Andakten och tekniken – från Burträsk till New York

Av , , Bli först att kommentera 4

Från en teknikintresserad pojkes drömmar i Burträsk till högteknologiska bygguppdrag i New York. Alvar Lindmark, grundaren av Alimak i Skellefteå, är utgångspunkten för den krönikan, del 17 i min serie om skäl att fascineras av Västerbotten. Hans livsöde, och det företag han grundade, och som levde vidare efter honom.

De tidigare krönikorna i serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————-

Andakten och tekniken – från Burträsk till New York

”Bakom varje innovation och varje företag finns det en människa som känt, lyssnat, tänkt och slutligen handlat. I Alimaks fall hette den människan Alvar Lindmark. Genom att våga gå sin egen väg när det gällde mekaniseringen av byggandet skapade han ett företag som blev världsledande på kuggstångsdrivna hissar. Alvar Lindmark var fascinerad av den bibliska berättelsen om Jakobs stege, som sträckte sig ändå upp till himmelriket. Med denna starka förebild sökte han efter den lösning som låg närmast visionen. Genom att låta korgen klättra på en kuggstångsförsedd mast skapade hade en enkel, flexibel och kostnadseffektiv hiss.”
Lars Westerlund om Alvar Lindmark, i boken ”Alimak. De första 50 åren.”

Alvar Lindmark – vars levnadshistoria är känd för många västerbottningar, men som ändå tål att återberättas – föddes 1917 i Forslunda utanför Burträsk, i ett enkelt jordbrukarhem präglat av sträng religiositet.

När han var 12 år gammal drabbades Alvar av blodförgiftning. I sina böner lovade han Gud att om han fick bli frisk så skulle han ägna sig åt missionsarbete. Frisk blev han, men missionen han skulle komma att ägna sitt liv åt, blev av ett annat slag – teknikens underbara värld, för vilken han tidigt visade intresse.

Efter att ha tjänat ihop pengar som bland annat dikesgrävare inledde han ingenjörsstudier med inriktning på elektronik vid Hässleholms Tekniska Skola.
”Alvar”, skriver Lars Westerlund, ”satsade hårt på studierna och eftersom han hade ont om pengar snålade han på maten. Kroppen for illa och efter tre månader på skolbänken drabbades han av TBC och lungsäcksinflammation.”

Han fick avbryta studierna och läggas in på sjukhus på hemorten, där tillfrisknandet tog lång tid. Men under konvalescensen började han en ingenjörskurs med byggnadsteknisk inriktning på distans hos Nordiska korrespondensinstitutet, NI, som så småningom ledde fram till en färdig examen.

Det har i Sverige funnits ett historiskt samband mellan väckelsetraditioner och småföretagsamhet, som ett slags parallell till väckelsebygdernas betydelse för litteraturen. Byarna ute i landet var ofta strängt religiösa miljöer som formade både författare och kulturpersonligheter som Sara Lidman och entreprenörer och ingenjörer som Alvar Lindmark. Folkrörelsesverige hängde ihop, med dörrar in till gemensamma sociala rum för alla kontraster och motsägelser, och var förbluffande flexibelt och demokratiserande.

En av dem som påpekat just frikyrklighetens, och invandringens, betydelse för svensk småföretagsamhet är författaren Anders Johnson. I en artikel för tidskriften Axess, där han nämner Jönköpings län, Hälsingland, Närke och Västerbotten som exempel på frikyrkliga miljöer som fostrat framstående entreprenörer, har han framfört en tes om vad det kan bero på:

”En förklaring till sambandet mellan frikyrka och företagsamhet är att väckelserörelsen har betonat vikten av flit, ansvarstagande, sparsamhet och hederlighet. Väckelserörelsen gav upphov till ett starkt föreningsliv, vilket i sin tur skapade sociala nätverk som underlättade samverkan mellan företagen och som minskade riskerna för att bli lurad i affärer. Därtill tenderar frikyrkoförsamlingarna (liksom exempelvis idrotten) att överskrida den sociala skiktningen, vilket minskar klassbundenheten. Motsättningen mellan arbete och kapital blir inte lika hård när fabrikören och arbetaren tillhör samma församling. Det blir då lättare för en anställd att bli företagare. Påfallande många företag i väckelsebygder har startats av arbetare i småindustrier som utvecklat en egen idé.”

Ibland i den svenska politiska debatten, när den blir som mest historielös med massiva ideologiska skygglappar, kan det framstå som om det svenska välståndet, grunden för välfärdssamhället, ramlade ned från himlen.

Vill man inte uppmärksamma betydelsen av enskilda individers insatser, och känner man motvilja att erkänna hur viktigt företagande och marknadsekonomi varit genom historien för att skapa utveckling, höjd livskvalitet och ett mer välmående samhälle, så blir det svårt att beskriva Sveriges väg på 150 år från ett svårt fattigt, auktoritärt land till en av världens rikaste och bäst fungerande demokratier.

För entreprenörerna, inte minst ingenjörerna, och de många banbrytande företagen som växte från små till stora, från lokala till internationella, är ett viktigt kapitel – vid sidan av demokratin, utbildningen och de sociala reformerna – i historien om det svenska välståndet och det som kallats den kapitalistiska välfärdsstaten.

Den entreprenör som Anders Johnson tog upp som allra första exempel i sin skrift ”De lyfte landet – en berättelse om svenska entreprenörer” från 2002, var just Arvid Lindmark.

Efter sin ingenjörsexamen for Alvar till Stockholm, i slutet av andra världskriget. Efter inledande svårigheter att hitta jobb fick han till slut plats på ett byggföretag, med uppgiften att bland annat sätta igång blandningen av murbruket på morgonen. Det slitsamma jobbet fick honom att börja fundera över hur murbruksblandningen skulle kunna rationaliseras. För en kredit på 500 kronor köpte han en begagnad elmotor och några gamla rördelar, och med det som grund uppfann han en maskinell murbruksupprörare, som patenterades och gjorde att omgivningen fick upp ögonen för honom. 1946 sålde han patentet, tog pengarna och åkte upp till Skellefteå.

Efter ytterligare ett par år av arbete med tekniska innovationer grundade han sitt aktiebolag: Ingenjörsfirman Alvar N. Lindmark Aktiebolag. Företagets lokal låg vid Vretgatan, och omfattande ca 50 kvadratmeter. Personalstyrkan, står det i Norra Västerbottens historik, utgjordes av tre personer. ”Den första produkten var en bockningsmaskin för armeringsjärn. Betongjärnsax och betongblandare tillverkades också.”

1954 fick företaget sitt i dag mer kända namn: Alimak. Och en bit in på 1960-talet kom det stora genombrottet när den första kuggstångsdrivna bygghissen lanserades. Det blev en exportsuccé. Resten är känd västerbottnisk företagshistoria, med uppgångar och krisrubriker som följt konjunkturerna genom åren. Men bara några år senare tog Alvars tid vid företaget slut, efter en utdragen konflikt med banken om krediter.

Den kanske allra mest kända Alimakhissen i världen är, i hård konkurrens ska sägas, den räddnings- och servicehiss som installerades inuti Frihetsgudinnan i New York i samband med en omfattande renovering av statyn inför hundraårsdagen 1986. Från en teknikintresserad pojkes drömmar i Burträsk till ett högteknologiskt uppdrag vid en av världens mest kända frihetssymboler – det är också en del av berättelsen om det svenska välståndet, folkrörelsesverige med roten i byn och växtlighet runt om i världen.

Sedan Alvar Lindmark lämnat Alimak, med viss bitterhet över hur han blivit behandlad av banken, flyttade han till Malmö och, skriver Westerlund, ”blev aldrig riktigt sitt gamla jag”. I Malmö investerade han i fastigheter och fortsatte att uppfinna. Han dog 1975. Med det företag han grundade levde vidare.

