Åsa Ögren? Hans Lindberg? Någon annan? Vem vill?

Av , , Bli först att kommentera 9

Spekulationerna i Umeå om vem som ska bli Lennart Holmlunds efterträdare efter valet 2014 är ämnet för några reflektioner i den här lördagskrönikan.

————————————————-

Åsa Ögren? Hans Lindberg? Någon annan? Vem vill?

Åsa Ögren? Hans Lindberg? Någon annan? Anders Ågren?

Har det någon betydelse vem som är kommunstyrelsens ordförande i Umeå?

När det lyser en sista lampa i stadshuset, i ett avgörande läge. När det slutgiltiga, eller inledande, ordet ska bli sagt i en oväntad situation.

När det konfereras i ett hörn, viskas i en korridor, och beslut fattas som senare bara ska bekräftas formellt.

Vid känsliga frågor när allt skickas uppåt, till högsta ort, för att ingen annan vill bli sittande med ansvaret om det går år fanders, likgiltigt hur mycket förtroende som delegerats nedåt tidigare.

När debattens vågor gör höga, och det gäller att undvika att kantra.

Får den enskilda makthavarens erfarenheter, åsikter, instinkter, temperament, omdöme, stödgrupper och drivkrafter några konsekvenser för vilken politik som förs och hur kommunens arbete fungerar? Spelar det någon roll vilka sociala och ekonomiska erfarenheter, vilka ideologiska, filosofiska och kulturella influenser, vilka triumfer och nederlag, det är som format och formar hans eller hennes världsbild?

Ja.

Eller är det likgiltigt vem som innehar posten? Skulle uppdraget kunna langas vidare som en stafettpinne varje månad, utan att det märktes några skillnader alls?

Är den politiska makten lyft över hjärta, mage och intellekt? Svävar den som en skön och ren förvaltningsande över allt mänskligt, knöligt, lynnigt, individuellt i maktutövandet? Bultar den sitt eget liv som en orubbligt genomträngande slagborr i marken, mäktigare än de enskilda beslutsfattare som formellt håller i den?

Eller är det ändå bara Bertil ”alla viktiga trådar bär till honom” Hammarstedt som har vetorätt om det mesta i slutändan?

Nej.

(Fast det där med Hammarstedt kan förstås inte helt uteslutas. Skämt åsido: kanske borde mer uppmärksamhet riktas även mot frågan vem som ska bli hans efterträdare i kommunen en dag, vem som matchas och anses mogen för den rollen, vilket säger något om kommunpolitikens många snår.)

Givetvis har en den enskilda politikerns personliga färdigheter och egenheter stor betydelse för hur ett uppdrag utförs. Människor skiljer sig åt, i sätt att reagera, se på problem, lära av situationer, interagera med andra, driva igenom beslut, förhandla, stå för en övertygelse, eller inte göra det.
Det behöver inte handla om bättre eller sämre, framgångsrik eller misslyckad.
Men det handlar alltid om skillnader.

Att Umeå haft Lennart Holmlund som kommunstyrelseordförande sedan 1995, har satt olika slags spår, positiva och negativa. Hade det istället varit Marie-Louise Rönnmark som tagit över efter Margot Wikström för 17 år sedan, hade Umeå inte blivit en alltigenom annan stad än den är i dag, men den hade inte heller varit sig alltigenom lik.

En Umeå kommun styrd under längre tid av Åsa Ögren skulle utvecklas på ett speciellt sätt. Samma kommun styrd under Hans Lindberg skulle utvecklas på ett annat sätt. Andreas Lundgren skulle inte som kommunalråd likna Marie-Louise Rönnmark.

Det är avvägningar som, faktiskt, angår fler än bara ett enskilt partis interna krets av aktiva medlemmar.

Skulle Anders Ågren (M) sitta som kommunstyrelseordförande under några mandatperioder, skulle Umeå ta ytterligare en annan väg, när både de personliga och de partipolitiska tyngdpunkterna skiftar.

Det är intressant hur Ågren sedan en tid tillbaka försöker förmedla bilden till väljarna att det rentav blir färre förändringar om han tar över kommunledningen än om en socialdemokrat, som inte är Holmlund, gör det. Ågren försöker profilera sig som Holmlunds naturliga arvtagare, fast med en mer disciplinerad blogg. Han vill inte vara förändringens kandidat, utan kontinuitetens.

Vad svarar Åsa Ögren eller Hans Lindberg, eller någon annan tänkbar socialdemokratisk efterträdare till Holmlund, på det – personligt, öppet och utan intetsägande partifloskler? Vill de ta över, och i så fall med vilka personliga drivkrafter och utgångspunkter, utöver vad deras parti ger i uppdrag? Det vet vi inte. Holmlund själv är en av få som brukar svara öppenhjärtigt.
Därbakom härskar det stora tasslandet.

Vilka är det som bestämmer i slutändan över efterträdarfrågan: Olika fackföreningsfalanger? Enskilda starka partifunktionärer? Pågår en maktkamp? Vems stöd måste en kandidat ha för att lyckas? Har universitetssossarna något inflytande kvar eller är de marginaliserade?

Vad befriande det vore om fler faktiskt började tala fritt ur hjärtat, om sina egna ambitioner, och bröt hela denna slutenhetens och gissningslekarnas dramaturgi. Visa umeborna det förtroendet. Gör en krisande partipolitik den tjänsten. Tvinga – om det kan sockra saken – oss i medierna att skriva om faktiska besked istället för tolkningar av dimman.

Att i vissa lägen eftersträva höga politiska poster är sannerligen inget att skämmas för, tvärtom, det visar på är en hedervärd bereskap att bära ansvar. Och att inte vilja ta på sig sådana uppdrag är inte heller något att skämmas för, få orkar med pressen och arbetsbördan som följer med dem.

Men att gärna vilja, eller absolut inte vilja, men hemlighålla det av något slags förvrängd och onödig hänsyn till det egna partiets maniska önskan att hålla allt internt tills uppgörelser bakom kulisserna redan avgjort saken, är det svårare att ha förståelse för.

I värsta fall kombinerar partier förlegade arbetsformer med en total brist på självförtroende när det gäller att stå för något själv, utan att först ha frågat trendgurus, väljare, vinden eller opinionsmätningar. Vågar inte partier ens som helhet stå för något, även till ett eventuellt pris av valförlust, blir ju förväntningarna på enskilda medlemmar att träda fram med egna ambitioner och tydliga åsikter i tidigt skede, ännu mindre. En ond cirkel av slutenhet och ideologilöshet uppstår. Politiken avintellektualiseras samtidigt som folkrörelsearvet missförstås och förskingras.

I folkrörelsernas barndom protokollerade man gärna. Allra helst diskussioner där olika åsikter brutits mot varandra. Folkrörelsepionjärernas farhåga var inte att för många skulle ställa sig upp och säga vad de vill, utan att ingen skulle våga.

De partier som vågat sig på öppna processer de senaste åren – centerpartiet, vänsterpartiet, kristdemokraterna och miljöpartiet – har värkt ut sina konflikter bättre än dem som värnat slutenheten. Men fortfarande har de flesta partier på olika nivåer en panisk skräck för att någon i förtid ska avslöja personliga ambitioner utan att en ledning eller valberedning gett sitt godkännande.

Det problemet är förstås långt större än socialdemokraterna i Umeå, och ansvaret för att vända den utvecklingen faller inte på representanterna här.

Men hur friskt vore det inte om exempelvis Åsa Ögren eller Hans Lindgren plötsligt gick ut och berättade hur de ser på att nämnas som tänkbara efterträdare till Lennart Holmlund; bjöd på egna reflektioner, bortom partiramsorna, kring det moderna politiska uppdraget, utmaningar och farhågor. Vilken respekt skulle inte det väcka. Och inget parti skulle bryta ihop av lite mer intellektuell och organisatorisk öppenhet.

Åsa Ögren? Hans Lindberg? Vem vill, vem vill inte, och varför? 

 

******

Så här skrev för övrigt VK:s ledarsida när det stod klart att Margot Wikström skulle avgå 1995, det fortfarande var oklart vem som skulle ta över efter henne och Marie-Louise Rönnmark var valberedningens kandidat:

”Beslutsamhet, kunnighet och målmedvetenhet ger en stadga i kommunpolitiken som uppskattas även av dem som är emot enskilda beslut. Men det räcker inte bara med ledning. Det måste finnas lyhördhet också. Inte minst i en kommun som Umeå där majoriteter skiftar och där socialdemokraterna knappast kan få egen majoritet. Denna lyhördhet har det på senare år varit sämre med än ledningsförmågan. Men det stora problemet för socialdemokraterna i Umeå i dag är att de inte vet vad de vill. Det har märkts tydligt under det år då partiet återigen har lett kommunen. Ett år har gått utan att den utlovade handlingskraften har synts till.

Det är som om alla har avvaktat Margot Wikströms egna framtidsplaner, inklusive hon själv. Nu måste det ske något. Umeå har väldiga förutsättningar. Staden är den stora tillväxtmotorn i länet och Norrland. Här finns en välutbildad befolkning, inte bara akademisk, det ungdomliga inslaget är stort, nya småföretag blommar upp, det kryllar av idéer och kraft. Detta måste en kommunledning ta ledningen för.

