När Louise med hemlängtan såg röken från vårens första ångbåt

Av , , Bli först att kommentera 3

Louise Munthe, dotter till dåvarande landshövdingen i Västerbotten Gustaf Munthe, skrev under första halvan av år 1860, då hon var 15-16 år gammal, en dagbok om sitt liv Umeå. Den gav ut av Magnus von Platen vid Umeå universitet 1983 under titeln: "En landshövdingdotter i Umeå. Louise Munthes dagbok från 1860" (Etnologiska institutionen, Umeå universitet).

Om Louise Munthes dagboksanteckningar handlar den här krönikan.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

—————————————————–

När Louise med hemlängtan såg röken från vårens första ångbåt

När Louise Munthe – femton år, på det sextonde, och sjuk i tbc – inledde sin nya dagbok i Umeå 1 januari 1860, var hon inte optimistisk:

”Jag fruktar att denna dagbok kommer att icke bli särdeles intressant, ty i Umeå passerar högst sällan något utomordentligt. Jag har sedan min återkomst från Stockholm gjort flera fåfänga försök att uppteckna vad som passerat, och alltid slutat upp av brist på ämnen”.

Louise, dotter till landshövdingen, längtade tillbaka till Stockholm, vissa dagar förmodligen så att det värkte lika mycket i bröstet av hemlängtan som av sjukdom.

Redan i första inlägget frågar hon sig om hon någon gång ska få återvända till huvudstaden. "Man önskar ibland att man kunde veta sina kommande öden, men det vore kanske icke så bra det heller.”

12 januari, dagen innan en planerad bal, utbrister hon:

”Få se om jag i morgon kan få något roligt att skriva om. Men jag fruktar att det blir väl bara, att jag får vara förargad över något, ty det är det vanliga. Ack om det vore i Stockholm som vi hade denna balen, vad det då skulle ha varit roligt. Ja, jag vågar icke tänka på hur förtjusande det skulle vara.”

Den 16:e januari suckar hon igen: ”Det enda som passerar om dagarna är att man stiger upp om mornarna och går och lägger sig om aftnarna”.

***

Hennes pappa hade blivit utsedd till landshövding 1856 – Louise fick komma efter senare – och förblev det till 1864 innan han fick samma position i Växjö och flyttlasset gick igen.

Det Umeå Louise såg omkring sig var ett annat Umeå än dagens. 1860 var Umeå en obetydlig norrländsk småstad med färre än 2000 invånare. Brandkatastrofen som skulle förändra allt var nästan 30 år bort. Stilla flöt umeälven – den inre och den yttre  under de decennierna.

Men kanske återfinns en del av stämningarna, drömmarna och de inre slitningarna hos dåtidens frivilliga och ofrivilliga umebor även hos många av dagens 117 000 invånare. Man är inte härifrån och längtar någon annanstans, eller man har vuxit upp här och längtar bort – och ändå trivs man förträffligt många dagar. Längtan och trivsel huller om buller. Och Stockholm, alltid ett samtalsämne.

Louise kämpade med Umeå, och med den nya miljön. Den manliga delen av Umeås finare kretsar verkar inte heller ha ansträngt sig över hövan att göra intryck:

”Jag har i dag med den allra största förtret tänkt på herrarna här i Umeå, hur de springa sin väg så snart danserna ta slut, precis som de vore jagade med piska, och då dricka och röka de, och komma sedan åter in och dansa, och lukta cigarr så, att man riktigt kan få kväljningar. Ja de är verkligen av det sämre slaget det hoppas jag ingen vill bestrida”.

Men för sin lärare, magister Waldenström, har hon varmare känslor, han lyser upp vardagen och ger henne nog en känsla av att ha rätt till andra kunskaper än dem som förväntas av henne. ”Ack det är det allra roligaste jag har när han är här.”

Louise låter ana en begynnande kamp för rätten till bildning och självständiga åsikter för unga kvinnor i ett stockkonservativt Sverige. Läsningen blir ett fönster ut mot världen, en väg till egna uppfattningar, ett friare rum i den dagliga rutinen. ”Att äta, läsa och sova, det är den största njutning man har i livet; åtminstone vet jag ingen större”.

Böckerna är viktiga. I en tidig dagboksanteckning nämner hon att hon läst i ”Hemmet och hjertat” av Grace Aguilar, och försvarar  läsningen mot vad man förstår är omgivningens skepsis.

”Det går mycket bra att sy om jag blott får stärka mig med litet lektyr emellanåt; man vill annars påstå att det icke skall vara nyttigt, att för mycket överlämna sig däråt. Jag tror att det kan vara så, därför att man åsidosätter andra göromål och sysselsättningar, men att det på annat sätt kan vara skadligt har jag svårt att fatta.”

***

Men det är en tonårings dagbok i hög grad, det stormar i hjärtat. Louise mår dåligt ibland, går hårt åt sig: ”Jag har just idag tänkt efter vad jag är rik på – fel och svagheter. Jag är kall, stel, stolt, högfärdig, inskränkt, fåfäng, pretentiös, otillgänglig, lat, näsvis och häftig”. Hon känner ej kraft ”att övervinna alla dessa svagheter”.

Och att vara ny i stan hjälpte inte situationen. Hon blir ”riktigt ledsen” när hon får höra, kanske i skolan, att en del anser hon ser ”stolt ut”, alltså att hon beter sig förnämt och högfärdigt, för att hon inte besvarat en hälsning från några herrar som hon försäkrar att hon inte såg. ”Stackars jag, jag som alltid ansett högmod som en av människans största svagheter.” Hon gör sig själv förebråelser för att vara ”sämre än andra människor”.

***

En dramatisk händelse inträffar 19 april. På en fest kommer en kvinna så nära ljusen med sin klänning att den fattar eld, och elden sprider sig över till Louise klänning, och till ytterligare en klänning:

”Ögonblickligen och nästan medvetslöst sprang jag tvärt över ljusen igenom en brinnande skärm ut i salen med mina kläder uti eldflammor, men den stora mängd av herrar som där stod rusade emot mig så att lågorna släcktes.”

Räddningen kom i tid, hon skadas inte, och kan knappt tro den "oskattbara lyckan" att allt gick bra. Även för de två andra kvinnor som fick brinnande klänningar gick det väl.

***

Redan under det halvår man kan följa hennes tankar, märks ändå att hon börjar försona sig med Norrland. Hon beskriver vackra månskenspromenader. Då är det lättare att stå ut med kylan.

I slutet av april undrar hon hur våren har framskridit i Stockholm medan människorna i Umeå får trava i snön. ”Men”, tillägger hon plötsligt, ”nog trivs jag det oaktat ganska väl här i Norrland. Men man har väl icke rättighet och kan väl icke annat när man har så glada och sorgfria dagar som jag. Jag undrar mycket hur länge de ska få vara! Jag fruktar att de snart ska skymmas av moln ty aldrig får väl någon människa på jorden länge leva fullkomligt utan alla sorger. Likväl är jag tacksam för vad som är och njuter därav i rikaste mått.”

Dagboken – vars stavning jag här har moderniserat, och som gavs ut med intressanta kommentarer av Magnus von Platen vid Umeå universitet 1983 – slutar vid midsommar 1860. De sista anteckningarna vittnar om hur Louise genom konfirmationsundervisningen gradvis drabbas av något som von Platen betecknar som en ”omvälvande inre upplevelse”, nästan en ”religiös kris”.

Von Platen skriver att ”den fördjupande religiösa känslan har som följd att dagboksskrivandet upphör. Det verkar som om hon nu har velat sysselsätta tankarna med högre ting än de små glädje- och sorgeämnen, som dittills gett stoff åt hennes journal.”

