Helena Ljungberg och Anna Grönfeldt – två hårdhudade pionjärer

Av , , Bli först att kommentera 10

Samhällsbärarna och demokratin. Helena Ljungberg och Anna Grönfeldt, två hårdhudade pionjärer i Umeås politiska historia, de två första kvinnorna i Umeå stadsfullmäktige, invalda det hetsiga, elaka lokala valåret 1910, är ämnet för den här torsdagskrönikan.

Och så några ord om Britt-Marie Lövgren, samhällsbärarna som är demokratins förutsättning och att vi måste bli bättre på att berätta om vår uppskattning av människor medan de lever.

De tidigare krönikorna i den här serien finns att läsa här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

—————————————————–

Helena Ljungberg och Anna Grönfeldt – två hårdhudade pionjärer

Oj, vad de var vreda på varandra den hösten. Valrörelsen inför stadsfullmäktigevalet i Umeå i december 1910 var en av de elakaste och hetsigaste i Umeås historia. Tidningar som Västerbottens-Kuriren, Västerbottens Nyheter och Umebladet, hudflängde och hånade varandra med den intensitet som bara småstadens politiska liv där alla känner alla kan frambringa.

Den mest konkreta stridsfrågan handlade om huruvida vattenledningen från Tavlesjön, där vattnet visat sig hålla undermålig kvalitet, skulle ersättas av ett nytt vattenverk vid Piparbölesjön. Det var dåtidens badhusfråga eller stadsbiblioteksfråga. Och som man grälade.

Men stadsfullmäktigevalet 1910 var framför allt ett lokalval som återspeglade en större samhällsomvälvning, med starka motsättningar i sociala frågor, förvaltningsfrågor och rena maktfrågor. Som så ofta tog principdebatterna lata genvägar över ideliga personpåhopp.

"Den hektiska och häftigt polemiska valrörelsen blev den första men långt ifrån den sista, som stadsborna upplevde. Personangrepp och överdrifter av alla slag hade kommit för att stanna i Umeås politiska liv. Att kandidera till stadsfullmäktige upphörde att vara en ärofull social befordran. Det blev ett vågstycke, där den djärve riskerade att bli personligen hudflängd eller begabbad … Det ”opolitiska Umeå hade i ett slag blivit hyperpolitiskt”".
(Ur Sven Ingemar Olofssons Umeå stads historia 1888-1972)

Det var polemik i lust och polemik i vrede, som återspeglade en samhällsomvälvning med starka motsättningar. Men det som gjorde fullmäktigevalet 1910 historiskt var två kvinnor som bröt ny mark.

13:e december, bara veckan innan valet, dök en insändare upp i VK, undertecknad ”Frisinnad” och med rubriken ”Kvinnorna och stadsfullmäktigevalen”. Det var en flammande appell i nykterhetsfrågan, men tog sin utgångspunkt i det nya som höll på att ske: kvinnors intåg i beslutande församlingar:

”Så skönt att stå utanför dagspolitiken i dessa upprörda valtider!” hör man en del kvinnor säga. Men ha vi rätt att stå utanför? Har inte var och en direkt eller indirekt skuld till allt, som sker i ett samhälle (…) Kvinnorna ha erhållit rätt och möjlighet att invärka på förhållandena i samhället. Ha de inte då också skyldighet att göra det och ansvar, om de ej göra det?

Det där innehöll en sanning med modifikation. Rösträtten för kvinnor skulle dröja ytterligare ett decennium. Men i grundlagsbesluten 1907 och 1909 fanns med att kvinnor skulle få rätt att kunna väljas till stadsfullmäktigen.
Och redan på våren 1910, i samband med ett fyllnadsval, hade 45-åriga Helena Ljungberg, banktjänsteman vid Västerbottens Läns Sparbank, valts in av högern i Umeå stadsfullmäktige, som den första kvinnan på landsorten i Sverige att bli fullmäktigeledamot. I det ordinarie valet samma år blev hon omvald, och samtidigt blev 31-åriga adjunkten vid Umeå folkskollärarinneseminarium Anna Grönfeldt invald på de frisinnade liberalernas lista.

Två av de första fullmäktigekvinnorna i Sverige fanns alltså i Umeå.
Och de måste ha varit hårdhudade.

(Uppdaterat): Anna Grönfeldt skrev själv i en liberal jubileumsskrift 1960 om de första åren:

”Stridens vågor kunde gå nog så höga före valen, särskilt då kvinnorna för första gången på allvar skulle med i kommunalpolitiken. Följande ur minnet återgivna presentation av den frisinnade kvinnliga kandidaten stod att läsa i högertidningen: "En vänstervriden rösträttskvinna dimper ned i staden och pratar smörja på några valmöten. Genast är det frisinnade partiet berett att ta emot henne med stora famnen och ge henne plats på stadsfullmäktigelistan utan att veta vad hon duger till.”

Som en historik från Moderata kvinnor påpekar hade frisinnade VK å sin sida på våren helt förtigit att Ljungberg invaldes i fullmäktige. Jag har gått igenom VK från 1910 och inte heller lyckats hitta något omnämnande av det invalet. Och i en artikel dagarna efter valet konstaterar VK (i form av Gustav Rosén kan man anta) att motståndarna i Västerbottens Nyheter under valrörelsen ägnat sig åt ”ovanligt tarvliga och lågsinnade angrepp på hr Rosén och fröken Grönfeldt”.

Men det fanns också en känsla av gemenskap mellan de kvinnliga pionjärerna. Det framgår exempelvis av ett nummer 1911 av Fredrika Bremer-förbundets tidning för den svenska kvinnorörelsen, ”Dagny” – den som senare skulle omvandlas till ”Hertha”. Där presenterar man några av de nya kvinnliga representanter som hunnit väljas in i svenska stadsfullmäktigen, däribland Ljungberg och Grönfeldt i Umeå. Dagny skriver:

”…det utgör ett giltigt bevis för att kvinnorna – trots allt motstånd som rest och som alltjämt i vissa afseenden förefinnes mot deras användande i offentliga värf – gjort sig värderade och respekterade som goda krafter, hvilka, så fort tillfälle därtill gifvits, uppkallas att göra sin insats vid sidan af männens i arbetet för ordnande af det gemensamma samhället”.

Både Ljungberg och Grönfeldt var också aktiva i samma lokala kvinnorösträttsförening i Umeå.

***

Vid den stämningsfulla begravningsceremonin för Britt-Marie Lövgren i lördags här i Umeå, höll bland andra Lisa Tegby, Jan Björklund, Marie-Louise Rönnmark, Ulla Orring, Olof Kleberg och Peter Örn fina, tänkvärda minnestal.

Flera av dem återkom till betydelsen för ett samhälle av engagerade människor som tar på sig slitiga, otacksamma uppdrag, som inte skyggar för ansvar och som ger oupphörligt av sin tid för andra och för det gemensamma.

Olof Kleberg talade om samhällsbärarna, som mest bara får skäll och spe, sällan beröm, men som är förutsättningen för vår demokrati. Samhällsbärarna som är förutsättningen för demokratin; Britt-Marie Lövgren var en av dem. Och hon verkade i en lång tradition.

***

Helena Ljungberg jobbade kvar på sparkbanken livet ut, men dog 1923, 58 år gammal. I VK:s minnesord stod:

”Begåvad och allmänintresserad hedrades fröken Ljungberg med stadsfullmäktigeuppdrag vid två valtillfällen. Anmärkningsvärt är, att Umeå stad var den första, som insatte en kvinna i den kommunala representationen och att fröken Ljungberg var denna Sveriges första kvinnliga stadsfullmäktig. Bland hennes övriga kommunala uppdrag märkas revisorsbefattningar i Minerva och Systembolaget samt för stadens räkenskaper. (…) Fröken Ljungberg efterlämnar minnet av en plikttrogen, i sitt arbete skicklig, personligen älskvärd och förnämt taktfull kvinna.”