Den ska inte blanda sig i men inspirera, dra upp riktlinjer, samverka och samordna. Och sedan satsa på områden som ingår i det kommunala ansvaret. Ledningsförmåga, lyhördhet och framtidsvilja, det är vad Umeå behöver. Kan socialdemokraterna leverera detta?”
 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Landsbygdens resa från Staffan och Bengt till Gyllene Knorren

Av , , 1 kommentar 11

"Julstrul med Staffan och Bengt", julkalendern från 1984, är ämnet för den här krönikan, del 21 i min serie:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

Några reflektioner kring en jämförelse mellan den julkalendern och Hotell Gyllene Knorren från 2010 när det gäller bilden av landsbygden, och vad både likheter och skillnader säger om utvecklingen under de 26 åren.

Här i en nätversion. Missa inte Niklas Erikssons teckning på temat i papperstidningen.

—————————————————-

Landsbygdens resa från Julstrul med Staffan och Bengt till Gyllene Knorren

Tomas: Har ni nån utbildning?
Bengt: Jajamän, vi har gått kurs…
Staffan: …i Umeå
Tomas: I Umeå? Då är det bäst att jag håller ett öga på er.
(Scen ur ”Julstrul med Staffan och Bengt”, 1984)

Minns ni hur den började? En åksjuk Staffan och en oratorisk Bengt kommer, i en magnifik inledningsfärd med postbussen genom ett vintrigt Västerbotten, som avbytare till Fjällbyn i inlandet för att ta hand om den kombinerade posten och lanthandeln under några veckor. Den ordinarie innehavaren Oskar ska på semester till Kanarieöarna. Sällan har en julkalender placerats in direkt så maffigt och entydigt i ett konkret landskap och en konkret samhällssituation. Det är landsbygd, men inte vilken abstrakt landsbygd som helst, utan Västerbottens inland, så det skriker om det.

Det där med att placera sig utan blygsel i Västerbotten, med hejdlösa lokala referenser, var något som utmärkte Staffan och Bengt, inte minst i deras kanske mest omtyckta program, folkbildargärningen och långköraren ”Sant och sånt”. VK:s krönikör Mikael Wikner skrev en fin betraktelse om det för ett antal år sedan, och mindes:

”Sant och sånt var inget avkönat riksprogram. Det spelades in i Västerbotten och flirtarna med den norrländska publiken var många. Hur detta kunde gå för sig kan man undra? Men det gick för sig. Tydligen. När Bengt dribblade bort rikspubliken med dialektala skämt och Staffan svängde sig med ortsnamn och lokala företeelser pöste vi av stolthet. Västerbotten var att räkna med. Vi var i TV.

– He lukt´ opp efter stommen som vi säj här i Västerbotten, kunde Bengt oannonserat undslippa sig på bästa sändningstid.”

Om det finns någon student därute som jagar ett uppsatstema inför nästa termin har jag ett tips: studera och diskutera hur landsbygden skildrades i ”Julstrul med Staffan och Bengt” 1984 – manus av Benny Karlsson och Hans Fällman, musik av Johan Norberg, inspelad i bland annat Saxnäs och Dikanäs. Jämför sedan det med den bild av landsbygden som förmedlas direkt och indirekt 26 år senare i ”Hotell Gyllene Knorren” 2010.

Det är två besläktade julkalendrar.

Hotell Gyllene Knorren, inspelad i Stockholm, inleds i en stressig Stockholmsförort, men flyttar sig sedan till ”det bortersta hörnet av Östra glesbygden”, där familjen Rantanen, som söker ett lugnare liv på landet, tar över ett gammalt, olönsamt hotell.

Några iakttagelser låter sig snabbt göras. Båda handlar om att bedriva lokal affärs- och serviceverksamhet på en mindre ort. Men i båda ingår också näringsverksamheten som en del av ett större sammanhang, en hel livsstil. Ihärdig, kreativ problemlösar- och vi fixar det själv-attityd återfinns i båda.

Men i Julstrul är landsbygden ett långt mer levande, välbefolkat, frodigt samhälle i egen rätt. Lanthandeln är överfull av varor, volymen är uppskruvad, tempot högt, karaktärerna många och skiftande. Det är livet i byn som är normen allt utspelar sig mot, men livet i byn är mångfaldigt och det är varken sentimentaliserat eller förbittrat (råskällande Schiller är inte bitter, bara konstant kolerisk).

”Klara: Så ni är liksom ute och fingår?
Bengt: Jojomän, ja vi måste ju ta oss en tur och titta hur vackert ni har det.
Klara: Tyck´ ni?
Bengt: Ja, men naturligtvis. Höga fjäll, va, gnistrande snö, stora skogar och milsvid utsikt.
Klara: Äh, förstår ni, det där tänk´ man int´ på då man bor här int´
Bengt: Gör man inte?
Klara: Nej, de där fjällen är mest då i vägen när man ska nånstans. Men det är klart, man blir ju van.”

Det finns ingen bitter hierarki mellan stad och land som skapar spänningar, utan ett mer hjärtligt givande och tagande. Den som åker på semester i Julstrul lämnar byn – till Kanarieöarna och till Stockholm. Affären och posten är centrum för ett lokalt civilt samhälle, en träffpunkt, ett gemensamt torg. I den stora slutscenen samlas hela byn till julfest i föreningshuset, i en illustration av byalivets mänskliga värme och mångfald, med hela det rika persongalleriet samlat.

(Ett annat intressant uppsatsämne vore att på den punkten jämföra Oskars Koopra och post i Fjällbyn med Auggie Wrens kiosk i Brooklyn-filmen ”Blue in the Face”. Metropolens kvarterskiosk och inlandsbyns butik har kanske mer gemensamt som nav i ett lokalsamhälle än man kan tro vid första anblicken. )

 I Hotell Gyllene Knorren är stämningen mer avskalad och kargare, volymen är nedskruvad, landsbygden mycket glesare och hela tiden definierad, med lätt bitterhet, som storstadens motsats. Hotellverksamheten markerar landsbygdens status som rekreationsmiljö för dem som vill komma bort från staden, inte som en frodig livsmiljö i sig.

Hierarkin som allt tar spjärn emot, hierarkin som serien försöker utmana, handlar om staden som norm. Den nya motorvägen leder trafiken bort. Hotet mot familjens Rantanens hotell är en planerad kommunal soptipp. Krisstämningen, frånvaron av människor, konkurshotet, förmedlar känslan av dystra utsikter.

Räddningen för Gyllene Knorren blir när ett gammalt fynd i marken förvandlar området till fornminnesskydd och ett utgrävningsprojekt med inrest personal räddar hotellet ett halvår framåt. Resurserna i marken och fornminnesstatus skyddar turistnäringen från att utnyttjas som soptipp. Att det räknas och känns som ett lyckligt slut år 2010, säger något om hur synen på landsbygdens nutid och framtid förändrats.

Båda Julstrul och Gyllene Knorren försöker slå ett slag för landsbygden.

Men Julstrul har ett långt mer avspänt förhållningssätt till problematiken. Man kör så det ryker. Fjällbyn är normen och ett helt universum. Någon undergångsstämning finns inte. Stockholm existerar mest bara i form av Solvalla.

Hotell Gyllene Knorren utspelar sig i en tid när storstaden är den självklara referenspunkten för allt, även vid ett värn av landsbygden, och där varje dag kan vara den sista för landsbygdslivet.

Hotell Gyllene Knorren säger, i välvilja, en del bistra sanningar om landsbygdens problem. Julstrul med Staffan och Bengt visar än i dag, helt obekymrat, på en del av lösningen.

*******

(För övrigt: När VK och VF skrev om kalendern i samband med sändningsstart i början av december 1984 valde båda tidningarna att göra stora uppslag på David Löfgren från Carlshem i Umeå, pojken som spelar Thomas Tvivlaren. 

En annan sak som uppmärksammades var att delar av inspelningen – Umeå-TV:s då största produktion någonsin – skedde med lätt videoutrustning istället för med konventionell film. Denna våghalsighet kallades i VK för ”ett tekniskt experiment som inte helt kunde förutsäga hur det skulle sluta”. Fördelen var att producenten och regissören direkt på plats efter tagning kunde backa bandet och bedöma resultatet. Det hinner hända mycket på 26 år, även i form av teknisk utveckling.)

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Att dra in byskolor är att kasta in handduken

Av , , 3 kommentarer 11

Högstadiet i Fredrika läggs ner och flyttas till Åsele. Det blev beslutet, med knapp marginal, vid Åsele fullmäktige i måndags. Samma dag gav Vilhelmina kommunfullmäktige byskolorna i Latikberg och Nästansjö en ny respit från planerade neddragningar till småbarnsskolor. Det ärendet ska beredas på nytt, med oklar utgång.

Om detta rapporterade VK på nyhetsplats i gårdagens tidning.

De små skolornas framtida öde har debatterats intensivt runt om i länet, och landet, de senaste åren. Det har handlat om nedläggningshot, indragningar och uteblivna renoveringar.