Dagbokens sista rad lyder: ”Jag känner ännu så tydligt Jesus i mitt hjärta.”

***

Louise repade sig från sin sjukdom och levde ända till 1922, då hon dog 78 år gammal, som änka i Växjö. Hennes man, överjägmästaren Carl Gustaf Göthe, hade avlidit redan 1907.

Säkert hade hon kluvna känslor för småstaden långt uppe i norr, som man brukar ha inför sina tonårsminnen. som man brukar ha inför sina tonårsminnen. Men kanske bevarade hon också ett par ljusa minnen av Umeå, där isarna bröt upp om våren. Den är i alla fall vacker, hennes anteckning från 18 maj, om hur de plötsligt ser rök från en ångbåt:

”Vi blev alldeles ursinniga av förtjusning. Vi visste icke att någon Ångbåt skulle komma så snart. Vi sprang ut på balkongen och upp på vinden för att riktigt kunna se, och efter en lång, och eftersom det tycktes mig oändlig tids otålig väntan visade sig ”Daniel”. Jag vet knappast något skådespel som kan jämföras med det, att här efter den långa vinterns slut se den första Ångbåten komma såsom ett vårens budskap. Jag är alldeles vild i afton av idel glädje.”

Surt sa räven om varmkorven – och att sitta i opposition är skit

Av , , Bli först att kommentera 3

Fyra blickar kan säga mer än många grillkorvar. Lite pinsamt var det nog för alla närvarande vid alliansens partiledarmöte i Maramö. Man skruvade på sig, och log tvunget, som man gör när de ena vet att de andra vet att de ena vet att de andra vet att alla vet, o.s.v., att det är ett spel för galleriet. Blickarna var reserverade.

För att säga fanns inte mycket. Några arbetsgrupper tillsattes på utvalda sakområden. Man vill tillsammans få förnyat förtroende från väljarna. Och så berättade man att det blir valturnéresor till olika delar av landet. Arbetsgrupper, valseger som mål och inplanerad valturné – ett och ett halvt år före nästa val? Stoppa pressarna!

Det var mötet ingen längre kunde motivera, utannonserat i ett läge när centerpartiets Annie Lööf behövde uppmärksamhet – ett problem som sedan löste sig på annat sätt – och oönskat av de övriga allianspartierna.

Maramö påminde om att alliansens ledare hellre trängs och skuffas i regering än i opposition – att sitta i opposition är skit som tyske socialdemokraten Franz Müntefering sa. Men Maramö visade också att de inte har så mycket att säga varandra längre. Första dagens snackis var korvgrillning. Behöver man inte enas om det svåra, är det lättare umgås otvunget.

Skälet till att alliansen ändå upprätthålls är att alla inblandade har något att vinna på det. Moderaterna, som helst skulle vilja segla egen seglats, behöver en stark allians för att fortsatt kunna göra anspråk på statsministerposten. De mindre partierna som kämpar mot spärren behöver alliansen för att inte förlora kamrat fyra procent-röster. Och så länge alliansen presenterar sig som ett alternativ, tvingas oppositionen svara på obekväma frågor.

För mitt i allt ironiserande över Maramö, kan man ana ett stort inslag av surt sa räven i oppositionens reaktioner. De pekar finger åt en föreställning de skulle ha älskat att vara i stånd att arrangera själva. Stäng in Löfven, Fridolin, Romson och Sjöstedt i ett hus, omgivet av journalister, och tvinga dem att diskutera ihop sig om en gemensam presskonferens – tjo, vad det blev livat i holken i lördags. Därför muttrar de om sura varmkorvar.

Socialdemokraterna och miljöpartiet sitter med ett dilemma. De vet vad det kostar, både att sakna ett eget regeringsalternativ och att ingå i ett alternativ med vänsterpartiet.

Det kan vara värt att notera att i senaste mätningen av väljarnas förtroende för partiledarna, i måndagens DN, fick Annie Lööf bättre siffror än vänsterledaren Jonas Sjöstedt.

Utskällda Lööf väcker större förtroende hos väljarna än Sjöstedt. Det är en förklaring till varför S och Mp ligger lågt i regeringsfrågan. Både socialdemokraterna och miljöpartiet anar att ett organiserat samarbete med vänsterpartiet inför valet 2014 skulle vara liktydigt med förlängd opposition.

Därför har de ingen bättre strategi än att bygga upp ett eget tvåpartialternativ, utan V. Men de får lättare gehör för det internt, har lättare att mobilisera partiaktivster, om de kan peka på alliansen som samlad motståndare i valrörelsen. Därför upprätthåller alla skenet av blockpolitik ett tag till.

Efter valet blir det sedan på båda sidor dags för ansvarstagande och realiteter. Söker man en seriös och trovärdig regering, men varken alliansen eller S+Mp får egen majoritet vid valet 2014 (och givet Sd:s ställning är utsikterna tyvärr små), bör regeringsfrågan få en blocköverskridande lösning.

De avgörande frågorna lyder i ett sådant scenario: Blir alliansen eller S+Mp största ”block” i riksdagen? Tillsätter moderaterna eller socialdemokraterna statsminister? Blir det en regering bestående av M, Mp och någon/några av Fp/C/Kd? Eller blir en regering bestående av S, Mp och någon/några av Fp/C/Kd?

Verkligheten brukar överraska. Men blockpolitiken knakar i fogarna, och tar några av Mp, Fp, C och Kd ansvar för blocköverskridande lösningar 2014 kan det bli välgörande.

När det kliar svårt i de politiska fingrarna

Av , , Bli först att kommentera 8

Vi har bidragit till tron att en politiker som kan redovisa störst ”aktivitet” – antal motioner, inlägg, tal, krav – har åstadkommit mer än andra. Den som kan peka på flest utspel vinner över dem som utövar inflytande där det betyder något. Den förlorar som vill sätta sig i en fråga, lyssna på olika sidor, hellre än att snabbt rusa till balkongen och ropa: ”se, jag gör något, säger något, kräver något!”.

Det föröder långsamt politiken. Att avstå från en politisk åtgärd, även om inte allt är perfekt, rationellt, tillrättalagt i människors liv, kan visa på större humanism och insikt, än att brumma igång ett formellt åtgärdsbatteri som lamslår och misstror.

Bland annat om det, nya måttstockar som behövs för vad som är effektiv och engagerad politik, och om regelbördan för företagen, handlar den här lördagskrönikan.

———————————-

När det kliar svårt i de politiska fingrarna

Regelbördan och byråkratin för företagen hör till det som visar vad en regering går för. Men oavsett löften i valrörelserna, och oavsett regeringar, verkar det som förgjort att få politiken att hålla fingrarna i styr.

Regler och byråkratiska moment kan var för sig synas motiverade och välmenande, eller harmlösa och obetydliga. Men den sammantagna effekten av alla småmoment skapar ett elände. Framför allt för mindre företag som saknar storkoncernernas administrativa resurser. Det är gyttjan av specialregler och redovisningskrav som kan vara tillräckliga för att avskräcka någon från att starta eller expandera en verksamhet.

Ett aktuellt exempel är det krav på månatliga kontrollrapporter från företag om anställdas löner och ersättningar som en utredning föreslagit och som regeringen förväntas föreslå senare i år, trots att nästan alla är negativa till förslaget, varnar för kostnaderna och den väldiga, onödiga byråkrati det kommer att innebära för många småföretag.

