Ös böcker över ungarna, läs för dem tills de storknar

Av , , 3 kommentarer 5

Veckans lördagskrönika:

Frustrationen. Det är en djup, våldsam frustration när tanken känns klar, idén relevant, budskapet viktigt, men orden att uttrycka det man vill få sagt – i alla nyanser, temperaturer och färger – inte vill infinna sig.

Alla som sökt deltaga i en diskussion på ett främmande språk med dem som har språket som modersmål, vet hur jobbigt det kan vara. Man stakar sig fram, man rodnar och blir irriterad på sig själv, och sen på de andra.
Man griper i nöd till de enklaste orden, som stora, klumpiga klossar bland det findetaljerade lego som förblir de andras privilegium.

Språket stannar på ytan, tankarna bankar förtvivlat i bröstet, men hittar ingen väg ut. De är instängda bakom en brist på ord och uttryck i det andra språket, en knapphet, en frånvaro av självförtroende, till slut kanske bakom en resignerad skam.

I värsta fall återstår bara tystnad, att dra sig tillbaka, att avstå från att försöka delta. Eller att ta till de allra mest övertydliga sätten att kommunicera.

***

In- och utvandrare har nästan alla ofrånkomligen upplevt den frustrationen, i värsta fall i en utsatt och kaotisk situation av öppen eller anad främlingsfientlighet. De som provat på utlandsstudier har gjort det, om än i mer skyddad och tolerant form.

Men klyftorna behöver inte alltid gå mellan olika modersmål, utan kan också inom ett och samma språk. Mellan dem som behärskar ett område och en speciell terminologi – elitens eller etablissemangets terminologi – som kan fördjupa och uttrycka sig i detalj, och dem som har lika starka känslor och övertygelser, men saknar orden att formulera och förmedla dem med.

***

Språk och makt hänger nära ihop. Och för dem som känner sig utstängda från en diskussion, på grund av språkligt utanförskap, kan grovheten bli ett sista medel, och ett slags rop på att bli hörda ändå. En del – inte allt, långt ifrån allt – men en del av det grova näthatet, kan rymma en sån dimension. Jag tror i alla fall att det är en underskattad social aspekt. I en del utfall, som verkar så avskyvärda, kan det bulta en vädjan om att egentligen få något helt annat sagt och berättat.

***

Mönstret återkommer i många sammanhang. Upplevelsen hos den som efter läsning säger: ”det var en bra bok”, och som på följdfrågan om varför svarar: ”för att den var bra”, kan vara precis lika intensiv och stark, bearbetningen av det lästa lika berikande, som upplevelsen hos den som skriver en hel avhandling om samma bok, och sätter in den i tusen kontexter.

Även om du inte kan beskriva en enda detalj eller känna igen ett enda instrument eller en enda popreferens, kan du njuta lika mycket av, eller tycka lika illa om, en konsert som om du kan hålla ett föredrag om varje ton ur ett musikhistoriskt perspektiv.

Du kan identifiera en tennisforehand, en golfsving eller en crosspassning i fotboll som lysande eller katastrofal, även om du inte kan bjuda på de tränade experternas uppsjö av finesser när du vill svara på följdfrågan om varför.
Känslorna och iakttagelserna, finns där, men makten och redskapen att delta i diskussionen efteråt saknas.

***

För samhällsdebatten, för kommunikationen mellan människor överhuvudtaget, går ovärderliga erfarenheter förlorade, när tankarna inte har orden att ta sig ut.
I den politiska debatten kan det bli förödande. I värsta fall blir det en rutin för politiska debattörer, att utgå ifrån att den grova terminologin är den enda som behövs, och att det andra är bättre att värna som ett privilegium.

Vad menar vi när vi talar om ”arbetslösheten”? Handlar det om långtidsarbetslöshet eller korttidsarbetslöshet? Är det arbetslöshet kopplad till en bransch, ett yrke, en region, ett kön, en ålder, ett invandrarskap? Ibland kan ju åtgärder mot en form av arbetslöshet, vara helt verkningslösa mot andra former av arbetslöshet. En debatt som stannar vid ”arbetslösheten” som enhetligt begrepp, är dömd att bli ganska ytlig och extremt övergripande, förmodligen meningslös.

”Skolan” är ett annat sånt begrepp. Vad syftar vi på, vilka åldersgrupper och klasser, vilka ämnen, vilka delar av skolans verksamhet, alla elever som klump eller dem med speciella behov i speciella situationer?

Det finns hundratals sådana exempel på politiska debatter som stannar helt på ytan, därför att för få kan följa med in i detaljer och nyanser, dit bara experter och initerade har tillträde.

***

Det är därför det är så viktigt att skolan ger alla barn ett ordförråd som spränger gränser, inte bekräftar dem, ger alla en tillgång till läsning och böcker, och en vana och ett självförtroende att våga formulera sig lite öppnare och lite mer blottat i en offentlig eller halvoffentlig situation.

Ambitionerna att på det sättet motverka att sociala och ekonomiska klyftor förstärks av språkliga och demokratiska, måste vara stora. Det är också därför som modersmålsundervisning är en utmärkt idé; trygghet i ett språk är en förutsättning för trygghet i andra.

För demokrati, jämlikhet, lyhördhet och mångfald i ett samhälle är mångas tillgång till språket, mångas makt över språkets nyanser, en avgörande fråga.
Ös böcker över ungarna, läs för dem tills de storknar, så tidigt som möj

3 kommentarer
Etiketter: , , ,

Intressant konflikt växer fram mellan Mp och V

Av , , Bli först att kommentera 2

Partipolitiska konfliktfåror som välter gamla lass går ofta inte mellan regering och opposition, utan mellan mindre partier – nära varandra i sak, men med helt skilda sätt att närma sig politik på. Eller mellan mindre partier långt ifrån varandra i sak, men i dragkamp om vissa profilfrågor.

