När äppelträden kom till byn

Av , , Bli först att kommentera 4

Om trädgårdsodling och äppelträd i Västerbotten och Myckle by, handlar den här krönikan.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

—————————————————

När äppelträden kom till byn

Man regerar med potatis, men kampanjar med äppelträd, skulle ordspråket kunna lyda. Om potatisen är den jordiga, knöliga vardagsprosan, är det blommande äppelträdet den förföriska sommarpoesin.

Trädgårdar i Västerbotten var, när det begav sig, både fritidspassion och politik, både privata projekt och ett landskaps önskan om erkännande om odlingsbarhet och livskvalitet.
Genom att odla sin trädgård, hjälpte man också till att odla en ny bild av en misskänd del av landet.
Åtminstone ansåg entusiasterna det.

***

Gustav Rosén ägnade ett helt kapitel i sina memoarer åt möjligheterna till trädgårdsodling i Norrland. Han arbetade som redaktör och landshövding hårt under första halvan av 1900-talet på att motbevisa myterna om att det var lönlönt att satsa på odling i norra Sverige.

”I allmänhet”, skrev han ”, råder nog den föreställningen, att odlingsmöjligheterna i Norrland äro mycket begränsade. Talet om ”trädgårdsintresset i Västerbotten” måste därför förefalla den oinvigde en smula besynnerligt.”

Ett sådant intresse finns dock, försäkrade Rosén. ”Det fanns redan i äldre tider. Kyrkoherden d:r Pehr Högström, som verkade i Skellefteå från mitten av 1700-talet till 1785, ivrade mycket för trädgårds- och fruktodling. Med gott resultat odlade han äppel-, plommon- och körsbärsträd. Frukträden dogo dock ut efter 1784-85 års mycket hårda vintrar, då tjälen gick ur jorden först långt fram på sommaren. Det finns ett gammalt knotigt äppelträd vid prästgården. Enligt vad en jägmästare efter undersökning uttalat, är det intet som motsäger antagandet, att detta träd är en kvarleva från högströmska fruktträdgården under 1700-talets senare hälft.”

Rosén berättar också om hur han genom Västerbottens läns hushållningsssällskap en gång sände några lådor med frukt söderut som smakprov, till regeringen och till tidningar i Stockholm, Göteborg och Malmö. ”Sällan har jag”, konstaterar Rosén, ”fått så god press som när tidningarna kommenterade frukten (…) Partigränserna försvunno med ens.”

Dagens Nyheter kallade äpplena för ”härliga”, och lovordade i synnerhet Charlamovsky. Social-Demokraten fann att äpplena hade ”syrligare och friskare smak” än dem i södra och mellersta Sverige. Svenska Dagbladet ansåg att äpplena ”vittnade gott om de västerbottniska fruktodlarnas förmåga”. Svenska Morgonbladet tyckte att frukten var full av ”saft och sötma och aromen kan inte gärna bli bättre.” Rosén avslutar med Nya Daglig Allehandas rubrik: ”Praktäpplen mogna i Norrland”:

***

Men som så ofta, är det i byahistorikerna det känns på riktigt. Seklet var ungt när syrenerna började spridas från gård till gård i Myckle by i Skellefteå, berättade Martin Höög 1973 i boken ”Förr och nu i Myckle by”. Man kan riktigt ana hur det doftade på nya sätt när trädgårdarna kom till byn.

Intresset för trädgårdsodling och köksväxter hade varit blygsamt, ”för att inte säga obefintligt”, konstaterade Höög. ”Allt det där skulle komma från husmoderssidan och dessa hade nog att svara för ändå”. Men in på 1900-talet, efter olika initiativ, började mindre trädgårdsodlingar bli vanliga med bland annat morötter, rödbetor, ärtor, charlottenlök. Bland blommorna fanns vallmo, reseda och ringblommor. Till prydnadsväxterna hörde även rabarber. Röda och svarta vinbär odlades, liksom krusbär och jordgubbar för husbehov.

Och 1918 planterades de första äppelträden i Myckle by, på fyra olika gårdar. Sorterna var Charalamovsky, Sävstaholm, Astrakan stor klar, samt Klaräpple, senare kom även Transparant Blanche.

