Andakten och tekniken – från Burträsk till New York

Från en teknikintresserad pojkes drömmar i Burträsk till högteknologiska bygguppdrag i New York. Alvar Lindmark, grundaren av Alimak i Skellefteå, är utgångspunkten för den krönikan, del 17 i min serie om skäl att fascineras av Västerbotten. Hans livsöde, och det företag han grundade, och som levde vidare efter honom.

De tidigare krönikorna i serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————-

Andakten och tekniken – från Burträsk till New York

”Bakom varje innovation och varje företag finns det en människa som känt, lyssnat, tänkt och slutligen handlat. I Alimaks fall hette den människan Alvar Lindmark. Genom att våga gå sin egen väg när det gällde mekaniseringen av byggandet skapade han ett företag som blev världsledande på kuggstångsdrivna hissar. Alvar Lindmark var fascinerad av den bibliska berättelsen om Jakobs stege, som sträckte sig ändå upp till himmelriket. Med denna starka förebild sökte han efter den lösning som låg närmast visionen. Genom att låta korgen klättra på en kuggstångsförsedd mast skapade hade en enkel, flexibel och kostnadseffektiv hiss.”
Lars Westerlund om Alvar Lindmark, i boken ”Alimak. De första 50 åren.”

Alvar Lindmark – vars levnadshistoria är känd för många västerbottningar, men som ändå tål att återberättas – föddes 1917 i Forslunda utanför Burträsk, i ett enkelt jordbrukarhem präglat av sträng religiositet.

När han var 12 år gammal drabbades Alvar av blodförgiftning. I sina böner lovade han Gud att om han fick bli frisk så skulle han ägna sig åt missionsarbete. Frisk blev han, men missionen han skulle komma att ägna sitt liv åt, blev av ett annat slag – teknikens underbara värld, för vilken han tidigt visade intresse.

Efter att ha tjänat ihop pengar som bland annat dikesgrävare inledde han ingenjörsstudier med inriktning på elektronik vid Hässleholms Tekniska Skola.
”Alvar”, skriver Lars Westerlund, ”satsade hårt på studierna och eftersom han hade ont om pengar snålade han på maten. Kroppen for illa och efter tre månader på skolbänken drabbades han av TBC och lungsäcksinflammation.”

Han fick avbryta studierna och läggas in på sjukhus på hemorten, där tillfrisknandet tog lång tid. Men under konvalescensen började han en ingenjörskurs med byggnadsteknisk inriktning på distans hos Nordiska korrespondensinstitutet, NI, som så småningom ledde fram till en färdig examen.

Det har i Sverige funnits ett historiskt samband mellan väckelsetraditioner och småföretagsamhet, som ett slags parallell till väckelsebygdernas betydelse för litteraturen. Byarna ute i landet var ofta strängt religiösa miljöer som formade både författare och kulturpersonligheter som Sara Lidman och entreprenörer och ingenjörer som Alvar Lindmark. Folkrörelsesverige hängde ihop, med dörrar in till gemensamma sociala rum för alla kontraster och motsägelser, och var förbluffande flexibelt och demokratiserande.

En av dem som påpekat just frikyrklighetens, och invandringens, betydelse för svensk småföretagsamhet är författaren Anders Johnson. I en artikel för tidskriften Axess, där han nämner Jönköpings län, Hälsingland, Närke och Västerbotten som exempel på frikyrkliga miljöer som fostrat framstående entreprenörer, har han framfört en tes om vad det kan bero på:

”En förklaring till sambandet mellan frikyrka och företagsamhet är att väckelserörelsen har betonat vikten av flit, ansvarstagande, sparsamhet och hederlighet. Väckelserörelsen gav upphov till ett starkt föreningsliv, vilket i sin tur skapade sociala nätverk som underlättade samverkan mellan företagen och som minskade riskerna för att bli lurad i affärer. Därtill tenderar frikyrkoförsamlingarna (liksom exempelvis idrotten) att överskrida den sociala skiktningen, vilket minskar klassbundenheten. Motsättningen mellan arbete och kapital blir inte lika hård när fabrikören och arbetaren tillhör samma församling. Det blir då lättare för en anställd att bli företagare. Påfallande många företag i väckelsebygder har startats av arbetare i småindustrier som utvecklat en egen idé.”