Häromåret föreslog moderaterna i Umeå att en staty skulle resas till hennes minne. Förslaget föll, men väckte minnet till liv av en viktig händelse, och en politisk föregångare, i Umeås historia.

Anna Grönfeldt skulle få leva längre. Hon blev en stor liberal umeprofil. I dag är hon mest känd för att redan 1914 ha lagt fram ett förslag om att Umeå borde reservera mark för en framtida flygplats.
Hon fick, som många nytänkare, inget gehör. Men när Umeå flygplats invigdes i maj 1962 var hon, då 82 år, inbjuden som hedersgäst.
Hon var även djupt engagerad i frågor kring utbildning, folkbildning och jämställdhet.

I en återblick som tidskriften Västerbotten gjorde 1979 på ”Hundra års lärarutbildning i Umeå” omnämns Grönfeldt – ”en profil inte bara i Umeå seminarium utan även i stadens politiska och kulturella liv” – bl.a. för sin kamp för jämställda löner mellan manliga och kvinnliga lärare på 1930-talet.

Anna Grönfeldt dog först i april 1973, 94 år gammal. Samma dag hade VK en stor nyhet på förstasidan om att längre sträckor på inrikesflyget skulle bli billigare, och priset för en biljett Umeå-Stockholm kanske sänkas till 160 kr.
”Inrikesflyget blir folkflyg?”, frågade VK. Det var nog helt i Annas anda.

***

Vi är förresten dåliga på det där, att visa vår uppskattning, att bjuda på åtminstone några av de där varma orden, medan eldsjälarna som sliter och bär upp demokratin, ofta med ett förbluffande gott humör bevarat, fortfarande lever. Vi borde bli bättre det.

Smogen över Peking en ögonöppnare

Av , , Bli först att kommentera 5

Samverkande temperatur- och vindförhållanden, omfattande biltrafik och en kall vinters stora energibehov – tillfredställt genom kolförbränning – får just nu hälsoskadlig smog att vila tungt över Peking och andra stora kinesiska städer.
Den smutsiga luften försvårar inte bara andningsvägarna för invånarna, utan skymmer också sikten för hela den globala utvecklingen.

Hur det går för Kina är av avgörande betydelse för världsekonomin. På Kina hänger både USA:s och Europas förhoppningar om återhämtning efter år av kris och osäkerhet. En dyster beroendeställning redan av det faktum att det får omvärlden att bli skamligt och väldigt tyst om demokrati och mänskliga rättigheter.

Men smogen över Peking är en påminnelse, inte bara för Kinas auktoritära regim, om att utmaningen är större än vad som syns i tillfälliga tillväxtsiffror och statsfinanser. Den har en ofrånkomlig miljödimension. Utvecklas grönare eller utvecklas inte alls.

Ett exempel från gårdagens nyhetsflöde: En tysk företagare, verksam i Peking sedan 25 år tillbaka, säger till Die Zeit: ”Jag vet inte om jag kan utsätta mina barn för det här längre. Vi övervägar allvarligt att flytta tillbaka till Tyskland.”
Det enskilda exemplet återspeglar ett större, tänkbart scenario. Går nedsmutsningen över en gräns kommer den stora investeringsvåg som lyft Kina de senaste decennierna att börja gå tillbaka igen. Men det är inte ett kinesiskt problem eller fenomen. Miljöutmaningen är global och gemensam. Det Kina står inför, står hela världen inför.

En övergång kommande decennier från smutsiga, ändliga energikällor till rena, förnybara är en av de viktigaste förutsättningarna för alla andra ekonomiska och sociala framsteg.
Framtidens tillväxt- och utvecklingsmodeller måste bygga på en ekologiskt hållbar energiförsörjning. En utvecklingsdebatt som saknar miljö- och energidimensionen blir grund och kortsiktig.
Det betyder inte att debatten är enkel eller lösningarna självklara.
En del menar att en eller ett par generationer ny kärnkraft är den klimatmässigt bästa vägen till en helt förnybar energiförsörjning, ett pragmatiskt sätt att undvika ökat beroende av klimatskadliga fossila bränslen.
Andra, som Tyskland, anser att det är möjligt att hoppa över de mellanstegen och istället sätta igång övergången till det förnybara direkt, utan att bygga ny kärnkraft.

Bland annat mellan de två hållningarna – behövs kärnkraften ett par generationer till eller inte – kommer en av 2000-talets största debatter att stå.
Det är bra att den förs, och kanske är det allra bästa om olika länder prövar olika vägar och lär av varandras erfarenheter, men med det gemensamma målet att komma bort från en tillväxtmodell som är beroende av miljö- och klimatskadliga energikällor.

Dessvärre har rader av klimattoppmöten avslöjat att viljan att överhuvudtaget låta klimatperspektivet bli vägledande är svag på många håll. Smogen som skymmer sikten i Peking borde bli en ny ögonöppnare.

Russinen ur kakan – eller kakan bort från russinen?

Av , , Bli först att kommentera 2

"En policy som går ut på att plocka russinen ur kakan kommer inte att fungera”, sa Tyskland utrikesminister Guido Westerwelle i sin kommentar till premiärminister David Camerons besked i förra veckan att en folkomröstning ska hållas 2017 om Storbritanniens EU-medlemskap, och att Storbritannien innan dess vill omförhandla sina medlemsvillkor.

Att det inte fungerar om alla bara plockar de egna russinen ur kakan och struntar i resten, är sant. Så kan inget samarbete fungera. Och det går att ifrågasätta motivet bakom Camerons beslut att göra Storbritanniens medlemskap till föremål för en folkomröstning. Utslagsgivande var inte omsorg om EU:s eller Storbritanniens framtid, utan oro för det konservativa partiets djupa splittring i EU-frågan. Genom att eftersträva ett definitivt ja eller nej söker han i ett Alexanderhugg lösa decennier av intensiva, svårhanterliga motsättningar inom Tories.

Men bortom det taktiska spelet och kraven på omförhandlingar av de brittiska villkoren, är Camerons budskap egentligen ett annat, djupare: inte att de exklusivt ska få plocka russinen ur kakan, utan att hela EU – som samarbetsprojekt – i långt högre grad borde renodlas till just russinen, utan mycket kaka överhuvudtaget.

Storbriannien vill se ett annat EU än dagens, grovt uttryckt reducerat framför allt till den fria, inre marknaden. För politiska projekt – fördjupat sammarbete på fler områden, med makt och kompetens överförd från enskilda medlemsländer till EU – har landet alltid haft svala känslor.

Det är en debatt, om byråkrati, felprioriteringar och det demokratiska underskottet, som hela EU mår bra av att tvingas delta i, även Sverige. Och det är framför allt en debatt som EU-anhängare borde bejaka och kasta sig in i, med övertygelse i sak om att samarbetet behöver politiska dimensioner, men också en självkritisk insikt om att EU för sällan lever upp till de formulerade idealen och den egna självbilden.

Det finns delar av EU-apparaten som i allt för hög grad ser sin egen existens och sin egen makt som ett självändamål, och som är extremt dåliga på att vinna stöd utanför Bryssel.

Storbritanniens ofta avvikande, reserverade och ”halvt ute genom dörren”-röst är viktig för balansen inom EU, i försvaret av frihandel och i rollen som ömsom moderator mellan, ömsom motvikt till, Tyskland och Frankrike.