Folkpartiet och centerpartiet skiljer ett hårstrå av sakmotsättningar, men en ocean av misstro. Socialdemokraterna och vänsterpartiet har utkämpat några av de tuffaste strider svensk politik sett. Miljöpartiet och centerpartiet har trängts i kamp om arvet efter 70-talets kärnkraftsmotstånd.

En konflikt, som helt kan förändra det politiska landskapet, växer nu fram lite i skymundan, mellan miljöpartiet och vänsterpartiet. De har länge gnabbat på partiledar- och språkrörsnivå, men konflikten går djupare i dag, är mer principiell, tonen är kyligare. Båda månar om, hoppas vinna på, att markera stor distans till varandra. 

Till Dagens Industri i förra veckan sa Gustav Fridolin att Mp vill bilda regering med S, och sedan hellre vända sig till mitten än till V, för uppgörelser. I sådana uttalanden glimtar ett nytt politiskt landskap fram, nya gränsland. Lyssna på nyanserna i tonläget mellan Mp och V, när oppositionspartierna presenterar sina vårbudgetförslag.
 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Invigningar utan byggskynken

Av , , Bli först att kommentera 0

Urpremiären av Rossinis Barberaren i Sevilla – Rom 1816 – blev ett av musikhistoriens brakfiaskon. Sångaren i rollen som Basilio snubblade direkt i sin entré och slog sig blodig. En katt kom in på scenen under första akten och lät sig inte sjasas bort. När Almaviva skulle sjunga serenad för Rosina var gitarren ostämd, och när han sökte stämma gick en sträng av. Samtidigt var teatern full av vänner till Rossinis konkurrent Paisiello, som buade av hjärtans lust. Ridå.

***

Många infrastrukturprojekt i Europa, stora som små, har rönt liknande premiäröden senaste åren: de är sällan redo i tid och mycket går snett i början.

Städer som knyter byggen till speciella händelser, brukar få ångra sig.

Även Umeå har problem med tajmingen inför kulturhuvudstadsåret. Delar av nya Rådhusparken får nu skjutas upp, rapporterade VK i går, för att man ska undvika att ha ännu fler byggplatser under 2014. Klokt, men också talande för faran med ”klart till en invigning”-drömmar.

En lösning kan vara att förlänga tiden mellan olika arrangörsutnämningar och evenemang med ett par år till. Eller att städer avstår från att bygga stort till exklusiva, unika händelser, och hellre avvaktar. Berättigade byggen, med funktioner som motiverar kostnaderna, ska ju framför allt behövas efteråt.

***

Rossinis Barberaren blev för övrigt en succé, vad det led. 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Det barn som mobbas bär det med sig resten av livet

Av , , 3 kommentarer 10

Lördagskrönika om mobbning, med anledning av VK:s artiklar på nyhetsplats senaste veckan.

Den som vill kommentera kan i vanlig ordning göra det på www.vk.se/opinion: Det barn som mobbas bär det med sig resten av livet

———————————————-

Det barn som mobbas bär det med sig resten av livet

Det barn som är mobbat får till slut ögon i nacken. Det är en överlevnadsfråga.
Det barn som är mobbat lär känna skolgården bättre än någon annan. Han eller hon får koll på varje vrå av varje korridor, varje stol i varje uppehållsrum, varje dörr, varje vinkel i klassrummet, varje tid på skoldagen, varje bord i matsalen.

Klasskompisarnas vanor och stämningar, scheman och raster, olika lärares närvaro och frånvaro – hela dan går åt till att planera rörelser och förhållningssätt, för att komma undan, inte hamna i fokus.

Att göra sig osynlig suger all energi ur kroppen och själen.
Det barn som är mobbat fråntas rätten att någonsin vara oreserverat glad i en gemenskap.

Det blir, och det är det värsta, ett sätt att leva. När går det att gå säkert genom en flygel? När är skolgården fri? Vad syns från fönstren och var finns skuggområdena? Vilken väg är det säkrast att ta sig hem eller till bussen? Hur undviker man att hamna i fel ”sällskap” i kön till maten? Vilket hörn i korridoren ska man akta sig för att runda för fort? Vilka intressen kan man skylta med, vad måste skyddas? Vilka lärare går att lita på, vilka viftar bort?

Det barn som är mobbat går aldrig ett sorglöst steg i skolan, räknar dagarna i almanackan i smyg i väntan på nästa helg, nästa lov, nästa paus. Det barn som är mobbat litar aldrig helt på någon, slappnar aldrig av. Och spåren det sätter, stannar livet ut.

En rest, alltid, dröjer kvar av reservation i umgänget med andra, en fysisk skygghet djupt inifrån, en svårighet i alla sammanhang att ge och ta förtroende, en ryggmärgsreaktion att inte tro helt på någon vänlighet, men ta varje elakhet som huggen i sten. En skyddsmekanism.

***

För dem som kommer bort, slipper ifrån eller får hjälp kan det ta åratal att få tillbaka humör och glädje. För dem som blir kvar i samma situation, och ser gamla plågoandar gå vidare till maktställningar i lokalsamhället, med fina budskap framför samma råa beteenden, kan det bli det en del av en livstragik, eller resignation.

Och då har vi ändå inte ens hunnit komma in på det stora, men fortfarande tabubelagda, problemet med vuxenmobbning som finns på många arbetsplatser, i många föreningar och andra sammanhang i samhället.

***

Allra värst är det för dem som berättar om hur det är – med det största mod ett barn kan uppbringa – men som inte ens när missförhållandena avslöjas eller påtalas, får vuxenvärldens stöd.

Det har återkommande de senaste decennierna avslöjats fall runt om i landet, där mobbade indirekt skuldbelagts av skolledningar och andra föräldrar, misstänkliggjorts eller tvingats ta konsekvenserna i form av flytt eller skolbyte. Vuxenvärlden har slutit sig i obehag inför problemet, i ovilja inför något besvärligt man söker förklara bort för att slippa se situationen i vitögat.