***

På måndag möts alliansens partiledare i Maramö för att som det heter forma ”en tydlig framtidsagenda och förslag på hur Sverige kan bli ännu bättre”. Håll inte andan. Sannolikheten för att alliansen i nuvarande skick och inre obalans – en stor, tre små, ömsesidig misstro – kommer att kunna presentera en ”tydlig framtidsagenda” tillsammans är försvinnande små. Det handlar i huvudsak om en nostalgisk badtunneuppföljare i brist på nya manus. De idéer som finns stannar inom de enskilda, vanligtvis de mindre, partiernas hägn, och vässas inför en valrörelse där de fyra kommer att ha sitt eget bästa för ögonen, i långt högre grad än 2006 och 2010.

Svensk politik förbereder sig på tiden efter den traditionella blockpolitiken, och det är bara att välkomna. Men just därför får nog mötet i Maramö mer drag av sista lurpassandet med det gamla gänget, än en historisk händelse som Högfors 2004.

***

Men varför kastar inte alliansen just det här kritiserade förslaget om månadsrapportering för företagen direkt i papperskorgen, som en signal om att man fortfarande förmår att samla sig till principiella ställningstaganden i en hjärtefråga? Svaret lyder kanske: därför att det är det svåraste som finns för politiker i dag – att avstå en åtgärd. Det kliar så i fingrarna. Alliansen kämpar med klådan.

Kanske är det även vårt fel, mediernas alltså, att det blivit som det blivit. Vi har bidragit till tron att en politiker som kan redovisa störst ”aktivitet” – antal motioner, inlägg, tal, krav – har åstadkommit mer än andra. Den som kan peka på flest utspel vinner över dem som utövar inflytande där det betyder något. Den förlorar som vill sätta sig i en fråga, lyssna på olika sidor, hellre än att snabbt rusa till balkongen och ropa: ”se, jag gör något, säger något, kräver något!”.

Det föröder långsamt politiken. För i ”jag gör något, säger något, kräver något!”-stämningen får tidsandan, trenderna och senaste hysterin mycket starkare genomslag än eftertanken, långsiktigheten och ansvarstagandet.
Trender växlar. Håll tidsandan i handen, och du blir svedd. Stimulera ”jag gör något, kräver något”-driften och du får en värld av övervakning, byråkrati, småaktigt felsökeri, larmretorik och åtgärder för åtgärdernas egen skull.

Så kommer snusförbuden, integritetskränkningarna, massvaccinationerna mot svininfluensa utan grund, de övertejpade konstverken och sopspionerna.

Helt panikslaget blir det när en teknisk utveckling skapar en ny, relativt oreglerad sfär för informationsutbyte och kommunikation mellan människor – som internet. Då skyndar de politiska och kommersiella aktörerna fram för att få läget ”under kontroll”.

Och misstolkar politiker tidsandan som främlingsfientlig börjar plötsligt människor med ”utländskt” utseende att plockas ut för id-kontroller, i en cynisk, eländig jakt på papperslösa. Exemplen är många på hur fel det blir när inbillad tidsanda möter tvångsmässig åtgärdssjuka.

Det betyder inte att politiken ska retirera. Men för riktigt stora, epokgörande reformer – låt säga på miljöområdet, eller för insatser mot ungdomsarbetslösheten eller för finansiering av den framtida välfärden i en ny demografisk verklighet – räcker sällan tålamodet och ärligheten i debatten. Bjuder en politiker eller ett parti i dag på ett uns mer komplext resonemang än goddag yxskaft utnyttjas det omedelbart för indignationsritualer även av dem som egentligen delar analysen.

Det är därför jag är så förtjust i den gamla svenska långsamma utredningstraditionen. Med låg puls, utan åthävor, åstadkommer den mer än ett decenniums samlade skott från höften-pressmeddelanden.

***

Det är nog dags att ta fram nya måttstockar för vad som utmärker effektiv och engagerad politik. Vända på pannkakan och låta den grädda på ny sida. Här är några utgångspunkter man skulle kunna ha:

* Att lägga ner en myndighet är nästan alltid mer motiverat än att skapa en till.

* Att ta bort ett byråkratiskt moment är nästan alltid bättre än att lägga till fler.

* Att inte slentrianmässigt kräva mer pengar som första utspel, utan fundera över hur resurserna som finns används, tyder på ett djupare och ärligare engagemang.

* Det är riksdagsledamoten som skriver en ”snälla gör ett reportage om mig”-motion som bör få den kritiska frågan, inte den som prioriterar annat.

* Att avstå från en politisk åtgärd, även om inte allt är perfekt, rationellt, tillrättalagt i människors liv, kan visa på större humanism och insikt, än att brumma igång ett formellt åtgärdsbatteri som lamslår och misstror.
 

Självförverkligande är en positiv kraft

Av , , Bli först att kommentera 5

Det var glädjande resultat som Framtidskommissionens Charlotta Levay, sakkunnig på området rättvisa och sammanhållning, redovisade i en läsvärd debattartikel i Svenska Dagbladet i dag.

Det svenska samhället hålls ihop, inkomstskillnaderna är små, det finns en stark känsla för det allmänna, stödet för välfärden ökar, toleransen för invandring blir större och andelen barn i ekonomisk utsatthet har minskat.

Men på en punkt slirade det till, åtminstone språkligt, men kanske även tankemässigt. För artikeln hävdar att det skulle vara positivt att ”individualistiska värderingar såsom självförverkligande sedan några år är på tillbakagång.”

Där ringer alarmklockorna.

Fasa och frukta för det samhälle där ”självförverkligande” blir ett negativt ord. Den enskilda människans möjligheter till självförverkligande var en grundvision för jämlikhetstanken, ut- och folkbildningen, kulturpolitiken och välfärdssamhället: att fler ska få mod och chans att förverkliga sig själva. Jämlikhet och frihet, jämlikhet och mångfald – inte sträng likriktning.

Föraktet och misstron mot dem som är annorlunda, går egna vägar, vågar vara sig själva bortom kvävande normer av olika slag, hör till det som driver på mobbing, hatkollektivism och sexism.

Jämlika möjligheter till eget självförverkligande är tvärtom en motkraft för frihet, och mångfald, som ökar solidariteten med andra, med utsatta och nödställda.

Historielöshet riskerar att smyga sig på om vilken viktig drivkraft självförverkligande varit i kampen för demokrati, rättigheter, kultur och företagande i samhällen där en auktoritär överhet i underlydande sett en massa där ingen ska ha fräckheten att vilja förverkliga sina drömmar eller tänka sina egna tankar.

Karl Andersson i Håkmark tog i med kropp och själ

Av , , Bli först att kommentera 2

Karl Andersson i Håkmark (1865-1942), som tog i med kropp och själ och fick stor betydelse för sin bys utveckling i övergången från 1800-tal till modern tid, är ämnet för den här krönikan, som naturligtvis också kan ses som en bakgrund till byarnas kamp i dag för överlevnad.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————-

Karl Andersson i Håkmark tog i med kropp och själ

Han kallades Karl Annersa, och av källorna att döma hade han aldrig en ledig stund. Karl Andersson i Håkmark, född 7 maj 1865 och död 23 december 1942, ska ha haft stor betydelse för Håkmarks utveckling, ända fram till sin död, 77 år gammal. Enligt den byahistorisk som gavs ut 1986 – resultatet av en kurs inom ABF och huvudkällan för denna text – om Håkmarks framväxt från 1500-talet och framåt, var Karl Andersson ”genom sin klarsynthet, begåvning och kunnighet en tillgång för alla som behövde råd och hjälp i olika frågor och ärenden”.

Han var med och formade en by i övergången från 1800-tal till modern tid. Men som många lokala eldsjälar som levde för sina byar, och som fick sina byars förtroende, förverkligade han också ett mångsidigt liv i en by som gjorde det möjligt.