När årskurser plockas bort eller lokalernas skötsel försummas i åratal så att både pedagogik och arbetsmiljö påverkas, säger erfarenheten att det är svårt att vända utvecklingen. Har beslutsfattarna en gång signalerat sin vilja att dra in och centralisera skolverksamhet, brukar det bli slutresultatet. Ibland genom dråpslag, ibland genom långsamma nedläggningar och uppskjutna renoveringar, steg för steg utsträckta över ett decennium eller mer.
Men ibland har, faktiskt, protester från föräldrar, elever, skolpersonal och andra bybor effekt, och skolor får nya chanser, att överleva, med rimliga förutsättningar.

För en kommun med en tydlig centralort handlar inte en nedlagd byskola om allt eller inget. Det är även för den majoritet som fattar beslutet vanligtvis en smärtsam besparing, men ändå en som anses gå att leva med. På kort sikt är den analysen möjligen korrekt, i en till synes hopplös ekonomisk situation där resurserna inte räcker till allt.

Men på längre sikt är det en slarvig analys av var landsbygdens styrkor och möjligheter ligger.

På en liten ort finns det ingenting som symboliserar omtanke om bygden – och som signalerar till besökare, potentiella inflyttare och investerare att det är en plats med framtidsutsikter – som en lokal skola med kvalitet i undervisningen. Den har stor betydelse för möjligheterna till nyinflyttning och för möjligheten att rekrytera och behålla kompetens och företag. Byn med en nedlagd skola däremot, uppfattas oundvikligen som en krismiljö.

För små kommuner på landsbygden finns inga bättre argument för de lokala livsmiljöerna, än byar med servicen i behåll. De är det unika, som kan avgöra ett flytt- och livsstilsval på ett sätt som centralorterna sällan kan.
Föräldrar och bybor har inget annat val än att fortsätta sina protester för att få behålla de lokala skolorna intakta och i fungerande skick.

De beslutande politikerna är inte att avundas alla ekonomiska målkonflikter. Deras situation är otacksam. Ingen vill vara i deras beslutskval.
Men att lägga ner byskolor är tyvärr inte att gå rope-a-dope, för att rädda det som räddas kan av framtidens landsbygd. Det är att kasta in handduken. 

3 kommentarer
Etiketter: , , ,

Avdrag för köpt läxhjälp fel på många punkter – avslå

Av , , Bli först att kommentera 5

Det svenska skattesystemet är i behov av en upprensning, inte fler avdrag i ett plottrigt lapptäcke.

Rut- och rot-avdragen var pragmatiskt berättigade givet det lapptäcke som finns, och gick gott att motivera som ett sätt att göra ganska omfattande, redan existerande svarta branscher till vita. Motståndet mot just rut-avdraget har också avslöjat en starkt patriarkal världsbild hos en del av kritikerna. Men på sikt är även de avdragen skattetekniskt tveksamma.

Och regeringens senaste förslag om avdrag för inköpt hjälp med läxläsning går inte att motivera alls. Det har en helt skev fördelningsprofil både som skatteåtgärd och som skolpolitisk baktanke. De som skulle behöva det bäst, lär aldrig kunna utnyttja det. Det förvärrar skattelapptäcket.

Dessutom vill det stimulera fram en ny bransch som gör läxhjälp till en plånboksfråga för att lösa problem skolpolitiken och föräldrarna gemensamt förutsätts kapitulera inför.

Fel på många punkter. Avslå.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Brusande känslor, låg tillit och havererade samtal

Av , , Bli först att kommentera 3

De sammanbrutna förhandlingarna om EU:s långstidsbudget är ämnet för veckans lördagskrönika.

——————————————

Brusande känslor, låg tillit och havererade samtal

Ett pokerset var årets julklapp det året.

I Sverige var Göran Persson statsminister. Tony Blair var premiärminister i Storbritannien, Jacques Chirac president i Frankrike, Kazimierz Marcinkiewicz premiärminister i Polen och Angela Merkel alldeles nytillträdd tysk förbundskansler.

Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovenien, Slovakien, Tjeckien och Ungern hade bara varit EU-medlemmar i ett år. Rumänien och Bulgarien stod fortfarande utanför.

Det skulle dröja två år tills Steve Jobs presenterade en nyhet på mobilområdet som han kallade för Iphone. Twitter existerade inte. Facebook var bara något år gammalt och fortfarande okänt för de flesta.

Och det skulle dröja tre år till innan det vi i dag refererar till som den globala finanskrisen slog till, vars efterverkningar fortfarande plågar världsekonomin.

Förra gången EU förhandlade fram en långtidsbudget – handslag i december 2005 – rådde, men andra ord, helt andra tider.

EU:s långstidsbudgetar sträcker sig över sju år. Det räcker nästan för att ett generationsskifte bland stats- och regeringscheferna ska hinna fullbordas innan det är dags igen. Det räcker för att tekniska och ekonomiska epokskiften ska hinna inträffa som radikalt förändrar förutsättningarna.

När EU:s ledare i veckan började förhandla om långtidsbudgeten för 2014-2020 – samtal som inte oväntat bröt samman redan i dag – skedde det i ett annat klimat än när de, eller deras föregångare, började slita fram en kompromiss 2005. Och ändå är många av konflikterna desamma nu som då. Det illustrerar en del av EU:s problem.

”Det handlar om små detaljer, men stora principer.”

Ungefär så brukar det låta från alla sidor av förhandlingsborden när omvärlden inte förstår hur det kan vara så svårt att komma överens trots att de inblandade verkar eniga om det mesta.

Mönstret återfinns i de flesta sammanhang där människor, med olika intressen, försöker enas om sista kommatecknet.
Det beror sällan på att förhandlare helt saknar perspektiv, utan på att de drar ut allt i tangentens riktning, decennier framåt, sekel framåt, så långt det går.

För den som alltid drar ut varje liten trend långt i tangentens riktning, som vore utvecklingen ödesbestämd att fortsätta precis så, kan en fråga om millimetrar alltid förvandlas till en fråga om hela territorier, om allt eller inget, om frälsning eller undergång. ”Det här är början på slutet!”.

Om en regissör säger till en skådespelare att ett ord i en av hens repliker kanske kan strykas för att rytmen i en scen ska bli bättre kommer inte skådespelaren att höra: ”stryka ett ord i en replik”, utan höra: ”stryka hela scenen, alla dina repliker, hela din roll, hela din karriär”.
Så brusar känslorna över det enskilda ordet redan på repetitionerna. Att våga en eftergift, att släppa lite på prestigen, kräver en tillit till omgivningen, situationen och framtiden som få har.

Betraktade så kan förhandlingarna om EU:s långtidsbudget framstå som både ett spektakel och en viktig dragkamp om EU:s framtid. Det beror på om man ser till faktiska summor eller principerna som anas i förlängningen av olika trender. Misstanken att det mest handlar om små detaljer, men stora egon, ligger förstås nära. Men så enkelt är det inte.

Även om den sammanlagda budgeten kommer att hamna på runt 1000 miljarder euro, är summorna som slutförhandlarna faktiskt bråkar om relativt obetydliga.

Lätt förenklat: Nettogivarländerna vill hålla igen, går inte med på kommissionens föreslagna budgetökningar och vill se andra prioriteringar än jordbruks- och regionalstöden. Nettomottagarna vill se större ökningar av budgeten, och värnar stödsystemen. Båda sidor hänvisar till den europeiska skuldkrisen. De ena säger att även EU bör visa återhållsamhet, de andra att just stödpengarna är viktiga som stimulanser.

För hela unionens, framför allt de krisdrabbade ländernas skull – de som behöver bygga upp en ny konkurrenskraft i sina ekonomier för att grundlägga långsiktig tillväxt, starkare arbetsmarknader och nytt välstånd – måste EU prioritera forskning, innovationer, inte minst på miljö- och energiområdet, utbildning och infrastruktur högre. De länder, däribland Sverige, som driver den linjen, har de bättre argumenten.

Men allianserna är inte statiska. Det finns utöver en nord-syd-dimension och en öst-väst-dimension, flera andra konfliktdimensioner. Ett enskilt land kan återfinnas i olika läger samtidigt. Konflikterna handlar inte om beloppen i sig, utan om vilka signaler besluten sänder – framför allt till väljarkårerna i medlemsländerna – och vilka prioriteringar de uttrycker. Svårigheterna att komma överens visar hur låg den ömsesidiga tilliten är mellan EU:s medlemländer.

Det är som Andrew Gardner skriver i European Voice, en kamp om småsummor i förhandlingar som inte handlar om att revolutionera Europa utan om att dämpa revolter i medlemsländerna. Budgeten måste vara gemensam, men vinna uppslutning i respektive land. Ett allt svårare pussel, i en skog av veton. Utsikterna för större reformer är små.

Över det hela vilar dessutom den olycksbådande frågan om huruvida Storbritannien, som gått ut hårdast med krav på en restriktiv budget, och som kan vara på väg mot en folkomröstning, överhuvudtaget ska förbli medlem i EU.

Det är en fråga som är långt större än Storbritanniens strikt mätbara bidrag till EU-samarbetet. Hela den invanda maktbalansen mellan de största medlemsländerna hotar att rubbas vid ett utträde.