När vuxenvärlden sviker, uppstår en fruktansvärd ensamhet, för barnet och dess familj. I populärkultur målas ofta bilden upp av en konflikt mellan ”de unga” (kollektiv, självutnämnt företrätt att de starka, självsäkra, trygga ungdomarna i toppen av hierarkin) och ”de vuxna” (kollektiv). Men det är en ovanlig konflikt. En vuxenvärld med auktoritet och möjlighet att agera är den mobbades hopp, inget hot.

Det är därför jag anser att romantisering av s.k. elevdemokrati, elevbetyg på lärare, misstänkliggörande av lärares auktoritet och pedagogiska föreställningar att barn ska få lösa sina konflikter utan vuxnas inblandning – att det alltid är två som träter, att man inte kan ta ställning mellan dem som trakasserar och den som trakasseras – är förkastliga läror. Så flyr vuxenvärlden ansvar.

***

Ibland gör givetvis skolor allt vad de kan, utan att det hjälper. Det här handlar inte om att utmåla skolledningar som skurkar. Ibland finns det andra omständigheter som är bortom skolans möjligheter att påverka.

Skolor måste därför – många är det också, sannolikt i långt högre grad än förr, jag tror det blivit bättre – vara bra både på förebyggande arbete och att hantera situationer som ändå oundvikligen kan uppstå.

Det är en dubbel uppgift som kan vara svårare än man tror. En satsning på förebyggande arbete kan få till följd att man inte riktigt vill erkänna problem som ändå finns, för att det skulle innebära ett slags misslyckande. Men det är fel attityd. Vad en skola går för syns lika mycket i hur den reagerar på ett missförhållande som på hur den förebygger det.

Det omvända händer också. Ibland kan skolor agera jättefint och starkt när mobbning uppdagas, men utan att dra slutsatser om vad som hänt innan.
Vad jag tror är livsviktigt att förstå, är att för det mobbade barnet är vuxenvärldens öra, solidaritet och ansvarstagande, det sista hoppet. Möts barnet där av misstro, irritation, avvisande eller likgiltighet, rasar den sista resten av förtroende. Därför måste skolor, oavsett situationen och allt arbete man lagt ner, alltid ha som första instinkt att prestigelöst solidarisera sig med offrets utsatthet – sedan börja reda ut.

Alla – både de som drabbats och de som mobbat – behöver stöd och en fullt ut närvarande vuxenvärld, under lång tid efteråt.

Och när den mobbade ber om hjälp, måste vuxenvärldens svar komma oreserverat: du är inte ensam, vi sviker dig inte, vi vänder inte ryggen till och du får inte skylla dig själv. 

3 kommentarer
Etiketter:

Skrota förslaget om e-röstning

Av , , Bli först att kommentera 3

Som Anna Maria Lenngren diktade: ”Vad fan är det, skrek pastor Fadd/ och njöt i makligt lugn den läckra morgonkosten/ i sidennattrock hemmastadd, / vad fan står det för strunt i Posten?/ Har satan åter makt med detta gamla blad?”

***

Jag blir lätt pastor Fadd, inte när jag läser VK, utan när jag ser förslag om att införa röstning via dator i demokratiska val. Vallagskommittén vill att möjligheten till internetröstning 2018 ska utredas. Man ska kunna rösta hemifrån via dator. Tanken är att det ska bli enklare att rösta, locka fler att delta.

E-röstning är ett förslag som bör skrotas bums. Inte bara på grund av osäkerhet som rör tekniken, hur valhemligheten ska kunna värnas och dolt tvång undvikas. Det bygger också på den märkliga uppfattningen att demokratin på något sätt skulle behöva be om ursäkt för att den stör vart fjärde år.

Att rösta i val ska inte vara en klickhandling i minsta motståndets lag, som vilken annan. Det ska vara något speciellt, ja högtidligt. Formen är inte oviktig. Vi får lov att masa oss iväg, eller avstå. Allt är inte enkelt i livet, att uppoffring och allvar också hör dit, är inget att be om ursäkt för.

***

En tidigare krönika på samma tema: Allt i livet kan inte gå lätt som ett klick

Bli först att kommentera
Etiketter:

”Rösträtt, en bit fritt land, slopad värnplikt, halverade skatter – så kommer jag åter”

Av , , Bli först att kommentera 2

"Där finns ej länsman, björn och varg / ej gällstugor med mera / konkurs vet ingen av / ty guld man muddrar upp som lera. / Likt gräset här / finns socker där / och kaffe lär / som enebär / på buskar utan allt besvär / få plockas i var hage."

(Emigrantvisan "Jag reser till Amerika")

Om utvandringen från Västerbotten till Nordamerika, och ett av de många öden som tillsammans formade en flyttvåg, handlar den här krönikan.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

—————————————————–

Rösträtt, en bit fritt land, slopad värnplikt, halverade skatter – så kommer jag åter

”Skivsjöemigranterna och de tusentals andra västerbottningar, som bröt upp från hembygden för att pröva lyckas på prärier och i sjudande storstäder, bildar tillsammans den fascinerande berättelsen om människors uppbrott och vilja att själva styra sina liv i det gamla Västerbotten.”
(Ur Lars-Göran Tedebrands essä ”Emigrationen”
i tidskriften Västerbotten, 1987)

***

Västerbotten hörde inte till de stora utvandrarlänen i Sverige, när människor sökte sin framtid i Amerika från mitten av 1800-talet och några decennier framåt.

Utvandringen fick aldrig, konstaterade Lars-Göran Tedebrand i en läsvärd essä om emigrationen i tidskriften Västerbotten 1987, någon masskaraktär här av det slag den fick i Småland och Västsverige. Expansionsmöjligheterna i det västerbottniska bondesamhället och ”suget från sågverkshanteringen” höll emot.

Och det var ovanligt, skriver Tedebrand, att fler än ett eller två syskon inom en syskonskara utvandrade.
Inte ens när utvandringen från norra Sverige ökade igen under 1900-talets första årtionde, hörde Västerbotten till de områden som flest lämnade.