***

Håkmark är en bildskön, okomplicerad trakt vars historia i grova drag återspeglar de långsamma skiftningarna, de långa vågorna, i den svenska landsbygdens väg från tidig bebyggelse till modern tid. Några kapitel:

* Utskrivningarna av unga män från Håkmark till krigstjänst under 1600-tal och tidigt 1700-tal. Jöns Larsson som skrivs ut 1613, finns med i fälttåget till Livland 1621-1622, befordras till korpral 1624, men som sannolikt dör i en epidemi vid det svenska krigsläget i Preussen 1629. Anders Persson som 18 år gammal, skickas till Tyskland 1642, sänds till Polen 1655 för att ”delta i Karl X Gustafs krig”, och sedan försvinner, troligen död. Erik Mikaelsson som skrivs ut 1676, finns med ”i Anders Sparrfelts kompani i sjöslaget vid södra Öland” i juni, överlever och sedan på hösten dyker upp på skeppet Abraham, innan spåren tar slut.

Många sådana öden från det århundradet, suddiga i källorna där de passerar förbi och försvinner mot tidig död eller okända slut.

* De återkommande jordskiftena från mitten av 1700-talet och fram till slutet av 1800-talet för att sprida ut byn och utnyttja marken bättre, med nyodling och rationellare jordbruk som följd.

* Infrastrukturens gradvisa utveckling med bättre vägar, belysning, vattenförsörjning, elkraft.

* Jordbrukets uppgång, och sedan nedgång, som huvudsaklig näringskälla.

* Folkrörelsernas, kulturlivets och folkbildningens framväxt genom lokala initiativ.

***

Karl Andersson tycks ha varit en av dessa eldsjälar som gjorde det möjligt – säkert självmedveten och bestämd – som högg i för Håkmark, så det stod härliga till, med kropp och själ. Det senare, det själsliga, var kanske det viktigaste för honom.

Byahistoriken sammanfattar hans många insatser, och fram träder bilden av en handfast person på språng. Häng med nu: Karl Andersson ”behärskade alla förekommande hantverk”. Han var arbetsledare för kronodikningsarbeten, plåtslagare, glasmästare, smed, snickare, sotare och murare. Han murade 110 köksmurar, 53 ladugårdsmurar, 43 bakugnar och 9 nischar. Han var ledamot i kyrkofullmäktige och i taxeringsnämnden, han var förmyndare, skoltillsyningsman, distriktsledamot i fattigvårdsstyrelsen och kassör i lantmannaföreningen.

Utöver det var han aktiv i den kristna verksamheten och mångårig ordförande i Håkmarks Luth Missions- och Ungdomsförening ända från grundadet 1915. Han var bönpräst i byn när byborna samlades till gudstjänster i skolan. När ett missionshus skulle byggas 1929, ”blev han själv företagets arbetsledare och deltog själv i arbetet utan ersättning.” I missionshuset ”hade han också en särskild plats, i andra bänken på höger sida och det respekterade alla besökare från byn”.

Och så lär han, och det känns fulländat, ha varit den förste i Håkmark, som köpte en cykel.

När han dog stod det i minnesorden på VK:s familjesida att en ”i Umeå socken väl känd och högt aktad person”, med en gedigen personlighet, gått bort. Religionen låg honom ”varmt om hjärtat…Med en aldrig sviktande trohet och kärlek var han städse villig att ordna möten och sammankomster, som skulle hållas i byn.”

Byahistoriken avslutar sin betraktelse över Håkmarks med några insiktsfulla ord, som gäller för många byar i dag:

”Jordbruket har nu 1986 förlorat sin betydelse som basnäring i Håkmark men byn lever vidare genom de människor som bor i både i äldre och nybyggda hus och som i en ny tid ägnar sig åt andra sysslor”.

Jag hoppas att lantbruket hålls vid liv, och hästar i en sommarhage är livskvalitet, men kan vi lära något av denna världens alla Karl Anderssons, så är det att det är människorna som bor där som gör en by till vad den är, och aldrig blir den färdig.

Rötterna som får det att blomma på nytt

Av , , 1 kommentar 5

Betydelsen av obändiga och uthålliga filosofer och idétänkare – och av litteratur, konst, musik och teater – som motvikt i den politiska debatten till infantila jippon, intellektuellt ohederlig frasradikalim och lyssna in-kampanjer, är ämnet för den här lördagskrönikan, med anledning av att den liberale rättsfilosofen Ronald Dworkin gick bort i torsdags 81 år gammal.

De finns ofta med i våra resonemang, trots att vi kanske aldrig har hört talas om dem.

Och så några rader om humanioradoktorander.

(För den som undrar, ja jag har läst om Gilles Deleuze och hans rhizomteori, i en teatervetenskaplig teorikurs på universitetet. Läraren tog med, vill jag minnas, en jordig rotknöl av något slag och lade på seminariebordet i en lysande, handfast illustration av vad det var vi skulle diskutera).

—————————————————-

Rötterna som får det att blomma på nytt

Även om han var ovanligt känd och aktiv i dagsdebatten för att vara en filosof, lär inte överväldigande många ha hört talas om, än mindre läst, den liberale rättsfilosofen Ronald Dworkin.

Det är ingen förebråelse och inget problem. Han, liksom många andra utanför facket relativt okända filosofer, var viktig ändå och utgör tillsammans med sina kollegor – meningsfränder och meningsmotståndare – en viktig del av vår samtida, politiska ryggmärg.

I torsdags dog han, 81 år gammal, och det är ett skäl så gott som något att ägna en tanke åt betydelsen av obändiga, uthålliga tänkare som nödvändig motvikt i den politiska debatten till infantila jippon, intellektuellt ohederlig frasradikalism och lyssna in-kampanjer. Filosoferna är debattens ofta osjungna, och när de uppmärksammas vanligtvis sedan länge döda, vägröjare.

Här är några ord om varför de – kanske med viss fördröjning, utan tv-soffa och utan tidningsbyline – påverkar dagsdebatten långt mer än många superkända och allestädes närvarande tyckare. Hur de, tack och lov, kan finns med i våra resonemang trots att vi aldrig har hört talas om dem.

För nästan alla som i olika sammanhang diskuterar aktuella frågor, gör det i hög grad med de gamla filosofernas grundarbete och frågeställningar i ryggmärgen, utan att vi alltid vet om det eller riktigt kan härleda ursprunget till våra egna principer och uppfattningar. Deras insatser utgör ett livsviktigt, underjordiskt grundvatten, som på många omvägar, via en del reningsverk och genom långa ledningar, når upp till samhällets vardag och dagsdebatt, ibland först långt senare.

Låt mig ta några av VK:s mest uppmärksammade reportage den senaste tiden som exempel:

* Gruvnäringen: avvägningarna mellan investeringar och jobb som hjälper ekonomin på kort och mellanlång sikt, och långsiktiga naturvärden som garanterar livsförutsättningar i en region på lång sikt.

* Narkotikan i samhället: attityderna till offren, det förebyggande arbetet och de polisiära insatserna, stränga eller pragmatiska behandlingsmetoder.

* Landsbygdens framtid: fördelningen av resurser för vård och skola mellan befolkningstätare, växande och befolkningsglesare, krympande områden, valet mellan att hålla möjligheter vid liv en tid till eller anpassa sig snabbt till rådande, dystra villkor.

De är samtliga svåra frågor med många dimensioner. De har med synen på den enskilda människans relation till samhället att göra, med frihet, egenansvar, eventuell rätt till självdestruktivitet och solidaritet, med nytta och natur, risktagande och ansvar över generationsgränser.
Ta bort det nedärvda filosofiska arvet och vi skulle förstummas mycket snabbare i alla sådana frågor.