Det blommade, och det blommar. Och med äppelträd är det fortfarande något speciellt. 

Mörkret mitt i den ljusa sommaridyllen

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag har varit inne på det här temat tidigare, och fått läsarrespons om att återkomma till ämnet. Nu gör jag det i den här Västerbottens-serien, med en betraktelse om hur Västerbotten under de senaste kvällarna varit fantastiskt –  vittnesmålen om sommarens första magiska kvällar har svämmat över, som en kollektiv, lättad utandning: äntligen, nu mår vi bra – men att det finns, mitt i harmoni, grilldoft och glassar, ett vardagstabu vi sällan talar om.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

(Mina andra texter publiceras för övrigt inte längre här på bloggen, utan på www.vk.se/opinion under krönikor, men Västerbottensserien får gå i mål här.)

———————————————————

Mörkret mitt i den ljusa sommaridyllen

Det var i den ljusa sommarnatten som Knyttet suckade och undrade hur kan det kännas sorgesamt "fast allting är så bra?".

De senaste kvällarna har Västerbotten varit fantastiskt. Vittnesmålen om sommarens första magiska kvällar har svämmat över, som en kollektiv, lättad utandning: äntligen, nu mår vi bra. Men det finns, mitt i harmoni, grilldoft och glassar, ett tabu vi sällan talar om.

Det är när det är som vackrast, som tomheten kan upplevas som starkast. Man registrerar idyllen, men tar sig inte in i den. Och så skäms man lite, som över ett misslyckande.

***

Sent i fredags eftermiddag, efter en aktiv och rolig dag, och en aktiv och kreativ månad, ramlade jag ner i ett nästan svart hål. Inte bokstavligen, men i form av ett sånt där tabubelagt depressionsliknande tillstånd som många lider av regelbundet utan att det någonsin går så långt som till själva diagnosen eller till något som varar längre än att det går att dölja och hantera tills det blir bättre igen. Man kan kalla det den typiska, förtigna vardagsdepressionen; långt starkare än nedstämdhet, men fortfarande hanterbar.

***

Man kan känna att man hinner med allt, har koll på allt, har idéer kring allt, har lösningar på det mesta; se ljust på framtiden och positivt på det som varit, se fram emot och planera nästa dag, glädjas över händelser som väntar – och så plötsligt är det som om någon stänger av strömmen och det blir mörkt, och tomt. Inte några starka känslotillstånd av ilska, rädsla, oro, ledsenhet, utan tomt och likgiltigt och meningslöst.

Man stirrar inåt, försöker göra sig osynlig i rummet, kopplar på autopiloten för att ta sig igenom rutiner som återstår innan man kan fly hem och krypa ihop längst inne inombords med till synes tusen mil ut till allt som inte är närmaste omgivning. Det som brukar inspirera registreras på avstånd, som något fjärran. Bara att resa sig ur stolen kräver att man samlar all kraft. Det enda som gäller är att hålla masken, allt annat släcks ned. Försök att säga att det inte finns några rationella orsaker till stämningsläget, att det är precis lika bra som dagarna innan, är meningslösa. För det handlar inte om det.

***

Det här är inget ovanligt, de flesta människor upplever sådana dagar, helger, veckor, månader – men vi talar inte gärna om det. Inte som vi talar om fysiska krämpor. Kanske också för att det ofta kommer i lägen när det till det yttre är som bäst: helger som jul och midsommar, eller de första ljusa sommarkvällarna, när sceneriet och ritualen skriker efter att man ska må bra. Klyftan mellan förväntningsbild och realitet blir stor, och bidrar till ett tabu.

Vardagsdepressionerna vi döljer och inte talar om i den förtrollade tid som är Norrlands försommar och sommar: är det verkligen nyttigt att hålla dem för sig själv? Eller vore det befriande om vi kunde hänvisa till dem lika otvunget som vi hänvisar till en ond nacke?