Ibland i den svenska politiska debatten, när den blir som mest historielös med massiva ideologiska skygglappar, kan det framstå som om det svenska välståndet, grunden för välfärdssamhället, ramlade ned från himlen.

Vill man inte uppmärksamma betydelsen av enskilda individers insatser, och känner man motvilja att erkänna hur viktigt företagande och marknadsekonomi varit genom historien för att skapa utveckling, höjd livskvalitet och ett mer välmående samhälle, så blir det svårt att beskriva Sveriges väg på 150 år från ett svårt fattigt, auktoritärt land till en av världens rikaste och bäst fungerande demokratier.

För entreprenörerna, inte minst ingenjörerna, och de många banbrytande företagen som växte från små till stora, från lokala till internationella, är ett viktigt kapitel – vid sidan av demokratin, utbildningen och de sociala reformerna – i historien om det svenska välståndet och det som kallats den kapitalistiska välfärdsstaten.

Den entreprenör som Anders Johnson tog upp som allra första exempel i sin skrift ”De lyfte landet – en berättelse om svenska entreprenörer” från 2002, var just Arvid Lindmark.

Efter sin ingenjörsexamen for Alvar till Stockholm, i slutet av andra världskriget. Efter inledande svårigheter att hitta jobb fick han till slut plats på ett byggföretag, med uppgiften att bland annat sätta igång blandningen av murbruket på morgonen. Det slitsamma jobbet fick honom att börja fundera över hur murbruksblandningen skulle kunna rationaliseras. För en kredit på 500 kronor köpte han en begagnad elmotor och några gamla rördelar, och med det som grund uppfann han en maskinell murbruksupprörare, som patenterades och gjorde att omgivningen fick upp ögonen för honom. 1946 sålde han patentet, tog pengarna och åkte upp till Skellefteå.

Efter ytterligare ett par år av arbete med tekniska innovationer grundade han sitt aktiebolag: Ingenjörsfirman Alvar N. Lindmark Aktiebolag. Företagets lokal låg vid Vretgatan, och omfattande ca 50 kvadratmeter. Personalstyrkan, står det i Norra Västerbottens historik, utgjordes av tre personer. ”Den första produkten var en bockningsmaskin för armeringsjärn. Betongjärnsax och betongblandare tillverkades också.”

1954 fick företaget sitt i dag mer kända namn: Alimak. Och en bit in på 1960-talet kom det stora genombrottet när den första kuggstångsdrivna bygghissen lanserades. Det blev en exportsuccé. Resten är känd västerbottnisk företagshistoria, med uppgångar och krisrubriker som följt konjunkturerna genom åren. Men bara några år senare tog Alvars tid vid företaget slut, efter en utdragen konflikt med banken om krediter.

Den kanske allra mest kända Alimakhissen i världen är, i hård konkurrens ska sägas, den räddnings- och servicehiss som installerades inuti Frihetsgudinnan i New York i samband med en omfattande renovering av statyn inför hundraårsdagen 1986. Från en teknikintresserad pojkes drömmar i Burträsk till ett högteknologiskt uppdrag vid en av världens mest kända frihetssymboler – det är också en del av berättelsen om det svenska välståndet, folkrörelsesverige med roten i byn och växtlighet runt om i världen.

Sedan Alvar Lindmark lämnat Alimak, med viss bitterhet över hur han blivit behandlad av banken, flyttade han till Malmö och, skriver Westerlund, ”blev aldrig riktigt sitt gamla jag”. I Malmö investerade han i fastigheter och fortsatte att uppfinna. Han dog 1975. Med det företag han grundade levde vidare.

Min favoritbild på Alvar Lindmark i boken ”Alimak. De första 50 åren” visar honom sittandes vid en kyrkorgel. En av hans bröder var organist i hembyns bönhus. I samband med broderns värnplikt fick Alvar, då 17 år, hoppa in och spela. Han fastnade för orgelspelandet. Det blev, skriver Westerlund, sedemera ”hans dagliga andaktstund”.