Berlin som urbant hopp eller varnande exempel

Av , , Bli först att kommentera 0

Veckans lördagskrönika:

Är legovaruhuset i tre våningar på Tauentzienstrasse i Berlin – och det faktum att utbuden från Lego respektive Playmobil långsamt graviterar mot varanda – en symbol för kapitalismens effektiva överlägsenhet eller likriktande förfall?

Frågan ställdes, men diskussionen tog aldrig fart när vi vid ett besök i Berlin i förra veckan träffade en gammal bekant och ägnade en kväll åt att uppdatera varandra om vad liven burit med sig sedan förra gången. Mycket hinner hända på ett år. Det man sa då, vaga förhoppningar för framtiden, försiktiga halvlögner om hur det är, för att inte låta för dyster, bara kall aska nu, att rota kring i. Istället ett nytt års bränsle av erfarenheter, motgångar och lyckliga ögonblick att värma, eller bränna, samtalet vid.

Det fanns angelägnare ting att dryfta, och när samtalet kom in på Berlin, mer uppenbara exempel på hot i horisonten. Hur mår det Berlin, som en gång stod oss till förfogande med hela sin mångfald, även när vi inte hade mycket att komma med alls?

Staden, står det i en dikt av Octavio Paz, ”som vänder sig kring sin skugga / Som söker alltid söker sig själv / Förlorad i sin egen ofantlighet / Utan att någonsin kunna finna sig själv / Eller kunna träda ut ur sig själv”

Det skulle ha kunnat syfta på Berlin, en stad just nu där alla frågor om den moderna urbanitetens sociala och ekonomiska villkor ställs på sin spets och prövas. Vilken riktning utvecklingen tar där ger en fingervisning om vad som är möjligt och vad som är omöjligt i många större städer, och vad det får för betydelse för framtidens flyttlass i, kring, från och till dem.

När Barack Obama besökte den tyska huvudstaden i förra veckan skrev den i Berlin bosatte amerikanske författaren satirikern Eric T. Hansen, ett öppet brev till Obama i Tagesspiegel.

”Jag vet”, skrev han, ”varför du gillar det så mycket här: Du och jag växte båda upp på Hawaii. Vi vet något som inte ens de flesta berlinare vet om – i hjärtat är Berlin haiwaiiskt. Berlin är inte alls som andra stora städer, New York eller London eller Paris. Det har alltid varit den lilla människans stad. (…) Till Hawaii kommer new age-arna, surfarna och hippisarna som flyr sina jobb på fastlandet. Berlin lockar samma människor, de bara har mer kläder på sig. Ingen kommer till Berlin för att tjäna pengar. De kommer till Berlin för att vara. Det kommer att glädja dig att höra, att Berlin inte har förändrats särskilt mycket sedan ditt senaste besök.”

Förra gången Obama besökte Berlin var 2008. Vår vän, som bott i Berlin i snart tjugo år, skulle inte hålla med om att inte särskilt mycket har förändrats. Det kanske inte syns på ytan, men de ekonomiska och sociala underströmmarna har blivit starkare, och tagit nya riktningar. Även om Berlin fortfarande drar till sig människor av helt andra skäl än pengar, börjar pengar så smått bli en förutsättning för Berlin, på ett sätt det inte varit tidigare i samma utsträckning.

Den lilla människans stad? Sådana myter brukar trissa upp priserna, och börja ta betalt för sig när det finns ett socialt och kulturellt kapital att håva in. Och i de slitnare, ofta avindustrialiserade stadsdelarna, famlas efter nya identiteter.

Går det att bevara något lite av en dygnet runt närvarande mångfald i boende, fritid, kultur och kommers mitt i en metropol, ett slags självklar tillgänglighet för fler som får det att spreta, snarare än en ekonomisk segregation som delar upp och likriktar i både centrum och ytterområden?

I Berlin har det, utan att skönmåla, länge sett ut som om det faktiskt går att bevara drömmen om den tillgängliga urbaniteten. Inte för att det saknats segregation och elände, men en av friheterna i Berlin har varit att staden sett ut att kunna undvika det öde andra större städer gått mot.

Men nu har samma utveckling börjat ta fart även där, hyrorna sticker iväg och tvingar tillsammans med den centrala bostadsbristen de ekonomiskt svagare flyttlassen att gå ut mot betongförorternas öar – bort från turistvykortens scener. De småskaliga, alternativa aktörerna klamrar sig fast i de centralare stadsdelarna, hängande i sina naglar ibland. Är Berlin på väg att förlora det som gjort staden unik efter murens fall? Det vore illavarslande.