Min favoritbild på Alvar Lindmark i boken ”Alimak. De första 50 åren” visar honom sittandes vid en kyrkorgel. En av hans bröder var organist i hembyns bönhus. I samband med broderns värnplikt fick Alvar, då 17 år, hoppa in och spela. Han fastnade för orgelspelandet. Det blev, skriver Westerlund, sedemera ”hans dagliga andaktstund”.

Tofflornas frihet och landsbygdens makt

Av , , 6 kommentarer 8

"Norrland", heter kort och gott kulturjournalisten Po Tidholms nya bok, med tillägget "essäer och reportage". Det är en mycket läsvärd sammanställning av reportage och texter om människor, platser och öden i norra Sverige som jag varmt rekommenderar till alla med intresse för norra Sveriges utveckling och miljöer, och för landsbygdsfrågor överhuvudtaget.

Här är några av mina funderingar kring den boken – efter att jag läst den med en kritiskt, spjärnande uppskattning – i form av en lördagskrönika. Ett försök att sortera en del tankar.

Två andra dagsaktuella texter kring samma typ av frågor som jag också verkligen rekommenderar är det här blogginlägget av Jonna Jinton: Var det bättre förr?

Och det här blogginlägget av Emil Källström, som fortsätter Jonna Jintons resonemang.

————————————————-

Tofflornas frihet och landsbygdens makt

”Ni skiter ju ändå i vad vi gör så vi gör vad fan vi vill.” Det är en hållning som alltid varit fruktbar i rocksammanhang, särskilt under socialt turbulenta perioder. I det sena sextiotalets USA eller det sena 70-talets England. Eller i Rågsved om man så vill. I Luleå är det själva default-läget och har alltid varit.

Orden ovan återfinns i kulturjournalisten Po Tidholms nya bok ”Norrland. Essäer och reportage”. Det är en bok med många infallsvinklar, orter och människor, som jag varmt rekommenderar till alla med intresse för norra Sveriges utveckling och miljöer, och för landsbygdsfrågor överhuvudtaget. Inte för att landsbygdssjälen ska få ro, utan för att den ska få oro.

”Ni skiter ju ändå i vad vi gör så vi gör vad fan vi vill.” Det där fångar ett speciellt slags anarkistisk frihet att välja sin egen livsstil och hållning, som jag tycker förbinder världsmetropoler, bortglömda förorter och utpräglade landsbygdsmiljöer.

Landsbygds- och Norrlandsdebatt fastnar lätt i motsatsparet storstad – landsbygd. Men orden ovan behöver inte enbart formuleras ur ett underläge, utan kan också ses som en erövrad frihet, ett maktövertagande av tolkningsrätten till den egna livssituationen och livsstilen. Det upplöser motsatsställningen mellan urbant och det glest.

I den avslutande texten – ”Den urbana normen” – skriver Tidholm några fantastiskt tänkvärda, provocerande rader som jag tänkt på ända sedan jag läste dem första gången, som jag irriterats över, fascinerats av och långsamt kommit att känna uttrycker en djupare sanning om landsbygdens frihet. De handlar om Hälsingland, men är allmängiltiga, och jag vill citera ganska utförligt:

”Hälsingland är ett hål. Många får ångest över det.Världen har blivit en marknad, och varje plats har blivit en marknad, och varje plats har blivit ett varumärke. Syns du inte, finns du inte. En plats utan tydlighet, utan redan formulerade egenskaper, är en ickeplats. När media avhandlar svensk landsbygd pratas det nästan alltid om turister och inflyttare. Mer sällan om de som faktiskt redan bor där. De betraktar man allmänt som losers, som människor som inte gjort ett aktivt val, som blivit kvar, blivit över.

Som en förlorare i ett ickelandskap. Kanske är det så turisterna ser mig där jag sitter i skitiga blåkläder med mitt kaffe. Kanske det så den urbana normen får oss att se på oss själva. Snart är sommarsemestrarna över och landskapet töms på besökare. Lugnet breder åter ut sig, tolkningsföreträdet återförs tillfälligt till den bofasta befolkningen och landsbygden hamnar återigen utanför radarn.

Det är den bästa tiden. En sorts kravlöshet breder ut sig, vi är som sjuka som är hemma från jobbet och hasar runt i gamla tofflor för att ingen ser. Vi svarar inte på kommersialismens propåer, vi plockar svamp på ställen turisterna inte känner till. Tio månaders respit. Sen får vi strama upp oss igen.”

När jag läste det här förra året kände jag spontant att Tidholm bara var en i raden som skrev ner stereotypa fördomar om landsbygden, även om han försökte doftsätta dem med sentimentalitet. Och de kommersiella möjligheterna, måste jag smärta Po Tidholm med att påpeka, rinner nu för tiden ut i byarna mer motståndslöst än förr, tack vare den nya tekniken, fast det inte syns i form av neonskyltar, och jag ser det snarare som något gott, för med den rinner också information, utbud och möjligheterna att ta del, möjligheterna att vidga den egna vardagen.

Men när jag nu läser samma rader i en större kontext, fattar jag plötsligt att han ändå fångar något alldeles avgörande i landsbygdens livskvalitet. Friheten att slippa vara del av ett varumärke, att slippa vara intressant för intressen vars uppmärksamhet man inte bett om. Friheten att – symboliskt nu – få hasa runt i tofflor eller snickarbyxor bäst man vill.

Det finns platser som omedelbart inger en känsla av frihet, av friheten att kunna andas ut, att släppa ut magen, klä sig hur man vill, låta ansiktsdragen slappa, ge ticsen fritt spelrum, att kunna småsjunga och småvissla lite precis hur falskt och vilka låtar man önskar, att inte behöva mäta sig mot trender, facit och ängsligt övervakande måttstockar.

Jag tänker på de stora urbana metropolerna, där man dyker in i människomassorna och kan vara alldeles avslappnad och anonym. Är människohavet bara tillräckligt oöverblickbart, blir aldrig någon enskild norm eller stämning dominerande.

Och jag tänker på landsbygden, den riktiga landsbygden, utan urbanitet, där andra måttstockar och förhållningssätt tar över, blicken koncentrerar sig på annat och granskandet med lupp av andra människor trängs undan. Är det bara tillräckligt glest, i tillräckligt på andra sätt stimulerande miljöer, får aldrig något kravpaket eller någon enskild social hierarki greppet om platsen.

Det finns paralleller mellan den maximala urbaniteten och den minimala urbaniteten. Det finns många likheter, positiva och negativa, mellan metropolernas vildvuxenhet och landsbygdens. I båda miljöerna går det att andas ut som ingen annanstans, och i båda miljöerna kan ensamheten, om man inte trivs i det där vilda, lätt anarkistiska, vara som allra störst.

I det avseendet, kan en stad som Umeå – för liten för att erbjuda metropolens frihet och för stor för att erbjuda landsbygdens frihet, men lagom stor för kombinationen av social kontroll och tidsanda – vara både den sämsta och bästa kompromissen.

Vi lantisar som går genom tajta, moderna universitetstaden Umeå, stramar upp oss för att inte bli dömda som hopplösa fall och drömmer i hemlighet om en semester i byn eller Berlin där man kan släppa garden och vara helt ute.

Men vill du känna samtidens puls allra tydligaste, och upplever det där andra som ödslighet, gör du det ibland bättre i en överblickbar, sammanhängande stad som Umeå, än i en världsstad där man inte ser skogen för alla träd.
Ju större mångfald av olika livsmiljöer bredvid varandra – gärna sammanbundna med hyfsat fungerande infrastruktur – ett land eller en region kan erbjuda, desto bättre.

Men det där med friheten att ställa sig utanför tidens puls, ”friheten från”, är viktigt också i en maktanalys.

Po Tidholm skriver ur ett utpräglat vänsterperspektiv. Men det är inte något som bör invagga läsare med vänstersympatier i en falsk tro att de funnit en bekväm medfrände i landsbygdsdebatten, och det är inte något som bör avskräcka läsare med andra utgångspunkter från att lyssna noga på vad han skriver. Tidholm resonerar utan dogmatism, och tar man – här skriver en liberal – kritiskt spjärn mot texterna, använder dem snarare än accepterar allt i dem, värjer man sig lite lagom för deras mest förföriskt viskande stämningar, så börjar det hända grejer.