***

Men många flyttade även härifrån, på grund av nödår, skattebördor, politiska och religiösa skäl, och äventyrslusta. Under perioden 1851-1930 utvandrade, sammanlagt 14 350 personer från Västerbotten till Nordamerika. Det kan jämföras med sammanlagt 1.130.240 personer från hela Sverige, och 138.969 från Norrlandslänen.

De som packade och for, gav sig dock ut på samma resa som emigranterna från andra delar av Sverige. Över havet, de första åren med segelfartyg, senare med ångbåtar. För en del slutade det lyckligt, för andra fortsatte kampen för det dagliga brödet och makten över det egna livet ungefär som i Sverige, och för en del slutade det säkert med olycka och brustna illusioner.

Dragningskraften i berättelserna – förstärkta och filtrerade i sak, men också emotionellt övertygande – som kom åter till de gamla bygderna från den nya världen, var i alla fall tillräckligt stark för att ständigt få fler att ta chansen.

Och precis som på andra håll väckte även utvandringen från Västerbotten oro hos de ansvariga, och blev ett slagträ i debatten, som argument för reformer och åtgärder för bättre levnadsvillkor i bygderna.

***

Vad angav då, utvandrarna för skäl till varför de for? Det finns otaliga vittnesmål, och den mest berömda gestaltningen av utvandrarnas drivkrafter, kommer nog alltid Vilhelm Mobergs romansvit att vara. Men skälen till att en person eller en familj lämnade landet kunde vara väldigt skiftande.

Statistiken kan ge sken av en enhetlig förflyttning, en kollektiv rörelse med gemensam världsbild, men många olika, enskilda motiv, förhoppningar och förnedringar strömmande samman till de stora talen.

Man kan utifrån de många vittnesmålen se återkommande mönster och strukturer, men flyttade gjorde alltid enskilda människor utifrån sina speciella livssituationer och erfarenheter.

***

En av dem som flyttade, och som i ett brev beskrev bakgrunden, var signaturen H.E, som emigrerade till Kanada 1903. Ett brev från honom, som återges i Tedebrands essä, ger en inblick i ett av de öden som tillsammans formade utvandringen från Västerbotten.

”Jag är född i norra Västerbotten”, skrev H.E, ”av fattiga föräldrar, och måste redan vid unga år försörja mig själv.” Med skolundervisning var inte mycket, men han konfirmerades vid 16 års ålder, för att sedan börja jobba som timmerhuggare på vintrarna.
Det var inte, skriver han, ”att spara på kraften, om man skulle ha en slant över till kläder och mat för de tider man inte kunde erhålla arbete”. På somrarna arbetade han för bönder, och gjorde sedan sin värnplikt ”utan knot” fast han fick ”dålig kost och även ovett”.
Vid 24 års ålder bildade han familj (hustru och barn förblir osynliga i det som återges), men såg att dagpenningen inte räckte till försörjningen och att ”fattighuset skulle bli slutet”. Köpet av en jordbit förbättrade inte läget och ”skatterna ökades”. Då, skriver han ”tändes min håg för Amerika”.

Han sålde jordbiten och lånade för resten till resan, och emigrerade ”glad i hågen” till Kanada. Han beskriver sig, efter fyra år i det nya landet, som belåten med möjligheterna att där få arbeta och få betalt för arbetet, sina 160 acres land ”som jag erhöll fritt”, 15 nötkreatur och en del höns. ”Detta hade varit en omöjlighet att få i Sverige”. Och så svarar han på vad som skulle behöva göras i Sverige för att han skulle kunna tänka sig återvända:

”…giv mig en bit fritt land, slopa värnplikten, drag av hälften av skatterna, låt arbetarna få rösträtt, anse en arbetare för en människa m.m. Men detta tänker jag herrarna tycka är för mycket och då föredrager jag också att stanna här.”

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Friheten, demokratin och det nya seklets drömmar

Av , , Bli först att kommentera 3

Lördagskrönika om den nya kraftmätning som är på gång mellan demokratiska samhällssystem och auktoritära system som framtidsmodeller för länder i omvälvning. Jag drar tre slutsatser:

(1) Det kan alltid gå åt helvete, och det gäller att inte vara naiv och eftergiven.

(2) Det är inte likgiltigt vilka samhällssystem som får genomslag i en brytningstid, för det kan lägga grunden för ett sekels både drömmar och mardrömmar.

(3) Ideal har inga egenliv, utan blir precis så livskraftiga som deras företrädares engagemang, uthållighet och övertygelse är.

Och så en återblick på en av mina ryska favoritromaner: Andrej Belys Petersburg.

————————————

Friheten, demokratin och det nya seklets drömmar

EU kan inte tolerera den farliga utvecklingen i Ungern längre. EU får inte låta sig utnyttjas av dem som leker katt och råtta med regelverken, suger det söta ur gemensamma marknaden och sen torkar…tja…med det som rör rättsstaten.

Att unionens ledande företrädare hittills med förbluffande precision lyckats reagera med skarpt formulerad men till sina konsekvenser tämligen harmlös kritik – möjligen för att högerpopulistiska regeringspartiet i Ungern tillhör samma europeiska konservativa partigrupp som flera regeringspartier i andra medlemsländer – är en ynklighet. EU måste med konkreta sanktioner göra glasklart att bryter ett medlemsland medvetet mot samarbetets grundvärden så får man ta konsekvenserna av det.

Västvärldens demokratier måste sluta förse diktaturer som Saudiarabien med högteknologiska vapensystem utformade för att slå ned folkliga uppror. Ingen vapexeport till diktaturer.

EU måste våga tala klarspråk om den auktoritära utvecklingen i Putins Ryssland, även om det skulle kosta kontrakt och gasleveranser.

EU och USA måste frigöra sig från, eller riskera, beroendet av Kinas ekonomiska muskler, om det är vad som krävs för att fortsätta föra fram kritiken mot regimen.

Omvärlden får inte – när den arabiska våren övergår i de svåra, farofyllda, bistra realiteter som var oundvikliga och som alla vägar till demokrati måste passera – upprepa gamla försyndelser och sätta sitt hopp till nyauktoritär stabilitet framför rättmätiga krav från modiga demonstranter.

