När det kliar svårt i de politiska fingrarna

Vi har bidragit till tron att en politiker som kan redovisa störst ”aktivitet” – antal motioner, inlägg, tal, krav – har åstadkommit mer än andra. Den som kan peka på flest utspel vinner över dem som utövar inflytande där det betyder något. Den förlorar som vill sätta sig i en fråga, lyssna på olika sidor, hellre än att snabbt rusa till balkongen och ropa: ”se, jag gör något, säger något, kräver något!”.

Det föröder långsamt politiken. Att avstå från en politisk åtgärd, även om inte allt är perfekt, rationellt, tillrättalagt i människors liv, kan visa på större humanism och insikt, än att brumma igång ett formellt åtgärdsbatteri som lamslår och misstror.

Bland annat om det, nya måttstockar som behövs för vad som är effektiv och engagerad politik, och om regelbördan för företagen, handlar den här lördagskrönikan.

———————————-

När det kliar svårt i de politiska fingrarna

Regelbördan och byråkratin för företagen hör till det som visar vad en regering går för. Men oavsett löften i valrörelserna, och oavsett regeringar, verkar det som förgjort att få politiken att hålla fingrarna i styr.

Regler och byråkratiska moment kan var för sig synas motiverade och välmenande, eller harmlösa och obetydliga. Men den sammantagna effekten av alla småmoment skapar ett elände. Framför allt för mindre företag som saknar storkoncernernas administrativa resurser. Det är gyttjan av specialregler och redovisningskrav som kan vara tillräckliga för att avskräcka någon från att starta eller expandera en verksamhet.

Ett aktuellt exempel är det krav på månatliga kontrollrapporter från företag om anställdas löner och ersättningar som en utredning föreslagit och som regeringen förväntas föreslå senare i år, trots att nästan alla är negativa till förslaget, varnar för kostnaderna och den väldiga, onödiga byråkrati det kommer att innebära för många småföretag.

***

På måndag möts alliansens partiledare i Maramö för att som det heter forma ”en tydlig framtidsagenda och förslag på hur Sverige kan bli ännu bättre”. Håll inte andan. Sannolikheten för att alliansen i nuvarande skick och inre obalans – en stor, tre små, ömsesidig misstro – kommer att kunna presentera en ”tydlig framtidsagenda” tillsammans är försvinnande små. Det handlar i huvudsak om en nostalgisk badtunneuppföljare i brist på nya manus. De idéer som finns stannar inom de enskilda, vanligtvis de mindre, partiernas hägn, och vässas inför en valrörelse där de fyra kommer att ha sitt eget bästa för ögonen, i långt högre grad än 2006 och 2010.

Svensk politik förbereder sig på tiden efter den traditionella blockpolitiken, och det är bara att välkomna. Men just därför får nog mötet i Maramö mer drag av sista lurpassandet med det gamla gänget, än en historisk händelse som Högfors 2004.

***

Men varför kastar inte alliansen just det här kritiserade förslaget om månadsrapportering för företagen direkt i papperskorgen, som en signal om att man fortfarande förmår att samla sig till principiella ställningstaganden i en hjärtefråga? Svaret lyder kanske: därför att det är det svåraste som finns för politiker i dag – att avstå en åtgärd. Det kliar så i fingrarna. Alliansen kämpar med klådan.

Kanske är det även vårt fel, mediernas alltså, att det blivit som det blivit. Vi har bidragit till tron att en politiker som kan redovisa störst ”aktivitet” – antal motioner, inlägg, tal, krav – har åstadkommit mer än andra. Den som kan peka på flest utspel vinner över dem som utövar inflytande där det betyder något. Den förlorar som vill sätta sig i en fråga, lyssna på olika sidor, hellre än att snabbt rusa till balkongen och ropa: ”se, jag gör något, säger något, kräver något!”.

Det föröder långsamt politiken. För i ”jag gör något, säger något, kräver något!”-stämningen får tidsandan, trenderna och senaste hysterin mycket starkare genomslag än eftertanken, långsiktigheten och ansvarstagandet.
Trender växlar. Håll tidsandan i handen, och du blir svedd. Stimulera ”jag gör något, kräver något”-driften och du får en värld av övervakning, byråkrati, småaktigt felsökeri, larmretorik och åtgärder för åtgärdernas egen skull.

Så kommer snusförbuden, integritetskränkningarna, massvaccinationerna mot svininfluensa utan grund, de övertejpade konstverken och sopspionerna.

Helt panikslaget blir det när en teknisk utveckling skapar en ny, relativt oreglerad sfär för informationsutbyte och kommunikation mellan människor – som internet. Då skyndar de politiska och kommersiella aktörerna fram för att få läget ”under kontroll”.

Och misstolkar politiker tidsandan som främlingsfientlig börjar plötsligt människor med ”utländskt” utseende att plockas ut för id-kontroller, i en cynisk, eländig jakt på papperslösa. Exemplen är många på hur fel det blir när inbillad tidsanda möter tvångsmässig åtgärdssjuka.

Det betyder inte att politiken ska retirera. Men för riktigt stora, epokgörande reformer – låt säga på miljöområdet, eller för insatser mot ungdomsarbetslösheten eller för finansiering av den framtida välfärden i en ny demografisk verklighet – räcker sällan tålamodet och ärligheten i debatten. Bjuder en politiker eller ett parti i dag på ett uns mer komplext resonemang än goddag yxskaft utnyttjas det omedelbart för indignationsritualer även av dem som egentligen delar analysen.

Det är därför jag är så förtjust i den gamla svenska långsamma utredningstraditionen. Med låg puls, utan åthävor, åstadkommer den mer än ett decenniums samlade skott från höften-pressmeddelanden.

***

Det är nog dags att ta fram nya måttstockar för vad som utmärker effektiv och engagerad politik. Vända på pannkakan och låta den grädda på ny sida. Här är några utgångspunkter man skulle kunna ha:

* Att lägga ner en myndighet är nästan alltid mer motiverat än att skapa en till.

* Att ta bort ett byråkratiskt moment är nästan alltid bättre än att lägga till fler.

* Att inte slentrianmässigt kräva mer pengar som första utspel, utan fundera över hur resurserna som finns används, tyder på ett djupare och ärligare engagemang.

* Det är riksdagsledamoten som skriver en ”snälla gör ett reportage om mig”-motion som bör få den kritiska frågan, inte den som prioriterar annat.

* Att avstå från en politisk åtgärd, även om inte allt är perfekt, rationellt, tillrättalagt i människors liv, kan visa på större humanism och insikt, än att brumma igång ett formellt åtgärdsbatteri som lamslår och misstror.
 

Etiketter: ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>