Eric T. Hansen rekommenderar Obama att flytta till Berlin efter Vita Huset. ”Om det någonsin skulle komma något som en europeisk Steve Jobs eller Bill Gates, så kommer han att börja här.” Och Berlin har blivit så internationellt att de flesta förstår engelska. Fast lite tyska måste man förstås behärska. ”På de flesta andra platser i världen, bör man åtminstone känna till två ord: ”snälla” och ”tack”. Här rekommenderar jag tre: ”bitte”, ”danke” och ”scheisse”” (Skit). ”Fler ord behöver inte berlinaren.”

Vår Berlinvän, en notorisk pessimist, överraskade när kvällen led mot sitt slut med att ändå se ljust på framtiden för staden, berättade om nya projekt som bryter mönstret i stadsdelar där utvecklingen står och väger, miljöer där brokigheten dröjer kvar eller återvänder. Stillatigande sker inget. ”Det finns så många kreativa krafter här, så många som gör saker mot alla odds, att Berlin i dag kan man aldrig förstöra.”

Med de orden som ett hopp om att kanske ändå, lyssnade vi till bruset från natten därute. Låt det bli en hållning för alla städer, som hotar att förgöra det bästa urbaniteten har att erbjuda: tillgänglig, koncentrerad mångfald.

Dragkamp och sedan handslag om EU:s långtidsbudget

Av , , Bli först att kommentera 0

Ibland är det uppenbart var en förhandling måste landa för att undvika krasch. Men den anmodas att kretsa några extra varv i luften för att inge sken av att utgången ännu är öppen. Och för att ge de käbblande piloterna tid att rätta till ansiktsdragen, öva på handslag utan grimascher och hitta formuleringar om hur den egna sidan haft framgång, trots att landningsbanan blev den alla förväntade sig.

Uppgörelsen om EU:s långtidsbudget, ramverket för 2014-2020, som tillkännagavs i går av kommissionens ordförande José Manuel Barroso, Europaparlamentets talman Martin Schulz och ordförandelandet Irlands premiärminister Enda Kenny, följer mönstret.

Att det dröjt sedan medlemsländerna kom överens inbördes tidigare i år, beror i hög grad på att Europaparlamentet velat demonstrera sitt inflytande i dragkampen mellan EU-institutionerna. Men grunddragen från medlemsländernas uppgörelse står kvar: budgeten krymps, vilket är rimligt givet konjunkturläget och budgetposternas karaktär. Parlamentet har fått igenom att pengar ska kunna flyttas flexibelt mellan åren och att en översyn ska göras efter halva perioden. Det är en under omständigheterna bra balansgång. Och de extra varven i luften gav alla tid att vänja sig vid den.

Äntligen rasslar det till inne i snåren i umepolitiken

Av , , Bli först att kommentera 0

Äntligen rasslar det till inne i snåren som legat så misstänkt, krampaktigt stilla. Svultna blickar riktas som på kommando åt samma håll, jagandes ett tecken, en första skymt. Några grenar knakar, lövverk förs åt sidan och ut kliver, på norrbottniska och gott humör, Christer Lindvall, och berättar att han vill ta över efter Lennart Holmlund som kommunalråd i Umeå.

Nästan omedelbart riktas blickarna även mot andra kandidater det talats om: Åsa Ögren och Hans Lindberg.

Träder Lindvall fram, okonventionellt uppriktigt, utan att vänta på valberedningen, därför att han fått ett avgörande klartecken från någon? Eller väntar fler kandidaturer på att annonseras? Låt oss hoppas det sistnämnda, att Lindvalls besked är ett friskt förebud om en öppenhjärtig process, med flera intresserade som vågar stå för olika tyngdpunkter i sak. Det vore en springa av infallande ljus i de inre, dolda rummen som både lokaldemokratin och socialdemokratin skulle må bra av.

Det är väljarna, inte S, som avgör vem som blir kommunalråd. Men rapporterna inifrån det mycket svåra budgetarbetet, där jobbiga prioriteringsbeslut väntar i Umeå de närmaste åren, har laddat personfrågan med ytterligare ideologiskt allvar. Låt det märkas. Det är inget att skämmas för eller hymla om.