***

Världens demokratier har dassig självförtroende just nu. Den gamla känslan från Berlinmurens fall och kommunismens kollaps av att historien tagit slut, och stannat vid rätt station, har ersatts av en farhåga att historien börjat rulla igen, åt oklart håll.

Länge togs kopplingen mellan demokrati och marknadsekonomi, mellan demokrati och välstånd, för given. Lyckades man bara öppna upp diktaturer och ge dem smak på marknadsekonomins överlägsna välstånd, skulle den demokratiska utvecklingen oundvikligen komma så småningom. Ingen uttalar längre prognosen med samma tvärsäkerhet.

När både USA och EU kämpar med ekonomiska kriser, samtidigt som Kina tycks vara på väg att, skenbart, upplösa den gamla kopplingen mellan demokrati och långvarig ekonomisk dynamik, är det inte längre givet att länder som kastar av sig totalitära ok blickar mot demokratier som förebilder.

Valet uppfattas kanske inte längre stå mellan frihet och välstånd vs förtryck och fattigdom, utan mellan olika former för kapitaliskt välstånd – demokratiska eller auktoritära.
Det är långsiktigt en illusion. Sambanden är över tid givna. Men mäktiga eliter – politiska, religiösa, ekonomiska – kan tänkas lockas av modeller som synes förena marknadsekonomi med auktoritär stat av kinesisk eller rysk modell. Låt hjulen snurra, men människorna tiga.

Turkiet är ett annat, delvis annorlunda, men intressant och möjligen varnande, exempel. Jag hör till dem som tycker att det är självklart att EU ska hålla öppet för ett turkiskt EU-medlemskap om landet någon gång skulle genomföra alla de reformer som kräv för att uppfylla medlemskraven. Ett Turkiet som uppfyller kraven på riktigt skulle berika EU.

Men EU har under många år självmedvetet utgått ifrån att det varit Turkiets högsta dröm att få bli en del av det europeiska samarbetet. Nu, när EU krisar och Turkiet är inne i en stark tillväxtfas, börjar en del i Turkiet snegla mot en annan och självständig väg till regional stormaktstatus, utan behovet av att anpassa sig fullt ut till EU:s demokratiska regelverk.

Plötsligt är det EU som är på defensiven, när det gäller självbild och tro på det egna samhällsystemet långsiktiga fördelar.

***

Det väntar en ny kraftmätning mellan demokratiska samhällen och auktoritära system, som konkurrerande framtidsmodeller för länder i omvandling.

I det läget straffar det sig också att västvärlden länge talade vackert men levde smutsigt när det passade. Demokratier gav mångårigt stöd åt utvalda förtryckare och exploatörer i den heliga stabilitetens namn. De europeiska kolonialsynderna levde kvar. USA förde ett fälttåg av kupper, mord och stöd åt auktoritära krafter i Sydamerika.
När västvärlden i dag kämpar med låg trovärdighet i plågade regioner som frigör sig, har det sina konkreta, historiska skäl. Den som ofta svikit idealen man säger sig stå för, blir inte trodd.

 

Men just i det läget prövas hur djupt övertygelsen om demokratin och den liberala rättstaten faktiskt sitter, även utanför en kalla kriget-logik, och hur viktigt man anser det vara att stå för ideal även när de kommer med en inledande prislapp, inte bonus. Och den övertygelsen borde sitta djupt.

***

”Bronsgiganten hade sprängt fram genom tidsåldrarna ända fram till detta nu och cirkeln slöts; seklerna hade dragit förbi; Nikolaus hade bestigit tronen och efter honom de två Alexander; Alexander Ivanovitj, drömmaren som väckts, en skugga på flykt, hade oförtröttat överskridit epokerna och tidsåldrarna, genomlöpt dagarna, åren och Petersburgs fuktiga prospekt medan de dånande slagen av metall förföljt honom, förföljt alla människor. Jag har hört dånet, har du också hört det?”
(Ur Andrej Belyjs roman ”Petersburg”)

Andrej Belyjs febriga, vitala, mörka roman Petersburg, första gången utgiven på ryska 1916, är en i dag tämligen bortglömd, modernistisk klassiker i den ryska litteraturen.

Petersburg sprakar av infall, poesi, drama och svartsyn, och man är utmattad efter första genomläsningen. Den utspelar sig under de laddade förrevolutionära stämningarna i Ryssland 1905, och skildrar spänningarna mellan reaktionärt tsarförtryck och revolutionär terrorism, och inklämd däremellan civilisationens spröda möjlighet som alternativ till apokalypserna.

Personerna irrar genom överhettade liv i en överhettad stad och kämpar för att bevara en rest av godhet i ett läge där undergång tycks stå mot undergång, gammal ruttenhet mot redan förlorade illusioner.

Bronsryttaren, eller bronsgiganten, syftar på den berömda statyn av Peter den Store till häst, som får liv. Det är en passning till Pusjkins berömda dikt.

Magnus Ljunggren har i ett efterord till den svenska utgåvan beskrivit ”Petersburg” som ”både de stora ryska 1800-tals klassikernas slutstation och den modernistiska romanens startpunkt – här finns djup förankring i traditionen och nya perspektiv framåt.”

Dostojevskij möter Joyce, och det är precis som det låter. Romanen lämnar läsaren med onda aningar, ändå ett vagt hopp, men inga säkra svar.

***

Sankt Petersburg, Moskva och Berlin (dit Belyj flyttade) under förkrigsåren i början av 1900-talet var omtumlande, hetsiga och förrädiskt stilla miljöer där grunden för många av 1900-talets katastrofer lades. Till slut började många att längta efter smällen, för att slippa den kvava luften.
Stora utopier trängdes med undergångsstämningar, som i det mörka lugnet inför ett åskutbrott.