Camerons strategi kommer att komplicera EU:s arbete de närmaste åren. Fler medlemsländer kan komma att haka på. Men den debatt han dragit igång är viktig för ett EU som har svårt att definiera vad samarbetet ska präglas och drivas av under 2000-talet.

Att tvingas svara på den frågan kommer att göra EU gott. EU-anhängare behöver inte dela Camerons analys, men borde välkomna att han ställer relevanta och brådskande frågor. Storbritannien har mycket att förlora på att lämna EU, men ett EU utan Storbritannien skulle bli fattigare på nyttiga perspektiv och nyktra invändningar.

Protesterna borde komma söderifrån

Av , , Bli först att kommentera 4

Att Tidningarnas telegrambyrå, TT, beslutat stänga sina kontor norr om Stockholm – i Luleå, Umeå och Sundsvall – har väckt en hel del debatt. Många har varnat för en ökad medial Stockholmsfixering och en sämre rapportering från norra Sverige. Men det märkliga i kritiken är att den nästan uteslutande kommit från just norra Sverige. Det är bakvänt, men också talande.

För protesterna mot att TT lämnar norr borde ju framför allt komma från dem som inte har några egna regionaltidningar förankrade på heltid i norr, det vill säga från Stockholm och från de södra delarna av landet.
Det är deras ”omvärldsbevakning” som hotar att försämras och bli mer provinsiell, mer navelskådande.
 

Framtidstro, utveckling, optimism, heja!

Av , , Bli först att kommentera 6

Framtidstro, utveckling, optimism, heja! Nej, rubriken på veckans lördagskrönika är bara till möjligen en tiondel ironisk. Jag börjar med The economist, och ett intressant temanummer, och slutar med Hjalmar Branting och vad som måste vara den bästa skoluppsats som skrivits i Sverige någonsin.

——————————————-

Framtidstro, utveckling, optimism, heja!

Kommer vi någonsin att uppfinna något lika användbart igen? Har idémaskinen gått sönder?

The Economist ställde frågorna i ett nummer häromveckan, som diskuterade betydelsen av innovationer för välstånd och tillväxt, och gjorde en jämförelse mellan vår tid och decennierna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet när det gäller revolutionerande idéer och nya produkter, som radikalt förändrar vardagen.

Då kom, påminner Economist i sin ledare, de moderna sanitetssystemen, bilarna, flygplanen, radiotekniken, antibiotikan och telefonen. Listan över allt positivt som upptäcktes, utforskades och drömdes skulle kunna fylla böcker, hela encyklopedier.

Det var även epoken när grunden lades för det svenska välståndsundret, genom demokratiseringen, socialpolitiken, de ekonomiska avregleringarna, de liberala reformerna av institutioner och regelverk, de enskilda innovationerna och de stora investeringarna i infrastruktur. Det var också, kan tilläggas, nyskapande årtionden inom konsten, litteraturen, teatern, musiken och idrotten.

Trots den hisnande utvecklingen på dator- och kommunikationsområdet de senaste decennierna, och trots nya forskningsrön som förflyttar gränser och förändrar människans självbild i grunden, går det att argumentera för att vi 2013 lever i en tid av historiskt sett avtagande innovationskraft.

Korrekt eller ej, Economist nyanserar påståendet, redan den kritiska och lite överraskande frågeställningen är en nyttig tankeställare. Jag tror att de flesta av oss slarvigt utgår ifrån att vi lever i den mest innovativa av alla epoker.

Men kanske lever vi på gamla meriter i högre grad än vi är medvetna om. Ojämförligt mer av debatten ägnas åtminstone åt hur ett föreställt nollsummespel ska förvaltas än åt hur förutsättningar ska kunna skapas för nästa epok av upptäckter och framsteg.

Det knyter an lite till två andra omdiskuterade fenomen i samtiden: Betoningen av nyttoaspekter här och nu framför grundforskning och bildningsideal i debatten om den högre utbildningen. Och den moderna finanskapitalismens ibland destruktiva fokusering på kortsiktig vinstmaximering istället för den gamla industrikapitalismens mer långsiktiga, tålmodiga förankring i idéer och verksamheter.

Möjligen är det en förenklad bild, men frestelsen att ösa ur ett gammalt arv från tidigare generationer – ekonomiskt, politiskt, kulturellt, teknologiskt och ekologiskt – istället för att söka lämna efter sig ett eget arv med substans, kraft och hållbarhet för nya generationer, är alltid stor.

Och inte ens när vi söker något som var bättre förr, väljer vi rätt saker att vara nostalgiska kring. Det finns en del som aldrig är så olyckliga som när ett framsteg kan konstateras och beläggas. I en tid när en tämligen falsk, förljugen och historielös 60- och 70-talsnostalgi på nytt börjar breda ut sig i den svenska samhällsdebatten, vore det onekligen befriande med lite mer romantisk framtidstro, nyfikenhet och utvecklingsoptimism.

För återblickarna borde inte rikta sig mot ett korrumperat, misskött sjuttiotal, när det svenska välståndsundret höll på att slarvas bort, utan mot de decennier, långt tidigare, när grunden för det vi idag lever på lades: inom välfärden, politiken, näringslivet.

Demokrati, mänskliga fri- och rättigheter, handel, internationalism, rörlighet över gränser för människor och idéer, nya uppfinningar: för balansens skull är det nyttigt att påminna om vad det är som de senaste 150 åren skapat och spridit välstånd på ett fantastiskt sätt på många håll i världen, och vad det vanligtvis är som saknas där fattigdom, lidande och förtryck råder som värst.

Två av vår tids största utmaningar är (1) klimat-, miljö- och energifrågan. Och (2) att utforma en välfärd som står pall för en åldrande befolkning och förändrad demografi. I båda fallen borde instinkten vara att välkomna nya lösningar, tusentals skiftande aktörer och många olika anslag och drivkrafter, inte att bromsa, monopolisera, stanna tiden och backa tillbaka.

Då kan det hjälpa att hämta inspiration från förr. För det finns ju en sak som definitivt var bättre förr: tillförsikten och framstegsandan. Då drömde många om framtidslandet som skulle komma, och arbetade för det. Nu fabulerar för många om det förlorade dåtidsparadiset som aldrig fanns, och känner ångest inför ordet utveckling.

***

Hur befriande känns inte, exempelvis, 16-årige Hjalmar Brantings berömda studentuppsats – ”Vilken betydelse har våra dagars livligare samfärdsel för folkens och andliga och materiella liv?” – så här 136 år senare, jämfört med en del av dagens undergångsprofetior.

Det är, skrev skolpojken, blivande socialistledaren, ”den lätta samfärdseln, som allena möjliggör konkurrensen, denna omätligt viktiga faktor i våra dagars alla industriella och merkantila förhållanden. Konkurrensens möjlighet är beroende därav, att de goda och billiga varor, vilka produceras på en viss ort, förmå bära kostnaderna för transporten till andra delar av världen, och … äro i stånd att uttränga de dyrare och sämre varorna, icke blott på sin egen produktionsort, utan även på andra ställen.” Låga priser för folket, skrev Branting, kräver lätta kommunikationer.

Men resandet och transporterna har också, konstaterade Branting, betydelse för den andliga utvecklingen, genom det utbyte av erfarenheter och kunskap som de möjliggör. Samfärdseln och vetenskapen skulle förverkliga ”frihet, jämlikhet, broderskap”:

”Människorna bringas i närmare beröring med varandra, härigenom ökas i högre grad deras kännedom både om sig själva och världen, och då var och en, medvetet eller omedvetet, tager intryck av de människors åsikter och föreställningssätt, med vilka han umgås, så följer därav, att en livlig samfärdsel skall i hög grad främja spridandet av nya tankar och idéer. Man kan sålunda med skäl säga, att de lätta kommunikationerna i våra dagar höra till okunnighetens och likgiltighetens farligaste fiender … den blir ett av de starka band, som sammanknyta de olika nationerna med varandra till en högre enhet, mänskligheten.”

