Friheten, demokratin och det nya seklets drömmar

Lördagskrönika om den nya kraftmätning som är på gång mellan demokratiska samhällssystem och auktoritära system som framtidsmodeller för länder i omvälvning. Jag drar tre slutsatser:

(1) Det kan alltid gå åt helvete, och det gäller att inte vara naiv och eftergiven.

(2) Det är inte likgiltigt vilka samhällssystem som får genomslag i en brytningstid, för det kan lägga grunden för ett sekels både drömmar och mardrömmar.

(3) Ideal har inga egenliv, utan blir precis så livskraftiga som deras företrädares engagemang, uthållighet och övertygelse är.

Och så en återblick på en av mina ryska favoritromaner: Andrej Belys Petersburg.

————————————

Friheten, demokratin och det nya seklets drömmar

EU kan inte tolerera den farliga utvecklingen i Ungern längre. EU får inte låta sig utnyttjas av dem som leker katt och råtta med regelverken, suger det söta ur gemensamma marknaden och sen torkar…tja…med det som rör rättsstaten.

Att unionens ledande företrädare hittills med förbluffande precision lyckats reagera med skarpt formulerad men till sina konsekvenser tämligen harmlös kritik – möjligen för att högerpopulistiska regeringspartiet i Ungern tillhör samma europeiska konservativa partigrupp som flera regeringspartier i andra medlemsländer – är en ynklighet. EU måste med konkreta sanktioner göra glasklart att bryter ett medlemsland medvetet mot samarbetets grundvärden så får man ta konsekvenserna av det.

Västvärldens demokratier måste sluta förse diktaturer som Saudiarabien med högteknologiska vapensystem utformade för att slå ned folkliga uppror. Ingen vapexeport till diktaturer.

EU måste våga tala klarspråk om den auktoritära utvecklingen i Putins Ryssland, även om det skulle kosta kontrakt och gasleveranser.

EU och USA måste frigöra sig från, eller riskera, beroendet av Kinas ekonomiska muskler, om det är vad som krävs för att fortsätta föra fram kritiken mot regimen.

Omvärlden får inte – när den arabiska våren övergår i de svåra, farofyllda, bistra realiteter som var oundvikliga och som alla vägar till demokrati måste passera – upprepa gamla försyndelser och sätta sitt hopp till nyauktoritär stabilitet framför rättmätiga krav från modiga demonstranter.

***

Världens demokratier har dassig självförtroende just nu. Den gamla känslan från Berlinmurens fall och kommunismens kollaps av att historien tagit slut, och stannat vid rätt station, har ersatts av en farhåga att historien börjat rulla igen, åt oklart håll.

Länge togs kopplingen mellan demokrati och marknadsekonomi, mellan demokrati och välstånd, för given. Lyckades man bara öppna upp diktaturer och ge dem smak på marknadsekonomins överlägsna välstånd, skulle den demokratiska utvecklingen oundvikligen komma så småningom. Ingen uttalar längre prognosen med samma tvärsäkerhet.

När både USA och EU kämpar med ekonomiska kriser, samtidigt som Kina tycks vara på väg att, skenbart, upplösa den gamla kopplingen mellan demokrati och långvarig ekonomisk dynamik, är det inte längre givet att länder som kastar av sig totalitära ok blickar mot demokratier som förebilder.

Valet uppfattas kanske inte längre stå mellan frihet och välstånd vs förtryck och fattigdom, utan mellan olika former för kapitaliskt välstånd – demokratiska eller auktoritära.
Det är långsiktigt en illusion. Sambanden är över tid givna. Men mäktiga eliter – politiska, religiösa, ekonomiska – kan tänkas lockas av modeller som synes förena marknadsekonomi med auktoritär stat av kinesisk eller rysk modell. Låt hjulen snurra, men människorna tiga.

Turkiet är ett annat, delvis annorlunda, men intressant och möjligen varnande, exempel. Jag hör till dem som tycker att det är självklart att EU ska hålla öppet för ett turkiskt EU-medlemskap om landet någon gång skulle genomföra alla de reformer som kräv för att uppfylla medlemskraven. Ett Turkiet som uppfyller kraven på riktigt skulle berika EU.

Men EU har under många år självmedvetet utgått ifrån att det varit Turkiets högsta dröm att få bli en del av det europeiska samarbetet. Nu, när EU krisar och Turkiet är inne i en stark tillväxtfas, börjar en del i Turkiet snegla mot en annan och självständig väg till regional stormaktstatus, utan behovet av att anpassa sig fullt ut till EU:s demokratiska regelverk.

Plötsligt är det EU som är på defensiven, när det gäller självbild och tro på det egna samhällsystemet långsiktiga fördelar.

***

Det väntar en ny kraftmätning mellan demokratiska samhällen och auktoritära system, som konkurrerande framtidsmodeller för länder i omvandling.

I det läget straffar det sig också att västvärlden länge talade vackert men levde smutsigt när det passade. Demokratier gav mångårigt stöd åt utvalda förtryckare och exploatörer i den heliga stabilitetens namn. De europeiska kolonialsynderna levde kvar. USA förde ett fälttåg av kupper, mord och stöd åt auktoritära krafter i Sydamerika.
När västvärlden i dag kämpar med låg trovärdighet i plågade regioner som frigör sig, har det sina konkreta, historiska skäl. Den som ofta svikit idealen man säger sig stå för, blir inte trodd.

