Anna-Louisa Röckner och rosorna från Röbäck

Om byn Röbäck som en Dostojevskijroman, Anna-Louise Röckner och rosorna från Röbäck, handlar den här krönikan.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————-

Rosorna från Röbäck

Om Dostojevskij hade skrivit en roman om Västerbotten, tror jag att den hade utspelat sig på Röbäcksslätten. Där lurar väldigt krafter i marken sedan sagornas tid, som inte har något annat sätt att pysa ut, än genom människorna som lever där; strömma upp ur markerna och in i deras öden, äventyr och temperament. Röbäcksborna leker gärna när de är på humör, men är inte att leka med när de vänder den sidan till. Dostojevskij hade kunnat fylla tusen sidor om dem bara i prologen.

På Röbäcksslätten i Dostojevskijs roman, ett 1800-talsepos över flera släktled föreställer jag mig, hade slädarna kört fram och åter under vilda samtal, skratt och gräl mellan människorna om pockande känslor och ond bråd död. Mödrar och söner, fäder och döttrar. Rykande andedräkter, facklor, intriger, fejder, fester, slit och skoj.

Där hade skidorna, förstås, glidit fram tidigt en alldeles tyst morgon i morgonrodnad. Någon kraftkarl eller kraftkvinna på väg med sina hemliga tankar, ensamma i nyspåret, långt före OS-sändningarnas dagar, men fruktansvärt tjurskalliga redan då.

Där hade, om somrarna, ungfolket vandrat till knäna i gräset på ängen, och drömt och trånat i alla tonlägen, om varandra och om den stora världen nedströms och uppströms.

Där hade gammfolket suttit på trätrappen och berättat hur det var förr, när de själva var unga, eller om när krigen kom till byn. Bönderna hade odlat linet, kornet, rågen, havren och potatisen, men mest av allt odlat själva livet. Byamännen hade rutit och talat vänt, motvilligt tyngda eller rusigt uppeldade av ansvaret.

Röbäck, den norrländska matjorden, alla dessa lador, som tycks ruva på hemligheter, vad hade inte Dostojevskij kunnat så och skörda för fantasier om en trakt som aldrig stått att hejda och aldrig helt gått att sätta fingret på?

En av de bästa och mest levande hembygdsskrifter jag läst handlar om Röbäck. Den heter ”Röbäck förr och nalta nu. Rapport från hembygdsforskning i Röbäck 1981-1986.” och är utgiven av Röbäcks Hembygdsförening.

Där finns de stora perspektiven och de små anekdoterna. Jag fastnar för en av notiserna i kapitlet ”Från bärnappare till mekanisk industri”.  Den handlar om Anna-Louisa Röckner, född 1847 och död 1935, som i Röbäck odlade och sålde rosor.

1892 blev hon änka när maken Anders Röckner gick bort. ”Hon försörjde sig och sin familj”, står det, ”på bl a uppdrivning av rosor, som hon sålde till konfirmander, studenter och som hon sade ”finare folk”. Hennes rosor var det stor åtgång på, och hon hade alltid beställningar.”

Anna- Louisa Röckners barnbarn, Helga och Nils, berättade vid ett tillfälle hur de vid 10-12 års ålder ”fick dra en kärra med rosor till stan för leverans. När de gjorde dessa gångresor, fick de inte använda skorna förrän de var framme i stan, så att de inte skulle nötas.” Hela  Anna-Louisas hus ska ha varit fullt med rosenbuskar. Vad hon tog för pris på rosorna hon snittade och sålde vet man inte, men rosen ”hette Lafflandsros och färgen var skär och den var mycket vacker.”

På rosor blott kunde man dock inte leva. Anna-Louisa var mångsysslare. Hon vävde mattor, bakade tunnbröd, vallade kor på somrarna, hjälpte bönderna att mjölka, fanns med vid slåttern.

***

”När jag från tidens jäkt en stund vill fly/min tanke går till Röbäck, du min barndoms by./ Säg, finns nå´t kvar av det som var mitt allt i tiden/ så låt mig se det åter innan dagen är förliden!”
(Ur en dikt av Elsa Åström, 3 mars 1946)

***

Ibland när man läser om människor från förr i byarna, vill man veta mer, hitta fler källor, söka all information. Men ibland är en notis fulländad i sig, lämnar precis lagom många brottstycken av ett liv för att man ska kunna visualisera det, men inte mer än att fantasin får utrymme att fylla i resten. Som en poplåt, som ger alla som hör den egna bilder – på något sätt handlar den alltid om en själv. Notisen om Anna-Lousias rosenodling i Röbäcks hembygdsskrift är som en sån poplåt.

Hennes liv sammanföll för övrigt i med Sveriges väg från urfattigt land till demokrati i begynnande välstånd. Sånt blir ju ofta synligt först i efterhand, kanske upplevde hon inte det så när hon kämpade på med sitt.

Men mot slutet av sitt liv fick Anna-Louisa, berättar skriften, ”uppleva folkpension. Den var då 33:30 per kvartal, det tyckte hon var en förmögenhet.”
 

Etiketter: , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>