Brantings generation skulle se både drömmar förverkligas och bombas sönder. Men inför vår tids pessimistiska, nostalgiska jämmerkör skulle den ha skakat på huvudet.

När telefonledningarna sjöng i Västerbotten

Av , , Bli först att kommentera 4

VK nästan snubblade på orden av entusiasm i en artikel den 18 juni 1925, när en planerad utbyggnad av telefonnätet i Västerbotten skildrades.

Om det, och om delvis andra stämningar i samma fråga i dag i delar av länet, handlar den här krönikan som ingår i serien:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

Några resonemang om en framstegsanda vi behöver mer av, men också om utvecklingens årsringar i Västerbotten historiskt sett, och tajmingen och den lokala rytm som krävs ibland för att teknikövergångar och nya tekniska möjligheter inte ska slarvas bort i onödan och lämna utsatta orter på efterkälken helt i onödan.

—————————————————–

När telefonledningarna sjöng i Västerbotten

"Telefonnätet Västerbottens län förbättras i år. Högfrekvensanläggning i Umeå. Många nya samtalsstationer och ledningar i länet”.

VK nästan snubblade på orden, den 18 juni 1925, i entusiasm inför den utveckling som väntade. En intervju med linjeingenjören vid telegrafverket, K. Wallander, hade gett en rad besked. Mycket var på gång. De tekniska perspektiven var svindlande. Lyssna bara:

***

”Under den senaste tiden har telefonförbindelsen mellan Umeå och Stockholm blivit allt livligare, varför behovet av ytterligare en ledning allt mer gjort sig gällande. Detta behov kommer under året att tillgodoses därigenom, att telegrafverket ämnar insätta i Umeå en högfrekvensanläggning, vilket möjliggör två samtal på samma linje samtidigt utan att det ena samtalet på något vis störes av det andra. Anläggningen kommer dessutom att tilltagas så stor, att man i en framtid, om behov därav göra sig gällande, skall kunna föra tre samtal på samma linje samtidigt. Apparturen till denna anläggning är under provning i Stockholm och hitväntas när som helst”.

(Det här var före Jan Stenbecks tid).

I de östra stadsdelarna av Umeå förväntades nedläggandet av telefonkablar att slutföras under sommaren. Men de största förändringarna väntade på andra håll:

”I Sorsele har man allmänt klagat över, att det på längre sträckor är mycket svårt, ibland omöjligt, att höra varandra, vilket nu kommer att avhjälpas därigenom, att man i Lycksele kommer att inmontera en ljudförstärkare. En omformarstation för likström kommer redan under denna månad att uppmonteras.”

(Det här var före smartphones).

En ny ledning skulle anläggas mellan Lycksele och Örträsk, och komma även ”en hel del småbyar mellan dessa samhällen” till stor nytta. Knaften, Vänjaurbäck, Vänjaurträsk och Skarda nämns. Inom Lycksele socken skulle stationer upprättas i Gäddträsk, Hedlunda, Arvträsk, Fahlträsk, Sunnanå, Forsholm och Sikseleberg. En ny ledning ska upprättas mellan Olovfors och Nordsjö i Nordmaling, och ge byar utefter Lögdeälven ”goda telefonförbindelser”, med stationer i Hyngelsböle, Klöse, Högåker och Genberg.

I Sävar var en ny linje mellan Sävar och Ivarsboda under arbete. Gunnismark skulle få en samtalsstation.

”Dessutom”, skrev VK”, kommer en ny linje … att anläggas från Gagsmark över Källbomark och till Åbyn i Byske socken. Denna linje har varit påtänkt ända sedan år 1923, men på grund av att Källbomarks-borna ej behagat leverera stolpar, har ledningen ej kunnat uppsättas. Nu ha Gagmarks-borna, som tycks vara förståndigt folk, lovat att leverera stolpar för hela sträckan”.

En ny linje planerades mellan Byske och Brännfors, och två nya linjer mellan Tärnaby och Västansjö.

Puh, det var härliga, befriande tider av framstegsanda och utvecklingsoptimism.

***

Men Västerbotten är också en region där utvecklingen lämnat årsringar efter sig. Det har tagit tid innan den kommit många till del. Infrastruktur, service och innovationer har spridits långsamt, från centrum och utåt. Så är det än.

(Hur många i Västerbotten, för att ta ett exempel från det senaste året, bor så att de kan använda en mobil 4G-uppkoppling i hemmen? Där syns en första, ny, liten årsring.)

Västerbotten är ett län präglat av utvecklingsoptimism, av tron att det går, att det går att odla, sprida kultur, bilda föreningar, driva företag, vinna världscupen. Men i dag har en del byar och orter också känslan att gamla framsteg hotar att raderas bort, utan att ersättas av nya. Det gäller förstås striden om akutvården, skolorna i byarna och annan samhällsservice.

Och inte heller teknisk utveckling är en rätlinjig eller geografiskt jämnt fördelad process. Ibland uppstår en lucka på lands- och glesbygd mellan en gammal teknik som håller på att fasas ut och en ny som håller på att fasas in. Tajmingen som stämmer i de större städerna, där epokerna överlappar varandra bättre, kan bli helt fel i små kommuner.

Blir luckan för stor mellan det som försvunnit och det som ännu inte kommit fram, kan det vara dödsstöten för en liten ort eller by. Den hårda kritiken i Västerbotten mot delar av Telias avveckling av det fasta telenätet illustrerar dilemmat.

En beprövad lösning – som på sikt står i vägen för nya, inte minst för landsbygden berikande innovationer – börjar avvecklas innan den nya tekniken nått tillräcklig kvalitet för att fungera pålitligt. Löftet om vad som ska komma är vagt, beskedet om det som ska bort är konkret.

Den tekniska utvecklingen, människors möjligheter att kommunicera snabbt och fritt, resa och röra sig, är landsbygdens största hopp för 2000-talet. Det får inte slarvas bort. Men i teknikövergångar handlar ibland nästan allt om tajming, och hjälpe dem – orter, människor, företag – som inte är i rytm med samtidens olika maktcentrum.

Så en återblick i dag på de där entusiastiska pionjäråren, när teleförbindelserna erövrade länet, sker i blandning av hopp och vemod. Då band tekniken samman. Så är det även i dag, men risken finns att några av dem som då hörde till de största vinnarna, nu kommer att halka efter, egentligen helt i onödan. Att se till att teknikövergångarna sker med en lokal rytm anpassad till förutsättningarna, är en nog så viktig uppgift för att hedra den gamla västerbottniska framstegsandan.

Att släpa stockar på plats, fixa mycket själv, ta tag i situationen, är sedan upp till landsbygden, bara den får chansen.

V och Kd smider planer i skymundan, värda en titt

Av , , Bli först att kommentera 8

Jonas Sjöstedt och Göran Hägglund, vänsterpartiet och kristdemokraterna, stod mest i skymundan vid veckans partiledardebatt i riksdagen. Det talades föga om dem efteråt. Men både vänsterpartiet och kristdemokraterna utgör smyglångkok värda en titt. Det kan vara ett misstag att räkna ut dem.

Om det, och när förväntningar kommer på skam och outnyttjade, anständiga fält i det svenska partilandskapet, handlar veckans lördagskrönika.

