Mot Robertsfors bruk kom protester från Umeås och Piteå, och mot Olofsfors bruk från Umeå och Härnösand, som ansåg att bruken skulle störa handeln och ta för mycket av skogen i anspråk.

Men etableringarna blev av. Under sommaren 1759 närvarade Jennings personligen och ledde anläggningsarbetet i Robertsfors. Men bara ett par år senare avvecklade han sitt ägande där och Robert Finlay fick ensam ta över. Västerbotten var bara ett litet kapitel i John Jennings gärning.

Resten är en känd del av Västerbottens historia. Både Robertsfors och Olofsfors har under de senaste seklen genomgått många strukturomvandlingar, ägar-, teknik- och epokskiften, djupa kriser och nya uppsving sedan dess, fram till 2000-talets situation.

Balansgången mellan välkommen investering och hämmande exploatering var svår, och är svår. Den är historien om både välståndsskapande krafter och utsugning, utvecklingssprång och återvändsgränder, tjänster och otjänster, i norra Sverige. Och sällan har västerbottningarna själva varit överrens om vad som varit vad.

Strider om älvarnas utbyggnad var efterkrigstiden klassiska exempel. Folkomröstningen om Vojmån är ett exempel från vår tid, debatten om Nickelgruvan i Rönnbäck är ett annat, turistnäringens framtid en tredje. Det är bara en tidsfråga innan uranbrytningen ställer frågor på sin spets igen.

Under senare delen av sitt liv – han dog 1773, ett år efter Gustav III:s statskupp och frihetstidens slut – spelade Jennings en uppmärksammad roll som kontroversiell riksdagspolitiker tillhörande hattpartiet. Han var även ledamot av den Kungliga Vetenskapsakademin, och blev dess ordförande 1961. Han var en mångsidig, priviligierad och initiativrik person.

Gudrun Jacobson och Cathrina Strandberg sammanfattar i ”Olofsfors bruk 1762-1894” samtidens syn på Jennings:

”En samtida biograf beskrev John Jennings som en man ”fallen både förbekvämlighet och arbete, vällevnad och måttlighet, skämt och allvar. Munter och trofast bland goda vänner var han ömtålig och eftertrycklig, om någon råkade stöta honom eller icke ägde hans förtroende.” Som affärsman var han påpasslig och vaken, inte minst då det gällde att vinna egna fördelar, men också redo att hjälpa nödlidande och behövande.”

Ska man skälva eller jubla? John Jennings fick många efterföljare, och Västerbotten brottas med frågan än i dag. Några givna svar finns nästan aldrig.

Varm våffla, romersk stridshjälm – men Obama då?

Av , , 1 kommentar 5

Barack Obamas problem och demokraternas konvent är ämnet för den här lördagskrönikan, som tar sin utgångspunkt i Garry Trudeaus tecknade serie Doonesbury, och som inte gör någon hemlighet av att jag en stor beundrare än Bill Clintons talekonst.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Det här i dag, något annat i morgon

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Tidsanda, försiktiga väljare och Obama vs Romney

Historiens vingslag i farligt läge i USA

När för många kompromisser skymmer sikten

Den svåra konsten att tolka en valseger rätt

Obama sätter mycket på spel

För tidigt fredspris för Obama

—————————————————-

Varm våffla, romersk stridshjälm – men Obama då?

En varm våffla, med en smältande smörklick ovanpå som droppar ner – så symboliserades på 90-talet Bill Clinton av den amerikanske tecknaren Garry Trudeau, som i serien Doonesbury under decennier kommenterat amerikansk dagspolitik. Det var inte avsett som smicker av en president då hårt kritiserad från många håll. Våffla på engelska (waffle) betyder även att tala osammanhängande, svävande och vagt, och det smältande smöret gav alltihop ett lätt kladdigt, slipprigt intryck. Våffelbilden framhöll baksidan av Clintons förmåga att charma ett rum med sina ord och sitt sätt.

Clintons företrädare George Bush, ansedd som väldigt blek i jämförelse med Ronald Reagan, symboliserades i Doonesbury av en osynlig punkt i luften. Pratbubblorna kom ur tomma intet. En typisk scen i serien från slutet av 80-talet är när den osynliga punkten på en presskonferens ropar ”Jag är någon, jag är någon!” och den luttrade journalisten svarar ”Ja, sir, men vem?”

Bushs vicepresident Dan Quayle – som hade svårt att övertyga med substans i sina framträdanden – symboliserades av en fjäder (lättviktare).

George W Bush, Clintons efterträdare, symboliserades av samma tomma punkt i luften som pappan, men med en cowboyhatt svävande ovanför, och senare i Vita Huset med en romersk stridshjälm, med tiden allt mer illa åtgången.

