Den norrländske kometen i ett lysande decennium

Joakim Nyström, en av Sveriges bästa tennisspelare genom tiderna, och kanske den bästa tennisspelaren någonsin uppväxt så långt norrut, är ämnet för den här krönikan, den tolfte i min serie om skäl att fascineras av Västerbotten. Lite också om Mats Wilanders uttalande för några veckor sedan om att ungdomarna i dag är för lata och bortskämda, för bekväma, och att det är skälet till svensk tennis nedgång.

Speglar idrottsresultat en samhällsutveckling på det sättet? Jag är mycket skeptisk till den analysen.

Missa inte Niklas Erikssons teckning på temat i papperstidningen.

Här är de tidigare krönikorna i den här Västerbottens-serien:

Olivia Lidell i Ånäset, som visste vad hon ville

Ska man skälva eller jubla när kapitalet besöker byn

En stund av andakt och bus innan näten lades ut

Kung Karls spira i Lappland

Tvekar man i backflippen går det åt…

När tovningen räddades i Västerbotten

Kolbäcksbron, när solen står rätt

Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

———————————————-

Den norrländske kometen i ett lysande decennium

”Den norrländske kometen” och ”ett löfte av storformat” kallades han av Björn Hellberg i årskrönikan Tennis 81. ”Hur starka”, skrev Hellberg som hade ett tennisöga, ”blir t ex Mats Wilander och Joakim Nyström när de fått tid på sig att stabilisera och mogna tennisen?”

De blev som bekant inte så pjåkiga.

Joakim Nyström, uppväxt i Skellefteå och senare återflyttad till Skellefteå, är med 13 ATP-titlar i singel och åtta i dubbel (inklusive en i Wimbledon), viktiga insatser i Davis Cup och en högsta ranking som sjua i världen, en av Sveriges bästa tennisspelare genom tiderna.

Man kan möjligen hävda att han är den bästa spelaren överhuvudtaget uppväxt så långt norrut i tennishistorien. Maria Sharapova är ju född i Sibirien, men var bara några år när hennes familj flyttade därifrån och bara sju när de flyttade till USA. Finns det någon bättre global norrlänning i tennishistorien än Nyström? Upplys mig gärna om jag förbisett ett namn.

När man tänker på idrott och Västerbotten är det ju i första hand Tärnaby och utförsåkning som dyker upp, ishockey, damfotboll, längdskidåkning, kanske innebandy, kanske armbrytning. Nyström sa så här, i en intervju med Simon Thorley inför Norrlands masters för några år sedan, om hur det var att växa upp i Skellefteå och satsa på tennisen på sjuttiotalet:

”På den tiden hade vi ingen tennishall i Skellefteå, men vi kände en idrottstränare som hade nycklarna till alla gympasalar, så under vintern på helgerna åkte vi runt på cykel och kollade vart det var ledigt, satte upp nätet och försökte spela en halvtimme kanske. På sommaren spelade man varje dag, 2-3 timmar. Då fanns det ingen anställd tränare, det jag lärde mig lärde jag mycket från att titta på TV. Jag brann verkligen för tennis, hade jag inte brunnit för tennis, speciellt i en stad som Skellefteå där det var bara hockey som gällde, hade jag aldrig blivit tennisspelare.”

För några veckor sedan gav Mats Wilander i den belgiska tidningen Le Soir sin förklaring till varför Sverige på senare år förlorat sin ställning som världsledande inom tennisen:

”De unga har det alldeles för bekvämt. Det är ett land under socialistisk dominans där staten tar hand om allt. Alla familjer har en eller två bilar, bra boende, platt-tv, datorer, internet och så vidare. Allt finns där, bara genom ett klick.”

Det är svårt att såga en barndomsidol, som dessutom utvecklats till en mycket skicklig tennis-tv-journalist – men det Wilander säger hänger ju inte ihop någonstans. Förutom den nydanande analysen att socialism är liktydigt med platt-tv, så finns det ju ingenting i det han anför som är unikt för Sverige. Roger Federers Schweiz är inte direkt något obekvämt land, och Mallorca-bördige Rafael Nadal är inte känd för att säga nej till tv-spel kvällen lång.