Ett genomgående drag i Tidholms texter är en viss nostalgi, en stämning av sorg, som spetsas till av att saknaden vänder tillbaka till årtionden då framtidstron på landsbygden var som störst. Tidholm saknar den epok när morgondagarna sjöng och lokalsamhällena byggdes. Framtidstron var bättre förr, som man brukar säga. Han saknar, så tolkar jag honom, en självkänsla hos den lokala makten på dagens landsbygd, ett mod att stå för vad man är och vill vara, som motvikt till tidsandans konsulter med storstadens trender som facit.

Det är landsbygdens balansgång mellan viljan att attrahera och modet att avstå, mellan självkänsla och lyhördhet, mellan utvecklingsoptimism och krisinsikt. Och det är inte oskyldiga, harmlösa frågor.

För det uppstår oundvikliga motsättningar mellan största möjliga investeringar, bästa möjliga goodwill hos den agendasättande medieklassen i Stockholm och förutsättningarna för att bevara kulturbygder levande året om. Vems är förväntningarna som styr? Hur undvika att bli oljeplattform eller säsongsmuseum? Med vilken känsla av egenvärde och egenmakt går landsbygden till de stora principbesluten, när konkreta intäkter eller status i andras ögon står på spel?

Po Tidholm har ställt samman en synnerligen läsvärd bok om de svåra avvägningarna. Hemläxan är att ta den till sig, utan att bli pessimist.

Rätt in i branten, klara hårnålen, få med farten ut på flacken

Av , , 1 kommentar 4

Idrottens släktskap med poesin och religionen, Stig Strand, Assar Rönnlund, Anja Pärson och en västerbottnisk tradition av expertkommenterande, är trådar i del 16 av min serie om skäl att fascineras av Västerbotten. I papperstidningen som vanligt med snillrik teckning på temat av Niklas Eriksson.

De tidigare krönikorna i serien kan läsas här:

"50 skäl att fascineras av Västerbotten"

—————————————-

Rätt in i branten, klara hårnålen, få med farten ut på flacken

Stig Strand kan med ett lätt hummande strax före första mellantiden försätta en hel tv-nation i panik: han låter nervös, det är kris! Eller tillförsikt: han låter lugn, det löser sig.

Det går säkerligen att med statistik motbevisa påståendet att Stig Strand kan förutsäga alla mellantider. Det går nog att belägga att han ibland, sitt tränade öga till trots, gissar som vi andra och sedan slätar över det med ett enkelt ”jo”. Men att Stig Strand – när åket pågår och hjärtat bultar – ser mer än oss andra är ändå en sanning på ett djupare, metafysiskt plan.

Han är en av de där klassiska rösterna som ledsagat många av oss genom otaliga vinterhelger under uppväxten. Och med tiden handlar det mindre om vad han säger än hur han säger det. När någon vi håller på åker vill vi höra Strand belåten, inte stressad. Låter han nervös blir det olidligt spännande.

Med åren fastnar kommentatorernas stående uttryck. Man skulle kunna sätta samman en hel sådan där levnadskonstbok med goda råd, enbart bestående av Stig Strands kommentarer från de alpina mästerskapen.

Oavsett vilken politisk eller estetisk fas vi befinner oss i, sade Erland Josephson en gång, finns det alltid en pjäs av Lars Forssell att ta till. På samma sätt finns det, oavsett situation, alltid en Stig Strandare att dra till med:

”Komma rätt in i branten” ”Få med sig farten ut på flacken”, ”Klara hålnålen”, ”Hålla linjen”, ”Parera slagen”, ”Inte bli för försiktig”, ”Gå på sista biten”, ”Undvika en innerskida”

Sportkommentatorer är med och formar hela generationers vardagsspråk. Till lycka har de bästa sportreferaten och poesin nära släktskap med varandra – något ögonblickligt, nedskalat, exakt, ändå bara antydande, laddat med oförlösta känslor. En bisittare behöver inte vara verbalt flödande, men behöver en känsla för språkets tonlägen och effektivitet – ett hummande kan säga mer än tusen ord. Det är därför som dåliga sportreferat är lika irriterande som dålig poesi; det kryper i kroppen.

Den som skrivit bäst om släktskapet mellan idrott och litteratur, idrott och religion, idrott och politik, är kanske Per Olof Enquist. Han gillar att sätta idrott i förbindelse med annat.

”Det fanns något både i religionen och idrotten”, står det i Sekonden, ”som var besvärjelse, ceremoni och rit: båda tycktes kunna placera ett slags glasvägg mellan ceremonin och verkligheten, men det kunde inte hjälpas att idrottens glasvägg var tunnare och ändå gav känslan av att det egentliga livet inte var placerat bakom framtidens molnbank eller dödens mörker, utan fanns strax intill, alldeles strax intill.”

På ett annat ställe står det: ”Amatörboxning tillhör överbyggnaden liksom litteraturen, kärleken, Släggkastning med lätt slägga bästa hand och allt annat som var bra.”

”Men”, skriver Enquist också i Kartritarna, ” idrott ska inte användas metaforiskt. Idrott ska användas.”

Västerbottens idrott har producerat en hel del framstående expertkommentatorer i radio och tv genom åren. Och det har inte enbart varit inom utförsåkningen och längdskidåkningen.

Man kan från senare år tänka på ett par fotbollsspelare från UIK:s storhetstid som ställt sig framför kamerorna. Umåkers travbana har fostrat och format några av landets skarpaste trav-tv-profiler. Kanske är det något, även om jag hatar klichéer, något med dialekterna och ett slags norrländskt lugn som fungerar så bra i just expertkommentatorsrollen.

Tvingas jag begränsa mig till bara två, så blir det för min del ändå Stig Strand och Assar Rönnlund, från Tärnabys backar och Umeås slättland.

Assar Rönnlund i samspel med Åke Strömmer, två oskiljaktiga kontraster, var en fröjd för örat. Rönnlund som med korrekta analyser, men en hel Shakespeare-scen i rösten, balanserade upp en Strömmer i extas, hör till radiohistoriens höjdpunkter. De tog klassiska skidtävlingar i mål, och ibland var de i sina yrkesroller bäst av alla inblandade, inklusive Svan, Wassberg och Mogren. Röstupptrappningen från startfålla till målgång, överlämningarna, pratet i munnen och ändå den ömsesidiga respekten.

I radio är det enbart rösterna, orden, ljuden som kan förmedla stämningar – det är enormt stimulerande för vår inre bildproduktion.

Den som inte hör poesin när ett klassiskt sportögonblick refereras i mål av en som kan konsten, måste ha missförstått något om vad poesi kan vara.

Att vara expertkommentator är en svår konst. Det är som med poeterna. Få lyckas riktigt bra. Stig Strand och Assar Rönnlund hör till de minnesvärda undantagen från en lång rad av misslyckade försök med tidigare stjärnor som kommentatorer.

Först, bara så att vi inte förhäver oss här, när de mindre lyckade exemplen kommer på tal: den amerikanske tennisjournalisten Jon Wertheim föreslog tidigare i höst sina läsare, som svar på kritik av tv-kommentatorer, att testa själva. Det är ett gott råd.

Kommentera en idrottshändelse hemma framför tv:n live, spela in referatet och ge varandra bara en chans var, inget mer. Skriv sedan ut referaten. Därefter, när rodnaden lagt sig, när ödmjukheten inträtt, är det fritt fram att börja kritisera dem som gör det inför miljonpublik.

Att kommentera saker live på ett sätt som både fungerar i livesändningen och dessutom för repriser, hör till medievärldens svåraste konster. Ingen ska inbilla sig att det är lätt. Jag har inte spelat in egna referat hemma i tv-soffan, men har stängt in mig i ett rum och testat att kommentera idrottshändelser live ett par gånger, för att försöka förstå vad det kräver. Rodnaden har inte lagt sig ännu, så uselt kan det bli.