———————————————-

Två doldisar som smider planer i skymdundan

De två som stod mest i skymundan vid veckans partiledardebatt i riksdagen, de två som det talades minst om efteråt, var Jonas Sjöstedt, V, och Göran Hägglund, Kd. Men både vänsterpartiet och kristdemokraterna utgör smyglångkok värda en titt.

Min tes 1:

Jonas Sjöstedt vill se vänsterpartiet i regeringen efter valet 2014. Han vill det så starkt, att det skär i det politiska bröstet på honom. Han vill bli första vänsterledare att föra sitt parti bort från oppositionsbänkarna, till ministerposter. Han vill det långt mer än Lars Ohly någonsin ville det, innerligare än partikamraterna anar, även till priset av en jobbig, slitig interndebatt.

Målet regeringsmedverkan är den glödande pump som förser Sjöstedts partiledarskap med syre.

Och om det krävs att han döljer den heta viljan ända fram till valet, för att inte riskera att utlösa motreaktioner inifrån vänstern eller från tänkta samarbetspartier, så är han beredd att ligga lågt med regeringspratet. Men han bidar sin tid med målet regeringsmedverkan som polstjärna att navigera efter, och har till skillnad från både socialdemokraterna och miljöpartiet stora möjligheter att göra just det, bida sin tid i regeringsfrågan, navigera i lugn och ro, på lite avstånd från trängseln.

I samband med att han valdes till partiledare talade Sjöstedt flera gånger om möjligheten att tvinga fram ett nyval, att fälla alliansregeringen i förtid. Det lät lite verklighetsfrämmande och hetsigt. Men i det lyste något annat igenom: hans önskan att bryta likhetstecknet mellan vänsterpartiet och oppositionsrollen, så snabbt som möjligt. Innan blockpolitiken löses upp och hotar att lämna vänstern övergiven ute på en kant.

Nu när han blivit varm i kläderna, har han, tror jag, börjat se fördelarna med att ha ett par år på sig. Men det finns knappast någon partiledare som så otåligt, så nästan frustrerat ser fram emot valet 2014 som just Sjöstedt.

Det kan låta som en banal tes. Vilket parti vill inte hamna i regeringsställning? Men för just Vänsterpartiet, som aldrig suttit i regering, vars hela självbild länge var präglad av den eviga tillvaron i opposition, som har en gammal relation med skällsordet ”ministersocialism” och som för tillfället helt saknar samarbetspartier som vill ha med det att göra i organiserad form, är det långt ifrån något självklart.

Vänsterpartiet skulle kunna ha det väldigt bekvämt i fortsatt opposition. Eller i rollen som stödparti på deltid, utan ministerposter. Och förmodligen skulle det öka chansen för en ren S+Mp-regering om vänsterpartiet lovade att hålla sig borta från departementen. Men det är inte Sjöstedts huvudvärk, och knappast hans avsikt.

Uppstår ett parlamentariskt läge där det finns en, om så bara försvinnande liten, chans att ställa S och Mp schack matt i sonderingarna, att brotta fram en rödgrön regeringsmedverkan för V, kommer han, tror jag, att söka ta den, med överrumplande snabbhet och beslutsamhet, och samtidigt söka ruska ut alla gamla förrädiska bekvämliga instinkter ur sitt parti.

Stora förhoppningar knöts inom vänstern till honom när han valdes. Många förväntade sig en Sjöstedt-effekt. Den har helt uteblivit. Vänsterpartiet har det rätt tufft i opinionsmätningarna. Och Sjöstedt var ledaren som valdes under medialt uppmärksammade former, överöst med välvilja från många håll, för att sedan försvinna ur sikte, bli den partiledare det kanske talar allra minst om.

Ingen är sannolikt gladare än Sjöstedt över att den där effekten uteblivit så här långt, och att han inte ägnas för stora rubriker redan nu. Opinionseffekter mitt under en mandatperiod är den säkraste vägen till besvikelser på valkvällen. Nu har han ro att mer subtilt förbereda sitt parti på vad som väntar, i skuggan av partiledarkollegor som slukar löpsedlarna och tvingas ta interna debatter under maximal offentlig uppmärksamhet.

Och att både socialdemokraterna och miljöpartiet är brända sedan det motvilliga samarbetet i förra valrörelsen och livrädda att förknippas för mycket med vänsterpartiet, förvandlas långsamt till Sjöstedts fördel. Han kan leka med dem som han vill, reta dem, besjunga dem, skrämma dem, vädja till dem och ohämmat utnyttja utrymmet som uppstår till vänster när S och Mp söker vinna mitten.

Han kan reta Löfven genom att hålla med och visa sig kompromissberedd i frågor där det är obekvämt för socialdemokraterna, och sedan reta honom genom att angripa från vänster i frågor där Löfven måste förhålla sig till Reinfeldt och alliansen.
Han kan agera insmickrande angelägen och teatraliskt försmådd, som det passar, ända fram till valet.

Han kan ena stunden spela Gullan som trånar att vinna Löfvens hjärta, trots att S-ledaren är irriterat ointresserad och uppslukad av sitt piano. I nästa vara busiga Snobben som rusar fram och snor Fridolins och Romsons snuttefiltar så de blir högröda i ansiktet av ilska. Han kan bli Gullan igen, som lägger upp bollen och rycker undan den.

Ingen partiledare kommer att kunna driva nästa valrörelse så avslappnat och med så stor rörelsefrihet som Sjöstedt. Och råder en oklar parlamentarisk situation på valkvällen, vilket är troligt, kommer han att vara bäst förberedd, ha den mest renodlade strategin, av alla: Utöva största möjliga tryck på S och MP, väcka interna opinioner hos dem, för att förhindra en blocköverskridande regering och istället åstadkomma en rödgrön regering där vänsterpartiet är med fullt ut.

Samma mekanismer som blixtsnabbt tvingade fram ett vänstersamarbete mot Mona Sahlins vilja mitt under förra mandatperioden, kan Sjöstedt försöka utnyttja för att genomdriva en rödgrön regering med vänstermedverkan dagarna efter nästa val i stället. De som underskattar honom, kan komma att bli överraskade.

***

Varje riksdagsval brukar rymma minst en ”effekt”, alltså ett parti eller en partiledare som överträffar förväntningarna och vinner stort stöd sista veckorna av valrörelsen, mot alla odds.

Min tes 2, eller växande magkänsla:

Kristdemokraterna och Göran Hägglund har betydligt större möjligheter att bli 2014 års valskrällar – i form av ett resultat på kring sex-sju procent – än opinionsmätningarna ger sken av. Och det är just partiets djupa, långvariga opinionskris som gör att dess möjligheter förbättrats, snarare än försämrats, det senaste året.

Oron för att åka ur riksdagen, den hotande interna resignationen, kan ge partiets strateger ovanligt stor frihet att testa något nytt och bryta tidigare mönster, placera Kd på ett något mindre upptrampat fält i åttapartilandskapet, istället för att trängas på en krympande yta inom alliansen där Fp och C dessutom av tradition känner terrängen bättre.

Precis som det finns ett utrymme för en demokratisk vänstersocialism, finns det ett utrymme i svensk politik för en socialt och i solidaritetsfrågor anständig – Kd:s asyl- och flyktingpolitik exempelvis är ofta bra – kulturkonservatism kombinerad med en ”dra åt fanders med era pekpinnar och låt oss leva våra liv i fred”-attityd. Det vore en intressant blandning av respektabel konservatism och leda vid övernitiska, kollektiva uppfostringsprojekt som borde ha potential att vinna visst stöd i ett vanligen socialliberalt, konsensusbetonat Sverige.