Det blir ju bättre igen när det stannar vid hyfsat snabbt övergående tillstånd; man kravlar sig upp, och börjar försiktigt registrera det positiva på nytt. Som i raderna hos Vizma Believica:

"Genom alla "mot" ett knappt skönjbart "ja" / Som en avlägsen ljusstråle från en fyr i mörkret. / Över alla "nej" ett litet och osäkert "ja" / Som ett grässtrå i sanddynens nakenhet."

Och så kan vi ta av masken igen, utan att någon såg. Men varför fick ingen se?

***

"Skriv något på väggen så att andra får veta hur du har det", lyder Sara Lidman-citatet. Det är en ingen oskyldig, försynt uppfordran till läsaren. Den är radikal, jobbig och utmanande.

Men om vi bara vågar berätta när vi mår bra, när inga tabun spänner blicken i oss, reducerar vi det självmant till en floskel i fågelsången.

Hemma i rotlöshetens stad – att fördjupa det som är

Av , , Bli först att kommentera 0

”Här är din rastplats”, skriver poeten Durs Grünbein i en dikt om Berlin. ”Så här långt har du kommit”.

Häromdagen stannade jag en stund med cykeln vid älven på väg hem. För att motvinden var stark, och för att samla tankarna. Satt några minuter, såg på älven, en vinters hemligheter rikare. Tittade på människor som for förbi, och undrade om de trivs här i Umeå eller lever i frustration över att inte vara någon annanstans, eller inte funderar mycket på saken, utan bara gestaltar det som är.

Till att mogna hör kanske att befria sig från malande tankar om var hemma är, om ett hemma kan tvingas fram genom ansträngning, eller om själva rotlösheten kan bli det förtrogna tillståndet. Man lär sig att dingla med benen över marken där man är; inser att platsers magi kanske bara är myt.

Om våren finns det säkert sämre ställen än Umeå att vara rotlös på. Jag för min del är urless på att älta jämförelser. Möjligen är det att bli ett stycke umebo. Kanske är det hemligheten, att rotlöshet kan skapa fördragsamhet. Det krampaktiga uteblir, när många är på resa. Eller är det tvärtom? Förr eller senare slår sig själen ner. Så här långt har vi kommit.

När Anna och Karin från Bullmark dömdes för trolldomskonster

Av , , Bli först att kommentera 7

Här är en ny krönika i min Västerbottens-serie, den här gången med ämnet hämtat från Allan Sandströms bok "Historien om tre byar. Bodbynd, Bullmark, Gravmark", där han bland annat berättar om när systarna Anna och Karin från Bullmark dömdes till döden vid tinget i Umeå på 1600-talet för trolldomskonster. En tragisk historia om en hård tid.

 

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

————————————————-

 

När Anna och Karin från Bullmark dömdes för trolldomskonster

Allan Sandström, mångårig, uppskattad VK-skribent, har i böcker och artiklar stått för några av de finaste betraktelserna över Västerbottens historia. Hans anspråkslösa texter har den märkliga förmågan att utan åthävor sovra fram det väsentliga i ett landskap, samtidigt som de nyfiket söker upp skuggor och detaljer som bara skymtar i ögonvrån.

Kommer man ny till de här trakterna av landet, och vill få ett gehör för, en känsla för, var man hamnat, kan man välja sämre ledsagare att ta i hand, än Allan Sandström.

Jag har sedan jag flyttat hit, gång på gång, sökt mig till hans skildringar när Västerbotten hotat att bli ett alltför abstrakt, grovhugget begrepp på kartan utan mylla och öden, eller hotat att försvinna ur sikte i ett myller av byar, original och detaljer. Allan Sandström ser alltid både skogen och träden, och kalhyggena.