Tyskland vill ha kvar frihandels- och avregleringsvänliga Storbritannien som motvikt till Frankrike. Och Frankrike behöver kunna räkna med Storbritanniens inflytande för att inte Tyskland ska bli för dominerande. Dessutom spelar Storbritannien en viktig roll för EU:s utrikespolitiska relationer.

Och Storbritannien skulle förlora avsevärt i egen ekonomisk och politisk betydelse om landet lämnade unionen, något premiärminister David Cameron, i svår balansgång mellan opinionen på hemmaplan och diplomatin i Bryssel, inser.

Hur länge har EU tålamod med Storbritannien, och hur länge har Storbritannien tålamod med EU? Hur många olika samarbetsnivåer, undantag och särregler tål EU i längden? Hur ska de motstridiga kraven på fördjupad integration och mindre makt åt EU-institutioner kunna förenas?

Historikern Timothy Garton Ash anlade i veckan ett annat perspektiv på EU:s framtid i The Guardian. Istället för ett Europa med a- och b-lag, eller ett EU med flera olika hastigheter, kanske EU ska utformas som en dubbelkärnig process, där olika länder tar hand om och dominerar på olika områden. Storbritannien, funderar han, skulle kunna vara ledande när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken, medan Tyskland tar ledningen i den ekonomiska politiken och det som handlar om den gemensamma valutan. Frankrike kan spela en viktig roll i båda sammanhangen, kanske även Polen, tillägger Ash.

Det är en tankelek, praktiskt svårgenomförbar och provocerande uppriktig för mindre medlemsländer, som säger en del om svårigheterna i det utvidgade EU att hitta en gemensam idé om hur samarbetet ska utvecklas. Många talar förbi varandra.

Årets julklapp sägs ska bli hörlurar.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Den bråkiga Astrid Väring

Av , , Bli först att kommentera 6

Astrid Väring som journalist, författare och konservativ samhällskritiker, kanske i vissa avseenden mer aktuell i dag än på 50-talet, är ämnet för den här krönikan, här i en längre nätversion, i min serie:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————-

Den bråkiga Astrid Väring

Det är förunderligt vad man blir filosofisk i en sådan här stad, när vintern och kvällsmörkret hota att komma på allvar. Tillvarons gåta lyser i eldskrift mot den mörka himmelen, och det är ju alltid ett plus i belysningen. Man blir som sagt filosofisk i brist på roligare förströelse. Kanske man tar fram sitt eget gamla trasiga jag ur dess fodral och synar det en smula i sömmarna – kanske till och med lappar lite här och där, om man har tyg som passar.”
Ur ett kåseri av signaturen Rita i Västerbottens-Kuriren, november 1916, under rubriken ”November, Schopenauer och hunden”.

På hösten 1916 hände det något i VK:s spalter. En ny röst, en ny ton dök upp, egen och självmedveten, litterär och avspänd, bitsk och reflekterande om vartannat. Inte en stressad redaktörs stressade, cyniska, mekaniska rasp med pennan, utan en ung skribents frisläppta, nästan naiva entusiastism över att få chansen. Och med ett otåligt, vasst temperament pulserande under det till synes stillsamt lyriska.

Fortfarande i dag, när jag i VK:s arkiv bläddrar i långsamt sönderfallande exemplar av tidningarna från de åren, tycker jag mig ana hur läsekretsen måste ha tagit notis om de små texter som började komma under signaturen Rita. Det fanns ett lyft och ett anslag i dem, som skiljde ut sig från många övriga, mer slentrianmässiga texter.

Bakom signaturen Rita dolde sig den då 24-åriga, blivande kulturjournalisten och författaren Astrid Glas, så småningom känd under namnet Astrid Väring (1892-1978).

Hon var född och uppväxt i Umeå, hade ett starkt intresse för journalistik och folkbildning, och efter avslutad utbildning till lärare och ett par år som privatlärarinna på andra håll i landet, fick hon börja skriva i VK på hösten 1916. Chefredaktören Gustaf Rosén gav henne snart fast anställning som VK:s första kvinnliga journalist – med uppgift att bland annat bevaka kulturevenemang i staden, senare även att skriva litterära inlägg, sociala reportage och politiska artiklar.

Under dryga två år, fram till våren 1919, arbetade Astrid Väring fast på VK. Det var en tillräckligt lång tid för att ge henne en praktisk journalistisk och polemisk ådra, som skulle komma att färga hennes författargärning längre fram. Astrid Väring formades som skribent av vardagsbestyren på en kontroversiell och flera gånger åtalad tidningsredaktion.

Men det är inte som journalist, utan som författare av Norrlandsromaner och socialpolitiska romaner, hon är bortglömd och förbisedd i dag. Och hon är något så ovanligt som en Norrlandsförfattare med konservatismen som politisk utgångspunkt.

Den som gjort mest för att återupptäcka Astrid Värings författarskap på senare år är litteraturvetaren Karin Edlund, som vid Umeå universitet 2003 lade fram den gedigna och synnerligen läsvänliga avhandlingen ”Från den västerbottniska frostmyren till den socialpolitiska hetluften. Astrid Väring – konservativ författare i Folkhemmets Sverige”. Vill man få perspektiv på Värings författarskap är det Karin Edlund man ska gå till först. Hon sätter också in romanerna i en ordentlig kontext av tidsanda och Värings egna släkterfarenheter, som ofta låg till grund för ramhandlingarna.

Astrid Väring debuterade med romanen ”I rang med husets katt” 1924, men det var de stora Norrlandsskildringarna Frosten (1926) och Vintermyren (1927), som utspelar sig under andra halvan av 1800-talet, som blev hennes genombrott. I dem bidrar Väring till att litterärt återupptäcka det västerbottniska landskapet, granska kampen mellan centrum och periferi och skildra kampen för överlevnad, utveckling och bevarad hembygdskänsla i en del av landet mitt uppe i en tid av socialt och ekonomiskt uppbrott.

Det är i grunden antikoloniala romaner, men med en tvekande inställning till hur utveckling egentligen ska definieras.

”Hur skulle den också kunna säga honom något om vårens under, denna främmande mark, som varken kan sås eller skördas? En främling måste han alltid bli på stadsgatorna, bondeynglingen Mats Jonsson.  (…) 

En annan mark håller på att vakna, också den. Den marken känner han bättre. Där har han trofast gått med al och harv, när tjälen tinat upp, där har han hoppfullt lagt kornet i jorden vid mössöronstid, där har han med bävande ansvar bidat skördeanden. Hans är den väl inte med människorätt. Men den jord man brukat i lust och nöd, äger man alltid del i.
Vem månne skulle sätta träplogen i Anders-Ersas bästa sädesåker denna vår?”
(Ur Vintermyren)

Väring kommer också hela tiden nära att fastna i en bakåtblickande romantisering av gamla tiders bondesamhälle som något moraliskt renare och idealiskt, mot vilken den industriella och urbana utvecklingen målas i svart. Det ”enkla brödets värde” är inte så enkelt att bejaka utan att det fastnar i historierevisionism. Hon varnade i andra sammanhang för maskinsamhällets ytlighet, men utan att riktigt vilja se välståndet och den höjda levnadsstandarden.

Det var också en kritik som riktades mot de romanerna från en del håll, att de hade bakåtsträvande och Norrlandsromantiserande drag.

När man läser dem i dag, är det kanske annat man lägger märke till först: kärleken till landskapet, det litterära upprättandet av de lokala gestalterna och varningarna för att lokala miljöer ska förstöras av mäktigare och skövlande krafter i en samhällsutveckling som inte har något långsiktigt intresse av att de småskaliga miljöerna ska överleva.

Som inlägg i dagens Norrlandsdebatt, om svåra vägval i nyttjandet av naturresurserna, sökandet efter lokala identiteter, avvägningen mellan utvecklingsbejakande och försiktighet, känns det hela högaktuellt och svårt.

Romanerna problematiserar även sina egna utgångspunkter. Det finns också, som Karin Edlund visar, inslag av bildnings- och utvecklingsroman i Frosten och Vintermyren. Astrid Värings romaner var aldrig helt entydiga med vad de ville säga. Läsaren får lov att göra sitt också, och ta ansvar för sin egen läsning.

Värings mest kända roman är den djupt kritiska, granskande och under flera decennier kontroversiella och ifrågasatta skildringen av övergrepp, slutenhet och rättsosäkerhet inom svensk mentalsjukvård i ”I som här inträden…” (1944).
Det var ett rasande socialpolitisk inlägg mot självrättfärdig byråkrati, likriktning och statlig överhöghet, byggt på erfarenheter hos närstående, där man kanske också kan se hur Gustav Roséns socialpolitiskt engagerade och för tiden radikala, aktivisitiska frisinne, satt spår i Astrid Värings sätt att angripa frågan.

I de flesta av hennes romaner återkommer på olika sätt, direkt och indirekt, Värings ifrågasättande av det dåvarande samhället: frånvaro av hembygdsrötter, det byråkratiska, maskinella, själlösa samhället, de stora, anonyma maktstrukturerna, hennes längtan efter något annat, delvis placerat i ett idealiserat förflutet, delvis drömt som en kommande tid, hela tiden hennes svårigheter att komma till ro i sin egen tid.