Newt Gingrich – ledande republikan i representanthuset under 90-talet, i bitter konflikt med Bill Clinton, men känd redan då för att vara sin egen värste fiende, lätt utom kontroll – symboliserades av en bomb: odetonerad, men med tänd stubin. När Gingrich blev aktuell som kandidat i det republikanska primärvalet inför årets presidentval var bomben tillbaka i Doonesbury. Stubinen brann som förr.

Så Barack Obama då, hur han tecknats av Garry Trudeau, vilken symbol fick han? Ingen. När Obama valdes 2008 avstod Trudeau från att fortsätta traditionen att teckna presidenter på det sättet. Han gjorde det rentav till ett tema i ett par strippar, där den nyvalde presidenten talar med rådgivare om saken, undrar över varför inte han fått någon egen ikon i serien och oroar sig över sitt förhållande till satirikerna. Kanske fångade där Trudeau ett av Obamas dilemman mer exakt än han anade.

I en intervju i samband med Doonesburys 40-årsjubileum 2010 betecknade Trudeau Barack Obama som den svåraste av de ledande politikerna att teckna, med motiveringen att Obama är för moderat, gör bort sig för sällan och saknar riktigt markanta fysiska eller temperamentsfulla drag. Det påminner om vad programledaren och komikern Jay Leno sa en gång, att Barack Obama är så svår att skämta om, han ger dig inte så mycket. Det var, sa Leno, ”därför Gud gav oss Joe Biden”.

Det kan låta som smicker, och är kanske avsett som hederbetygelse åt Obama, men är också en del av förklaringen till hans problem. Obama har fått ett rykte om sig att vara arrogant och oåtkomlig, och han har varit tvungen att kämpa för att hålla den arrogansen borta vid framträdanden. Till och med i sina bästa tal, som vid veckans demokratiska konvent, är Obama briljant, men inte särskilt varm. Och kontrasten till just Bill Clinton på den punkten har blivit ett samtalsämne de senaste åren.

För den stil som fungerade så väl när Obama var en ny kandidat som utmanade ett gammalt etablissemang och kunde hålla sig till allmänna utfästelser om framtiden, har visat sig fungera betydligt sämre i rollen som president, när det finns ett resultat att granska och ansvaret ska utkrävas av honom själv. Det intelligenta har blivit alltmer akademiskt, det skarpa har fått drag av besserwisseri, det upphöjda har fjärmat sig till det slutna och avlägsna.

Jag ska bekänna att jag är en stor beundrare av Bill Clintons talekonst. En del bölar till romantiska filmer, andra jublar till avgörande ishockeymål, en del börjar gunga med kroppen till en rocklåt, andra väcks till eftertanke av någon excentrisk men klarsynt professor på universitetet – ett tal på bästa sändningstid av en Bill Clinton i form frammanar alla de där känslolägena och all den där tankeverksamheten samtidigt.

Clinton är alltid bättre än sitt manus, även när det blir lite oprecist och färgerna flyter ihop i kanterna. Obama är lysande på att framföra ett manus i glasklar, skarp högupplösning med många pixlar, men han spanar nästan alltid ut mot publiken kvar lätt i skydd bakom manuskriptets gränser.

Obama vill att åhörarna ska acceptera det han säger, och är skicklig på att åstadkomma det. Men Clinton vill att åhörarna ska känna som han tänker, och det är en mäktigare retorisk gåva. Bill Clinton kan få en hel sal att må bra, och blir rappare ju mer oförberedda, utmanande frågorna är. Obama är som sämst när han tvingas improvisera och ifrågasätts. Clinton kan inte få nog av det politiska livet. Obama ger ibland intryck av att redan ha fått nog av det. Det kan tala till hans fördel, men det skapar tvivel om hur han ser på sitt uppdrag. Obama har ett spänt förhållande till de politiska ritualerna, och har det svårare att spränga deras gränser. Han gör det han måste, men mödan han har att omfamna sin roll syns. Clinton älskar ritualerna, omsluter dem oreserverat.

Nyckelordet för att beskriva skillnaden mellan Clintons form av briljans och Obamas briljans, är, tror jag, charm. I en diskussion av skillnaden mellan Karl Staaff, som var beundrad, men på avstånd och i en kylig, bitter, konfliktfylld kontext – och Hjalmar Branting – som var älskad, upphöjd och med åren varmt uppskattad av de flesta läger – skrev den liberala publicisten i Karlstad Mauritz Hellberg en gång:

”Vadan denna skarpa, orättvisa åtskillnad? Inga förnuftsskäl räcka till att förklara den – Nej, det kan endast förklaras ur personlighetens innersta substans, som är så svåråtkomlig för analys – ”charm” är en nödfallsbeteckning, som blott anger något som undandrager sig bestämningsgreppet”.