***

En av hans böcker heter "Historien om tre byar. Bodbyn, Bullmark, Gravmark” och kom ut 1993. Några rader i förordet säger mycket om både honom och Västerbotten:

"Den här boken är en berättelse om tre byar i Sävar gamla socken. Det är ingenting särskilt märkvärdigt med dem. De liknar många andra västerbottniska byar, men de har också sin egen historia. Minns sina egna människor och händelser. Men mycket är också glömt och förlorat, oåtkomligt eller åtminstone svårtillgängligt, för dem som nu bor i Bullmark, Bodbyn och Gravmark. För att rädda något av det förgångna har den här boken skrivits. Mer än glimtar och fragment av hundratals år kan den inte förmedla, och antagligen kommer det att finnas läsare som saknar mer än de finner mellan de här pärmarna. Men även i så fall kan boken kanske vara nyttig som påminnelse. Skriv ned vad du saknar eller vad du erinrar dig. Tidens grävskopor utplånar snabbare än någonsin nu. Vad som är välbekant för oss i dag – så välbekant att det är ointressant – kan för våra efterkommande vara en olöslig gåta.”

***

I ett avsnitt om Bullmarks tidiga historia, berättar han den tragiska historien om när två tiggerskor, systrarna Anna och Karin Andersdotter,år 1650 ställdes inför tinget i Umeå och dömdes till döden för trolldomskonster.

Att byn, tillsammans med Sävar och Gunnismark, överhuvudtaget hade ansvar för två tiggerskors sockengång vid den här tiden – systrarna hade “sitt så kallade förlän i dessa byar, och alltså rätt att vänta sig sitt uppehälla från de där belägna gårdarna” – tyder på visst lokalt välstånd i Bullmark trots den hårda epoken.

Det gick nog ganska bra för byn, som på grund av bland annat den relativt goda tillgången på vilt och betydelsefulla jaktmöjligheter taxerades högt av fogdarna.
Men man slet “också tappert med jordbruken och hade utvecklat dem en hel del”. Lantmätaren sammanfattade läget i Bullmark:

"Till denna by hör tjärubruk, timmer- och vedskog, gott mullbete, löv och näverskog, litet fiskevatten uti några små träsk, kvarnställe, frostaktig åkerjord som sällan bär frukt.”

Just frosten, noterat Sandström, var ett stort problem i hela Västerbotten och "en av de viktigaste orsakerna till den långsamma utvecklingen i länet. Sjö- och bäckstränderna bjöd jord som gick att odla, men de “längre bort belägna myrjordarna uppvärmdes så långsamt att säden sällan förmådde mogna.”

***

I det historiska sceneriet, i en by under utveckling, men med djupa skikt av fattigdom, dyker systrarna Anna och Karin upp i källorna på sin tiggarvandring, som skuggor och påminnelser om att sammanfattningar, likt högtidsfoton, alltid är beskurna.

1650 anklagades systrarna för att ha använt sig av så kallade "bärare”, det "i nordisk folktro så ymnigt förekommande tjuvmjölkande väsendet.” En ganska logisk anklagelse, skriver Sandström, mot två tiggerskor "som knappast fick mjölk alla dagar och som kan ha frestats att någon gång förse sig olovligt.”

Vid förhören erkände – "efter att någon tid ha suttit i "kistan”, en säkerligen föga avundsvärd vistelseort” – Anna att hon hade två bärare och Karin att hon hade fyra, och båda “bekände också att de rest till Blåkulla på flygande kalvar”. Påståendena under rättegången att de även sett andra kvinnor från byn i Blåkulla tog de dock tillbaka på avrättningsplatsen, "efter prästens ömma förmaningar”.

Vidskepelsen var stark de här åren. Föreställningar om trolldom och häxeri fick "sin näring av den överväldigande, till syns kraftladdade, natur som omgav människorna och som de många gånger kom till korta inför”.

Men kanske var anklagelserna också ett sätt att bli av med byns ansvar för tiggerskorna. Kanske svor de, gissar Sandström, en hotfull ramsa över någon snål husbonde, så blåstes episoden upp och förvrängdes, och oviljan inför “påhänget” som redan fanns underblåste misstankarna. Könsaspekten är uppenbar.

Den tragiska historien” konstaterar Sandström, ger "en bild av livet i byarna vid mitten av 1600-talet. Vi kan se de båda kvinnorna på sin ständiga rotlösa vandring längs den trögflytande ån. Utestängda ur gemenskapen, tvingade att uthärda de besuttnas ringaktning, och beroende av vad de motvilligt fick vid dörrarna.”

Och så försvinner Anna och Karin ur bilden.