 

Men just i det läget prövas hur djupt övertygelsen om demokratin och den liberala rättstaten faktiskt sitter, även utanför en kalla kriget-logik, och hur viktigt man anser det vara att stå för ideal även när de kommer med en inledande prislapp, inte bonus. Och den övertygelsen borde sitta djupt.

***

”Bronsgiganten hade sprängt fram genom tidsåldrarna ända fram till detta nu och cirkeln slöts; seklerna hade dragit förbi; Nikolaus hade bestigit tronen och efter honom de två Alexander; Alexander Ivanovitj, drömmaren som väckts, en skugga på flykt, hade oförtröttat överskridit epokerna och tidsåldrarna, genomlöpt dagarna, åren och Petersburgs fuktiga prospekt medan de dånande slagen av metall förföljt honom, förföljt alla människor. Jag har hört dånet, har du också hört det?”
(Ur Andrej Belyjs roman ”Petersburg”)

Andrej Belyjs febriga, vitala, mörka roman Petersburg, första gången utgiven på ryska 1916, är en i dag tämligen bortglömd, modernistisk klassiker i den ryska litteraturen.

Petersburg sprakar av infall, poesi, drama och svartsyn, och man är utmattad efter första genomläsningen. Den utspelar sig under de laddade förrevolutionära stämningarna i Ryssland 1905, och skildrar spänningarna mellan reaktionärt tsarförtryck och revolutionär terrorism, och inklämd däremellan civilisationens spröda möjlighet som alternativ till apokalypserna.

Personerna irrar genom överhettade liv i en överhettad stad och kämpar för att bevara en rest av godhet i ett läge där undergång tycks stå mot undergång, gammal ruttenhet mot redan förlorade illusioner.

Bronsryttaren, eller bronsgiganten, syftar på den berömda statyn av Peter den Store till häst, som får liv. Det är en passning till Pusjkins berömda dikt.

Magnus Ljunggren har i ett efterord till den svenska utgåvan beskrivit ”Petersburg” som ”både de stora ryska 1800-tals klassikernas slutstation och den modernistiska romanens startpunkt – här finns djup förankring i traditionen och nya perspektiv framåt.”

Dostojevskij möter Joyce, och det är precis som det låter. Romanen lämnar läsaren med onda aningar, ändå ett vagt hopp, men inga säkra svar.

***

Sankt Petersburg, Moskva och Berlin (dit Belyj flyttade) under förkrigsåren i början av 1900-talet var omtumlande, hetsiga och förrädiskt stilla miljöer där grunden för många av 1900-talets katastrofer lades. Till slut började många att längta efter smällen, för att slippa den kvava luften.
Stora utopier trängdes med undergångsstämningar, som i det mörka lugnet inför ett åskutbrott.

När man i dag läser romaner om de miljöerna, och tjugotalets miljöer, gör man det med facit i hand. När vi förlorar Hans Castorp ur sikte på sista sidan av Thomas Manns Bergtagen, om de intellektuella stämningarna i Europa inför första världskriget, när han snubblar fram på slagfältet, önskar författaren honom farväl med den dystert profetiska frågan om ur all denna död kärleken ska stiga igen?

Vi läser romanerna och vet att det gick åt helvete. Det gick åt helvete i Ryssland. Det gick åt helvete i Tyskland. Det gick åt helvete i Kina. Runt om i världen. Alla miljoner mördade och döda.

Men de som levde 1905, som tittade framåt då, hade visserligen skäl att vara oroliga, men också skäl att känna tillförsikt, att känna sig stå på tröskeln till en epok av fred, demokrati och försoning. Det var ett ögonblick när mycket stod på spel, men ingenting var förutbestämt. Först efteråt vet vi att fel krafter tilläts växa sig starka, medan de som stod för demokrati, pluralism och medmänsklighet blev för svaga.

Jag drar inga paralleller mellan de åren och vår tid. Nästan alla försök att göra sådana jämförelser brukar vara hysteriskt överdrivna och historielösa. Men tre lärdomar kan vi dra:

(1) Det kan alltid gå åt helvete, och det gäller att inte vara naiv och eftergiven.

(2) Det är inte likgiltigt vilka samhällssystem som får genomslag i en brytningstid, för det kan lägga grunden för ett sekels både drömmar och mardrömmar.

(3) Ideal har inga egenliv, utan blir precis så livskraftiga som deras företrädares engagemang, uthållighet och övertygelse är.

***

Eyvind Johnson formulerade det ganska bra i sitt vårtal i Uppsala, 1951. Mycket har hänt sedan dess, men andan hans ord gäller ännu:

”Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra, inte ens vår egen lilla del, den nordiska som finns i den västerländska. Men vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland. Vi bör nog vara kritiska mot oss själva och akta oss för skryt – men inte gå så långt i vår självkritik att vi tycker att vår värld inte är någonting att slåss för: då kan det hända att vi i vår blindhet godtar något som är mycket sämre.”
 

Etiketter: , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>