Avskaffa tv-licensen

Av , , Bli först att kommentera 0

Att hela tiden söka anpassa ett regelverk till bestämda, frusna ögonblick i teknikutvecklingen är som att likt Mr. Miyagi söka fånga en fluga med ätpinnar. Ständigt måste man snappa, fåfängt, i luften. Och lyckas man, är ögonblicket snart förbi ändå. Det blir uselt, som politisk metod och byråkratiskt system. Regeringens nervösa fastklamrande vid det otidsenliga, teknikfixerade licenssystemet är obegripligt. Avskaffa tv-licensen. Inför en ärlig, teknikneutral skattefinansiering av public service.

USA:s jakt på källan

Av , , Bli först att kommentera 0

Guantánamo och Abu Ghraib var visserligen redan kända när Bradley Manning – som läckte hemliga dokument till WikiLeaks – och Edward Snowden – som avslöjat hur USA och Storbritannien massövervakar telefon- och datatrafik – började arbeta i den säkerhetsmilitära sektorn. De visste vad som kunde göras i USA:s namn. Men de anade inte, skriver Gary Younge intressant i en artikel i The Guardian, ”att de skulle försättas i ett läge där de tvingas välja mellan att göra det, dölja det eller avslöja det.”

Ställda inför valet, fortsätter Younge – om Manning och Snowden som representanter för en generation som kom till politisk medvetenhet efter terrorattentaten 9/11 2001, under lika starka som diffusa, och först senare tillnyktrande, patriotiska stämningar – mellan trohet till flaggan och uniformen eller lojalitet med idealen de skulle symbolisera, ”valde de det senare”. Öppnare mot omvärlden än tidigare generationer, anser de sig försvara sitt land bättre genom att avslöja än förtiga.

När nu Snowden begärt asyl i Ecuador – där regimen trampar vilt på pressfriheten – och rapporteringen så hotar få ett tragikomiskt sidospår, bör man ändå komma ihåg vem det är som jagar vem. Och vilka det är som sviker vilka ideal. USA:s jakt på källan till viktiga avslöjanden fogar skamlighet till skamlighet.

Feel-a-like, look-a-like och några funderingar kring ”Lincoln”

Av , , Bli först att kommentera 3

Varning, min första och sannolikt sista lilla filmrecension nånsin, bara här på bloggen. Men nu har jag sett Steven Spielbergs “Lincoln” – som jag skrev en liten förhandsbetraktelse om häromsistens: "Inte den om vampyrjägaren alltså" – fem gånger, och börjar känna mig redo att tycka något om den.

Något om varför det är fantastiskt att den är gjord, varför skådespelarna förtjänar alla lovord och varför jag ändå – givet mina förväntningar – har en gnagande känsla av att filmen bitvis är långtråkig, studsar på ytan som när man kastar macka och det på slutet säger ett försiktigt plupp.

***

För att börja med det bästa: “Its not a look-a-like, from a Make-Up perspective, its much more a feel-a-like”, säger Make Up-artisten Lois Burwell när hon beskriver hur de arbetade med få Daniel Day-Lewis ansikte att bli Lincolns. Alla som gör film eller teater på ett historiskt tema borde ha det som utgångspunkt: Det handlar inte om att slaviskt imitera och kopiera något yttre, så mycket som om att fånga en känsla, och få det att kännas sant. “Så såg han ut enligt fotografier" är en mindre relevant synpunkt än “så kändes det i magen och hjärtat att se och träffa honom”.

Det gäller också själva rollgestaltningarna. Daniel Day-Lewis som Lincoln lyckas exceptionellt bra, med värmen i ögonen och leendet som är oemotståndlig, den speciella rösten, gäll men bärande och livsklok, kroppshållningen i en blandning av lugn auktoritet, seg kraft och lång otymplighet, den udda av så många vittnen beskrivna gångstilen, sättet att betona poängerna i Lincolns outtömliga förråd av anekdoter.

För den som kan sin Lincoln är det lätt att peka på detaljer som inte är “rätta” till det rent yttre, och notera att exempelvis rösten inte förblir densamma genomgående i filmen. Men det känns ändå rätt, känns ändå som Lincoln, på ett sätt som faktiskt överträffade vad jag hoppats på.

Det gäller rakt igenom filmen, att skådespelarna är utsökta och rollerna besatta med stor fingertoppskänsla, in i minsta bifigur. Ska jag komma med någon enda invändning mot Daniel Day-Lewis gestaltning är det möjligen att Lincolns depressiva, eller åtminstone starkt melankoliska, läggning inte kommer fram lika tydligt som andra drag i hans personlighet, men filmen fokuserar också på samtal som rör i huvudsak andra saker än exempelvis krigsförloppet, så det går att acceptera dramaturgiskt.