Det finns, för dem som är intresserade av idéhistoria och idépolitik, mycket att undersöka i kopplingen mellan den klassiska kulturkonservatismen, vår tids nästan andligt färgade miljö- och klimatdebatt och den postfolkhemska, radikala kritiken mot statliga övergrepp i folkhemmet, exempelvis tvångssteriliseringarna.

Värings konservatism får, när man betraktar den i dag och skalar bort de nationalistiska övertonerna, en nästan radikal färg. Ett sådant påstående hade inte varit henne främmande. Som Karin Edlund påpekar på ett ställe ansåg Väring att också en reaktion kan vara modern.

Hennes fräna kritik av rotlöshet och brist på förankring i det moderna, internationalistiska och urbana samhället framstår som mindre marginaliserad i dag än den gjorde på 1950-talet, vilket är på både gott och ont.

Det är ju så med kulturkonservatismen, att förr eller senare blir den hyperaktuell igen, hamnar mitt i debatten. Samhällskritiska rörelser som medurs och moturs går runt den stora mittpunkt av liberal och socialdemokratisk kulturradikalism som dominerar svensk politik sedan decennier tillbaka, möts ofta förr eller senare i en ohelig allians mot det etablerade tänkandet. Konservatismen blir norm- och samhällskritisk, radikalismen blir ångestfull och bakåtblickande, men när de stöter mot varandra kan överraskande saker hända.

Jag har för egen del, som något slags framstegsoptimistisk och kulturradikal liberal, mycket svårt för det nationalromantiska och bakåtblickande i Astrid Värings politiska åskådning, och för hennes ångest inför samhällsutvecklingen, men faller pladask för delar av hennes litterära, tidigt antikoloniala Norrlandsskildringar och för hennes skitförbannade angrepp på en självrättfärdig samhällsbyråkrati som inte vet sina gränser.

Som med de flesta betydande författare, som nästan alla berömda Västerbottensförfattare, är hon politiskt komplex och stridbar. Hon skulle nog ha känt igen sig i dagens miljörörelse, i dagens integritetsdebatt, i dagens normkritiskadebatt, i dagens Norrlandsdebatt, i dagens skogsbruksdebatt och kanske i dagens nyandlighet. Och hon skulle ha haft mycket att tillföra till de upprörda återblickarna på socialpolitiska skandaler och renhetstänkande i det tidiga folkhemmet. Hon var både bakåtblickande och progressiv.

Kanske har hennes konservativa stämpel bidragit till att hon skuffats undan i den litterära historieskrivningen.

Hade hon varit låt säga bekännande socialist, eller hört till den kulturradikala liberalismen, istället för att ha uppträtt som en bekännande konservativ och nationalromantiserande folkhemskritiker – under en tid rentav ordförande för en moderat kvinnoförening – kanske fler än några få entusiaster, kulturjournalisten Erik Jonsson är en av dem förstås, hade sett till att hålla minnet av hennes verk levande.

Nu finns det i nästan alla återblickar på hennes gärning, såsom denna, ett drag av ideologiska reservationer. Men det saknas inte intressanta och överraskande kopplingar.

En av dem som visste att uppskatta Astrid Väring var Helmer Grundström.
1959 skrev han till henne i ett brev:

”Om vi nu tar Västerbotten – och förr tänkte vi i landskap och provinser – så är Du den första stora prosaisten därifrån. Frosten och Vintermyren är ju redan, och har varit det länge, klassiska, på samma sätt som Barnen från Frostmofjället blev det. Men är det inte konstigt att då Sara Lidman debuterade skrevs det om henne precis som om hon var den första. Allt vad som skrivits före henne tycktes vara glömt.”

Några dagar senare svarade Astrid Väring i ett brev ”som speglar hennes bitterhet och sorg särskilt över att vara bortglömd i hembygden” (Edlund), och skrev bland annat:

”Vad Norrländsk Tidskrift beträffar, så hade de en lång artikel om Norrlandsförfattare. Varken du eller jag – åtminstone jag – var nämnda. Jag blev så arg, så jag rev sönder avierna de skickade o gick ur föreningen. Det kan du hälsa Albert Viksten. Vad Sara Lidman beträffar så har hon ju lärt en hel del av mig, men tro inte att hon låtit höra av sig på något sätt.”

Karin Edlund avslutar sin avhandling med att konstatera att Väring ”hade oturen att komma i skuggan av Sara Lidmans västerbottenskildringar och av 1940- och 50-tals-modernismen. Och hennes kamp för en bättre sinnessjukvård som hon förde i ”I som här inträden…” gav henne inte några pluspoäng i litteraturhistorien. Men idag när vi inte längre är låsta av 1940-takets modernism och inte heller av de sociala frågor som var aktuella då, kan Astrid Värings författarskap och den tid hon levde i vara värda att undersöka på nytt.”

Man ska inte hålla med Astrid Väring – man ska läsa henne, lika självständigt som hon skrev, och sedan, som sagt, ta ansvar för sin egen tolkning. Tag och läs, brukar man säga. Och tag och skriv själva, om er tid, skulle kanske Astrid Väring, även i det en av Sara Lidmans föregångare, ha tillagt.

***

Min favoritscen i Astrid Värings författarskap återfinns i romanen Härmfågelen (1939), den fjärde och avslutande delen av hennes stora Umeåbaserade delvis biografiska släktkrönika, som hon skrev på 1930-talet. I slutscenen står Anna, hemkommen efter långa resor, i trädgården framför familjens hus, på västra sidan om bäcken, en het junidag 1888, och tittar ut över sin hemstad, som ”hon så ofta längtat under sina svåraste dagar, med sina små låga trähus, oljestrukna eller rödfärgade och med taken täckta av spån, så gammeldags trygg men också så trång och instängd.

(…)

Staden tog sig i alla fall inte illa ut i denna belysning, eftermiddagssolen brann i fönstren därnere på bryggeriet, det liknade eldsflammor så här på långt håll, de stego och sjönko oupphörligt – herregud, det var verkligen flammor, det brann därinne i den stora träbyggnaden under det röda tegeltaket, nu slogo lågorna upp genom taket – man såg det tydligt även på så långt håll! ”Mor, mor, det brinner”, ropade Anna förskräckt, bryggeriet brinner.”

En stund senare står Anna och stirrar ”som förhäxad” ut genom ett fönster på den eldhärjade staden, och i hennes känslor och tankar återspeglas även Astrid Värings kluvna förhållande till förändring och det förflutnas minnen:

”…inom henne rörde sig helt andra tankar, vilda och upproriska. Först nu visste hon hur mycket hon hatat allt detta, som en gång hållit henne fången och som hon trott sig längta tillbaka till. Nu visste hon bättre.

Denna trånga, instängda idyll, full av fördomar och konventionella lögner, så blid och leende på ytan men döljande så många hemliga hjärtekval – den var inte hennes värld, kunde aldrig bli det. Hon hade farit härifrån en gång, hon hade försökt göra sig fri, hon hade varit en föregångare till den kvinnans frigörelse, om vilken hon läst så mycket i tidningar och böcker, sedan hon kommit hem.

Men hon hade varit för tidigt ute, för dåligt rustad mot livets och dödens grymhet, mot kärlekens svek. Därför satt hon nu här, besegrad och slagen, i blomman av sina bästa år. Kanske skulle de kvinnor, som kommo efter henne, lyckas bättre –

Ja, låt det brinna bara, hela rasket, tänkte hon, så blir här kanske luft och ljus.”

Astrid Värings författarskap har många bottnar.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Med ståplats mellan Övik och Umeå

Av , , 2 kommentarer 9

En tågresa mellan Örnsköldsvik och Umeå, och ett semiarium i Övik i går om Botniabanan och en fördjupad regional samverkan i en gemensam arbetsmarknadsregion, är ämnet för den här lördagskrönikan.

Och så några rader om en match mellan stationerna Umeå Östra och Örnsköldsvik C, om mest stämningsfulla sceneri.

——————————————

Med ståplats mellan Övik och Umeå

Redan tåget ner till Örnsköldsvik från Umeå i går var välbesatt. Men på vägen hem blev det ståplats hela sträckan. 14.08-tåget från Övik var proppfullt. Vi var många som fick stå. Den intressanta frågeställningen: är det positiv eller negativ reklam för Botniabanan att man kan få stå en timme, eftersom så många tar tåget?

Det är positivt. Människor dras till det andra människor dras till. Det som verkar uppskattat, välnyttjat och livligt lockar andra nyfikna att testa. Om många åker, fast det blir en del krångel, måste det vara en bra grej. Man berättar om det: det var fullsatt! Rullar tågen förbi tomma – eller påstås det på hörsägen att tågen brukar rulla tomma – drar man sig för att prova själv. Likgiltigt hur punktligt de går eller vilket benutrymme som bjuds. Om ingen annan testar, är det nog något lurt, tänker man gärna.

Så fungerar det, i alla branscher.

