Genomtänkta regionreformer eller lappa och laga?

Förslagen gick i väntad riktning när utredaren Mats Sjöstrand igår lämnade över slutbetänkandet ”Statens regionala förvaltning – förslag till en angelägen reform” till civil- och bostadsminister Stefan Attefall. Störst uppmärksamhet får förslaget att dagens 21 länsstyrelser ska minskas till 11. Bland annat skulle Jämtland och Västernorrland få dela länsstyrelse, med Östersund som sätesort. Och Gävleborg och Dalarnas länsstyrelser skulle slås ihop, med Falun som sätesort, vilket redan väckt irritation i Gävle.

Tanken med att öka verksamhetsvolymerna är att det ska möjliggöra större enhetlighet och högre effektivitet i länsstyrelsernas ärendehantering, och bättre uppföljning och styrning. Även om förutsättningarna kan skilja sig markant åt från län till län, och ökad centralism uppifrån inte nödvändigtvis är bästa sättet att reformerna en sedan tidigare förlegad modell, är det svårt att invända mot ambitionen att rationalisera i den statliga byråkratin.

Det är orimligt att upprätthålla en förlegad förvaltningsstruktur bara för att rädda gamla residensstads- och landshövdingetitlar.

Förslagen ska för norra Sveriges del ses mot bakgrund av den övergripande regionaliseringsprocess, som är större än och skulle kunna binda samman de separata frågorna om bland annat länsstyrelsernas och landstingens framtid, som gått i stå sedan ansvarskommittén lade sitt förslag 2007. Behovet av förändringar finns kvar, men oförmågan att genomföra större regionsbildningar värda namnet, riskerar nu att föra till fler centrala lappa och laga-åtgärder.

Bättre hade varit att ta ett helhetsgrepp från början, och behålla mer av kontrollen över processen regionalt genom egna initiativ och konstruktiva förslag. Men misstron mellan olika län och länsdelar i norra Sverige har varit stor. Och om det nya utredningsförslaget överhuvudtaget blir av, till delar eller som helhet, är långt ifrån säkert. Motsättningar och kortsiktig prestige tenderar i sådana här frågor att blockera genomtänkta reformer så länge att krisåtgärder till slut tvingas igenom uppifrån, hetsigt och i brådska. Det är inget att stå efter.