När man i dag läser romaner om de miljöerna, och tjugotalets miljöer, gör man det med facit i hand. När vi förlorar Hans Castorp ur sikte på sista sidan av Thomas Manns Bergtagen, om de intellektuella stämningarna i Europa inför första världskriget, när han snubblar fram på slagfältet, önskar författaren honom farväl med den dystert profetiska frågan om ur all denna död kärleken ska stiga igen?

Vi läser romanerna och vet att det gick åt helvete. Det gick åt helvete i Ryssland. Det gick åt helvete i Tyskland. Det gick åt helvete i Kina. Runt om i världen. Alla miljoner mördade och döda.

Men de som levde 1905, som tittade framåt då, hade visserligen skäl att vara oroliga, men också skäl att känna tillförsikt, att känna sig stå på tröskeln till en epok av fred, demokrati och försoning. Det var ett ögonblick när mycket stod på spel, men ingenting var förutbestämt. Först efteråt vet vi att fel krafter tilläts växa sig starka, medan de som stod för demokrati, pluralism och medmänsklighet blev för svaga.

Jag drar inga paralleller mellan de åren och vår tid. Nästan alla försök att göra sådana jämförelser brukar vara hysteriskt överdrivna och historielösa. Men tre lärdomar kan vi dra:

(1) Det kan alltid gå åt helvete, och det gäller att inte vara naiv och eftergiven.

(2) Det är inte likgiltigt vilka samhällssystem som får genomslag i en brytningstid, för det kan lägga grunden för ett sekels både drömmar och mardrömmar.

(3) Ideal har inga egenliv, utan blir precis så livskraftiga som deras företrädares engagemang, uthållighet och övertygelse är.

***

Eyvind Johnson formulerade det ganska bra i sitt vårtal i Uppsala, 1951. Mycket har hänt sedan dess, men andan hans ord gäller ännu:

”Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra, inte ens vår egen lilla del, den nordiska som finns i den västerländska. Men vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland. Vi bör nog vara kritiska mot oss själva och akta oss för skryt – men inte gå så långt i vår självkritik att vi tycker att vår värld inte är någonting att slåss för: då kan det hända att vi i vår blindhet godtar något som är mycket sämre.”
 

Kvacksalvare, hästskjutsar, pilsnerdricka och dansbanor i Umeå

Av , , 1 kommentar 4

I december 1927 inledde VK en artikelserie där olika personer i Umeå socken fick svara på frågan vad de skulle göra för att förbättra sina bygder om de fick bli diktatorer. Om det handlar den här krönikan.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————————–

Kvacksalvare, hästskjutsar, pilsnerdricka och dansbanor i Umeå år 1927

”Vad skulle du göra om du fick bli diktator för en dag?” Jag avskyr den frågeleken. Kan inte förmå mig att spela med ens på skoj. Vägrar. Jag gillar inte ens Churchills klassiker om att demokratin är den sämsta styresform som finns, om man bortser från alla andra. Inte ens randen av en lillfingernagel ska ges till dem som vill så tvivel om demokratins värde.

***

I december 1927 inledde VK en artikelserie där olika personer i Umeå socken fick svara på frågan vad de skulle göra för att förbättra sina bygder om de fick bli, just det, diktatorer.

Det var alltså en i mina ögon principiellt olycklig frågeställning redan då, kanske ännu mer då än i dag. Och inte blev det bättre av VK:s idiotiska tilltag att, som lustighet, till ett av uppslagen sätta rubriken: ”Mussolini-röster från Stöcksjö, Böle, Tavelsjö och Teg”.

Det måste höra till de mest omdömeslösa rubriker VK någonsin producerat, och det hade inget med de utfrågade att göra, som kan fritas från allt ansvar för VK:s plumphet den gången.

Men med det sagt: artikelserien i sig bjöd och bjuder mycket läsvärt om vad den tidens människor i och omkring Umeå såg som lokalsamhällenas viktigaste utmaningar.

Vad engagerade människor i Umeå socken i december 1927? Vad ville de se uträttat, förändrat, förbättrat, bevarat? Serien ger en inblick, givetvis inskränkt till en utvald skara som inte återspeglar mer än några av dåtidens ekonomiska och sociala perspektiv. Men svaren var konkreta, ärliga – inte av ”Sven Melander intervjuar barn tills de säger fred på jorden-karaktär.

Vi åker 86 år tillbaka i tiden och lämnar ordet till ett gäng idésprutor. Övertygar de oss?

***

Där finns kronolänsman Joh. Broman, Teg, som vill motverka att ”jordbruksungdomen mer och mer överger sina fäders yrke och lämnar landsbygden och modernäringen för att söka sin utkomst i städer och industrier, ehuru många med god vilja och flit skulle ha sin fulla bärgning i hemorten”.

Där finns komminister Y.G.S Levander, Tavelsjö som vill se en bättre väg till Tavelsjö som ”ej liknade en slingrande tarm av allra tunnaste beskaffenhet” och som kan möjliggöra trafik med en modern Scania-Vabis-buss.

Där finns fru Gunhild Örnefeldt, Backen, som vill att det till hjälp för fattiga och sjuka anställs en diakon samt en eller två församlingssystrar.

Där finns handlanden Jonsson, Stöcksjö, som vill se att alla ”för en ringa kostnad kunde skaffa sig både elektrisk kraft och elektriskt lyse”.

Där finns folkskolläraren E.Björk, Böle, som vill främja ”produktionen av vår härligaste fisk, laxen”, bland annat genom ”praktiska laxtrappor”. Han vill uppmuntra ”odling av pälsbärande djur”, utrota tjuvskytte, stödja hemslöjd, höja lärarlöner och främja sång och musik i hemmen. Ty: ”Bättra spela bort otrevligheter på lediga stunder än att spela bort lediga stunder genom att prata otrevligheter.”

Där finns fanjunkare Hagenberg, Teg, som vill att Umeå ska ”inkorporera Teg och där ordna en lugn, vilsam förstad med gator, vatten och avlopp”.