Det kan förstås tyckas som en helt orimlig roll att spela för ett Kd som genom sin historia viftat flitigt med utvalda, intoleranta pekpinnar om människors privatliv, ända in i sovrummen. Men väljarna är ofta snabbare än oss bedömare på att registrera när partier förändras, och har alltid förståelse för partier som det slentrianmässigt kletas gamla etiketter på, medan andra rörelser, som råkar ha större status i medierna, lättare kommer undan med sina grovheter.

Göran Hägglund brukar då och då markera att Kd är ett alternativ för dem som tröttnat på att liberala ledarskribenter och kulturvänsterkrönikörer hela tiden talar om precis hur det ligger till. Det bär lite emot att skriva det, men jag tror att det är en strategi, om den hos Kd behåller anständigheten, leendet och glimten i ögat, som kan väcka viss genklang.

Och hur obekväm den än kan vara att ta till sig, så är det en insikt med många bottnar, en del mer problematiska än andra: det finns värre öden att drabbas av för ett uträknat parti som vill överraska med bra valresultat, än att få samfällda pikar på ledar- och kultursidor i den omfattning som Kd brukar skänkas. Nästa år kan det gynna Hägglund. De som räknar ut honom, kan komma att bli överraskade.

Göran Hägglund som comeback kid och Jonas Sjöstedt som regeringssonderings-Karelin på valnatten? Älska eller frukta föreställningarna, men jag skulle inte utesluta någondera.

När Staaff och Branting var politiska popstjärnor i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 5

Sommaren 1911 var politiskt het i Sverige, och därmed i den alltid politiskt intresserade staden Umeå. Den största lokala händelsen de valrörelsemånaderna var när Karl Staaff kom på besök till Umeå för att hålla tal, och en jättepublik slöt upp för att lyssna.

Om det, och om Karl Staaff och Hjalmar Branting som talare, handlar den här krönikan, ingående i serien 50 skäl att fascineras av Västerbotten, som också kan ses som ett indirekt tips till dagens ledande politiker att våga avstå från de mest ansträngda lustigheterna i talarstolen och istället våga ta åhörare på allvar.

Tidigare krönikor i den här Västerbottensserien återfinns här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————————————

När Staaff och Branting var politiska popstjärnor i Umeå

125 arbetare kom med båt från Holmsund. Från Sandvik anlände ”ett stort antal arbetare.” Med skjuts eller på cykel kom ”flera hundra personer” från byarna.
Det kom folk från Skellefteå, Nordmaling, Vännäs och kustsocknarna norrut. VK uppskattade antalet åhörare på planen framför elementarläroverket i Umeå den kvällen, 15:e augusti 1911, till sammanlagt 2000 personer. Det var sett till dåtidens befolkning – Umeå hade drygt 5000 invånare – en jättepublik. En motsvarighet i dag vore kanske 30 000 på Rådhustorget.

Vad fick så många Västerbottningar att samlas i Umeå för möte på sommaren 1911?
Anledningen var, skrev VK två dagar senare, ”det sällsynta tillfälle som nu gavs, att få höra förra statsministern Karl Staaffs politiska föredrag”.

Det var bara ett par månader kvar till vad som då beskrevs som det viktigaste svenska riksdagsvalet någonsin, höstvalet till andra kammaren, dominerat av de stora striderna kring rösträtten, försvarspolitiken och de sociala reformkraven.

Ett valtal på plats i Umeå av de frisinnade liberalernas ledare Karl Staaff var i det läget en händelse utöver det vanliga.

Staaff hade varit statsminister 1905-1906 och var 1911 oppositionens självskrivne statsministerkandidat. Liberaler och socialdemokrater förberedde sig gemensamt på att få bort den sittande konservativa regeringen under Arvid Lindman. Men även mellan liberaler och socialdemokrater pågick en hård dragkamp, och i Umeå sökte de stöd hos samma väljargrupper – då fortfarande enbart män.

Staaff hälsades i Umeå ”med en kraftig applåd”. Och trots att ”vinden ibland var något besvärande” så bar hans röst ut ”över hela folkmassan”. Det som följde var en lång, svidande kritik av den konservativa regeringen på punkt efter punkt i valfrågorna, med demokratikravet som röd tråd genom föredraget. På några ställen tog Staaff i lite extra:

”Man kommer nämligen här in på något av själva den djupaste skillnaden mellan en frisinnad och en konservativ åskådning. Att det är å ena sidan folkets naturliga rätt att vara herre i sitt eget hus och å den andra något värdefullt för folket som för den enskilda att känna sig fullt myndigt, det ligger i bottnen av varje fritt och till frihet strävande sinnes åskådning. (…) Måhända skall en framtida demokrat en gång, då han läser om allt detta säga: Arvid Lindman och hans parti förtjänade att gå under, ty i den tid då det mer än någonsin var nödvändigt att regera med folket gjorde de allt för att fortfarande regera mot folket.”

Så blev det som bekant inte.

Mötet avslutades med ett anförande av Anna Wicksell, som framförde kraven på rösträtt för kvinnor, och också möttes av stort bifall.

En månad tidigare, 9:e juli, hade socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting besökt Umeå på sin resa genom Norr- och Västerbotten. Han höll sitt tal inför en ”talrik publik” (VK) på runt 300 åhörare. Branting, medveten om att socialdemokraterna hade vissa problem att få genomslag i länet på grund av de frisinnades styrka, ägnade förutom attacker på Lindmans regering en del av sitt tal åt att varna för liberalerna som opålitliga och splittrade. Det säkraste, manade han, var för reformvänner och arbetare att rösta på socialdemokraterna. Även här rapporterar VK om kraftiga applåder från de närvarande.

***

Staaff och Branting som valtalare i Umeå med bara några veckors mellanrum. 2000 personer på ett valmöte. Oj vad det måste ha snackats politik i den lilla staden de sommarveckorna för dryga hundra år sedan. Funnes det en tidsmaskin och jag fick välja en valrörelse i Umeås historia att resa till, skulle jag välja 1911.

Men hur var Staaff och Branting som talare? Vad bjöds umeborna på? Vad utmärkte de kanske två viktigaste svenska 1900-talspolitikerna, när de klev upp i en talarstol?

***

Staaffs röst finns mig veterligen inte bevarad, han återfinns bara i stumfilmer, medan Brantings röst åtminstone återfinns i en efterhandsinläsning av riksdagstalet om författningsfrågan 1918, ett tal Branting själv var stolt över. Hans röst låter påfallande ospektakulär, men sympatisk och angelägen.

Ett levande vittnesmål av Staaff har lämnats av Vilhelm Moberg, som i sin ungdom hörde honom tala. Det var i Kronoberg, på sommaren 1915. Staaff var redan märkt av sjukdom och hade bara två månader kvar att leva.

”För min del fick jag ett starkt och bestående intryck av Staaff som talare”, skriver Moberg. ”Jag hade hört många politiska talare tidigare, men jag fann Staaff vara dem alla överlägsen. De agitatorer jag lyssnat till tycktes oftast upprepa väl inlärda läxor … Men Staaff verkade djupt engagerad i sitt anförande. Han hade någonting eget att säga, och det hördes att han var angelägen om att få det sagt och uppfattat. … Hans framställningssätt var lugnt och balanserat; han behöll sitt lugna tempo genom hela föredraget och eldade icke upp sig i vissa moment, som somliga talare brukar. I talet förekom inga av de kvickheter, vitsar eller enklare roligheter, varmed föredragshållare eljest gärna ”kryddar” sina anföranden”.