Därför upplevs svettiga, opraktiska, trånga storstadskaos ibland attraktivare än den lugna, svala ensligheten på landet. Man söker inte alltid det rationellt praktiska, utan det som känns filmiskt intressant. Det som höjer pulsen. Man kan fnysa åt det, kalla det ytligt, tramsigt livsstilsflum. Men för landsbygden – som bjuder andra fördelar, men ändå måste förhålla sig till urbaniseringen – är det viktigt att vara ödmjuk inför sådana faktum. Det är interaktionen med andra som väcker känslan av tillhörighet.

En överfull tunnelbanevagn i Stockholm under rusningstid är på många sätt helvetet jämfört med en halvtom buss på vacker landsbygd, men kan ändå vara en del av vad många söker i en livsstil och en livsmiljö. Människor dras till det andra människor dras till, och vill vara med.

”Botniabanan finns – vad är problemet?” Det var rubriken på ett seminarium i Örnsköldsvik i går som handlade om fördjupad regional samverkan i en gemensam arbetsmarknadsregion. Närvarande var politiker, akademiker, näringslivsrepresentanter, myndighetsföreträdare och tjänstemän – alla i sina olika roller involverade i arbetet att skapa en regional samverkan utifrån de nya förutsättningar Botniabanan skapat.

Jag medverkade i ett panelsamtal där frågor om hur en region växer samman, hur det fungerar med pendling i praktiken (mellan kommuner, och mellan tågstationerna och hemmet eller arbetsplatsen, som kanske båda ligger utanför stadskärnorna) och vad som krävs framöver för att en Botniaregion ska bli verklighet, avhandlades.

Diskussionen pendlade mellan det konkret praktiska och det mer abstrakta, känslomässiga.

För en regional helhet krävs båda perspektiven.

Utan förutsättningar för en regionförstoring med både sammanväxande och differentierade bostads-, utbildnings- och arbetsmarknader, kommer inget att hända. Där kan beslutsfattare inom politik, näringsliv, administration och föreningsliv hjälpas åt genom fördjupat samarbete.

Men det krävs också att människor upplever att en region existerar. Även om alla yttre förutsättningar är uppfyllda räcker det inte, om inte människor i sina drömmar och överväganden ser regionens arbets- och bostadsmarknad, kulturliv och föreningsliv mer som en helhet än tidigare.

En nation, lyder en känd definition, börjar som ”en föreställd gemenskap”. När vi upplever att vi har en nationalscen, skrev Schiller en gång, kommer vi att ha en nation. I en tid av regionalisering, kan man säga: när vi känner att tidigare från varandra ganska isolerade orter förenas av något som går att gestalta, diskutera, förhålla sig till, granska, bråka om, då lever regionen. När det finns en gemensam scen. Sånt kan ta en generation.

För om inte tänkbara investerare, inflyttare och kvarstannare räknar in hela regionens samlade utbud på olika områden, utan fortsätter att jämföra enbart den enskilda orten med de största städerna, så kommer en tänkt Botniaregionen inte att få fart, även om allt görs rätt på papperet.

Och å andra sidan: även om alla känner att en region vuxit samman och upplever exempelvis Umeå, Nordmaling och Övik som delar i en helhet, hjälper det inte om inte de praktiska förutsättningarna när det gäller boende, arbete, utbildning, näringsliv, fritid och kultur har skapats. Det praktiska och det upplevda hänger ihop.

Fortfarande känns det givetvis som om tåget mellan Övik och Umeå går mellan två distinkt separata städer, som lever sina egna liv, inte mellan två centrum inom en och samma region. Först när fler upplever att de rör sig inom ramen för en region snarare än mellan två skilda världar, har regionen börjat få fäste. Det betyder inte att orter ska bli mer lika varandra och svårare att skilja åt, tvärtom. Ju mer de kompletterar varandra, ju större mångfald – människor och miljöer – desto starkare kan en samverkan bli.

Det var förresten match i går, mellan Umeå Östra och Örnsköldsviks C, om att bjuda det mest filmiska sceneriet. Umeå Östra, uppe från stationsbyggnadens kafé eller från perrongens östra spets precis före stoppskylten, bjöd på Kolbäcksbron mot en orangevitblågråskiftande himmel – som hände det stora saker över Holmsund och Obbola, som uppladdningen inför slutscenen i en Tolkienfilm.

Över älven låg lätt dimma, som en föraning om isläggningen. Den som en gång i tiden, tillsammans med islossningen om vårarna, delade in umeåret, stängde vattenvägen och öppnade den.

Sådana i landskapet nedlagrade minnen kunde man ana i går. 1800-talets umebor skulle ha känt igen sig om de spanat upp mot himlen; städers skyar överlever många generationer. Men de skulle ha häpnat om de sett sig omkring och upptäckt att stadskärnan nafsade dem i hälarna, där ute.

Örnsköldsvik C bjöd sin sedvanliga utsikt över centrum, ett par lyftkranar även där, hamnen med en blandning av gammalt och prestigebyggnader och så vattnet, en krispigt kall novemberdag. Örnsköldsvik likt Sundsvall ger vid ankomsten alltid intrycket av att vara större än Umeå. Mer finns samlat i ett blickfång, inramningen går på höjden, scenen är självklar. Ögat luras till förhastade slutsatser. Att det är Umeå som är störst, skulle man inte tro när man rullar in mot centrum, om man inte visste om det.

De gamla industristädernas sammansatta stadsbilder har seniga, beprövade muskler som spänner under med åren något krympta kläder. Utspridda Umeå är nykomlingen i gymmet, lite nervös över att inte få bekräftelse, och går nu på bodybuildingsträning, för att snabbt, lite poserande, fylla ut de med åren allt större kostymerna.

Det är med muskler som med tatueringar – först många år senare kan man säga säkert om det blev fantastiskt eller pinsamt.

Seminariet avslutades med en bild där ”Vad är problemet?” hade bytts ut mot ”Vilka är möjligheterna?”. Det är två stationer på en mental resa som den gryende Botniabaneregionen har kvar att fullborda. Må det bli trängsel till ståplats även på den.

2 kommentarer
Etiketter: , ,

När branden hade slocknat lystes Umeå upp

Av , , 1 kommentar 3

När Umeås gator lystes upp av elkraften, och epokskiften i staden, är ämnet för den här krönikan, nya delen i min serie:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

————————————————————-

När branden hade slocknat lystes Umeå upp

1887 hölls ett bröllop i Umeå där en ung ingenjör från Stockholm, John Luth, gifte sig med Euphrosyne Selma Helena Grafström från Umeå. Brudens farmorsfar var psalmdiktaren Frans Michael Franzén, till vilkens ättlingar bland andra Olof Palme hör. Med på bröllopet som gäst var Umeås borgmästare sedan 43 år tillbaka, då 85-årige Johan Gustaf Rothoff.

Enligt en anekdot som återfinns i den lilla historiska skriften ”Elkraften i Umeå – 1892 – 1899 – 1959” (utgiven 1960 av Umeå stads elverk med Torsten Cederberg som redaktör) var John Luth en person som ”brann av intresse för sin verksamhet och pratade elektricitet i tid och otid”.

Det ligger nära till hands, står det i historiken, ”att tro, att de två – den gamle borgmästaren och den unge företagaren med den brinnande arbetslusten, med den starka framtidstron, att de två kände sympati för varandra (…) Brudgummen uppgives ha fått gott tillfälle under bröllopet att lägga ut sin älsklingstext, den om elektriciteten alltså, för den intresserat lyssnande borgmästaren.”

John Luth argumenterade, på sitt bröllop, för varför Umeå behövde ett elektricitetsverk och elektrisk belysning, och varför kostnaderna inte borde avskräcka.

Elkraften var en av tidens stora – och dyra – framstegssymboler. Allt var nytt, spännande. Utvecklingen, initierad av socialliberala reformer, var på väg att lyfta Sverige ur djupaste fattigdom till kraftigt höjd levnadsstandard, demokrati och ett jämlikare, tryggare samhälle. Elkraften var en av de viktigaste symbolerna för den frigörelsen. Den ljusnande framtid var deras. Det här var långt före den stora energislags- och klimatdebatt som i vår tid ställer ingenjörerna, innovatörerna, entreprenörerna, beslutsfattarna och medborgarna inför ett helt nytt slags avvägningar och målkonflikter.
.
Samtalet mellan gamle, erfarne politikern Rothoff och unge, entusiastiske ingenjören Luth, skulle visa sig få en speciell betydelse för Umeås utveckling.

På sommaren året efter, ödesåret 1888, brann Umeå ner till grunden. Att hantera följderna av katastrofen och börja leda och administrera den mödosamma återuppbyggnaden blev den sista stora uppgiften för Johan Gustaf Rothoff som borgmästare. Den tog han, som med tiden blivit tämligen förmögen, sig an både politiskt och ekonomiskt. Genom stora personliga donationer bidrog han bland annat till återuppförandet av kyrkan och till byggandet av ett nytt rådhus.

Men Rothoff skulle inte leva länge till. Han dog den 20 februari 1891. Och i sitt testamente skänkte han 67 000 kronor – ett betydande belopp på den tiden – för ordnandet av ”elektrisk belysning å denna stads gator” genom byggandet av en ångkraftstation. Hade det skett utan samtalet fyra år tidigare?