Valet att koncentrera handlingen till en kort tidsperiod och ett politiskt förlopp mot slutet av kriget, istället för att söka göra en episk film om hela Lincolns presidenttid eller hela liv, är också klokt med tanke på hur monumentalt ämnet i sig är, och hur omgärdat av mytologi och helighet det redan är.

***

Problemet med filmen är istället – vilket smärtar att säga när manusförfattaren är Tony Kushner och förvånar att säga när regissören är Spielberg – att manus och berättandet bitvis blir lite flackt och långtråkigt. Varken överblicken eller fördjupningen lyckas fullt ut. Liknelsen som många gjort med att filmen är som ett West Wing-avsnitt med lustiga hattar stämmer, med reservationen att ett genomsnittligt West Wing-avsnitt vanligtvis är både rappare och mer folkbildande om sakfrågor och politikens väsen av att balansera mellan kompromisser, cynism och idealism, än vad “Lincoln” blir.

Även om man är man väldigt inläst på Lincoln (och inte överraskas av att han också var en cynisk, taktiserande fullblodspolitiker) driver filmen ett par intressanta teser om den politiska processen och den juridiska bakgrunden bakom det 13:e tillägget till konstitutionen och slaveriets formella avskaffande. Och att relativt stor tid ägnas åt representanthusets debatter och rävspel mellan i dag ganska okända ledamöter, är ett smart drag då det frigör filmen från en del av bördan av att leva upp till alla starka, förutfattade meningar om “hur det var”.

Men i övrigt känns mycket som ett avbockande av de viktigaste och redan välkända punkterna, utan att man någonsin blir på allvar gripen, fascinerad eller svävar i ovisshet om hur det ska gå. Och har man bara ytliga kunskaper om och begränsat intresse av Lincoln och hans tid kan jag inte tänka mig att man tycker att filmen är mer fängslande eller upplysande än en hyfsad tv-serie. Filmen som helhet blir faktiskt i vissa scener mer av en look-a-like än en feel-a-like.

***

Jag kan inte komma ifrån misstanken att det trots Daniel Day-Lewis briljanta gestaltning av Lincoln, som jag absolut inte skulle ha velat missa, finns embryon till mer engagerande, frigjorda, starka filmer gömda i de passager som handlar om kongressledamoten Thaddeus Stevens eller om Mary Lincoln.

Det är å andra sidan en av de dummaste formerna av kritik man kan komma med, att varför gjorde ni den filmen och inte en annan. Gör det själva då, om ni vet så bra, är det enda rimliga svaret. Hade inte “Lincoln” gjorts, med just den regissören, den manusförfattaren och de skådespelarna, hade det förblivit ett tomrum. Och trots att den aldrig riktigt varken lyfter högt eller dyker på djupet, är den tillräckligt bra för att se även en sjätte gång. 

Låt inte Västerbotten falla sönder, viskar älvarna

Av , , 2 kommentarer 5

Om älvarnas betydelse för förståelsen av en regional helhet – och om flottningen som en del av vattendragens kulturhistoria – handlar den här lördagskrönikan, som även ingår i min Västerbottenserie.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

Nu tar mina krönikor ett uppehåll på ett par veckor, och kommer åter efter midsommar. Jag önskar alla läsare en skön start på sommaren.

—————————————

Låt inte Västerbotten falla sönder, viskar älvarna

”Jag förstår varför floder fått bära livets existentiella frågor”, skrev Nina Burton i sin intagande ”Flodernas bok. Ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden” förra året. ”Vattnet markerar att någonting drar förbi, samtidigt som motvågor blottlägger strandkantens rötter. Ja, rötter…Någon frågade en gång om även Sverige har floder. Och jag svarade ja, fast de vattendrag som ystert sneddar över landet i norr kallas älvar”.

Är det möjligt, frågar hon också, ”att ett vattendrag kan forma karaktären i en släkt?”

Jag kan inte se hur det skulle kunna vara på något annat sätt. De stora vattendragen, och de små, formar människor och bygder från källa till mynning.

Men älvarna har en långt viktigare funktion, än att prägla enskilda platser och liv; de syr ihop kulturbygder, förbinder skilda miljöer med varandra, påminner om en samhörighet med något bortom nästa krök, uppströms eller nedströms. Älvarna skapar ett gemensamt landskapsarv.