Moberg minns i sin återblick Staaff som en kraftigt vuxen, bredaxlad man med anlag för fetma, vitt hår och grånade mustascher. ”Hans uppträdande”, återger Moberg och fångar något många vittnat om gällande Staaffs både buffliga och blyga tvärhet, ”gav mig i det hela ett intryck av ett kärvt allvar, av en sluten personlighet som icke inbjöd till närmanden, av en ensam människa.”

Herbert Tingsten kriver i sina memoarer att Branting inte heller uppvisade någon större humor eller några spetsiga vändningar i sina anföranden eller skrifter, men ändå var den mest imponerande talare han hört i riksdagen. Inte genom

”skarpsinne, utsökt ordval, bildrikedom eller elegant och flytande framförande utan därför att utseende, röst, sätt att formulera och betona gav en så stark känsla av personligt engagemang. Mannen syntes fylld av vad han ville säga. Men det fanns inte något av det mystiska eller fanatiska som man förbinder med väckelse eller uppbyggelse; det starka temperamentet syntes styrt av reflexionen och försmält med balans och måttlighet. Han kunde söka efter orden, vilket inger åhöraren förtroende, men fann dem alltid snabbt nog för att inte väcka oro. (…) Orden var inte märkvärdigare än andras, men satsbyggnaden, komplicerad och liksom mödosamt formad, gav dem tyngd och storhet .”

Som manuskript ter sig bådas tal, några lysande passager undantagna, i dag rejält träiga och omständliga. Det gäller även Staaffs och Brantings tal i Umeå som de återgavs i VK.

Vilket tålamod publiken måste ha haft med dessa långsamma, malande utläggningar. Ändå hölls de alltså som sin tids mest övertygande retoriker. Staaff och Branting briljerade inte, och sökte inte vara lättsmälta. Deras genomslag förklaras istället med begreppet ”trovärdighet”.

De tog sina åhörare på största allvar och togs just därför själva på allvar som få andra. Båda var, redan som studenter, kända för att kunna avgöra en hel debatt med en enda sammanfattande slutreplik efter vilken inget mer fanns kvar att säga eller invända.

Zäta Höglund skrev i sin panegyriska biografi om hur Branting påminde om Perikles talarkonst, ”vilken sades påminna om goda snabblöpare: han gav alla talare tio stegs försprång men han sprang ändå förbi dem alla”.

Samma intryck återges i otaliga återblickar.

***

Gerhard Magnusson, mångårig medarbetare till Branting, skrev i en minnesskrift hur Branting mycket sällan använde ironins vapen för att besegra en motståndare, ”oftast ställde han i stället upp dennes uppfattning och argument till sakligt skärskådande tills församlingen blev övertygad och den såmedelst behandlade kände sig stolt över att ha varit föremål för så mycken allvar uppmärksamhet”.

Liberale allt i allot under decennier, David Bergström, som kände Staaff väl, sade en gång att det märkliga med Staaff som talare var att hans ord alltid tycktes bära fram en genomarbetad och genomlevd ledande princip och att han lyckades övertyga de som lyssnade om att han var beredd att ”sätta in sin person för vad han ville och ansåg gagneligt, och därför lyssnade de till honom och följde honom”

Privat kunde det te sig annorlunda. Brantings styvdotter Vera von Kraemer har i ”Brantings på Norrtullsgatan” beskrivit umgänget i hemmet mellan föräldrarna Branting och nära vännen Staaff på 1890-talet:

”Karl Staaff var satirisk, det var mycket tjusande. Satirisk var Hjalmar aldrig, hans ton var inte den. (…) Staaff var på ett annat sätt. Alltid spydig, alltid ironisk, men innerst vänlig. Satiren var en form, som roade oss oerhört, han var kvick. Alltid klar, alltid slagfärdig, alltid torrt munter.”

Men längre fram, sedan Staaff blivit statsminister, var han inte längre densamme skriver von Kramer, utan en alltmer sluten och avvisande människa.

Det stämmer överens med andra beskrivningar av hur Staaff och Branting utvecklades i olika riktningar med åren: Staaff stelnade, slöt sig, släppte fram moralisten inom sig, blev anspänd som i ständig vaksamhet, Branting bevarade mer av sin inre bohem, och var bättre på att hålla bitterhet på avstånd.

***

Efter valsegern på hösten 1911 tillträde Staaff som statsminister i sin andra liberala regering, med stöd av socialdemokraterna – ännu ej redo för egen regeringsmedverkan – i riksdagen. Men i februari 1914 tvingades han gå efter konflikt med kungamakten och den patetiske Gustaf V i försvarsfrågan. Brutala hatkampanjer följde från konservativt håll, och bidrog sannolikt till Staaffs död redan året efter.

Till skillnad från Branting, som vid sin bortgång 1925 hunnit bli en folkkär landsfadersfigur, uppskattad även i slottet, fick Staaff aldrig uppleva demokratins genombrott. Han dog när motsättningarna var som hårdast, utgången ännu oviss och första världskriget rasade.

Om Brantings politiska karriär har något fullbordat över sig, det sista året nästan något övermoget, så präglades Staaffs sista år av förbittrade stämningar och avbrutna förhoppningar.

***

I Socialdemokraten skrev Branting efter Staaffs död en minneruna om sin nära ungdomsvän:

”För Karl Staaffs personliga vänner från de första kampglada stridsåren skall minnet av hans ljusa ungdomstro på friheten, hans så ofta klart genomträngande blick, hans rika och i många riktningar lysande begåvning, och i en senare tid hans outtröttliga pliktuppfyllelse i arbetet att bringa sitt folk det stycke framåt han ansåg vara för ögonblicket möjligt att nå, aldrig blekna.”

Och på den krans som han och hustrun Anna lämnade vid begravningen stod:

”Till Karl Staaff. För ungdomsvänskap och ungdomsminnen långt före höjdernas ensamhet.”

Grundforskning och bildningsideal

Av , , Bli först att kommentera 0

Tidigare studenten, entreprenören Emanuel Dohi, riktade i gårdagens VK kritik mot Umeå universitets slogan ”Du är väl anställningsbar?”.

”I mina ögon”, sade Dohi, ”är det att utbilda någon till att passa in i någon annans fack.” Dohi fick snabbt medhåll av universitetsdirektör Lars Lustig, som i förklaringen av hur slogan kom till hänvisar till Bolognaprocessens övergripande mål, där anställningsbarhet lyfts fram.

Invändningen är viktig i en tid när även styrbar, tillämpad forskning står allt högre i kurs medan grundforskningen får sämre uppbackning, och krav på att universitet ska anpassa sig till rådande arbetsmarknader börjar skymma friare bildningsideal. Den högre utbildningen behöver inte pusta fram medvind åt tidsandan.

Några pinsamma veckor i svensk politisk debatt

Av , , 12 kommentarer 32

Det har varit pinsamma veckor i svensk debatt. Och mycket har varit beklämmande att läsa och höra från och om centerpartiet de senaste veckorna. Men det är inte centerpartiets utskällda idéprogramförslag som stått för pinsamheterna.

Vill vi välkomna idédebatt även inom partier som sitter i eller har chans att hamna i regeringsställning, eller ska idédebatt reserveras enbart för partier långt ute på politikens ytterkanter? Om vi vill det förstnämnda är det dags att lämna de värsta skolgårdsbeteendena bakom oss, och växa upp. Idédebatt förutsätter att idéer kan framföras utan att den stora hysterin utbryter, inom och runt ett parti.

Om det, och några ord om "nyliberal" som skällsord, handlar den här lördagskrönikan.

——————————————–

Några pinsamma veckor i svensk politisk debatt

Centerpartiets idéprogramgrupp har utsatts för hård kritik de senaste veckorna. Det är svårt att förstå varför. Är det några som med gott samvete kan räta på ryggarna efter debatten som förts, så är det ledamöterna i den gruppen. Om uppgiften var att ge underlag till en idédiskussion, har de gjort ett utmärkt jobb.

