Ge inte upp hoppet om Egypten
Nya protester drar sig samman på Tahrirtorget i Kairo, och på andra håll i Egypten, ett år efter valet av Muhammad Mursi till president. Som Economist påpekar har Mursi lyckats reta upp nästan alla sidor, både bland dem som i första hand oroar sig över ekonomin och dem som koncentrerar sig på den politiska utvecklingen. Situationen påminner om vintern 2011.
När revolutionsbegreppet i takt med upplysningen frigjordes från en gammal cyklisk historiesyn – där utveckling setts som cykler av hela tiden återkommande tillstånd, och revolutioner handlat om att söka återställa ursprungstillstånd – började historien istället ses som framåtriktad, öppen och möjlig att förändra genom handlande. Det gav revolution betydelsen radikal förändring, och dömde all revolutionsromantik till ett öde av brustna illusioner. För revolutioner slutar nästan alltid med besvikelse i det ögonblick de ska börja bygga något, efter att ha vält över ända.
Ofta fördrivs ett förtryck, bara för att ersättas av ett annat, som flyttar in i de gamla strukturerna.
Det är vad många fruktar är på väg att hända i Egypten, och de förtjänar omvärldens stöd. Men oppositionen är splittrad – mer klar över vad den inte vill, än vad den vill. Och de enda med makt att ingripa mot muslimska brödraskapet är militären. Står valet mellan två så auktoritära krafter är situationen onekligen dyster.
Samtidigt gäller det att behålla perspektiven. Även till slut framgångsrika revolutioner tar lång tid, och kan behöva sekel för att komma till rätta med brott och försummelser från de första åren. Västvärlden behöver bara gå till sin egen, mörka historia för att bota den värsta otåligheten. Ge inte upp hoppet om Egypten.