De är sömmar som går mycket djupare och är mycket tåligare än administrativa gränser, mediala bevakningsområden och politiska samarbeten, för de fanns där först, och var förutsättningar för, inte konsekvens av, det Västerbotten som så småningom växte fram. Vill man förstå motståndet mot älvutbyggnaderna, hör det till. Man sprättar inte upp varje sömnad hur som helst.

De norrländska älvarna går just nu på tvärs mot den politiska och ekonomiska föreställningsvärld som börjar ta över. Man tittar inte längre lika självklart uppströms och nedströms med bekymrad eller engagerad blick, utan besvärat, som inför ett minne man inte vill bli påmind om.

Så vattendragen fortsätter att geografiskt binda samman bygder som politiska och ekonomiska strukturomvandlingar hotar att dra isär. Men det är en sak. Sådana processer går att förhålla sig till, spjärna emot, diskutera.

Värre är när de gemensamma sömnaderna faller i glömska, när man inte ens reflekterar över att det finns något att förlora, när medvetenheten saknas om vad som höll ihop kulturlandskapen och vad de, trots att det aldrig var konfliktfritt, betydde för varandra. 

Det finns tendenser i dag till att Västerbotten löser upp sig, mer än tidigare; bryts upp inte bara i kust, inland, fjälltrakter, utan i enskilda kommuner, enskilda byar, enskilda viljor.

Uppbrottet från ett gemensamt perspektiv kommer att förstärkas, lita på det, när Umeå nu är på väg in i sin egen stora budgetkris. Städer ställs mot småkommuner. Byar och tätorter spelas ut mot varandra. Jämnstora kommuner sneglar misstroende och hoppas i smyg att andra ska bli förlorare, på det att de själva må vinna.

Den kommande folkomröstningen om vården riskerar att bli en brutal demonstration av skilda världar, snarare än en gemensam diskussion om hur Västerbotten fortfarande hänger ihop, och bär på en historia som förpliktar till ett visst mått av engagemang och ansvar för det som sker längs hela kretsloppet.

***

Till vattendragens historia hör flottningen, det mäktiga skådespelet och ibland, bokstavligen, livsfarliga slitet med att hålla flödet av virke igång från avverkning till förädling. Flottning var en förutsättning för skogsindustrin och välståndet.

Men arbetet – med starka sociala och ekonomiska spänningar i varje stock – skördade offer. Bröt, var ett av orden man fruktade. Bröt, när stockarna fastnade, trängdes ihop och skapade stopp som måste lirkas, bändas, tvingas upp, i yttersta fall sprängas bort. Med brötet kunde minnet av kamraters dödsfall vara förknippade.

”Bröt i bäcken!”, skrev Sune Jonsson i en fotoessä i tidskriften Västerbotten 1963 om flottningsarbetet i Vajbäcken, ”är ett rop, som alla gick och lyssnade efter, men som ingen ville höra. Då det kom kastade det sig som vårdkasarnas flammor mellan postställena, eller budades det genom ris och moras av mänskor som flåsade och snavade i stor brådska.”

Det var ofta just när bröten till slut lossnade, som olyckor inträffade. Sune Jonsson skildrar hur Martin Gustafsson från Örträsk vid ett tillfälle fick knyta ihop tre laddningar ”innan bröten med dunder och brak och ett öronbedövande trummande mot stenarna gav sig iväg ner mot örträskängarna, och folket hals över huvud fick kasta sig iland och sätta sig i säkerhet. Varje gång en bröt lossnar, innebär det ett visst riskmoment, och många av de dödsolyckor som inträffat under flottning, beror just på att folk inte hinner lämna brötarna i tid.”

Inga svordomar i världen, skrev Jonsson, ”är så desperata och skräckblandade som dem, som en ensam flottare på hopbrötande timmer kan värka ur sig.”

Bröt i bäcken, och bröt i livet för många. Man kämpade mot båda, från myrland till ängar, och talade om det under arbetet, gav förtroenden, drog rövare, skrattade hejdlöst och suckade allvar.

***

Norrlandsälvarna bär livets existentiella frågor. Man kan ge sämre råd till Västerbottens aktörer inom politik, ekonomi, kultur och media inför sommaren, än att gå ner till vattnen, blicka uppströms och nedströms, och känna älvarna binder ihop landskapen – från källa till mynning – i en gemenskap som må vara hotad, men som inte är godtycklig, som överlevt hundratals konjunkturer och skiften och som inte borde överges lättvindigt.

Den vars hjärta klappar för en älv, tar ansvar för mycket mer än platsen där hen råkar stå själv. 