Uppdraget gick, förstås, till John Luths firma. Det blev två ångmaskiner på 30 hkr vardera, i den byggnad där i dag Kafé Station återfinns. Med 36 båglampor för den yttre belysningen – glödlampor utomhus ansågs inte ”motsvara de förväntningar, som allmänheten ställer på elektrisk belysning” – och 250 glödlampor för inre belysning av rådhuset och kyrkan, skulle Umeå ta klivet in i en modern, upplyst epok.

Den 16 november 1892 kopplades belysningen till, och tidningen Westerbotten hade i en kommentar uttryckt förhoppningen att det nya ljuset skulle hjälpa till att ”med framgång kunna bekämpa det långa nedtryckande vintermörkret på vår höga breddgrad” (Citat ur ”Umeå stads historia 1888-1972”)

Redan ett par år senare behövdes kapaciteten utökas. Det stadigt växande behovet ledde så småningom fram till beslutet i slutet av 1890-talet att anlägga Umeå första vattenkraftverk i Klabböle, med långt högre kapacitet, en kraftstation som var i drift ända fram till 1958. Sedan kom Stornorrfors på femtiotalet, men en kapacitet som hade fått även optimistiske John Luth att häpna.

Det är för övrigt en märklig detalj i Umeås historia, att Johan Gustaf Rothoff som vakat över en tämligen enhetlig och stillsam period i stadens historia – borgmästare som han var från 1844 fram till sin död 1891 – efter branden var med och inledde den nya fas som skulle skilja sig ganska rejält från de principer om bland annat sparsamhet som han företrätt.
Umeå var på väg in i en tid av expansion, gåpåaranda och större risktagande som på sätt och vis fortgår än i dag, när byggkranarna stegrar sig mot himlen över allt i stan.

1892 lyste en lilla staden, med sina då 3447 invånare, upp, och välkomnade en ny epok. Alla epoker tar slut förr eller senare, när en drivkraft, en strategi, en omvärldsanalys, når vägs ändå, något händer och det är dags att ta ny sats.

Hur kommer nästa epokskifte i Umeå att se ut? Pågår samtal där ute just nu, mellan gamla och unga som utbyter erfarenheter och drömmer om nästa genombrott, nästa frigörelse?
Kanske blir det något vi knappt kan ana i dag, som lyser upp stan på nytt.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

En ny generation på väg att ta över i Kina – vilken väg väljer den?

Av , , 1 kommentar 6

Det kinesiska kommunistpartiet håller kongress och ska välja en ny ledning. Om det handlar veckans lördagskrönika.

————————————-

En ny generation på väg att ta över i Kinas kommunistparti – vilken väg väljer den?

1966 inleddes vad som skulle utvecklas till en av de värsta politiska terrorförföljelserna under 1900-talet, på befallning av Kinas kommunistiske diktator Mao Zedong. Den har gått till historien som kulturrevolutionen. Under ett antal år förnedrades, förvisades, torterades och avrättades människor godtyckligt – samtidigt som konst, böcker och traditionella kulturföremål förstördes i syfte att utplåna allt gammalt tänkande till förmån för den rena socialismen.

Terrorn, med de så kallade rödgardisterna som pådrivare, vände sig i inledningsskedet mot lärare, intellektuella, myndighetspersoner och makthavare som Mao vill rensa ut. Sedan spred den sig snabbt och okontrollerat.

Sammanlagt beräknas över en miljon människor ha dött under kulturrevolutionen i Kina. Utrensningarna, dödandet och kaoset var Maos sätt att försöka återställa sin egen makt, som försvagats efter de katastrofalt misslyckade reformer av industrin och jordbruket (det så kallade ”stora språnget”), bland annat i form av tvångskollektiviseringar, som i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet tog livet av uppskattningsvis över 30 miljoner människor genom svält, umbäranden och övergrepp.

En av dem som hamnade i onåd hos Mao och som under kulturrevolutionen förlorade alla sina positioner och fängslades, var tidigare revolutionshjälten och högt uppsatte kommunistledaren Xi Zhongxun. Han blev fri igen först 1975, och gjorde sedan ny karriär i kommunistpartiet, inom vilket han på äldre dagar kom att räknas till en av de mer reformvänliga och förändringsbenägna i ledningen.

En av Xi Zhongxuns söner heter Xi Jinping, och blev själv tvångsförvisad ut på landet som ung under kulturrevolutionen. I dag är Xi Jinping 59 år gammal. På den nu pågående partikongressen i Peking förväntas han bli vald till kommunistpartiets nye ledare och viktigaste makthavare, som efterträdare till Hu Jintao.

Vilka spår av minnen, instinkter och känslor sätter tidiga familjeupplevelser av övergrepp, godtycklig förföljelse och politiskt vansinne, hos en som sedan själv gör karriär inom och tar sig upp till de högsta kretsarna i kommunistpartiet? Finns det någonstans en dubbelhet kvar, en insikt om förtryckets konsekvenser, även hos företrädare för enpartidikaturen, när de tittar tillbaka på sina egna och sina familjers öden? För varje ny ledare hoppas oppositionen på det, att sådana minnen ska finnas med som en bakgrund, en erfarenhet, och mildra det nya styret.

Xi Jinping anses som något mer öppen och personlig till sitt sätt än den extremt stela Hu Jintao. Och det faktum att hans far hörde till de mer reformvänliga har fått en del oppositionella att hoppas på att något av det ska ha gått i arv. Å andra sidan, påminner många, fanns det även när Hu Jintao tillträdde förhoppningar om att han skulle skynda på reformer.
Men besvikelserna har varit många.

En annan som förvisades under kulturrevolutionen var Deng Xiaoping, som senare inledde reformeringen av den kinesiska ekonomin och öppnade den mot omvärlden, men också beslutade om massakern på Himmelska fridens torg 1989.

Bedömare har spekulerat i att upplevelserna under kulturrevolutionen kan ha fått Xi Jinping att frukta instabilitet mer än något, att krafter ska släppas lösa som inte går att kontrollera. Men vad skapar, ur regimens perspektiv, störst risk för kaos: att nuvarande, i grunden ohållbara, situation upprätthålls eller att en demokratisering inleds? Den arabiska våren har påmint kommunistpartiet om hur snabbt gamla, auktoritära regimer kan falla.

I det snåriga nätverk av maktklaner och regionala intressegrupper som kommunistpartiet utgör, är det också osäkert hur mycket makt som finns i de formella positionerna och hur mycket makt som dröjer kvar hos gamla ledare i kulisserna. Så sägs det vara med tidigare generalsekreteraren Jiang Zemin, som fortfarande rapporteras ha stort inflytande.

Man brukar även göra distinktionen mellan de så kallade prinsarna – söner till tidigare kommunistledare – och dem som fostrats inom kommunistpartiets ungdomsorganisation. Enskilda i partieliten kan tillhöra båda grupperna. Xi Jinping tillhör prinsarna, medan exempelvis Hu Jintao har sin maktbas i den andra gruppen.
Det är ett brutalt och subtilt maktspel som pågår.

Det finns många faktorer i dagens Kina som ökar trycket på kommunistpartiet och skapar grogrund för bredare reformrörelser. Den märkliga kommunistiska form av auktoritär, statskontrollerad rovdriftskapitalism som utvecklats, har fört med sig ännu större sociala klyftor i Kina, och djupt missnöje ute i regionerna. Miljöförstöringen är omfattande och ohållbar. Korruptionen hos regionala och lokala makthavare är utbredd.

Och i takt med att den nya medelklassen i framför allt städerna börjar vänja sig vid den högre levnadsstandarden, växer också längtan efter ett friare, mer demokratiskt och mer öppet samhälle på andra områden. Misstroendet mot myndigheterna är utbrett i många grupper. Och trots desperata försök av övervakningsstaten att kväsa debatten, har de nya sociala medierna och tekniken gjort att information och kritik sprids snabbare och till fler än någonsin.

Till det kommer inför den här kongressen också den interna maktkamp som har rasat mellan olika grupperingar inom kommunistpartiet – och som blev mer offentlig än partiet önskat tidigare i år när Bo Xilai, ledare i staden Chongqing och ett framtidsnamn, greps, anklagades för korruption och uteslöts ur partiet, samtidigt som hans hustru greps och dömdes för mord på en brittisk affärsman. Skandalen har antagits återspegla en större intern maktkamp.

Mot den bakgrunden ska utnämningen av Xi Jinping tolkas. Han anses vara en kompromisskandidat som alla falanger kan acceptera någorlunda. Om det gör hans position stark eller svag går inte riktigt att veta. Och eftersom ingen utomstående med säkerhet kan säga vad han står för, går det inte heller att bedöma vad hans eventuella möjligheter att genomdriva förändringar kan få för betydelse för reformrörelsen och de oppositionella.

Blir han en reformator med egen dagordning – och vilken i så fall – eller en moderator som söker jämka mellan olika maktsfärer?