Vad i – och så vidare – har de för sig på banken efter tre, brukade man fråga. Vad i – och så vidare – har de för sig på universiteten överhuvudtaget, hör man då och då muttras.

Jag tror många som är eller varit exempelvis doktorander i ett humanioraämne, känner igen det där knappt dolda föraktet, den passiva aggressionen och bitterheten, som i samtal kan riktas mot ”irrelevanta akademiker” (underförstått jämfört med dem som har riktiga jobb, och därför till skillnad från universitetstofflorna gör nytta).

Det är lätt att falla dit. Så här: typiskt en dag när man är sur, trött, stressad av praktiska problem som måste lösas, dyker någon upp med glödande ögon och vill diskutera fransk poststrukturalism eller Gilles Deleuzes rhizomteori, som om det vore av akut betydelse för mänskligheten (humanioradoktorand, jag tittar på dig).
Då är det frestande att förfalla till ramsorna: ”jädra trams”, ”för våra skattepengar”, o.s.v., ja ni känner igen det där. Men det gäller att med all kraft, all självdisciplin, all självbevarelsedrift, motstå den inre populismen, den inre frestelsen att med de ramsorna söka vifta bort och diskvalificera.

För det är med viss forskning som med vissa teaterprojekt eller viss poesi eller viss konst (eller viss idrott): det som inledningsvis kan verka helt utan relevans, nu och för alltid, helt frikopplat från det här universum, sätter igång processer, tvingar fram en ny, skärpt uppmärksamhet, rör upp stoff ur slammet, ur vilket det glasklara, för allt relevanta och epokgörande långsamt växer fram.

***

"When lawyers argue cases, or advise clients, or draft laws to meet specific social goals, they face problems that are technical, in the sense that there is general agreement within the profession as to what sort of argument or evidence is relevant. But sometimes lawyers must deal with problems that are not technical in this sense, and there is no general agreement on how to proceed. One example is the ethical problem that is presented when a lawyer asks, not whether a particular law is effective, but whether it is fair."

(Ronald Dworkin i ”Taking Rights Seriously”)

***

Dworkin, som fått beteckningen egalitär liberal, ägnade sig framför allt åt frågor som rörde rättsfilosofi. Han menade, i en kritik av den så kallade rättspositivismen, att lagstiftning inte kan frikopplas från moraliska ställningstaganden, utan tvärtom måste bottna i resonemang om politiska och moraliska värderingar.

Han skrev också ingående om frågor kring frihet och jämlikhet, om hur människor ska kunna ges jämlika förutsättningar att leva självständiga liv. The Guardian sammanfattar honom som en liberal demokrat i traditionen från Franklin D Roosevelts ”nya giv”. På grov svenska skulle man nog kunna kalla honom socialliberal.
I essäer för New York Review of Books blev han en aktiv debattör i kontroversiella frågor som dödshjälp, medborgerliga rättigheter, abort och kriget mot terrorismen. En del motståndare tillskrev honom gärna, som New York Times skriver, en politisk agenda till förmån för en ”standardmeny av vänsterliberal politik”.

Filosofiska texter är inte, lika lite som romaner, tavlor eller konserter, några handböcker som löser praktiska dagsproblem. De är inga man springer till vid en tillfällig kris och läser innantill. En idédebatt har mer med sådd än skörd att göra.

Filosoferna är inte löven som rasslar till och drar blickarna åt sig vid minsta vindpust, som skiftar färg från vår till höst och faller till marken när kylan kommer. Att läsa de stora tänkarna – och att ta del av konsten, litteraturen och musiken – är istället att vårda rötterna som går ner under snön och får det att blomma igen nästa år, och året därefter.

Vi behöver inte själva ha läst eller ha hört talas om dem. Men när dagsdebatten äntligen får djup, när strålkastaren avslöjar en perspektivscen som aldrig tycks ta slut bakom huvudrollsinnehavarna, när vi brottas med svåra frågeställningar efter bästa förmåga och upptäcker att vi kommer längre än vi anat, är det dem vi har att tacka.

Anna-Louisa Röckner och rosorna från Röbäck

Av , , Bli först att kommentera 6

Om byn Röbäck som en Dostojevskijroman, Anna-Louise Röckner och rosorna från Röbäck, handlar den här krönikan.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————-

Rosorna från Röbäck

Om Dostojevskij hade skrivit en roman om Västerbotten, tror jag att den hade utspelat sig på Röbäcksslätten. Där lurar väldigt krafter i marken sedan sagornas tid, som inte har något annat sätt att pysa ut, än genom människorna som lever där; strömma upp ur markerna och in i deras öden, äventyr och temperament. Röbäcksborna leker gärna när de är på humör, men är inte att leka med när de vänder den sidan till. Dostojevskij hade kunnat fylla tusen sidor om dem bara i prologen.

På Röbäcksslätten i Dostojevskijs roman, ett 1800-talsepos över flera släktled föreställer jag mig, hade slädarna kört fram och åter under vilda samtal, skratt och gräl mellan människorna om pockande känslor och ond bråd död. Mödrar och söner, fäder och döttrar. Rykande andedräkter, facklor, intriger, fejder, fester, slit och skoj.

Där hade skidorna, förstås, glidit fram tidigt en alldeles tyst morgon i morgonrodnad. Någon kraftkarl eller kraftkvinna på väg med sina hemliga tankar, ensamma i nyspåret, långt före OS-sändningarnas dagar, men fruktansvärt tjurskalliga redan då.

Där hade, om somrarna, ungfolket vandrat till knäna i gräset på ängen, och drömt och trånat i alla tonlägen, om varandra och om den stora världen nedströms och uppströms.

Där hade gammfolket suttit på trätrappen och berättat hur det var förr, när de själva var unga, eller om när krigen kom till byn. Bönderna hade odlat linet, kornet, rågen, havren och potatisen, men mest av allt odlat själva livet. Byamännen hade rutit och talat vänt, motvilligt tyngda eller rusigt uppeldade av ansvaret.

Röbäck, den norrländska matjorden, alla dessa lador, som tycks ruva på hemligheter, vad hade inte Dostojevskij kunnat så och skörda för fantasier om en trakt som aldrig stått att hejda och aldrig helt gått att sätta fingret på?

En av de bästa och mest levande hembygdsskrifter jag läst handlar om Röbäck. Den heter ”Röbäck förr och nalta nu. Rapport från hembygdsforskning i Röbäck 1981-1986.” och är utgiven av Röbäcks Hembygdsförening.

Där finns de stora perspektiven och de små anekdoterna. Jag fastnar för en av notiserna i kapitlet ”Från bärnappare till mekanisk industri”.  Den handlar om Anna-Louisa Röckner, född 1847 och död 1935, som i Röbäck odlade och sålde rosor.

1892 blev hon änka när maken Anders Röckner gick bort. ”Hon försörjde sig och sin familj”, står det, ”på bl a uppdrivning av rosor, som hon sålde till konfirmander, studenter och som hon sade ”finare folk”. Hennes rosor var det stor åtgång på, och hon hade alltid beställningar.”

Anna- Louisa Röckners barnbarn, Helga och Nils, berättade vid ett tillfälle hur de vid 10-12 års ålder ”fick dra en kärra med rosor till stan för leverans. När de gjorde dessa gångresor, fick de inte använda skorna förrän de var framme i stan, så att de inte skulle nötas.” Hela  Anna-Louisas hus ska ha varit fullt med rosenbuskar. Vad hon tog för pris på rosorna hon snittade och sålde vet man inte, men rosen ”hette Lafflandsros och färgen var skär och den var mycket vacker.”