Anna Stecksenia och prästfruarna i Bygdeå

Av , , Bli först att kommentera 4

Om Anna Stecksenia (1645-1715) i Bygdeå, och den historiska prästfrurollen, handlar den här krönikan, som använt Sven-Olof Hägglunds "Bygdeå församling. En kyrklig sockenkrönika från äldsta tid" (2001), som källa.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

—————————————————–

Anna Stecksenia och prästfruarna i Bygdeå

När Anna Stecksenia dog 1715, 70 år gammal, fanns det nog mycket för de efterlevande att återge och minnas, från den gamla prästfruns långa liv. Kanske återkom de bullrigaste anekdotberättarna efter begravningen i Lövånger först och främst till den dramatiska branden i Bygdeå 1681 när prästgården ödelagts och Annas dåvarande make, kontraktsprosten Lars Beronius Burman, varit nära att brännas inne, men räddats genom ett fönster sedan fönsterkarmen sågats sönder.

I Sven-Olof Hägglunds "Bygdeå församling. En kyrklig sockenkrönika från äldsta tid" (2001), återges det yttre förloppet i Annas, och andra prästfruars, öden. En svår tid följde för prästparet efter branden, med tillfällig bostad. Och fyra år efter branden avled Lars Burman. Anna Stecksenia hade tur – det hade inte alla prästänkor – då 34-årige Jacob, ett av makens barn från ett tidigare äktenskap, 1686 tog över som kyrkoherde. Därmed fick Anna, själv dotter till en kyrkoherde i Lövånger, möjlighet att bo kvar i prästgården tills hon några år senare gifte om sig.

***

Prästerna, deras skiftande personligheter och uppträdande, har präglat de västerbottniska lokalsamhällena. Det gick inte spårlöst förbi, vem som var präst. Det kunde vara både välsignelse och oväder i antågande, när en ny tog över. Kom en mogen samhällsbärare? En människoklok psykolog? En finstämd diplomat? En auktoritär skitstövel? En sträng bevarare av ordningen? En utmanare av det invanda? En bortvänd drömmare?

Västerbottens präster genom århundradena bildar ett brokigt, historiskt persongalleri som dragit genom byarna – i gest och ord med en möjlighet att påverka. Varje präst kunde med sitt sätt att utöva ämbetet och umgås med människor bilda en fond för det lokala livet.

***

Men av lika stor – för en del församlingsmedlemmar långt större – betydelse, kunde vara vem som var prästfru. Hennes personlighet fick stor betydelse för stämningen i församlingen. Hägglund sammanfattar i sin bok prästfruarnas betydelse och många plikter.

Eftersom prästfamiljens inkomster länge i huvudsak bestod av vad prästjorden gav, skriver Hägglund, fick prästfrun "arbeta både som bondmora och församlingens oavlönade tjänare". Hon förde räkenskap över utgifter och inkomster i församlingen, och sökte upprätthålla viss sparsamhet så att inte skulderna blev för stora. Det var ändå vanligt att prästfamiljer blev svårt skuldsatta, vilket skapade stora problem inte minst för änkorna när prästerna dog. "Nådeåret för den efterlevande änkan kunde bli nog så svårt, särskilt om hon framöver inte kunde räkna med att bo kvar i prästgården."

Prästfrun skulle vara arbetsledare för "en stor skara pigor och drängar", och ansvara för arbetet med att ta emot resande och besökare. Mat och sovplatser skulle ställas i ordning, för små och stora följen; och det var inte bara vid de stora högtiderna, utan egentligen ständigt, "liv och rörelse i prästgården".

Det var även prästfrun som hade "ansvar för de fattiga och sjuka i församlingen". Hon assisterade den ofta medicinutbildade prästen vid sjukbesök och "ibland fick hon också själv ta hand om sjukdomsfall". Rollen som socknens barnmorska tillföll ofta prästens fru.

Och så fanns hon med förstås vid bröllop, dop och begravningar. Saknade arbetsuppgifter, konstaterar Hägglund, gjorde prästfrun verkligen inte.

Den gamla prästfrurollen började förändras på allvar först mot slutet av 1800-talet, i takt med samhällsutvecklingen, och källorna tar knapphändigt avsked av epoken, som när man stänger dörren till ett betydelsefullt rum försiktigt, för att inte locka onödiga blickar.

***

Hur var Anna Stecksenia som människa, vad tänkte hon om sitt liv när hon tittade tillbaka på det under sina sista år? Hon är ett av många Västerbottensöden som flyr undan, när det yttre förloppet är beskrivet men nyfikenheten på det inre inte är stillad.