Har sånt någon politisk betydelse, bortom det teatrala? Ja, det har betydelse för en politikers möjlighet – i synnerhet i amerikansk politik – att få gehör för sin politik, att väcka förtroende hos medborgarna när han eller hon ber om stöd för att genomföra reformer eller ta konflikter. Misstänker väljarna att en president inte längre riktigt känner deras situation, inte finns med dem ända in i vardagen, utan betraktar problem på teoretisk distans, då kommer de att rösta på någon annan.

För en president som har att kämpa med ekonomisk lågkonjunktur, hög arbetslöshet, gigantisk statsskuld, ett förgiftat politiskt samtalsklimat i landet och utrikespolitiska oroshärdar bortom egen kontroll, handlar mycket om att förmedla en lokal närvaro till väljarna. En politisk ledare som utstrålar en lust att få vara ifred, att skärma av sig, har snart förlorat.

Det finns mycket att gilla med Barack Obama. Han är en tänkande politiker, med en rik livserfarenhet som han låtit forma sitt politiska engagemang på ett konstruktivt sätt. Han håller huvudet kallt när det gäller som mest. Han har visat beslutsamhet och politiskt mod vid flera tillfällen under tiden i Vita Huset och vid snabba blickar på de mest högljudda alternativen kan han kännas som ett under av sans och vett. Ur ett sammantaget liberalt perspektiv – värderingsfrågor, välfärdsfrågor, miljöfrågor, ekonomiska frågor, typ av ledarskap – finns det, så kan man uttrycka det, betydligt mer att frukta från republikanerna i dag än från demokraterna. Jag hoppas att Obama får chansen fyra år till.

Men det betyder inte att Obama varit särskilt framgångsrik som president hittills, givet förväntningarna som fanns på honom. Republikanernas olyckliga drift ut i aggressiv och verklighetsfrämmande dogmatism – en dogmatism som Mitt Romney anpassat sig till – har gjort att Obama sett bättre ut han varit.

Obamas egen trovärdighet, till skillnad från exempelvis Bill Clintons, i ekonomiska frågor är relativt låg. Hans stabs naiva och slarviga uttalanden om den europeiska skuldkrisen antyder att Vita Huset inte riktigt förstår varför gigantiska budgetunderskott är ett sådant stort problem. Hans löften om minskad statsskuld är, precis som Mitt Romneys, i stor utsträckning en läpparnas bekännelse. Han är övertygande och glödande när han talar om statens och det gemensammas ansvar och betydelse, men mer pliktskyldig när han talar om företagare, innovationer och hur jobb skapas. Det ger Mitt Romney större utrymme än han annars skulle haft.

De stora stimulanspaket som Obamas administration beslutade om tidigare under mandatperioden har haft högst blandade resultat. Att det finns framgångsexempel att peka på när insatserna varit så massiva är inte konstigt, det betyder inte att resurser använts på ett smart och effektivt sätt sammantaget.

Att USA trots att landet fortfarande har världens mest innovativa ekonomi, tappar i internationell konkurrenskraft på grund av bland annat ett splittrat politiskt ledarskap, en ineffektiv stat, problem med bredden inom den högre utbildningen, uteblivna privata investeringar och en föråldrad infrastruktur, kan inte uteslutande förklaras med att Obamas administration ärvde en svår situation från George W Bush.

Obamas utrikespolitiska linje är också oklar – i vissa avseende har det skett stora principiella förbättringar jämfört med Bush, men i flera principfrågor är det fortsatt luddigt och hycklande. Guantanamolägret finns kvar och insatserna med obemannade drönare som vapen har eskalerats enormt i ett minst sagt oklart rättsläge, för att nämna två exempel. Hillary Clinton har varit en framgångsrik utrikesminister, men ibland trots Obama.

Så de amerikanska väljarna är inte beredda att ge honom klartecknen ännu.

På demokraternas konvent var Bill Clinton, och även Michelle Obama, bättre på att få åhörarna att känna varför det är viktigt att Barack Obama vinner höstens presidentval, än vad Barack Obama själv var. De gick i god för honom, garanterade att han ser människors svårigheter, att han känner starkt under den kyliga ytan. Åhörarna var begeistrade för att de så gärna skulle vilja känna det från Obama själv. Men riktigt vad han själv vill och står för, går inte att säga.

Politik är aldrig en enbart intellektuell verksamhet, men Obama trivs, inte helt olikt Romney, bäst när den kan reduceras dit. Kärnan i hans framtoning är svår att fånga i en teckning. Det är orsaken till att presidentvalet inte redan är avgjort.