Men många expertkommentatorer fastnar i den meningslösa hejarklacksgenren, ropar ja och nej i växlande tonstyrka och reducerar ordförrådet till olika varianter av ”bra”, ”dåligt” och ”spännande”.

En del olyckligt inbjudna tar med sig den egna karriärens moltigande förakt för medier in i studion, och hummar buttert som satt de på sina egna presskonferenser. Att ha varit världsstjärna i en idrott och att vara en världsstjärna som kommentator, är två helt skilda saker.

Och så finns det dem som är som gjorda för rollen, som med glädje ser, skildrar och förklarar det som händer med sån pedagogisk känsla för sin idrott att man nästan är förvånad över att de inte vann mer själva.

Häromveckan kom beskedet att Anja Pärson i vinter ska agera expertkommentator åt SVT. Man kan aldrig innan de testat veta vilka som är duktiga på att ”glömma kameran och mikrofonen” och bara köra på, släppa det egna språket och den egna tanken fria. Men jag tror hon har goda förutsättningar att lyckas.

Den rakhet och integritet hon utstrålar – och som kanske kostat henne en del enklare form av popularitet i stugorna, men som väckt respekt av ett slag som betyder mer i längden – kommer till nytta i den nya rollen.

Anja Pärson har redan fullföljt och fulländat en Västerbottenstradition. Nu tar hon över stafettpinnen i en till.

Inget försvar för viljan att rusta förtryckare

Av , , Bli först att kommentera 0

Försvarsminister Karin Enström har på nytt blivit föremål för massiv kritik sedan hon i lördagens ekointervju i Sveriges radio återigen använt språkets alla möjligheter för att undvika att kalla diktaturen i Saudiarabien för en diktatur. Regeringen verkar vara ytterst angelägen om att även till ett pris av löje och pinsamma uppträdanden för enskilda statsråd undvika att tala klarspråk om vilken regim det är Sverige gör vapenaffärer med.

Man kan utgå från att frågan, med tanke på den kritik och uppmärksamhet tidigare uttalanden redan gett upphov till, diskuterats ingående inom regeringen. Så när samma trassliga och osammanhängande resonemang upprepas om varför regeringen inte vill definiera Saudiarabien som en diktatur, är det rimligt att anta att det sker på regeringschefens uppdrag.

Nu ifrågasätts försvarsministern. Men att låta kritiken stanna där, att göra intervjun till huvudsak, är att göra det för lätt för regeringen.

Det är inte försvarsministern sörjiga sätt att formulera regeringens linje på som är det stora problemet, utan regeringens sörjiga och principlösa hållning i sak, när det gäller Sveriges vapenexport till diktaturen. För viljan att rusta förtryckare finns inga ursäkter.

Låt flyttlassen rulla – hit och bort

Av , , 2 kommentarer 4

Att flyttlassen rullar – hit och bort, från andra delar av landet och världen, till andra delar av landet och världen – är inget att vara rädd för. Det är budskapet i den här lördagskrönikan.

————————————–

Låt flyttlassen rulla – hit och bort

Hur mycket invandring tål Sverige? Så löd en av frågorna i Agendas senaste partiledardebatt i Sveriges television. Även en fråga kan, avsiktigt eller oavsiktligt, rymma ett budskap och ta ställning för ett bestämt perspektiv.
Det är ingen slump att det inför alla folkomröstningar råder konflikter om hur frågorna på valsedlarna ska formuleras.

Frågan hur mycket invandring Sverige tål, utgår från föreställningen att invandring är något betungande och kostsamt för ett land. Det är givetvis tvärtom. De människor, erfarenheter, idéer, kunskaper och drivkrafter som invandring för med sig, den mångfald invandring skapar, gör ett land sammantaget rikare på de flesta sätt, även ekonomiskt.

Rörelser över gränser är en förutsättning för välstånd och välfärd.
Sverige har under flera århundranden varit ett exempel på hur viktiga impulserna utifrån och kontakterna med omvärlden är. Det land som sluter sig, som slutar resa, som slutar ta emot resande, som slutar handla och utbyta idéer med andra, dör sotdöden och är inte särskilt roligt att leva i.

En intressant konkret studie presenterades i det näst senaste numret av Ekonomisk debatt, där nationalekonomerna Andreas Hatzigeorgiou och Magnus Lodefalk visade hur utlandsfödda anställda kan främja svenska företag genom att öka företagens internationalisering.

”En ökad mångfaldsnivå” skriver de två nationalekonomerna, ”i arbetskraften med en procentenhet är i genomsnitt förknippad med nio procent större export och 12 procent större import. Detta skulle innebära att ett multinationellt tillverkningsföretag i Sverige av genomsnittlig storlek (87 anställda), med en genomsnittlig andel utlandsfödda i arbetskraften (12 procent) samt av typisk karaktär i termer av handel med omvärlden (fyra marknader med en export värderad till totalt 116 miljoner kr), kan öka sin export med drygt 2 miljoner kr genom att anställa ytterligare en utlandsfödd person. Studien antyder också att utlandsföddas handelshöjande effekt kan stärkas genom utbildning och genom förbättrade möjligheter för invandrare att upprätthålla nätverk och kontakter i sina ursprungsländer.”

Mångfald gör rikare och invandring berikar. Precis som David Ekstrand påpekade här häromveckan, är det inte invandringen som kostar, utan misslyckanden inom integrations-, utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken, som leder till att personer med utländsk bakgrund inte kommer i arbete i tillräckligt hög utsträckning. Och hur man än ser på det, är arbete vägen in till mycket annat.

Den relevanta fråga som borde ha ställts i Agenda är därför istället, som Åsa Petersen skrev i en läsvärd krönika för Norrbottens-Kuriren i går: ”Hur mycket främlingsfientlighet tål Sverige?”

Diskriminering, utestängande mekanismer och segregerande system, sådant kostar, eftersom det håller människor utanför. Och det är inte alltid öppen främlingsfientlighet som är problemet, utan det kan också vara en mer subtil, aldrig direkt uttalad främlingsskepsis, inbyggd i systemen.

Hur erkänns utländska betyg av det svenska utbildningssystemet, hur ser arbetsgivare på främmande modersmålskunskaper, hur skiljs invandrare ut i vardagens sociala samvaro, hur känns det för utlandsfödda när propagandan för svensk mat mest tar sig formen av nationalistisk fördomsfullhet mot utländska producenter och matkulturer? Utestängande nationalism kan ta sig många former, och återfinnas även i förment progressiva läger.

För norra Sverige, med speciella problem kopplade till befolkningsminskning och demografiska förskjutningar, är invandring en av flera förutsättningar för överlevnad. Åsa Petersen formulerar det på pricken i sin NK-krönika:
”Vårt land i allmänhet – och det åldrande Norrbotten i synnerhet – har inte en suck om inte människor från hela världen vill komma hit för att leva här.”

Detsamma gäller för Västerbotten, för hela Norrland, för hela Sverige, på många sätt för hela Europa. Invandring, och utvandring (ofta bortglömt), gör därtill norra Sverige inte bara rikare, utan också mer spännande, friare, roligare att bo i. Att människor söker sig hit från olika delar av landet och världen, för att satsa och ge järnet här i sina liv, gör det mer attraktivt även för andra att stanna kvar, återvända eller flytta hit för första gången.

Det betyder inte att det alltid är lätt att hantera i alla avseenden, långt därifrån. Vi gör inte invandringen någon tjänst om vi blundar för det som går snett. Som alla som bott i förorter med en hög andel utlandsfödda vet, är det ofta invandrare själva som är mest angelägna om att samhället ska uppmärksamma problemen som brister i integrationspolitiken för med sig, när deras bostadsområden, deras skolor, deras torg, deras småföretag, deras kvarter lämnas åt sitt öde, eftersom det omgivande samhället inte vet hur det ska närma sig missförhållanden eller konflikter där. Och när problemen blir så stora att de skapar rubriker i media, växer fördomarna hos dem som först då tittar dit och drar alla över en kam, utan att ha en susning om bakgrunden och helheten.

