Straggel och strul i Nordmaling

Nordmaling och de senaste turerna i kommunapolitiken där, men framför allt Nordmaling som en kommun med både ögon och förväntningar på sig, är ämnet för den här krönikan, i papperstidningen i morgon med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Med ståplats mellan Övik och Umeå

Sträck ut din hand och finn en hand i din

Norrlandsbegreppet har myror i baken

Nordmaling vs Umeå

————————————————————

Straggel och strul i Nordmaling

Nordmaling borde vara det perfekta exemplet på en landsbygdsort med framtiden för sig. Skulle man satsa en slant på vilken av Västerbottens mindre kommuner som kommer att lyckas bäst under 2000-talet, nå sina mål först, låge ett lir på Nordmaling nära.

I teorin.

Perfekt stadsnära läge vid havet i en relativt dynamisk region, mittemellan Umeå och Örnsköldsvik som är på väg att närma sig varandra; en rot i Ångermanland, en stam i Botniabanan och ett blad i Västerbotten.

Ny station längs järnvägen och moderna tåg i båda riktningarna. Gott om plats för den familj som söker sitt framtida boende och vill kunna utnyttja hela Botniaregionens utbud för arbete och fritid. Nordmaling, mitt i!

Och så en viss nedärvd, frisk kaxighet gentemot storbröderna norrut och söderut, som inte kan skada.

Nordmaling – en programvinnare så det stänker om det. Bara att rusa till luckan?

***

I praktiken – i den kommunpolitiska praktiken – ser det dessvärre helt annorlunda ut. Nordmaling har blivit straggel och strul-kommunen man oroar sig för.

Problemen är välkända vid det här laget, åtminstone till sina yttre konsekvenser. Nu är ännu en kommunchef på väg att sluta. Utomstående kan gissa om orsakerna, men intrycket som uppstår är av en ny runda i den långa men tröttsamma personal- och konfliktkarusellen.

Just som det kunde te sig som om en viss arbetsro möjligen börjat infinna sig, visar sig allt vara som vanligt. Det vill säga tämligen turbulent.
Vad är det som går snett, varför misslyckas Nordmalings ledning med att åstadkomma ett fungerande arbetsklimat? Att fördela skulden är inte det väsentliga, det kan kvitta, men att vara uppriktig och ärlig om förklaringarna till varför just Nordmaling har ovanligt struliga problem är en överlevnadsfråga.

***

Det finns kommuner som överskattar de ledande tjänstemännens betydelse och drömmer om frälsare bortom ekonomiska och politiska realiteter. Sådant slår bara blå dunster i ögonen på medborgarna. Kommunpolitiker som tar demokratiskt ansvar ska självklart inte säga ja och amen till något ämbetsmannavälde. Det finns inget konsultfacit att hyra in.

Men så finns det också kommuner som tycks ha en obegripligt nonchalant och kostsam ”slit och släng”-attityd till ledande personal. Oavsett hur många konflikter som uppstår gör man inget i grunden för att åstadkomma ett nytt internt klimat. Få kommuner har råd med en sådan ryckig, ansträngd omsättning som Nordmaling haft de senaste åren.

All kontinuitet uteblir. En ängslan och misstro sprider sig i organisationen. Kommunen får ett dåligt rykte som problembarn. Kompetens håller sig borta eller börja söka sig någon annanstans. Det får konsekvenser även för inflyttning och investeringar.

***

Kommunalrådet Ulla-Maj Andersson (S) meddelar att hon ska sluta i samband med nästa val. Det är, oavsett bakomliggande skäl till konflikterna och likgiltigt om det har ett samband med dem, ett rimligt beslut. Nordmaling behöver en prestigelös nystart på flera poster, där inte gamla motsättningar tillåts skapa nya låsningar.

Att lämna groll bakom sig är en svår konst, men är vad Nordmaling behöver. Nya ledare kan underlätta den processen.

Och Nordmaling behöver framför allt en politisk sakdebatt inför nästa års val om kommunens vägval och strategi i den nya region som växer fram: tätorten och byarna, servicen och ekonomin, förhållandet till Umeå och Örnsköldsvik. Inte en debatt om personmotsättningar, tassel om ledarskap och tissel om stämningen mellan politiker och tjänstemän.

***

Om inte Nordmaling kan lyckas, trots sina goda förutsättningar, att vända en besvärlig utveckling, ser det mörkt ut för landsbygden i Norrland.

Nordmalings öde är inte bara kommunens egen angelägenhet. Det är en kommun med ögon och förväntningar på sig. Besvikelsen kan bli stor.

Om Nordmaling fortsätter att sätta krokben för sig själv i avgörande lägen och strula till det helt på egen hand, kommer vi aldrig att få veta om det hade kunnat bli så bra, som det borde kunna bli.