Där finns riksdagsman O.E Sandberg, Böle, som vill reglera förhållandet mellan bilar och hästskjutsar, och att något görs åt dansbanorna som förstör samhällstrevnaden. ”Jag tycker att socknens ungdom skulle hålla sig för god för detta slags nöje och istället utnyttja möjligheterna till ädlare nöjen och förströelser”. Han varnar starkt för städernas negativa inflytande på landsbygdens unga.

Där finns W. Bäckström, Teg, som lovar att om han blev diktator skulle ”en ny bro mellan Teg och Umeå” bli verklighet.

Där finns Viktor Johansson, Backen, som vill ordna bättre elektrifiering, men också ”förbjuda all försäljning av pilsnerdricka till de som äro arbetslösa eller åtnjuta periodiskt fattigunderstöd såväl som till omyndiga ungdomar.” För ”ragglande, svärjande och cigarettrökande pojkar i 16-17-årsåldern”, hade han inget till övers.

Där finns skiftesgodeman J. Ax Sandgren, Grisbacka, som vill att stadsborna ska få betala mer för vägunderhållen på landet, då det är ”stadsbon och affärsmannen, som drar största nyttan av motortrafiken”.

Där finns Magnus Holmberg, Mickelsträsk, som vill se en väsentligt enklare taxeringsförordning.

Där finns A. Stoltz som vill få klart vägen mellan Kroksjö och Gravmark.

Och där finns folkskollärarinnan Ragnhild Andersson, Överboda, som efterlyser billigare läkarvård, kostnadsfri, obligatorisk läkartillsyn i alla skolor, ett bibliotek i varje skola med böcker som ”tilltala barnens fantasi, roa dem, ge dem levnadslust och samtidigt blick för praktiska ting och livet sådant det är”. Hon vill även förflytta alla ”slags kvacksalvare som slå mynt av folks okunnighet och övertro”, till en tvångsanstalt eller ”annat lämpligt ställe”.

***

Tack, vi lämnar grytan kokande där, i vad som fortfarande var en nybyggarepok, och inser att mycket – och väldigt lite – har hänt sedan dess.

Man ska vara ödmjuk inför varje epoks egna horisonter och förutsättningar, och inte översätta allt utifrån nutidens kunskap och normer. Ve och fasa inför tanken på vad de kommer att skriva om vår tid, om oss, år 2099. Det kanske kommer att sitta någon osnuten snorunge till politisk redaktör då och skriva grötmyndigt om året 2013, utan att vi finns kvar och kan försvara oss, ge vår bild. Blotta tanken suger.

Men likafullt har vi större förståelse och sympati för en del av de idéer som vädrades i VK december 1927 än för andra, som nog var nattståndna redan då. Där lyser både framtidstro, socialt engagemang och hårdhänt klassamhälle igenom.

Flera av de tillfrågade kan vi glädja med hälsningen att det blev som de önskade, ungefär i alla fall.

***

Varje bygd är i varje ögonblick de människor som bor och verkar där, just då. De kommer och går, idéerna kommer och går. Ingenting blir någonsin färdigt. Ingen får någonsin sista ordet. Det är ett slags frihet.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Nordkorea, tragiken och cynismen

Av , , Bli först att kommentera 3

Med sina kommunistiska slavläger, sin svältpolitik och sin extrema slutenhet lider Nordkorea under en av världens mest avskyvärda regimer, men också den mest svårbedömda.

Omvärlden spekulerar kontinuerligt om avsikterna bakom bisarra utspel, plötsliga hot och militäraktioner från Pyongyang. Seriösa iakttagelser blandas med rykteskaruseller.

Regimens groteska personkult är ett återkommande skrattobjekt i omvärlden, men skratten fastnar i halsen när avrättningarna, tortyren och utsvältningen av den egna befolkningen, allt det som personkulten syftar till att dölja, kommer på tal.

De flesta har ändå varit överens i bedömningen att kommunistregimen visserligen är ofattbart brutal, men ändå rationell utifrån sina egna bevekelsegrunder: att till vilket pris som helst bevara makten, politiskt och militärt, för den lilla gruppen kring härskarfamiljen.

Det är vad de flesta fortfarande utgår ifrån, att regimen även under diktatorarvingen Kim Jong Un visserligen agerar farligt, men ändå i grunden har kontroll över det egna agerandet och vet någorlunda var gränserna går.

Skramlet med kärnvapen och krigshot tas på allvar, men inte i första hand som en konkret fara, utan som en svårbegriplig, kontraproduktiv förhandlingstaktik av något slag. Eller möjligen som ett uttryck för en intern maktkamp inom regimen efter övergången från avlidne fadern Kim Jong Il till relativt unge sonen Kim Jong Un. En maktdemonstration utåt, för att klargöra hierarkin internt.

Det förklarar också varför stämningarna i Sydkorea förblir ganska avspända. Mönstren från tidigare cykler av hot och förhandlingsförsök känns igen.

Ändå finns ett nytt drag av irrationalitet i den senaste tidens agerande från Nordkoreas sida, ett inslag av medveten självförstörelse, som får en rest av osäkerhet och anspänning att bestå.

I det mönstret passar beskedet om att Nordkorea stänger det med Sydkorea gemensamma industriområdet Kaesong. Ett projekt långt viktigare för Nordkoreas ekonomi än för Sydkoreas. Uppmaningen till utländska diplomater att lämna landet har också fått omvärlden att rygga till.

Är de bisarra utspelen inte bara retorik, utan tecken på diktatorns totala brist på verklighetssinne? Är han beredd att riskera en konflikt som kan bli början till slutet för regimen?

Förmodligen inte. Men att även Kina – som inte vill ha någon militär oro i sin närhet, om man inte själv står för den – nu höjer tonläget gentemot Nordkorea på ett nytt sätt, kan också tyda på att inte ens den kinesiska regimen är helt säker på hur uren tickar i Pyongyang.

Håller Kim Jong Un på att måla in sig i ett hörn han inte kommer ur utan en förlust av den prestige vapenskramlet var avsett att öka?

