Olivia Lidell i Ånäset som visste vad hon ville
Olivia Lidell i Ånäset (1872-1954) är ämnet för den här krönikan, den elfte i min serie "50 skäl att fascineras av Västerbotten".
Hon var en av de många personligheter som i det lilla och småskaliga tillsammans med andra – alla med sina förtjänster och brister – varit med och format en by, och hjälpt den att överleva och utvecklas. Hon får stå som en symbol för byarnas mångfald genom åren. Källan för texten är Stig Axel Eriksson och Gösta Öhlunds "Ånäset genom tiderna" från 1997.
Som vanligt med teckning av Niklas Eriksson på temat i morgondagens papperstidning.
De tidigare krönikorna i serien kan läsas här:
Ska man skälva eller jubla när kapitalet besöker byn
En stund av andakt och bus innan näten lades ut
Tvekar man i backflippen går det åt…
När tovningen räddades i Västerbotten
Kolbäcksbron, när solen står rätt
Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?
Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.
Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum
Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång
———————————–
Olivia Lidell i Ånäset som visste vad hon ville
”Hon var känd för att inte dra på munnen alltför ofta”. Olivia Lidell (1872-1954) i Ånäset, lär ha varit en personlighet man lade märke till och inte trampade på tårna oemotsagd.
De ägnas sällan biografier eller filmer, de står inte staty och de glöms snabbt bort av de flesta utom närmast sörjande, en del bybor och sentida släktforskare. Men utan dem som förlagor och inspirationskällor ekade Norrlandslitteraturen tom, utan djup och färg. Det är detaljerna i väven som gör väven stark eller svag.
Vill man förstå hur små lokalsamhällen på landsbygden kunnat överleva och utvecklas trots tuffa villkor i många hundra år, hur lokalsamhällena ibland varit tåligare än mithril vid motgångar, måste man ta en titt på alla de lokala personligheter, som med sina förtjänster och brister, tillsammans skapat civilsamhällen och tagit på sig viktiga uppdrag – i politiken, i sociala och organisatoriska sammanhang, i det lokala näringslivet. De klokaste och mest ansvarstagande beslutsfattarna och initiativtagarna hittar man ofta i byahistorikerna.
Olivia Lidell skötte poststationen i Ånäset under åren 1905-1945 och drev under samma tid i samma lokaler även en diversehandel och ett vykortsförlag. Hennes namn återkommer ett antal gånger i den rikhaltiga historik över Ånäset som Stig Axel Eriksson och Gösta Öhlund skrev 1997: ”Ånäset genom tiderna”.
Utöver sin roll för post och handel, blev hon även Ånäsets första kvinnliga politiker när hon 1913 valdes in i pensionsnämnden. Tio år senare blev hon suppleant i fattigvårdsstyrelsen.
Poststationen och handelsboden låg från 1905 i patron Rydins gård nära folkskolan. Olivia Lidell var patronens systerdotter. 1927, när hon byggde ett eget hus i korsningen Ringvägen-Skolgatan, följde postverksamheten och handelsboden med dit.
I affären fanns bland annat tyger, sybehör, livsmedel, tvättmedel, kaffe och diversevaror. Säckarna i förrådet kunde väga upp mot 100 kilo. ”Olivia”, berättar Eriksson och Öhlund, ”hade goda kroppskrafter och bar ganska ledigt säckarna till butiken”.
För postlokalerna betalade postverket en årshyra som 1944 låg på 1400 kronor. När Lidell började sköta posten 1905 hade hon en årslön på 1200 kronor. 1927 hade den stigit till 3074 kronor.
Kombinationen av poststation och handelsbod gjorde sig märkbar ibland i bemötandet av kunder med impopulära ärenden: ”Skulle man hämta ett postpaket från Åhlens och Holms”, skriver Eriksson/Öhlund, ”blev man bryskt behandlad. Den konkurrensen var inte populär.”
Barskt humör, bestämd vilja, viss högdragenhet och en driftig läggning, men även en förmåga att trots allt ibland kunna le åt alltihop, verkar ha utmärkt Olivia Lidell, av det anekdotiska materialet att döma. Och tacka för att det krävdes, när det handlade om att, som kvinna, hävda sig i lokalsamhället och hålla verksamheter vid liv.
Men det hände att även hon skrattade, i dråpliga situationer, berättas det i Ånäset-historiken:
”Vid ett tillfälle då en fröken Larsson arbetade i Olivia Lidells affär skulle flickan väga upp en påse kaffe. Det visade sig att hon tagit obränt kaffe, fast kunden skulle ha rostat. Hon drog sedan ut fel låda, när hon skulle hälla tillbaka kaffebönorna, och allt hamnade bland risgrynen. Fröken Lidell gav flickan en utskällning och lät henne plocka upp allt. Flickan var så nervös att hon hällde tillbaka kaffet i samma risgrynslåda när hon väl hade plockat upp det. Då kunde den stränga Olivia inte annat än skratta.”
På ett annat ställe berättas om hur Olivia Lidell en dag inte kunde hålla masken längre, när en ung pojke kom i hennes bod och sade:
” – Få ja köp ett hekto snus och två kyrkoherda!”
När Olivia förvånad bad om en förklaring svarade pojken: ”Jag vill ha en snuse och två stycken danna kort med präst´n Silén på!”
Den gången, konstaterar författarna, ”lär Lidellskan ha sett glad ut resten av dagen”. Och vykorten med Silén på ”fick en strykande åtgång”.
Auktionen efter hennes död på 1950-talet betecknas som en av de mest omtalade i byn.
Man skulle kunna skriva hundratals krönikor bara om alla personligheter som uthålligt, i det lilla och småskaliga, format Ånäset genom åren.
Olivia Lidell var en av dem.