Att varken deras eget parti, i synnerhet inte deras eget parti, eller särskilt många andra heller, varit mogna eller haft perspektiv och nerver nog att hantera livs levande, sprattlande idéer, är inte deras fel.

Idédebatt förutsätter nämligen idéer. Bra eller dåliga, långsiktigt visionära eller mogna för beslut, oväntade eller traditionella – utan några konkreta idéer alls är det omöjligt att diskutera överhuvudtaget. Och ett idéprogram måste även ha friheten att blicka långt framåt i tiden, att ta principiell och moralisk ställning.

Men sanningen är väl dessvärre att väldigt få – när det kommer till kritan – av dem som ständigt efterlyser fler idéer, står ut med några andra idéer än sina egna. Centerpartiets idéprogramförslag har avslöjat hur förbluffande låg nivån på svensk debatt kan vara.

Omgivningen har inför ord som fri invandring, plattare skatter och månggifte gallskrikit i panik, dragit upp byxbenen och hoppat upp på köksborden i Åsa Nisse-danser som hade de upptäckt en mus under köksbordet: ”Åååaahhh, huuh, iiihh, vi dånar, hjälp, rädda oss, hämta fällan!”

Värst ta avstånd-panik har centerpartiets egna företrädare haft, ända upp i en pratig och svävande partiledning utan styrsel, självförtroende och sammanhållning.

Mycket har varit beklämmande att läsa och höra från och om centerpartiet de senaste veckorna. Förslaget till nytt idéprogram, det allt kretsar kring, hör dock till undantagen. Det betyder inte att jag håller med om allt som står där, mer om det senare. Men i den långa ”vi ska lyssna in väljarnas åsikter”-parad av våta fingrar vajande i takt som de största partierna ägnar sig åt, framstår resonemangen i C-programmet som relevanta och uppfriskande, både när de hamnar fel och när de hamnar rätt.

Först dock, ett guidetips i debatten: Om person eller parti A – med överspelad vildögd indignation – anklagar person eller parti B för ”nyliberalism”, kan man i nio fall av tio utgå ifrån att B sagt något tänkvärt och att A inte tänkt en självständig tanke i frågan på åtminstone tjugo år, inte orkar sätta sig in vad saken gäller och mest bara vill posera.

”Nyliberal” är ett av de flitigast använda invektiven i svensk politisk debatt. Men det definieras nästan aldrig, eftersom det inte har med seriös idéanalys att göra, utan är ett pilutta dig-ord på ”pax för att du är dummast, stjärnstopp, nyckellås”-nivå – jag talar av egen pinsam erfarenhet.

En bra regel är att om en etikett bara används av en sida i en debatt, som beteckning på andra, och det saknas en gemensam definition, då handlar det om ett ensidigt skällsord utan substans. Nyliberal används som besvärjelse för att misstänkliggöra motståndares motiv. ”Nyliberal” slungas ut av den som självgott, girigt griper efter ett moraliskt tolkningsföreträde. Eller den som söker en slö och slapp genväg förbi faktiskt debatt och tvånget att motivera de egna ståndpunkterna.

Och ett av de vanligaste missförstånden i Sverige är att idéer skulle vara liktydigt med etiketter. Det är begripligt, med etiketter kan vi alla bolla, medan idédebatt kräver eftertanke, nyanseringar och inläsning som få har ork och tid med. Men en dagspolitisk debatt som domineras av etiketter har så gott som aldrig något med idédebatt att göra.

Centerpartiets förslag till idéprogram, utskällt på oklara grunder som just ”nyliberalt” – majoriteten av de upprörda har med säkerhet inte läst texten – är i huvudsak en sympatisk text, med kloka resonemang kring frihet, rörlighet, handel, miljö, hållbar tillväxt, företagande och hur välstånd och utveckling skapas i världen.

Jag gillar den attityd som finns i formuleringarna kring urbanisering och landsbygdens framtid, även om det inte är något huvudperspektiv. En del storstadstidningarnas slentrianmässiga beskrivningar av konflikten inom centern som en mellan nytänkande storstadsbor och en konservativ glesbygd är ju rent nonsens, med tanke på vilka som faktiskt suttit i programgruppen och med tanke på vad som faktiskt står i programmet.

Den geografiska konfliktdimensionen saknas inte i centerpartiet, men den är inte på något sätt så dominerande eller så renodlad som storstadsmedia framställer det.

Det är överhuvudtaget, som ofta med de flesta demokratiska, humanistiska partiers högtidsprogram, lätt att skriva under på det mesta, delvis för att mycket är allmängiltigt. Det borde vara självklart att instämma i merparten av programmet även för en gråsosse eller en miljöpartist, om man tog en paus i krigsdansen två sekunder och läste.

Men programmet tar också konkret ställning i en del kontroversiella frågor, som i visionen om fri invandring, krav på plattare skattesystem, förslag att skolplikten ska ersättas av läroplikt och tanken att tillåta månggifte.

Låt mig börja med den fria invandringen, det kanske allra bästa inslaget.  Visionen formuleras så här:

”Centerpartiet strävar efter öppna gränser, fri rörlighet och en generös flyktingpolitik. För ett parti som värnar friheten och bygger sina värderingar på alla människors lika rätt och värde finns inget annat logiskt ställningstagande än att man är för en fri invandring. Så länge det finns länder som kränker mänskliga fri- och rättigheter är öppna gränser, och människors möjlighet att fly, det enda sättet att erbjuda alla människor ett skydd för sina grundläggande rättigheter.”

Lysande. Att så många verkar ta chansen att misstänkliggöra just den formuleringen, en långsiktig vision, i praktiken ogenomförbar på kort sikt, men principiellt och moraliskt helt rätt, är oroväckande.

Att skattesystemet borde bli plattare har framställts som något extremt, men är en åsikt som i själva verket delas av många, exempelvis Saco och TCO, som vill att värnskatten ska avskaffas, vilket skulle åstadkomma just en sådan effekt. Månggiftesfrågan betraktar jag som ointressant, men hållningen att staten inte ska lägga sig i människors levnadsrelationer är ju inte fullständigt orimlig och hutlös.

Min egen största kritik gäller förslaget om att avskaffa skolplikten till förmån för en läroplikt, en modell som finns ibland annat Finland. Där tycker jag att programmet tar ett steg i helt fel riktning, som pekar mot hemundervisning.

Andra invändningar jag har är att programmet faktiskt går för långt i tilltron till ett decentraliserat beslutsfattande, att det pläderar för ett grundtrygghetssystem och att det är lite för ensidigt i att utmåla staten som ett problem för människors frihet, när staten ofta också kan spela en viktig roll för människors frigörelse och egenmakt, exempelvis genom de generella välfärdssystemen.

Men det handlar om respektabla, tänkvärda resonemang, och det vore sorgligt om de seriösa regeringsalternativen inte skulle kunna få rymma ens sådana nyansskillnader.

Vill vi välkomna idédebatt även inom partier som sitter i eller har chans att hamna i regeringsställning, eller ska idédebatt reserveras enbart för partier långt ute på politikens ytterkanter?

Om vi vill det förstnämnda är det dags att lämna de värsta skolgårdsbeteendena bakom oss, och växa upp. Idédebatt förutsätter att idéer kan framföras utan att den stora hysterin utbryter, inom och runt ett parti. Det har varit pinsamma veckor i svensk debatt. Men det är inte centerpartiets idéprogramförslag som stått för pinsamheterna.