För omvärlden finns inte mycket annat att göra än att se på, söka tyda tecknen och vänta på resultatet. Men vad som händer i Kina spelar en stor roll för hela världsekonomin. Det är ett av skälen till varför omvärlden – när varslen tilltar och skulderna ökar – gömt kritiken och de principiella ställningstagandena för mänskliga rättigheter längst bak i toppmötenas obetydliga fotnötter.

Alla upplever sig vara beroende av kommunistregimens gunst och pengar. Man fasar för ett sammanbrott i den kinesiska ekonomin, där bubblor växer lite här och var, och där exploateringen är enorm. Och man vill inte riskera att missa en chans att få del av den kinesiska marknaden.

I balansgången mellan kritik och kontrakt, är det alltid kontrakten som kommer först när det gäller. Den kinesisiska stabiliteten är vad ledare världen runt – inklusive EU:s och USA:s – sätter sitt hopp till. Så tiger man om dem som fängslas och tystas, eller tar upp frågan om mänskliga rättigheter så formellt korrekt och harmlöst att ingen i regimen behöver ta illa upp. Det är en sorglig, cynisk historia.

För så är det ju med den kinesiska stabiliteten. Den må vara ledarnas slutsats av ungdomsminnena från kulturrevolutionens vansinne, men den är också ledarnas svepskäl för att avfärda kraven på tryck- och yttrandefrihet, fria val och mänskliga rättigheter.

1 kommentar
Etiketter: ,

Via byskolan i Fredrika till pionjär inom konsten

Av , , Bli först att kommentera 5

Konstnären Berta Hansson, uppväxt i Jämtland, under åren 1935-1945 folkskollärare i Fredrika, hörde till den första riktiga konstnärsgenerationen i Västerbotten. Hennes livsväg speglar en intressant del av det svenska 1900-talets samhällsutveckling. Hon är ämnet för den här torsdagskrönikan, i min serie:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

Några ord också om konstens och bildningens betydelse för en bygds möjligheter att upptäcka sitt eget landskap.

—————————————————–

Via byskolan i Fredrika till pionjär inom konsten

”Samhörighet är ett fint ord som jag börjar förstå innebörden av. Mer och mer känner jag att jag hör samman med min by. Jag är ingen utböling som råkat hamna här längre. Jag är tryggt innesluten i en gemenskap. Den känslan föder bl a nyfikenhet på byns historia. Det enda jag visste när jag kom hit var att socknen en gång burit det milt poetiska namnet Viska, som ännu finns kvar i Viska-sjön. Och att detta vackra namn fått stryka på foten för det majestätiska Frederica efter Gustaf IV Adolfs gemål.”

(Berta Hansson i boken om åren som folkskollärare i Fredrika: ”Mina ungar. Dagbok från en byskola”.)

Berta Hansson (1910–1994), uppväxt i Jämtland, under åren 1935-1945 folkskollärare i Fredrika, hörde till den första riktiga konstnärsgenerationen i Västerbotten, som hade en norrländsk motivbild gemensam.

Just nu är hon aktuell genom föreställningen ”Anna och Berta”, om Anna Nordlander och Berta Hansson, som Västerbottensteatern sätter upp. För ett par år sedan uppmärksammades hon stort vid en utställning på konstakademin i Stockholm.

Kanske kan man tala om en återupptäckt av ett konstnärskap som genomgick flera olika faser, från landsskapsbilderna och målningarna på skolbarnen i Fredrika, över Berta Hanssons resa i rasförtryckets Sydafrika på 1950-talet, en religiös period under 1970- och 80-talen, fram till de sista, dubbelbottnade verken med fåglar mot mörk bakgrund, när hon började förlora synen.

Berta Hansson var en betydande konstnär, men hennes livsväg speglar också en del av det svenska 1900-talets samhällsutveckling. Det är både en resa ut i världen och tillbaka till det lokala.

I början av 1940-talet inträffade en av vändpunkterna i hennes liv, när Elsa Björkman-Goldschmidt kom till Fredrika för en föreläsning och upptäckte Berta Hanssons målningar. Att Berta målade var känt i byn. Som Gerd Ulander skrev i boken ”Pionjärerna. Den första generationen konstnärer i Västerbotten” (1994):

”Hennes passionerade tecknande och målande var en illa dold hemlighet i den lilla lappmarksbyn. Alla visste – men var diskreta nog att aldrig be att få se sina barns porträtt eller vad hon åstadkommit under sina utflykter med målarskrinet. Detta gav tillfälle att utvecklas i lugn och ro, men visst kunde det vara svårt att inte ha någon att dela sitt intensiva intresse med, eller att inte bli sedd av någon som förstod.”

Med Elsa Björkman-Goldschmidts besök förändrades allt. 1943 hölls den första utställningen på Färg och form med Berta Hanssons målningar, och två år senare lämnade hon sin plats som lärare för att ägna sig helt åt konsten. Hon skulle bli en av de konstnärer som hjälpte norra Sverige att se sig självt med nya ögon.

Konsten kan hjälpa konstnären att upptäcka sig själv, och ta sig ut i världen. Den kan hjälpa medbetraktarna att förstå konstnären, sig själva och våga ta in världen. Men den kan också hjälpa en hel bygd att komma till medvetande om sina egna förutsättningar och sina egna djup, i det lokala.

Konsten är inte bara en frigörande process, som bryter bojor, som får människor att lätta eller rusa iväg, söka sig bort, i en bildningsresa där slutmålet ligger någon annanstans.
Konsten kan också hjälpa till som ett släpande ankare, en tyngd på platsen, något av vikt och substans som håller kvar, ger blicken tid att vänja sig tills nya detaljer träder fram i det alldagliga, ger identiteten tid att växa precis där människan står.

Bildning kan bli en resa, men också ge ett mod att stanna kvar eller komma tillbaka.

En av dem som skrivit bäst och vackrast om den där processen när konsten upptäcker ett landskap, en upptäckt som kan ta generationer, är Gunnar Balgård i essän ”Yttre och inre landskap. Norrlandsbildens uppkomst i konsten”, som finns återgiven i den förnämliga samlingen Norrifrån. ”Men det är min fasta övertygelse”, skriver han på ett ställe där, ”att landskapsavbildningen av en trakt, utförd av uttrycksfulla konstnärer, är av avgörande betydelse för samma trakts egentliga uppkomst, nämligen som erövring i konstbilden, ett förvandlingsnummer där trakten går från tomhet till en form av förverkligad existens.”

Sara Lidman skrev ett underbart förord, ”Om Berta i Fredrika av Sara från Missenträsk”, till Berta Hansson bok. Där berättar hon om sitt möte med en av Bertas tavlor, som hängde på väggen hos en författarvän i Uppsala. En hässja i ett landskapsljus Sara Lidman kände igen från sitt Missenträsk: ”tunt, skoningslöst, allestädes, skrämmande, milt”. Hon skildrar en liknande nyupptäckt av ett landskap via konsten:

”Ingen konstkritiker skulle ha kunnat skrämma mig med några regler för hur jag skulle ”närma mig detta konstverk”. Jag bara såg och så på denna hässja och detta ljus och jag kände mig genial som en femåring, när jorden uppenbarar sig och får en att gapa och snyfta och skratta. Denna hässja var i början av allting, den stund när allt är en salig gåta. Inga samtal lockade mig, hässjan hade hela rummet och jag kunde bara ge denna förklaring till min ouppmärksamhet: jag skulle vilja skriva om Västerbotten som den där människan målar!”

I samma förord skriver Sara Lidman om Bertas dagboksbetraktelser från läraråren i Fredrika:

"I det inre av Västerbotten är det tvära kast mellan årstiderna, mellan prat och tystnad. Mänskor möts, säger inte ett ord, nidstirrar på varandra, drar in varandras doft – och bryter ut i en storm av prat och skratt med dånande eller gälla röster. Lika oförmedlat kan vi återfalla i en tystnad där vi nästan blir opersonliga, tillfälliga.

Mark och träd och luft har åter herraväldet. I Bertas dagbok har vi dessa anrop från fröken och barn och skolöverstyrelsen och grannar – 40-talets konventioner som alla var underkastade. Längtan efter samtal, (och andra samtal) att någon ska bry sig om vad hon gör när hon målar – och tacksamheten att ingen ändå frågar.

En strävan efter idyll som en storstadsbo av idag kan missförstå: en brasa och en kopp kaffe i en lappmarksstuga med järnspis har ett värde som inte kan jämföras med en brasa i en storstadsvåning där den tänds endast av dekorativa skäl. Vinterkylan här uppe är verklig, kall. Och mörkret kan vara tätt, livsfientligt. Hur nödvändigt det var att tala i stugorna, att spela – på kam eller på orgel eller med spiskrok och pannlock – att orda om stort och smått."

Så är det. Genom Berta Hanssons liv och verk, kan vi närma oss Västerbotten med många infallsvinklar.

På äldre dar började Berta Hansson förlora synen. Men hon fortsatte att måla. Ett tema som återkom hela tiden var fåglarna. Känd är målningen ”Sista fågeln”, en vit fågel mot mörk botten. Hon har själv berättat:

”Fåglarna bara kom flygande till mig. Jag kunde stiga upp mitt i natten och måla en fågel och det var en oerhörd tröst för mig, även om jag inte kunde se vad jag målade.”
 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,