Vad det betyder, däremot, är att mångfalden, öppenheten och möjligheterna till migration är värda att stå upp och kämpa för, och att problemen som uppstår måste tas på allvar och lösas just därför att mångfald, rörlighet, invandring och utvandring är livsviktigt för samhällets utveckling.

Kan vi enas om det – inom ramen för ett samhälle där samma regelverk ska gälla för alla lika, utgående från den enskilda individen, inte grupper eller andra tillhörigheter – blir debatten om problemen som måste lösas för att invandringen ska kunna komma Sverige ännu bättre till del, betydligt mer konstruktiv. Och då slipper vi kanske frågeställningar som sprider myter om invandring som något betungande för Sverige.

Men den där andra insikten är också viktig, och tröstande: utvandring berikar. Som studier visat påverkade den stora emigrationen till USA på 1800-talet Sverige positivt, genom de idéer och initiativ som kom tillbaka från utvandrarna till hemtrakterna i Sverige. Så är det fortfarande. Att västerbottningar ger sig ut i världen – som studenter, idrottsstjärnor, forskare, äventyrare – kommer att ge mycket tillbaka hit.

Därför är det viktigt, när vi diskuterar norra Sveriges befolkningsutveckling, att inte fastna i föreställningen att det handlar om att hindra människor från att flytta.

Det är ett av de högsta betyg en bygd kan få, att den fostrat människor med nyfikenhet på omvärlden och modet att ge sig ut. Och det visar dessutom att de som valt att stanna kvar på orten – i dag föremål för djupa fördomar i storstadsmedia – också gjort egna, aktiva och självständiga val. Fördomar bryts ned i båda ändar.

Svenskarna i Chile, i Indien, i Sydafrika, i Kina, i Italien, bidrar därför till utvecklingen av Sverige. Och de framgångsrika västerbottningarna ute i världen, visar för andra att Västerbottens småbygder kan förbereda ungdomar för livet på ett utmärkt sätt. Det gör det mer lockande att söka sig hit.

Det är bra att människor kan bryta upp och röra på sig om de vill. Låt flyttlassen rulla – både hit och bort. Det är inget att vara rädd för.

Lägga ned byskolor? De är ju det bästa vi har.

Av , , 1 kommentar 4

Den gamla skolan i Hornmyr, lärarinnan Ingeborg Holms berättelse om skolan på 1930-talet och varför det är fel att lägga ned byskolor, är ämnet för del 15 i min krönikeserie "50 skäl att fascineras av Västerbotten.

I papperstidningen som vanligt med snillrik teckning av Niklas Eriksson på temat.

Tidigare delar i krönikeserien kan läsas här:

"50 skäl att fascineras av Västerbotten"

——————————————-

Skolan i Hornmyr, före motorplogningens tid

Hur levde man under 1930-talet i Lyckselebyn Hornmyr? I skriften ”Hornmyr – vår hemby” från 1993 finns några sidor där Ingeborg Holms berättar om sin tid som lärarinna i byns folkskola mellan 1930-1934.

I nästan varje hem”, mindes hon, ”hade man jordbruk, kreatur i ladugårdar, egen mjölk, smör, ägg, kött, fisk från närliggande vattendrag. Man var van vid fotogenlampan inne och ladugårdslyktan när djuren skulle tillses. Det var ett lugnt och stilla liv i byn. Posten kom två gånger i veckan, måndag och torsdag, tre dagstidningar var gång.
Man hälsade på varandra i hemmen, bjöd vänner och bekanta hem till sig, men man kunde också hälsa på varandra utan att vara bjuden. Det var inte vanligt att knacka på dörren bybor emellan, så oftast gick man in utan knackning, med vissa undantag. Jag minns, att jag sa till barnen, att man borde knacka på hos främmande. Då sa lill-Erik (Anselms fosterson): – Ja, men om jag knackar på, blir jag skratte åt!”

Ur Ingeborgs minne, liksom ur många andras återblickar, träder en landsbygdsvardag fram, som äldre fortfarande har egna barndomsminnen av. Och anekdoter fångar en byastämning, en byahållning, som många av oss yngre uppvuxna på landet kan känna igen, även om vi föddes in i ett modernare, rikare samhälle, där avstånden redan börjat övervinnas.

Vad saknades i början av 1930-talet i Hornmyr? Ingeborg igen: ”Vattenledning, elektrisk ström, privatbilar, centralvärme. Själv hämtade jag vatten i grannens brunn. Men det uppvägdes av sammanhållning, gemenskap, arbetssamhet, förtröstan. För många var också en personlig tro på Gud en bärande kraft i livet, som gav glädje och mening i tillvaron.”

Ingeborg, då 23 år, efterträdde på hösten 1930 Emilia Lindberg som lärarinna i Hornmyr. Emilia Lindberg hade då tjänstgjort ända sedan hösten 1897. Före det var Josefina Pettersson lärarinna i byn under sex års tid. Och Ingeborg skulle 1934 i sin tur efterträdas av Sally Johansson, som stannade ända till 1958, det år då skolan lades ned. Under en epok på 67 år hade skolan alltså bara fyra olika lärare.

Ingeborg Holm hade gått småskollärarutbildningen i Lycksele 1925-1928, och berättar att det var spännande att börja som lärarinna i Hornmyr. Folkskolan var välskött och disciplinen god, säger hon i återblicken. Elevantalet uppgick till 15-16, fördelat från första till sjätte klass. Nästan varje by, konstaterar Ingeborg, hade egen skola: ”detta var ju före motorplogningens och skolskjutsarnas tid”.

”S.k. mindre folkskola fanns på den tiden i ett stort antal byar inom Lycksele socken. Det innebar att den som innehade tjänsten hade småskollärarutbildning men ändå i uppgift att undervisa – förutom småskolans elever – ända upp till klass 6. (…) I de större byarna, t.ex. Knaften, Rusksele, Bratten, Björksele, inrättades s.k. B2 skolor under 1920-talet, där småskollärarna hade klasserna 1-2 och folkskollärarna klasserna 3-6, men i de mindre byarna fortsatte de ”mindre folkskolorna”. Elevantalet var i många av dessa byar endast ca 15 elever. Nybörjare intogs vartannat år, så att det ena året gick klasserna 1, 3, 5, och nästa år klasserna 2, 4, 6”.

I skolbyggnaden i Hornmyr fanns det en kamin i korridoren och en i skolsalen med vedbänk intill, en hög kateder”, en orgel, skolbänkar och längst bak ett antal långbänkar för de tillfällen när skolsalen användes till gudstjänster eller byastämmor. Lärarbostaden intill bestod av kök med järnspis, rum med kakelugn och en liten alkov.

Eftersom förstaklassarna hade kortare skoldag än de äldre barnen, fick ämnen som geografi, historia och naturkunnighet komma ”sista timmen på dagen, när de små gått hem”.
I undervisningen blandades tysta övningar med hög undervisning. ”T.ex. när nybörjarna skulle ljuda när de lärde sig läsa, satt 3:orna och 5:orna och räknade, tecknade, skrev uppsatser eller välskrivning.” Långsamt blev det inte, säger Ingeborg, ”timmarna gick fort och barnen tyckte i allmänhet det var ”roligt” att gå i skolan.”

Lägga ner byskolor i dag, utarma byskolor, centralisera till största tätorten? Det är aldrig tillrådligt. Byskolorna är ju det bästa vi har, på glesbygden och på den stadsnära landsbygden.