På rosor blott kunde man dock inte leva. Anna-Louisa var mångsysslare. Hon vävde mattor, bakade tunnbröd, vallade kor på somrarna, hjälpte bönderna att mjölka, fanns med vid slåttern.

***

”När jag från tidens jäkt en stund vill fly/min tanke går till Röbäck, du min barndoms by./ Säg, finns nå´t kvar av det som var mitt allt i tiden/ så låt mig se det åter innan dagen är förliden!”
(Ur en dikt av Elsa Åström, 3 mars 1946)

***

Ibland när man läser om människor från förr i byarna, vill man veta mer, hitta fler källor, söka all information. Men ibland är en notis fulländad i sig, lämnar precis lagom många brottstycken av ett liv för att man ska kunna visualisera det, men inte mer än att fantasin får utrymme att fylla i resten. Som en poplåt, som ger alla som hör den egna bilder – på något sätt handlar den alltid om en själv. Notisen om Anna-Lousias rosenodling i Röbäcks hembygdsskrift är som en sån poplåt.

Hennes liv sammanföll för övrigt i med Sveriges väg från urfattigt land till demokrati i begynnande välstånd. Sånt blir ju ofta synligt först i efterhand, kanske upplevde hon inte det så när hon kämpade på med sitt.

Men mot slutet av sitt liv fick Anna-Louisa, berättar skriften, ”uppleva folkpension. Den var då 33:30 per kvartal, det tyckte hon var en förmögenhet.”
 

Vapnen i skyn som dödar vid misstanke

Av , , 1 kommentar 6

Drönarna som vapen i kampen mot terrorism är ämnet för några funderingar i den här lördagskrönikan. Drönarna utvecklas just nu långt snabbare än de rättsliga, principiella diskussionerna om hur de används. En farlig klyfta mellan tekniska möjligheter och etisk medvetenhet, mellan makt och principer, har uppstått. Den bör inte få växa mer.

————————————

Vapnen i skyn som dödar vid misstanke

”Medan George W Bush lät fånga, tortera och släpa bort terrormisstänkta, har hans efterträdare Obama övergått till att döda misstänkta direkt. Vad är mer cyniskt?”
(Nicolas Richter i tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung)

”But  the seductive theoretical simplicity of drone warfare – omniscient surveillance, surgical precision, zero risk – has led the nation into a labyrinth of confusion and moral compromise”, skriver Lev Grossman i en läsvärd artikel i tidskriften Time, om USA och den ökande användningen av beväpnade, obemannade drönare i kriget mot terrorismen.

Grossman menar att drönarna, tillsammans med smarta mobiler och 3-D-tryck är en av få verkligen transformativa teknologiska framsteg som ägt rum de senaste tio åren. ”Nätet utsträcker vår virtuella närvaro; drönarna vår fysiska närvaro”.

Drönare används i många olika sammanhang, även i civila situationer där utvecklingen ännu bara är i sin linda och många positiva tillämpningar är tänkbara. Och förekommer i ett otal fysiska skepnader, från små enheter på hobbynivå till högteknologiska och topphemliga militärprojekt.
Det är de senare drönarna som väcker de svåraste etiska frågorna.

På ett decennium har USA utökat sin militära flotta av drönare från 50 stycken till omkring 7500. Och det som började som ett hjälpmedel för övervakning, har allt mer övergått till att bli ett aggressivt vapen för avrättningar av misstänkta utan rättegång.

Under Barack Obamas tid vid makten har angreppen med de förarlösa farkosterna mot utpekade terrorister tilltagit enormt, framför allt i Afghanistan, Pakistan och Jemen. Men de ansvariga är ovilliga att tala om hur många civila offer som attackerna för med sig.

Ingenting tyder på något annat än att de insatserna kommer att intensifieras ytterligare under kommande decennier. Det är nästan som om beslutsfattarna med Obama i spetsen skyndar på för att hinna med många uppdrag innan den rättsliga, moraliska debatten hinner ifatt och börjar upprätta tydligare principiella gränser.

Varför drönarna lockar är lätt att inse, om man betraktar det rent cyniskt. Genom att vara obemannade och fjärrstyrda sätter de inga egna soldaters liv på spel. De sänker transportkostnaderna enormt och möjliggör mycket mer uthålliga, punktvisa militära kampanjer i otillgängliga regioner.

Men, som Grossman konstaterar i Time, illusionen som drönarna väcker, att det kanske går att lösa svåra säkerhetspolitiska problem på avstånd, utan att smutsa ner de egna händerna, är vad som gör dem så problematiska. ”Drönarna ger oss inte bara makt, de frestar oss att använda den.”

Drönarna är, vad det avser, bara ett nytt kapitel i en gammal debatt. I USA har diskussionen om tortyr som förhörsmetod tagit ny fart sedan filmen ”Zero dark thirty” om jakten på Usama Bin Laden nådde biograferna. Inför senatförhören med Barack Obamas tilltänkta CIA-chef John Brennan har just frågor om både tortyr och drönarnattacker varit många. Drönarna skapar en ny politisk och militär verklighet att förhålla sig till, där etisk eftertanke och värderingar inte hunnit med.

Dödandet direkt från luften, redan i misstankefasen, hoppar över de där stegen av förhör och underrättelsearbete som orsakat många skandaler de senaste åren i form av tortyr och förhörs- och fångläger bortom all rättskontroll. Det är inte mindre smutsigt, utan smutsigt på ett annat sätt.

Det finns självklart argument att anföra till försvar av drönartekniken också, svart-vitt är det inte. Obeväpnade övervakningspatruller med hjälp av drönare i krigsområden kan hjälpa till att i tid varna trupper eller andra verksamheter för hot, vilket ökar möjligheten till fredsskapande insatser och kan underlätta den framtida rekryteringen av personal för exempelvis biståndsinsatser. Det ifrågasätts sällan. Men även beväpnade drönare kan hjälpa i samma syfte.

En del militärer har påpekat att beslutet att avfyra ett drönarvapen kan ske mycket mer genomtänkt, i lugnare stämning och med bättre informationsunderlag än en pilots sekundsnabba beslut med sämre överblick och under större press. Beväpnade drönare som ett sätt att minimera antalet oskyldiga offer alltså, och minska risken för felaktiga beslut i paniksituationer. Det skulle vara den andra sidan av ett mynt där baksidan handlar om att avståndet mellan handling och konsekvens, mellan riskinsats och beslut om liv och död, ökar ytterligare.

En fjärrstyrd, obemannad, vapenbärande drönare förändrar grundvalen för beslut om militärinsatser. Frestelsen att gå förbi jobbiga frågor kring hur tillförlitligt underrättelsematerialet är, hur ett beslut håller rättsligt, vilka konsekvenserna av en avfyrning blir för civila, ökar i takt med att de egna kostnaderna för beslutet minskar.

Ett skäl till att många, kanske de flesta av oss på sätt och vis, tittar åt andra håll, är uppenbar: drönarna motiveras med kampen mot bestialiska terrorister, som annars inte låter sig bekämpas utan stora förluster. Hur noga vill man veta vad som sker? Ingen rök utan eld?

Den inre, skamsna konflikten – skygglapparnas livsfarliga lockelse – följer ett klassiskt mönster: man önskar att någon ska utföra det smutsiga jobb man trots allt misstänker är nödvändigt för den egna existensen, så att man själv ska slippa stå för det, trots hemlig tacksamhet. Den etiska kompassen snurrar vilt.

I Tyskland har regeringen gett klartecken åt militären att införskaffa även beväpnade drönare för insatser i Afghanistan, vilket väckt hård kritik från delar av oppositionen och utläst en stor debatt om var gränsen för de obemannade, fjärrstyrda insatserna ska gå. Drönardebatten är redan en realitet i många länder. Det är bara en tidsfråga innan också Sverige får en drönardebatt, sannolikt om personlig integritet, när den nya tekniken börjar tillämpas mer storskaligt, kanske för övervakning, även i inhemska sammanhang.

