Berlin som urbant hopp eller varnande exempel
Veckans lördagskrönika:
Är legovaruhuset i tre våningar på Tauentzienstrasse i Berlin – och det faktum att utbuden från Lego respektive Playmobil långsamt graviterar mot varanda – en symbol för kapitalismens effektiva överlägsenhet eller likriktande förfall?
Frågan ställdes, men diskussionen tog aldrig fart när vi vid ett besök i Berlin i förra veckan träffade en gammal bekant och ägnade en kväll åt att uppdatera varandra om vad liven burit med sig sedan förra gången. Mycket hinner hända på ett år. Det man sa då, vaga förhoppningar för framtiden, försiktiga halvlögner om hur det är, för att inte låta för dyster, bara kall aska nu, att rota kring i. Istället ett nytt års bränsle av erfarenheter, motgångar och lyckliga ögonblick att värma, eller bränna, samtalet vid.
Det fanns angelägnare ting att dryfta, och när samtalet kom in på Berlin, mer uppenbara exempel på hot i horisonten. Hur mår det Berlin, som en gång stod oss till förfogande med hela sin mångfald, även när vi inte hade mycket att komma med alls?
Staden, står det i en dikt av Octavio Paz, ”som vänder sig kring sin skugga / Som söker alltid söker sig själv / Förlorad i sin egen ofantlighet / Utan att någonsin kunna finna sig själv / Eller kunna träda ut ur sig själv”
Det skulle ha kunnat syfta på Berlin, en stad just nu där alla frågor om den moderna urbanitetens sociala och ekonomiska villkor ställs på sin spets och prövas. Vilken riktning utvecklingen tar där ger en fingervisning om vad som är möjligt och vad som är omöjligt i många större städer, och vad det får för betydelse för framtidens flyttlass i, kring, från och till dem.
När Barack Obama besökte den tyska huvudstaden i förra veckan skrev den i Berlin bosatte amerikanske författaren satirikern Eric T. Hansen, ett öppet brev till Obama i Tagesspiegel.
”Jag vet”, skrev han, ”varför du gillar det så mycket här: Du och jag växte båda upp på Hawaii. Vi vet något som inte ens de flesta berlinare vet om – i hjärtat är Berlin haiwaiiskt. Berlin är inte alls som andra stora städer, New York eller London eller Paris. Det har alltid varit den lilla människans stad. (…) Till Hawaii kommer new age-arna, surfarna och hippisarna som flyr sina jobb på fastlandet. Berlin lockar samma människor, de bara har mer kläder på sig. Ingen kommer till Berlin för att tjäna pengar. De kommer till Berlin för att vara. Det kommer att glädja dig att höra, att Berlin inte har förändrats särskilt mycket sedan ditt senaste besök.”
Förra gången Obama besökte Berlin var 2008. Vår vän, som bott i Berlin i snart tjugo år, skulle inte hålla med om att inte särskilt mycket har förändrats. Det kanske inte syns på ytan, men de ekonomiska och sociala underströmmarna har blivit starkare, och tagit nya riktningar. Även om Berlin fortfarande drar till sig människor av helt andra skäl än pengar, börjar pengar så smått bli en förutsättning för Berlin, på ett sätt det inte varit tidigare i samma utsträckning.
Den lilla människans stad? Sådana myter brukar trissa upp priserna, och börja ta betalt för sig när det finns ett socialt och kulturellt kapital att håva in. Och i de slitnare, ofta avindustrialiserade stadsdelarna, famlas efter nya identiteter.
Går det att bevara något lite av en dygnet runt närvarande mångfald i boende, fritid, kultur och kommers mitt i en metropol, ett slags självklar tillgänglighet för fler som får det att spreta, snarare än en ekonomisk segregation som delar upp och likriktar i både centrum och ytterområden?
I Berlin har det, utan att skönmåla, länge sett ut som om det faktiskt går att bevara drömmen om den tillgängliga urbaniteten. Inte för att det saknats segregation och elände, men en av friheterna i Berlin har varit att staden sett ut att kunna undvika det öde andra större städer gått mot.
Men nu har samma utveckling börjat ta fart även där, hyrorna sticker iväg och tvingar tillsammans med den centrala bostadsbristen de ekonomiskt svagare flyttlassen att gå ut mot betongförorternas öar – bort från turistvykortens scener. De småskaliga, alternativa aktörerna klamrar sig fast i de centralare stadsdelarna, hängande i sina naglar ibland. Är Berlin på väg att förlora det som gjort staden unik efter murens fall? Det vore illavarslande.
Eric T. Hansen rekommenderar Obama att flytta till Berlin efter Vita Huset. ”Om det någonsin skulle komma något som en europeisk Steve Jobs eller Bill Gates, så kommer han att börja här.” Och Berlin har blivit så internationellt att de flesta förstår engelska. Fast lite tyska måste man förstås behärska. ”På de flesta andra platser i världen, bör man åtminstone känna till två ord: ”snälla” och ”tack”. Här rekommenderar jag tre: ”bitte”, ”danke” och ”scheisse”” (Skit). ”Fler ord behöver inte berlinaren.”
Vår Berlinvän, en notorisk pessimist, överraskade när kvällen led mot sitt slut med att ändå se ljust på framtiden för staden, berättade om nya projekt som bryter mönstret i stadsdelar där utvecklingen står och väger, miljöer där brokigheten dröjer kvar eller återvänder. Stillatigande sker inget. ”Det finns så många kreativa krafter här, så många som gör saker mot alla odds, att Berlin i dag kan man aldrig förstöra.”
Med de orden som ett hopp om att kanske ändå, lyssnade vi till bruset från natten därute. Låt det bli en hållning för alla städer, som hotar att förgöra det bästa urbaniteten har att erbjuda: tillgänglig, koncentrerad mångfald.