Man ska aldrig romantisera något överdrivet, för det finns alltid dem som kan vittna om baksidorna. Och landsbygden har haft många sådana, hade det ännu mer förr när instängdheten för dem som inte trivdes, inte fick utrymme och frihet, var större, eftersom det fanns så få vägar ut. Teknik, kommunikationer och välstånd har frigjort även byarnas barn och gjort livet på landet mer attraktivt och öppet.

Men landsbygden är det bästa Västerbotten har. Byarna är det bästa landsbygden har. Byskolorna är det bästa byarna har.

Det är inte roligt för en by, när skolan läggs ned. Ibland är det som om det inte funnes någon återvändo efter det. Lite av en bys själ och tro på sig själv dör, när barnen börjar fraktas bort på mornarna. Framtiden definieras som någon annanstans. Och även om många gamla skolor blir fritidslokaler där byns lokalsamhälle hålls vid liv, och byar hämtar ny kraft, blir det aldrig detsamma igen.

En by som en gång hade en skola, men fick se den nedlagd, har ett sår som aldrig läker. Byskolorna. värna dem, in i det sista, om landsbygdens byar – det livet, de erfarenheterna, de perspektiven – ska ha någon chans.

Byarnas gamla skolsalar runt om i Västerbotten: så mycket skapande kraft och nyfikenhet på världen föddes där.

Snuset och måndag hela veckan i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 10

Det är måndag hela veckan i Umeå. Väckarklockan ringer, och snusförbudet står på dagordningen, precis som i går och precis som alla dagar dessförinnan och det verkar inte finnas någon väg ut.

Nu är det, enligt senaste förslaget, personal på skolorna som ska förbjudas att snusa, med det angivna skälet att barnen måste skyddas.

Det finns många skäl för varför även detta förslag bör avfärdas. Låt mig nämna tre.

(1) Det är ett överdrivet daddande, petande och snokande i människors personliga sfärer som helt enkelt inte vägs upp av eventuellt goda avsikter i övrigt.
Man kan anföra många argument för varför människor borde sluta snusa, men det är inte ett beslut som kommunen i någon egenskap, inte heller som arbetsgivare på arbetstid, bör fatta åt den enskilda medborgaren.

Man får så lov att acceptera att allt inte är perfekt här i världen, inte heller människor, som gör så gott de kan, och ibland behöver en del egenheter och irrationella vanor, som inte skadar andra, för att orka med, hålla ut och göra det så bra som det går.

(2) Det är att underskatta barns och ungdomars förmåga att skilja viktigt från oviktigt i vuxnas beteenden, uppträdanden och personligheter. Som om snuset skulle vara relevant för någonting när det gäller förtroende, trovärdighet, medmänsklighet och kompetens.

Den underbara vuxenförebilden man litar på och lär sig av, som råkar snusa – är han eller hon ett problem eller en tillgång? Det kan inte rimligen vara Umeå kommuns åsikt att snuset är en viktig fråga i sammanhanget. Vilken attityd till människor lär den renlevnadshetsen ut?

(3) Det är att fortsatt nedvärdera lärarkårens ställning och betydelse, genom att göra den till dockskåpsföremål och svepskäl för kommunal aktivism och kontrollbehov.
Så många aspekter på skolors arbetsmiljö, influenser och problemhantering – goda och dåliga exempel – finns att diskutera. Snusande personal kvalar inte ens in på topp 1000 av saker kommunen bör lägga energi på.

Varför kan inte Umeå kommun bara släppa snusfrågan en gång för alla, slappna av och ha en gnutta tillit till medborgarnas egna omdömen, prioriteringar och livsval i den fria, personliga vardagssfär som inte alltid strikt följer alla officiella rekommendationer om det rätta och senaste rön, men som fungerar gott nog ändå.

Storartat fredsprojekt – farsartad fredspristagare

Av , , 1 kommentar 4

Att fredspriset 2012 tilldelats EU är ämnet för den här lördagskrönikan, som dock börjar från början, med en annan pristagare.

——————————————–

Storartat fredsprojekt – farsartad fredspristagare

”Ingen förnuftig människa skulle det falla in att vilja tvätta bort bläckfläckar med bläck eller oljefläckar med olja. Bara blod ska ständigt tvättas bort med blod.”
Bertha von Suttner i ”Ned med vapnen”, 1889

Gång på gång försökte hon övertyga sin vän Alfred Nobel om att krig aldrig kan undvikas genom avskräckning med helvetiska vapen som dynamiten. Bestående fred, det var den österrikiska fredsförkämpen Bertha von Suttners djupa övertygelse, måste förverkligas genom internationella uppgörelser, förebyggande av krigets orsaker, avskaffade fiendebilder och så bred internationell förståelse och sammanflätning som möjligt.

Von Suttner, född i prag 1843, blev världsberömd genom sin bok ”Ner med vapnen!”1889. Hennes världsbild var formad av den tidens erfarenheter – av ett Europa som en sargad kontinent, där generation efter generation traumatiserats av krigsminnen och krigsövergrepp.

Hon var under decennier en outtröttlig kritiker av militarism, antisemitism, intolerans och hat mellan människor och länder. Genom sin personlighet och sin talang för lobbyarbete bidrog hon till att Nobel började intressera sig för och solidarisera sig med den tidens fredsrörelse.

Under bland annat hennes inflytande skrev han in fredspriset i sitt testamente. 1905 blev hon, efter en ihärdig kampanj i egen sak ska tilläggas, den första kvinna som tilldelades det, en av de värdigaste mottagarna i prisets historia.

Bertha Von Suttner dog i Wien 1914, just när Europa var på väg in i det första världskrig – det militarismens vansinne – som hon ägnat sitt liv åt att bekämpa och varna för. Alla fredsrörelsens förhoppningar och bemödanden var på väg att försvinna i en meningslös ödeläggelse och människoslakt.

Von Suttner såg varåt det barkade, förstås, men var aktiv och obruten långt in i den cancersjukdom som tog hennes liv. ”Ned med vapnen, säg det till alla!”, var några av hennes sista, flämtande ord på dödsbädden. För mig är hon en av de stora, liberala hjältarna.

Bertha von Suttners livsverk talar till oss från andra sidan av två världskrig – nazisterna brände ”Ned med vapnen” på bokbål – från andra sidan Förintelsens, folkmordens och de totalitära lärornas epok.

Hade hon fått uppleva det fredsverk som inleddes i ruinlandskapens Västeuropa efter andra världskriget, och murens fall 1989 när befolkningar i östra Europa började befria sig från det kommunistiska förtrycket, hade hon sannolikt känt att en stor del av det hon kämpat för förverkligats där. Ett europeiskt samarbete där freden mellan tidigare ständigt krigande länder bevarats i över ett halvt sekel, en gemenskap som löser även djupa kriser genom förhandlingar, debatt och samarbete, utan att någon ens spekulerar om krig.

För dem som i bottenlös okunnighet om historien inte är beredda att med ett ord erkänna EU:s betydelse för en ojämförligt lång epok av fred mellan medlemsländerna, skulle von Suttner inte ha några snälla ord. Men hon hade, tror jag, både varit en glödande anhängare av att EU finns, och en glödande kritiker av det EU och dess medlemmar gör fel.

Få övertygelser är så starka hos mig, som att det europeiska samarbetet har haft en omistlig betydelse för fred och förståelse i Europa. Att det slentrianmässiga EU-moståndet varit så starkt i den här delen av landet är ett av de mest osympatiska politiska inslagen i norra Sverige.

Men det betyder inte att EU:s många andra brister och fel, bortom fredstanken, kan ursäktas eller förminskas i betydelse genom hänvisningar till historien. Så skör, idyllisk och oskyldig är inte unionen.

Det finns för många tendenser inom dagens EU som står i strid med de bästa grundtankarna bakom gemenskapen. Man kan nämna den hjärtlösa, hårda flyktingpolitiken, unionens cyniska globala relationer, murarna mot omvärlden, vapenexporten till militaristiska regimer, den ibland genomkassa miljöpolitiken, övervakningshysterin, myglet med ekonomiska regelverk där den starkes rätt kombinerats med den fifflandes rätt tills situationen blivit som den blivit – och enskilda medlemsländers flört med nyauktoritära läror och intolerans mot minoriteter, där kritiken från EU kommer sent och tandlöst.