”Om en maskin exempelvis dödar oskyldiga civila, vem är då skyldig? Den som skickade iväg roboten, eller den som programmerade mjukvaran? Det är grundläggande frågor, som inte har några klara svar. Robotisering sänker tröskeln till krig. Den som låter maskiner kämpa för sig, bestämmer sig snabbare och lättare för angrepp.”
Ulrich Ladurner, i Die Zeit

Gråzoner där principer inte hunnit etableras kommer alltid att finnas, men man bör aldrig göra sig hemmastad där, man får inte falla för frestelsen att njuta av töcknet, för att slippa kraven som följer av de värderingar man säger sig ha. Drönarinsatserna håller på att göra sig bofasta i en helt oacceptabel gråzon.

Gränserna för det godtagbara förskjuts, missbruket överses. Och så glömmer man att det starkaste vapnet i kampen mot terrorism och hat, alltid är mod och tålamod att leva upp till de principer man vill försvara, att inte ta några genvägar förbi vad humaniteten och demokratin kräver.

Tortyrskandalerna får inte upprepas i nya former. Drönarna utvecklas just nu långt snabbare än de rättsliga, principiella diskussionerna om hur de används, snart även civilt och i inhemska situationer. Det är en farlig och för stor klyfta mellan tekniska möjligheter och etisk medvetenhet, mellan makt och principer. Den bör inte få växa mer.

Den norrländska honungen är bäst i Sverige, sa Albin Eriksson

Av , , 4 kommentarer 6

Biodling och honung i Västerbotten, är ämnet för den här torsdagskrönikan. Hör ni något i luften som surrar, är det både ett kulturarv och en del av den moderna landsbygden.

I papperstidning med snillrik teckning av Niklas Eriksson på temat.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

—————————————————

Den norrländska honungen är bäst i Sverige, sa Albin Eriksson i Kåge

”Fastän det är väldigt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den som nästan är ännu bättre.”
(Nalle Puh)

”Den i arom bästa honungen”, hävdade orgelbyggare Albin Eriksson från Kåge vid lantbruksutställningen i Skellefteå 1912, ”kommer från barrskogstrakter, den svenska är bättre än den från södern och den norrländska är den bästa i Sverige.”

Det började i Kåge.

Albin Eriksson hade tre år tidigare importerat sina första bin, från Krain i Österrike. Han blev därmed Västerbottens första biodlare, och hade starka övertygelser. Eriksson ville, skrev ordföranden för biodlarna i Västerbotten Olle Boman i ett föreningsbrev för några år sedan, bevisa att biodling gick att bedriva så långt norrut.

”Erfarenheten har visat”, sade Albin Eriksson, ”att även vårt klimat lämpar sig utmärkt för biskötsel. Villkoret för en framgångsrik odling är emellertid, att man kan vinna fullt goda övervintringar. Uppnår man detta är biskötsel inte blott möjlig utan även lönande.”

Det fortsatte i Djäkneböle.

För riktig fart på biodlandet i Västerbotten blev det inte, berättar Olle Boman, ”förrän byggmästare J.E Lundmark i Djäkneböle 1922 började intressera hushållningssällskapet för biodling. Detta år inköptes 5 samhällen från södra Sverige. Året därpå köptes 8 samhällen till ett pris av 60 kr per styck. Västerbottnisk biodling hade nu tagit sitt första viktiga steg.”

Västerbottens biodlardistrikt bildades 1925. Just J.E. Lundmark skulle få stor betydelse för att sprida intresset för biodling i Västerbotten. Han blev känd, stod det VK:s minnesruna när han dog 1959, ”som en oförtruten förespråkare för biodlingen i länet”. Den ”var och förblev hans stora intresse”. Lundmark efterlämnade ”minnet av en redbar, rättfram och harmonisk person, välkänd och aktad i vida kretsar”

Men att biodlingen började växa fram i Västerbotten just de decennierna hade inte bara med enskilda föregångare att göra, utan också med tidsandan. Det var en nybyggartid när många var ute för att bevisa norra Sveriges odlingsbarhet, att det gick att så och skörda här, i alla möjliga avseenden. Jordbruk och trädgårdar – bland annat Gustav Rosén återkom gång på gång till hur myten om att ”odlingsmöjligheterna i Norrland äro mycket begränsade” skulle motbevisas i praktiken.

Biodlingen hade också årtiondena innan bytt karaktär i Sverige. I bondesamhällets gamla självhushållning, hade nästan varje gård några bisamhällen som gav honung till husbehov, skriver Carl Otto Mattson i den läsvärda ”Bin till nytta och nöje” (1994). Det var det helt dominerande sötningsmedlet, ”användes till syltning och bakning, men också för att tillverka mjöd”. Det var också en stor handelsvara.

Men ”när framställningen av socker tog fart in på 1800-talet, (första sockerbruket i Sverige anlades i Malmö 1838), så minskade intresset för bin”. I takt med att specialiseringen tog fart i svenskt jordbruk försvann därför långsamt bikuporna från bondgårdarna på bara ett par generationer.

***

”…som alltid, när vi vill finna rötterna till vår egen kultur, måste vi söka oss till Mesopotamien i en avlägset svunnen tid. Men hur kan vi nu veta det? Jo, både bin och honung finns avbildade på gamla mesopotamiska reliefer. Också i Persien, Syrien och Egypten drev man en gång biodling i betydande skala med en givande honungsproduktion som följd. Ända från faraonernas tid 3000-4000 år f.Kr. hade egypterna till och med stor framgång med vandringsbiodling. De seglade på Nilen med sina vandringskupor och gick i land, där eftertraktade blommor stod redo att ta emot bina.”
(Ur ”Ett år i bigården” av Niels Blaedel, 1982)

***

Istället blev det, skriver Mattson, ”en deltidssyssla främst för lärare, tjänstemän och hantverkare”. Inte minst folkskollärare höll biodlingen vid liv, driftiga och pålästa som de var, och med hyfsat gott om tid på somrarna. (Det är ingen slump, exempelvis, att biodlaren i Lars Gustafssons roman ”En biodlares död” är just folkskollärare.)

Föreningar grundlades runt om i landet. Samtidigt skedde en teknisk utveckling som förbättrade möjligheterna för dem som ville pröva på. När kupor med löstagbara ramar togs fram på 1800-talet, gick det att bedriva en mer rationell och bivänlig odling. Slungarens utveckling gjorde det också lättare att ta honungen till vara.

”Biodlingen som en gång ingick som en del i jordbruket har alltså efter hand blivit en fritidssysselsättning för naturintresserade i alla samhällsgrupper”, konstaterar Mattson.

Den förvandlingen förklarar också varför enskilda entusiaster började med biodling även i Västerbotten, just en bit in på 1900-talet.

***

”Floder strömmade fram med vågor av mjölk eller nektar,
honungens guldgula dagg sig sänkte från grönskande ekar.”
(Ovidius, om guldåldern i ”Metamorfoser”)

***

”Biodlingen ställer vissa, dock inte särskilt stränga krav på sina utövare”, skriver Åke Hansson i ”Biodlingens grunder”: ”Umgänget med bina kräver ett lugnt och sansat uppträdande. Biodlaren måste vara noggrann. Mycket viktigt är att biodlaren strängt iakttar hygienens krav både med tanke på binas hälsa och honungens karaktär av födoämne.” Även stora kunskaper om ”bina, deras liv och behandling”, krävs.