Kommunistregimens självbevarelsedrift, till olycka för Nordkoreas folk, har varit det omvärlden utgått i från i sina bedömningar av Nordkoreas hot. Men är det en stabil faktor längre?

Man önskar innerligt Nordkoreas folk fred, frihet och välstånd. Kommunistregimen kommer att bekämpa en sådan utveckling så länge den existerar. Men regimens vilja att inte riskera sin fortsatta existens är samtidigt omvärldens hopp om en fredlig, utgång av den akuta krisen.

Den paradoxen visar hur tragisk och cynisk situationen är.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Mellan spottloskor och idolaffischer

Av , , 2 kommentarer 5

Margaret Thatcher avled i dag 87 år gammal. Här är min krönika med anledning av det. Den som vill kommentera den kan göra det via den här länken på: http://www.vk.se/834553/thatcher-och-palme-mellan-spottloskor-och-idolaffischer

——————————————

Mellan spottloskor och idolaffischer

Måste en politisk gärning vara gjuten i ett stycke rakt igenom, så att den i minnesrunan bara går att lyfta från en bestämd plats till en annan med lyftkran? Antingen står den där eller där!

Får det inte finnas lager innanför som inte redan ytan avslöjar? Måste en människa som ska summeras ha varit så oförvitlig och massiv, att det inte går att rista den minsta avvikande nyans i eftermälet? Hyllning eller sågning. Hedervärd eller avskyvärd. Är det spruckna, repiga en synd?

Stora skälvan verkar uppstå om man summerar en gärning som den var – motstridig, positiv i en del, negativ i en del, betydande i somligt, irrelevant i annat. Man måste, tycks det, antingen gråta vid graven, eller trampa på den. Instinkten skriker efter ett entydigt facit: Antingen hedervärd eller avskyvärd. Antingen rätt eller fel.

Men politiker som beskrivs som rent goda eller rent onda är godnattsagor för hejarklackar. De finns inte. De flesta politiker i demokratier är svåra att rädda på idolaffischer, och kan sällan sammanfattas i en nidbild. Tror man på det ofelbara eller odelbara, blir man oduglig på att förstå historien och agera i samtiden.

***

Olof Palme, en av 1900-talets mest bländande, och mest korrumperade, mest imponerande och mest destruktiva, svenska politiker, är ett bra exempel på det. Hos honom fanns mycket att gilla, även för en liberal, och mycket att ogilla, även för en socialist.

(Jag vet inte hur många som längre vet vad IB-affären var för något, den har tonats ner i flera av de nostalgiskt skimrande återblickarna på Palmes karriär senaste åren, men kanske ABF kan ordna en kurs under rubriken ”åsiktsregistrering av vänstern”)

Demokrater kan inte ge honom enbart tummen upp eller enbart tummen ned, vare sig inrikespolitiskt eller utrikespolitiskt.

***

Margaret Thatcher, som avled i går 87 år gammal, är ett annat bra exempel. Från hennes år som Storbritanniens premiärminister finns både ett minuskonto och ett pluskonto, och slutsumman kräver båda. I går lyftes både fram i återblickarna.

Där finns det skamlösa stödet till Chiles diktator Augusto Pinochet, den förfärliga kritiken av befrielserörelsen ANC och en rad moralkonservativa ståndpunkter i tidens anda, som i synen på homosexuellas rättigheter.

Där fanns också hennes räddning, genom viktiga liberala reformer, av den brittiska samhällsekonomi som var på väg att kapsejsa i slutet av 1970-talet under ett socialistiskt tryck.

Mycket i hennes ekonomiska politik är självklarheter i dag, även för socialdemokrater, som dragit slutsatser av 70-talssocialismens avarter.
Medan marknadsliberaler å sin sida har lärt sig läxor av när Thatcher gick för långt och i dag är mer lyhörda för den sociala sammanhållningens betydelse än man var på 1980-talet.

Inte heller vid en återblick på Thatcher går det att göra bara tummen upp eller bara tummen ned, vare sig för liberaler eller socialister, om de strävar efter viss intellektuell hederlighet.

***

Hennes gärning, liksom Palmes gärning, rymde både som imponerar och det som förfärar. Man kan beundra modet och beslutsamheten, och samtidigt avsky en del ställningstaganden. Man kan jubla åt andra ställningstaganden, men ha svårt för hur de genomfördes.

Men hon var, som Palme, glasklar med vad hon stod för. Väljarna visste var de hade henne. Och det gör också valresultaten till intressanta vittnesmål om hur hon faktiskt uppfattades, bortom den mediala bilden.

För det som ofta glöms bort om Thatcher, är att hon vann tre demokratiska val på rad. Hon röstades inte bort, utan fick förnyat mandat, två gånger.
Det säger en del om hur dåligt anseende hennes motståndare hade hos många medborgare. Labour kom inte tillbaka till makten förrän man, genom Tony Blair, lovade att inte vrida klockan tillbaka till 1970-talet.

Så oavsett om man tycker att det positiva eller det negativa i hennes gärning överväger är det ofrånkomligt så att alla försök från vänster att utmåla hennes politik som definitionen av ondska avvisades i de demokratiska valen.

Vad Thatchers framgångar kan lära dem som ogillade henne är därför att om en sida försvinner långt ut på ytterkanten – där befann sig många av hennes socialistiska motståndare på den tiden – kommer det att generera en motkraft av samma beslutsamhet. Vill man undvika samhällspolariseringar av det slag som präglade Thatchers år gör man klokt i att inte låta statsbärande partier kidnappas av extrema krafter.

***

Nyansernas och finkänsligheternas decennium blev 80-talet inte. Socialliberalt myspys och harmoni letar man efter förgäves.

Både den beundran och den vrede hennes namn väcker – gårdagens reaktioner rymde allt från oreserverade hyllningar till plumpa skymford – visar i vilken grad hon präglade sin tid. Det finns inget skäl att förminska hennes insats till vare sig en spottloska eller en idolaffisch.

2 kommentarer
Etiketter: ,