När telefonledningarna sjöng i Västerbotten

VK nästan snubblade på orden av entusiasm i en artikel den 18 juni 1925, när en planerad utbyggnad av telefonnätet i Västerbotten skildrades.

Om det, och om delvis andra stämningar i samma fråga i dag i delar av länet, handlar den här krönikan som ingår i serien:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

Några resonemang om en framstegsanda vi behöver mer av, men också om utvecklingens årsringar i Västerbotten historiskt sett, och tajmingen och den lokala rytm som krävs ibland för att teknikövergångar och nya tekniska möjligheter inte ska slarvas bort i onödan och lämna utsatta orter på efterkälken helt i onödan.

—————————————————–

När telefonledningarna sjöng i Västerbotten

"Telefonnätet Västerbottens län förbättras i år. Högfrekvensanläggning i Umeå. Många nya samtalsstationer och ledningar i länet”.

VK nästan snubblade på orden, den 18 juni 1925, i entusiasm inför den utveckling som väntade. En intervju med linjeingenjören vid telegrafverket, K. Wallander, hade gett en rad besked. Mycket var på gång. De tekniska perspektiven var svindlande. Lyssna bara:

***

”Under den senaste tiden har telefonförbindelsen mellan Umeå och Stockholm blivit allt livligare, varför behovet av ytterligare en ledning allt mer gjort sig gällande. Detta behov kommer under året att tillgodoses därigenom, att telegrafverket ämnar insätta i Umeå en högfrekvensanläggning, vilket möjliggör två samtal på samma linje samtidigt utan att det ena samtalet på något vis störes av det andra. Anläggningen kommer dessutom att tilltagas så stor, att man i en framtid, om behov därav göra sig gällande, skall kunna föra tre samtal på samma linje samtidigt. Apparturen till denna anläggning är under provning i Stockholm och hitväntas när som helst”.

(Det här var före Jan Stenbecks tid).

I de östra stadsdelarna av Umeå förväntades nedläggandet av telefonkablar att slutföras under sommaren. Men de största förändringarna väntade på andra håll:

”I Sorsele har man allmänt klagat över, att det på längre sträckor är mycket svårt, ibland omöjligt, att höra varandra, vilket nu kommer att avhjälpas därigenom, att man i Lycksele kommer att inmontera en ljudförstärkare. En omformarstation för likström kommer redan under denna månad att uppmonteras.”

(Det här var före smartphones).

En ny ledning skulle anläggas mellan Lycksele och Örträsk, och komma även ”en hel del småbyar mellan dessa samhällen” till stor nytta. Knaften, Vänjaurbäck, Vänjaurträsk och Skarda nämns. Inom Lycksele socken skulle stationer upprättas i Gäddträsk, Hedlunda, Arvträsk, Fahlträsk, Sunnanå, Forsholm och Sikseleberg. En ny ledning ska upprättas mellan Olovfors och Nordsjö i Nordmaling, och ge byar utefter Lögdeälven ”goda telefonförbindelser”, med stationer i Hyngelsböle, Klöse, Högåker och Genberg.

I Sävar var en ny linje mellan Sävar och Ivarsboda under arbete. Gunnismark skulle få en samtalsstation.

”Dessutom”, skrev VK”, kommer en ny linje … att anläggas från Gagsmark över Källbomark och till Åbyn i Byske socken. Denna linje har varit påtänkt ända sedan år 1923, men på grund av att Källbomarks-borna ej behagat leverera stolpar, har ledningen ej kunnat uppsättas. Nu ha Gagmarks-borna, som tycks vara förståndigt folk, lovat att leverera stolpar för hela sträckan”.

En ny linje planerades mellan Byske och Brännfors, och två nya linjer mellan Tärnaby och Västansjö.

Puh, det var härliga, befriande tider av framstegsanda och utvecklingsoptimism.

***

Men Västerbotten är också en region där utvecklingen lämnat årsringar efter sig. Det har tagit tid innan den kommit många till del. Infrastruktur, service och innovationer har spridits långsamt, från centrum och utåt. Så är det än.

(Hur många i Västerbotten, för att ta ett exempel från det senaste året, bor så att de kan använda en mobil 4G-uppkoppling i hemmen? Där syns en första, ny, liten årsring.)

Västerbotten är ett län präglat av utvecklingsoptimism, av tron att det går, att det går att odla, sprida kultur, bilda föreningar, driva företag, vinna världscupen. Men i dag har en del byar och orter också känslan att gamla framsteg hotar att raderas bort, utan att ersättas av nya. Det gäller förstås striden om akutvården, skolorna i byarna och annan samhällsservice.

Och inte heller teknisk utveckling är en rätlinjig eller geografiskt jämnt fördelad process. Ibland uppstår en lucka på lands- och glesbygd mellan en gammal teknik som håller på att fasas ut och en ny som håller på att fasas in. Tajmingen som stämmer i de större städerna, där epokerna överlappar varandra bättre, kan bli helt fel i små kommuner.

Blir luckan för stor mellan det som försvunnit och det som ännu inte kommit fram, kan det vara dödsstöten för en liten ort eller by. Den hårda kritiken i Västerbotten mot delar av Telias avveckling av det fasta telenätet illustrerar dilemmat.

En beprövad lösning – som på sikt står i vägen för nya, inte minst för landsbygden berikande innovationer – börjar avvecklas innan den nya tekniken nått tillräcklig kvalitet för att fungera pålitligt. Löftet om vad som ska komma är vagt, beskedet om det som ska bort är konkret.

Den tekniska utvecklingen, människors möjligheter att kommunicera snabbt och fritt, resa och röra sig, är landsbygdens största hopp för 2000-talet. Det får inte slarvas bort. Men i teknikövergångar handlar ibland nästan allt om tajming, och hjälpe dem – orter, människor, företag – som inte är i rytm med samtidens olika maktcentrum.

Så en återblick i dag på de där entusiastiska pionjäråren, när teleförbindelserna erövrade länet, sker i blandning av hopp och vemod. Då band tekniken samman. Så är det även i dag, men risken finns att några av dem som då hörde till de största vinnarna, nu kommer att halka efter, egentligen helt i onödan. Att se till att teknikövergångarna sker med en lokal rytm anpassad till förutsättningarna, är en nog så viktig uppgift för att hedra den gamla västerbottniska framstegsandan.

Att släpa stockar på plats, fixa mycket själv, ta tag i situationen, är sedan upp till landsbygden, bara den får chansen.