Återspeglar idrottsresultat en mer övergripande samhällsutveckling? Det kan de kanske göra i vissa bestämda epoker och vissa bestämda idrotter, men inte på ett sånt schematiskt sätt. Och föreställningen att en generation skulle vara latare, mindre beredd att kämpa för att förverkliga mål, än en annan, är nys. Att ungdomars perspektiv förskjuts, nya intressen konkurrerar med traditionella, idoler som stimulerar till aktivitet – förhoppningsvis till lust och lek – är verksamma på andra områden än förr, är en naturlig utveckling. Över tid jämnar det ut sig.

Idrotten som helhet har inte varit svältfödd, till skillnad från andra områden i samhället, som skulle vara värda mer idolstatus och stå i centrum när ungdomar drömmer. Jag nämner läraryrket, vårdsektorn och naturvetenskapen, som tre exempel.

Joakim Nyström gav själv den här förklaringen i den ovannämnda intervjun, till varför Sverige inte är lika bra i elittennis längre:

”En stor del av de som spelade på 80-talet var att vi inspirerades av Björn Borg på TV. Om du gav Pernfors en fotboll eller Wilander en hockeyklubba så hade de blivit bra på det – vi var bolltalanger oavsett vilken sport det var, men det var han som fick de bolltalangerna att satsa på tennis, man blev inspirerad av honom och hans framgångar. Nu tror jag också att de bollta-langerna som är sju eller åtta år tyvärr inte ser någon tennis på TV nu utan de får läsa att Zlatan hade gula skor på den här gången eller i hockey att Henrik Zetterberg gjorde något hattrick.”

Det behöver inte vara konstigare än så. Det svenska 80-talet i tennis gick på tvärs mot all sannolikhet. Det i sin tur gör att den nuvarande ökenvandringen på elitnivå bland herrarna, förstärkt av att enda spelaren i världseliten Robin Söderling drabbats av långvarig sjukdom, framstår som ännu värre än vad den är. Konkurrensen har också blivit hårdare i takt med att tennisen blivit populär i fler länder, och andra sporter har i Sverige vuxit i popularitet på tennisens bekostnad.

På damsidan har Sverige hållit en mer jämn nivå, utan höga toppar och dalar, de senaste decennierna. Det har kanske egentligen bättre återspeglat något slags normaltillstånd. Om tio år kanske vi är tillbaka på en mellannivå igen. Att tro att 80-talet ska komma tillbaka är orimligt.

Om det är någon tröst för sårade svenska tennisaktiva så sågade Wilander i somras även tysk herrtennis. I en intervju med det tyska tennismagasinet Tennis kallade han läget på herrsidan i Tyskland ”pinsamt”. Han tar i helt enkelt.

Även om Sverige inte längre har några världsspelare kan vi trösta oss med att ha en av världens bästa tv-kommentatorer i Eurosports Maria Strandlund Tomsvik. Och bland de ledande tränarna i världen återfinns många tidigare svenska spelare: Roger Federer formades tidigt i karriären av svenske Peter Lundgren, Maria Sharapova tränas av Thomas Högstedt, Caroline Wozniacki har sökt hjälp hos Thomas Johansson för att få ordning på karriären igen, för att nämna några.

Men trots alla hans framgångar, går det inte att komma undan känslan när man tittar på Nyströms karriär, att den hade kunnat bli ännu bättre, med framför allt tyngre titlar.
Ofta stod kompisen Wilander i vägen (1-12 i inbördes möten i en när det gäller spelstyrka klassiskt missvisande statistik).

Och att Nyström främsta resultat i Grand slam-sammanhang i singel var en kvartsfinal i Franska öppna och två i US Open, känns som en slarvig historieskrivning för en spelare som var långt mer respekterad av sin tids världselit än bara som kvartsfinalist.

Han hade en del otur när det gällde, eller kanske var han lite för snäll och lite för lugn när matcher nådde kokpunkten och spelares småelaka sidor testas.

Hans mest fascinerande Grand slam-år var 1985. Det året förlorade han i kvartsfinalen i Paris mot John McEnroe i en stenhård femsetare med 5-7 i avgörande set. Det här var när McEnroe fortfarande stod på topp. Året innan, 1984, hade McEnroe presterat ett av de enskilt starkaste åren i tennishistorien och han hade i Paris det året haft greppet om finalen med 2-0 i set mot Ivan Lendl innan det berömda humöret brann av och ställde till det för honom (det här var innan Nicklas Berglunds Bil & Bostad-krönika med goda råd till sådana som McEnroe hade publicerats).