Jag har lågt förtroende för norska nobelkommitténs omdöme i valet av fredspristagare. Sett till den globala uppmärksamhet priset får har motiveringarna bakom det senaste decenniets utnämningar varit alldeles för svajiga. Det kan gå lite hur som helst, tajmingen kan vara allt mellan exakt och katastrofal och man vågar knappt titta.

I går kom beskedet att fredpriset för 2012 går till Europeiska Unionen. Så EU-vän jag är, känns det fel och omotiverat. Om fredspriset alltid hade varit en underförstådd utmärkelse till hela livsverk och insatser under många decennier, så hade det möjligen gått att förstå, trots att priset för EU som fredsprojekt även då skulle ha kommit väldigt sent.

Men fredspriset har på senare år mycket sällan haft dimensionen att belöna någon eller några i slutet av deras banor och långt i efterhand. Fredspriset har istället ofta varit dagsaktuella utnämningar, kopplade till en konkret situation, eller avsedda som ställningstaganden i pågående debatter från nobelkommitténs sida.
Och sett så är fredspriset till EU just i år inte lätt att begripa.

Det finns så många förföljda, småskaliga insatser för fred och mänskliga rättigheter i världen, mot våld och fundamentalism, som behöver och förtjänar priset mer.

Man kan ifrågasätta om priset överhuvudtaget bör gå till stora över- eller mellanstatliga organisationer, där det inte ens med hjälp av experter går att få svar på vem som ska ta emot priset eller vem som ska ta emot prispengarna. EU, skuldkrisen till trots, är ingen maktlös förening i underläge som behöver en gest av solidaritet från Oslo. EU är en maktkoloss som behöver konstruktiv kritik och en ordentlig åthutning. EU mår inte bättre av varken priset eller pengarna.

Den sistnämnda aspekten ska inte glömmas – nobelkommittén slänger nu in prispengarna i en gigantisk, godtycklig och snårig byråkrati – och ingen kan med säkerhet ännu säga vem som ska bestämma hur de ska användas – istället för att låta dem gå direkt till några som faktiskt behöver dem.

En av de saker som Bertha von Suttner försökte förklara för Nobel när denne börjat fundera över hur han skulle använda sitt namn och sin förmögenhet, skriver Brigitte Hamann i sin biografi över von Suttner, var att fredsarbetare inte behövde ära i första hand, utan konkreta medel att fortsätta arbetet med. Nu får de som hade kunnat räddas och stärkas av priset vänta ett år.

EU är ett storartat fredsprojekt, men lika fullt en lätt farsartad fredspristagare 2012, utnämnd av en nobelkommitté som på senare år för sällan gett intryck av att vara uppgiften mogen.

Från kloka gummor och gubbar till surret i luften på liv och död

Av , , Bli först att kommentera 5

Surret i luften från de både livsviktiga och ibland otillräckliga ambulanshelikoptrarna i länet, och vårddramat som de är en del av, är ämnet för del 14 i min serie om 50 skäl att fascineras av Västerbotten.

I morgondagens papperstidning som vanligt med snillrik teckning av Niklas Eriksson på temat.

Tidigare krönikor i serien kan ni läsa här:

"50 skäl att fascineras av Västerbotten"

————————————————————————-

Från kloka gummor och gubbar till surret i luften på liv och död

”Det saknades läkare men sedan mitten av 1500-talet finns rapporter om bardskärer i Västerbotten som var både barberare och fältskärer och som oftast var anställda av krigsmakten. Fältskärerna bildade ett eget skrå med graderna lärling, gesäll och mästare för vilket formella prov avlades. Fältskärerna sysslade bl.a. med sårbehandling, åderlåtning och ”mindre” kirurgiska ingrepp. Sockenprästerna och klockarna kunde ibland kontaktas även vid sjukvårdsbehov. Vanligare var nog att man anlitade ”kloka gubbar” eller ”kloka gummor” eller helt avstod.”

(Ur ”Medicinhistorisk Atlas. Umeå med omnejd”, av Hans K:son Blomquist, utgiven av Västerbottens Medicinhistoriska Förening)

*****

”Jag är stolt över att få inviga något nytt”, sa dåvarande sjukvårdsdirektören Sonja Thorburn i april 1997, när den nya akutmottagningen i Lycksele invigdes. ”Det här ska bli en symbol för framtidstro och optimism, som motvikt till allt prat om elände. Vår nya akutmottagning, tillsammans med helikopterplattan, skapar förutsättningar för att ta väl hand om inlandsborna om de blir akut sjuka.”

 Enligt referat i VK från 7 april fördröjdes ceremonin av ett akutfall som en ambulansgrupp förberedde för omedelbar transport till Umeå. Kanske kan akutvårdens vardag av prioriteringar och blixtsnabba beslut inte illustreras bättre.

En månad tidigare hade dåvarande socialminsterns Margot Wallström invigt den nya akuten på universitetssjukhuset i Umeå. Symboliskt klippte hon ett blågult band ute på den då helt nya helikopterplattan.

”I tider av nedskärning och när många pratat om att allt blir sämre”, sa Wallström, ”är det roligt att få inviga något nytt. Det är alltid bra att samordna resurser. En bra ambulanshelikopter är en viktig del i sjukvården, särskilt i Norrland. Allt för mycket handlar annars om nedläggningar och indragningar i sjukvården i dag, och de investeringar och satsningar som görs kommer i skymundan.”

*****

”Landstinget har därför låtit på en högt belägen, synnerligen vacker tomt ett stycke utanför staden uppföra ett helt och hållet nytt lasarett, hvilket kommer att inom allra närmaste framtid öppnas för sjukvården. Den utomordentligt vackra och väl inredda nya sjukvårdsanstalten vittnar på ett fördelaktigt sätt om det nit och den omtanke, landsting och direktion i denna angelägenhet ådagalagt, och kommer helt visst denna anstalt att intaga ett högst framstående rum bland landets sjukvårdsinrättningar.”

(Medicinalrådet R A Wawrinsky i rapport till medicinalstyrelsen 1907 inför invigningen av det nya lasarettet på Ålidbacken i Umeå, citatet hämtat ur Sjukhusdirektören Lars G Johanssons rapport till direktionen för Umeå sjukvårdsdistrikt – ”En översiktlig redogörelse för sjukvårdsplaneringen i Västerbottens län och lasarettets utveckling 1785-1970”, färdigställd 1971)

*****

Det råder ingen tvekan om att det var helikoptertrafiken som eggade sinnena mest, när Sonja Thorburn och Margot Wallström invigningstalade, trots att det handlade om hela akutmottagningar som presenterades i nya skick.

Surret i luften från ambulanshelikoptern av modell Eurocopter AS 365 Dauphin, surret som alltid får någon barnfamilj eller flygentusiast, att stanna till, titta upp, peka och fascineras – kanske även känna att så länge helikoptern flyger, är allt i sin ordning – är ett dagligt inslag i Lycksele och Umeå, och på andra håll i Norrland. Men det är också mycket komplex sjukvårdspolitik, med nationell och internationell relevans.

Varken problem eller möjligheter här är unika globalt sett. Och därför är det inte bara lokala och regionala aktörer som följer den luftburna ambulanssjukvården här med intresse.

I den statliga utredningen ”Helikoptern i samhällets tjänst” från 2008, konstateras att det funnits ambulanshelikoptrar i Västerbotten sedan 1960-talet, och att verksamheten flyttades från Storuman till Lycksele under 90-talet. ”Helikoptern är baserad vid Lycksele flygplats, där piloterna finns i 15 minuters beredskap dygnet runt. Den medicinska personalen finns under dagtid på sjukhuset i Lycksele.” Kostnaderna för den medicinska personalen ”hålls relativt låga eftersom de används i den dagliga verksamheten på sjukhuset”.