Bin i Västerbotten samlar från växter som t.ex. ljung, hallon, blåbär, rallarros och vitklöver. Honung härifrån kan utmärkas av en eftertraktad kryddighet i smaken.

I dag har Västerbottens biodlarförening runt 230 medlemmar. Flest aktiva finns längs kusten kring Umeå och Skellefteå, men även inlandet har biodlare. Biodlarföreningar anges i Skellefteå, Umeå, Nordmaling–Bjurholm, Bygdeå-Nysätra och Åsele. De allra flesta är hobbyodlare, skördar för husbehov, släkt och vänner, kanske för att sälja på någon årlig, lokal marknad. En handfull odlar i lite större omfattning, upp till en halvtid kan det gå att få ihop för den som satsar mest.

Både Olle Boman och Åke Jonsson, ordförande för Umeåortens biodlarförening, berättar i samtal om hur en biodlare följer årstidernas. Vintertid handlar det mest om att sköta redskapen, reparera och förbereda ramar inför våren. Då och då måste kupornas tillstånd kontrolleras, men om inte vintrarna blir alltför jäkliga eller sabotage förekommer, krävs inga stora insatser.

En tidig riktigt varm vårdag i slutet av mars eller början av april kan aktiviteten öka och bina titta ut första gången för den s.k. rensningsflygningen (de är nödiga efter vintern).

Sedan är det full aktivitet under sommaren fram till skörden. På hösten handlar det om att förberedda inför övervintringen igen. Så går en biodlares år, med höjdpunkter och motgångar, bra år och sämre år.

***

Åke Jonsson berättar också om projektet NordBi, som försöker rädda det gamla mörka nordiska biet undan från utrotning. På TV4 Västerbotten förra sommaren kunde man se ett reportage om hur en halv miljon nordiska bin från Västerbotten transporterades till nya bisamhällen på Grönland. Förr hade det nordiska biet rykte om sig att vara aggressivt och svårhanterligt.

Men om man sköter aveln av dem rätt, utan korsavel, menar Åke Jonsson och de andra som jobbar med projektet att resultatet blir ett snällare och lätthanterligt bi, som har sin givna plats i biodlingen. Det nordiska biet har fördelen av att vara anpassat till klimatet häruppe, och kräver betydligt mindre foder (sockerlösning) under vintern än andra.

***

När några av de äldre eldsjälarna börjar trappa ner, hoppas man alltid på att nya ska ta över. Att medelåldern är relativt hög är oundvikligt, då biodling alltid kommer att locka framför allt dem som stadgat sig någorlunda geografiskt i livet, har tillgång till plats för några kupor och inte känner ett överväldigande behov av långa resor just sommartid då närvaron är som viktigast. På senare år har alltfler kvinnor börjat ägna sig åt biodling. Det arrangeras regelbundet kurser vid studieförbunden för nya intresserade.

Vägarna in i biodlingen kan vara många: engagemang för det när- och egenodlade, naturintresse, sympati för hantverket, barndomsminnen. En del ärver intresset från föräldrar, en del upptäcker biodlingen som något nytt i vuxen ålder.

Biodling är en livsstil, ett fritidsintresse och en natur- och kulturgärning, som ändå inte tar all tid i anspråk utan tillåter ett aktivt liv i övrigt. Hör ni något i luften som surrar, är det både ett kulturarv och en del av den moderna landsbygden. Och den norrländska honungen är bäst i Sverige, sa Albin Eriksson i Kåge.

De hålögda, härdade och de fräscha, nyduschade

Av , , Bli först att kommentera 7

Moderaterna och miljöpartiet är de två partier som synes må bäst just nu. Men utnyttjar de tiden av välmåga på bästa sätt? Om det resonerar jag lite i den här krönikan.

Det är som en liten uppföljning till den här:

V och Kd smider planer i skymundan, värda en titt

—————————————————

De hålögda, härdade och de fräscha, nyduschade

Moderaterna och miljöpartiet är de två partier som synes må bäst just nu.
I en riksdag full av hålögda, utslitna, sömnlösa, koffeinrappade, hyperstressade, utskällda och härdade partier vandrar M och Mp fräscha, nyduschade till frukostborden, dricker svala glas med apelsinjuice, bryter surdegsbröd, lägger marmelad på och slår upp de fint vikta morgontidningarna med senaste opinionssiffrorna i blått och grönt. Rosiga kinder, god hälsa. De är nästan som reklam.

Det är ingen slump att Fredrik Reinfeldt och Gustav Fridolin är de två partiledare/språkrör som mest försöker dosera över, och referera, debatten som om de själva inte var en del av den, som om de stod över den.
Det är ingen slump att Anders Borg och miljöpartiets språkrör, Fridolin och Åsa Romson, är de som i tv mer än andra partipolitiker får spela rollen av expertkommentatorer som berättar hur det ligger till, även i recensioner av andra partier, som objektiva facit. Inga får så få kritiska följdfrågor om den egna politiken.
Det är inte deras fel, men är det bra för dem på sikt?

Moderaterna lever sedan några år tillbaka i den trygga kokongen av Reinfeldts och Borgs blocköverskridande och otvetydigt stora popularitet. Blir diskussionen för jobbig, hänvisa till Fredrik och Anders.

Miljöpartiet njuter sedan lika många år tillbaka, av statusen att vara partiet för alla som inte riktigt vill behöva ta ställning, som inte vill få en stämpel på sig, men ändå vill smycka sig med ett samvete av engagemang och goda avsikter. Grönt är skönt.

Miljöpartiet är alverna, som aldrig får smuts på sig. De vandrar torrskodda ovanpå, medan de andra kämpar i gyttjan och regnet. Att gilla Mp lockar på samma sätt som det lockar att säga ”pass, frizon!” när det blir för vilt. Men partier kan inte leva på sånt när det är dags för val.

Moderaterna och miljöpartiet har också det gemensamt att det är de två partier som tagit ”lyssna in vad människor känner och tycker”-attityden längst.

Moderaternas företrädare på riksplanet kan inte säga en hel mening längre utan att betona att de vill lyssna in och ge svar på den ”oro människor känner”. Och när då moderaterna plötsligt börjar driva en linje i fråga kan det landa var som helst – som nu i det senaste, djupt oroväckande utspelet om att begränsa asylrätten.

Miljöpartiet formulerar ”lyssna in”-attityden annorlunda, och i andra frågor, men låter också ofta som om de på något sätt vet bättre än andra vad människor känner. Det är inte miljöpartiet när det är som bäst.

I värsta fall stimulerar det en utveckling där debatten börjar handla om att söka upp åsikter i förebyggande syfte. Det hela får en aura av godtycklighet om sig.
Berätta inte vad väljarna tycker, berätta vad ni tycker själva istället. Låt väljarna välja. Är ett parti inte berett att förlora val på en övertygelse, så har det ingen övertygelse.

Frågan är när företrädare på kommunnivåerna – där följdfrågorna kommer först – varnar uppåt att det börjar bli ont om svar.

Alla de övriga partierna har de senaste åren tvingats ställa svårare och mer grundläggande frågor om vad de vill och står för. De har testats i rejäla debatter, av intensiva ifrågasättanden. De som står kvar, vet varför. De kommer med trasiga kläder, skrapade knän, röda ögon, men på sina olika sätt väldigt välförberedda, till valrörelsen och tiden därefter. De har inga illusioner om genvägar kvar.

Moderaterna och miljöpartiet mår bra och är i balans medan andra vacklar. Men de har inte fått sina svåraste frågor ännu den här mandatperioden.
De kommer båda att spela avgörande roller i regeringsfrågan inför och efter nästa val.
Utnyttjar de tiden av välmåga på rätt sätt?