I Wimbledon samma år förlorade Nyström i tredje omgången, på nytt i en femsetare, mot blivande slutsegraren Boris Becker i vad som skulle bli dennes stora genombrott. Nyström tvingade Becker till 9-7 i femte set. Becker var aldrig hårdare pressad än så i någon av sina tre Wimbledontriumfer.

I US Open senare samma höst åkte Nyström på nytt ut mot John McEnroe i en kvartsfinal, den här gången i tre raka. Men i åttondelsfinalen hade han hunnit få revansch på Boris Becker.

I sista Grand slam-turneringen 1985, i Australien, åkte han dit i ännu en femsetare – 6-4 i sista – mot John Lloyd, i dag kanske mest känd för att ha varit gift med Chris Evert.

1986 åkte han ut i en ny kvartsfinal i US Open, den gången mot blivande finalisten, den så kallade svenskdödaren, spelaren med det mystiska spelet och det darriga psyket, Miroslav Mecir. I Paris 1987 åkte Nyström ut i en femsetare mot slutsegraren Ivan Lendl, efter att ha lett med 2-1 i set.

Så såg det ut. Joakim Nyström hade en urstark tenniskarriär, men utan den där givna höjdpunkten som skulle kunna synas som en enskild bergstopp i en osannolik svensk tennisepok där Borg, Wilander och Edberg tillsammans tog hem 24 Grand Slam-titlar i singel och där Sverige vid ett tillfälle hade fyra spelare bland de tio bästa på världsrankingen (i dag ligger bästa svensk på plats 442).

Apropå tennis, politik och sjuttiotal var nu bioaktuella Olof Palme en tennisspelare med passion:

”Jag avskyr att förlora. Men Olof Palme avskyr det ännu mer än jag. Han är mera väldisciplinerad än jag, skriker inte som jag när jag missar en upplagd boll. Men han kan inte dölja hur arg han är på sig själv när han förlorar. Går det riktigt illa visar han fetischistiskas tendenser och hämnar på sin racket. Han skyller inte som jag på yttre omständigheter (nattvak, förkylning, en blåsa i handen, lågtryck).
I motsats till mig kan hans ilska ibland förbättre hans spel. Ilskan blir då tyst, kall och sammanbiten. Vid sådana tillfällen tänker jag att jag inte skulle vilja ha honom som motståndare, annat än i tennis.”
( Harry Schein i ”Minnen”, 1980)

Det finns inte många klipp från Joakim Nyströms matcher på YouTube, annars är hobbytennishistorikerns generösa vän, men det finns ett par från hans finalvinst över Yannick Noah i Monte Carlo 1986. Det är klassisk svensk grustennis. Har någon spelat snyggare, mer vårdad och korrekt sådan än Joakim Nyström? Det fanns inga tekniska skevheter och sårigheter i hans spel. Han rörde sig som en lugn, men när det krävdes forsande Norrlandsälv längs baslinjen, alltid på plats i tid med en spelidé anpassad till situationen. Kanske var det ibland en brist, att säkerhetsmarginalerna blev väl stora, risktagandena väl få.

Till slut höll inte knäna längre, och han fick avsluta karriären i förtid 1989. Sin sista match spelade han mot en ung Goran Ivanisevic i Palermo.

Sedan dess har han fortsatt inom tennisen, bland annat som tränare åt Thomas Enqvist, assisterande DC-kapten och tränare åt Jürgen Melzer.

Nu har han en ny adept, 20-årige amerikanen och framtidslöftet Jack Sock, som tog sig till tredje omgången av årets US Open. Jag såg ett par av hans matcher från New York på tv. Det är en typiskt serve- och forehand-spelare; självförtroende och mycket attityd, men lite väl förutsägbar.

Kan Nyström få lite pli på honom, byta ut dunkandet mot en gnutta mer kreativitet och slipa till hans backhand kan det vara en spelare att hålla ögonen på. Men vill Sock sluta sin karriär med samma anseende i tennisvärlden som sin tränare, har han långt kvar.

Joakim Nyström – den norrländske kometen under ett lysande decennium i svensk tennis.

Etiketter: , ,

En kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>