Ambulanshelikoptrarnas uppdrag är indelade i primäruppdrag, som sker direkt till sjuk eller skadad patient och sekundäruppdrag, som handlar om att transportera patienter eller organ mellan sjukhus. Över 500 uppdrag per år brukar det bli.

Luftburen ambulanssjukvård, konstaterar utredningen, ”innefattar ambulanstransporter som sker med helikopter och flygplan. Man kan också använda begreppet luftburna sjuktransporter. Helikopterutredningen har dock valt att använda begreppet luftburen ambulanssjukvård, för att betona att det handlar om sjukvård som bedrivs i luften.”

Det är status att arbeta inom den luftburna ambulanssjukvården. Men spänningar uppstår alltid inom organisationen, där resurserna är knappa, när uppdrag av en del kanske i efterhand uppfattas som onödiga för i så fall dyra helikopterinsatser, men där ansvariga måste fatta snabba beslut. Bakom kulisserna på stora organisationer finns ständigt sådana slitningar.

Häromåret blev personalen på ambulanshelikoptrarna i Norrland något av tv-kändisar genom dokumentären ”Luftens hjältar” i TV4. Lite Hollywood-äventyr, mycket folkbildning och framför allt en gravallvarlig bakgrund av sjukvårdspolitik som susade fram över snöskogarna.

Ambulanshelikoptern är en oundgänglig del av länets akutsjukvård. När frågan om bullernivån för nybyggda lägenheter i Umeå kom upp häromåret, och ambulanshelikopterns rutt ifrågasattes, togs den i intensivt försvar av många. Den rör ni inte, var budskapet.

Men under det senaste årets debatt om besparingarna på akutplatser och ambulanser i inlandet har det också påpekats många gånger att helikoptern tvingas ställa in en hel del uppdrag varje åt på grund av dåliga väderförhållanden. Helikoptern är livsnödvändig för inlandsvården, men får inte göras till en dålig ursäkt för neddragningar på marken. Så har det låtit när ambulanshelikoptern fått en intressant mellanställning i debatten mellan inland och kustland.

Sjukvården i Västerbotten är ett ständigt pågående drama. Studera både Doroteaupproret och de glesbygdsmedicinska satsningar som sker i länet, och man får hela skalan av problem och möjligheter. Både de berättigade protesterna i inlandet och de innovativa satsningarna på glesbygdsmedicin, har något viktigt på hjärtat.

Den tekniska utvecklingen måste utnyttjas på alla sätt. Det finns inte en minut att förlora i det arbetet – med vidöppna ögon, en rejäl dos krisinsikt men också en medvetenhet om att nyskapande glesbygdslösningar på den svenska landsbygden i dag kan bli internationella exportsuccéer i morgon.

Men, och det är lika viktigt och den andra sidan av myntet, man kan aldrig ersättas av en grundläggande mänsklig närvaro och permanent service på plats, oavsett innovationer i övrigt. Människor, de som ska vilja leva sina liv på en ort – stanna kvar, flytta dit eller flytta tillbaka – är inte dumma. De ser en frånvaro av grundläggande lokal trygghet och service, när den gapar ekande tom på orten.

Lika lite som man enbart kan flyga in tillfällig arbetskraft till stora utvinningsprojekt och tro att kulturbygder ska överleva, kan man enbart förlita sig på luftburen ambulansvård som trygghet för inlandskommuner om lokala resurser på marken försvunnit.

Det är i grunden det Doroteaupproret handlar om: inte ett motstånd mot nya lösningar, utan insikten att sjunker den lokalt förankrade servicen under en viss nivå, blir allt annat utvecklings- eller räddningsarbete omöjligt.

Landstingsledningen har inga illvilliga avsikter överhuvudtaget, och dess situation är inte att avundas – det har varit för många överord i debatten, som inte för något framåt – men när Doroteaupprorets företrädare dramatiskt säger sig kämpa för sina bygders framtid, så ser de glasklart och har rätt.

Och i alla och allas scenarier spelar ambulanshelikoptern, livsnödvändig, hjältemodig och otillräcklig på en och samma gång, en viktig roll.

Västerbottens sjukvård är djupaste glesbygdsproblematik, modernaste forskning och världsledande teknik – på samma gång, på samma platser, i en salig röra.
Surret i luften är en inspiration för flygfascinerade barn i alla åldrar, ett uppskattat inslag i orternas vardag och ett pågående vårddrama, ibland på liv och död.

Staketkuskens blixtanalys av partiledardebatten i SVT

Av , , 1 kommentar 4

Sensationen var ett faktum direkt: samtliga partiledare hade kläder på sig, vilket omedelbart försatte landets samlade retorikexpertis i hyperaktivitet och överstimulans.

Och sen berättade de ena debattörerna om sju svåra år, och de andra om sju goda år. Eller tvärtom, de goda åren som ska komma, eller som kunde ha varit. Eller de dåliga som hade kommit eller hotar komma. Snart var de ena väldigt upprörda över de andra, som var lika upprörda över de ena.

– jobben, jobben, jobben, ansvar, ansvar, ansvar, hunden jamar, katten skäller och alla värper karameller –

Och en syntes för mycket för sitt eget bästa. En syntes för lite för sitt eget bästa. En syntes för lite för andras bästa. En syntes inte alls. Och plötsligt syntes alla i munnen på varandra.

– jobben, jobben, jobben, krakel spektakel och kusin vitamin –

Och det går bra för Sverige och det går dåligt för Sverige. Sverige kan bättre och Sverige kan bäst. De ena har misslyckats där de andra tycker att de borde ha gjort annorlunda och alla har lyckats med det de själva anser sig ha lyckats med.

– jobben, jobben, jobben, satsa, satsa, satsa, klimatet, klimatet, klimatet och blommig falukorv till lunch (sojakorv, med kranvatten till) –

Och de ena hade tänkt ut speciella strategier för debatten och det hade de andra också. Sedan hettade det till i studion och sedan svalnade det igen.

– jobben, jobben, jobben, tillväxten, tillväxten, tillväxten, och en krokodil körde runt i bil (etanolbil, fast inte sån som skapar svält, kanske hellre en elbil, fast inte en sån som skapar klimatkris eller – vänta, en krokodil körde runt på en cykel och spela trumpet, fast med båda tassarna på styret, och på låg volym, för att kunna höra trafiken) –

Och på twitter var de ena euforiska över de sina, som sa så kloka och viktiga saker. Och de andra var imponerade av de sina, som lyfte så viktiga perspektiv och var så genuina. Alla twejade på sig själva och twuade år de andra. Den street cred som fåret Schaun gett till världens alla missförstådda fårskockar lyckades hejarklackstwittrare rasera på ett par timmar.

– vården, vården, vården, skolan, skolan, skolan, landsbygden, landsbygden, landsbygden och fån’t ja en köttkörv (alla dar i veckan) så huppä ja i älva, och en hel hög med partiledare gick in i en affär och frågade om man möjligen kunde köpa näsdukar där, men nej tyvärr, det var en håll för näsan-affär, en håll för näsan-affär (utan vinstintressen eller med vinstintressen, privat eller statligt) –

De mindre av bockarna Bruse stod vid bron som leder till väljarna och försökte övertyga trollet att knapra på den stora bocken, en fet och tjock en, i stället, och Guldlock satte sig vid den största björnens grötfat, men då sprack Ludenben mitt itu och gubben Petters fyra getter hoppade ut i det fria och sågs aldrig mera åter, sen fick trollmor nog av alltihop, släppte ner de små trollen, skrek och härja, och lät dem spela playstation hela natten tills svansarna knöt sig själva.

Och om partiledardebatten, skrev ledarskribentvoffsingen i gryningen, med den stora hundens attityd, att det varit en intressant och klargörande debatt som på det stora hela varit tråkig och inte sagt så mycket, och som i morgon kommer att vara glömd igen, när råttan käkat upp repet och någon annan fått mandeln.