Onödigt blask tvätta ansiktet vareviga dag – 90-årig kärngubbe i Sikeå berättar
90-årige krutgubben Johan Johansson i Sikeå, som inför sin 90-årsdag porträtterades av VK i juli 1946, handlar den här krönikan om.
Övriga krönikor i den här serien kan läsas här:
50 skäl att fascineras av Västerbotten
————————————————————–
Onödigt blask tvätta ansiktet vareviga dag – 90-årig kärngubbe i Sikeå berättar
”Onödigt blask tvätta ansiktet vareviga dag. 90-årig kärngubbe i Sikeå berättar.” Så löd rubriken i VK den 5 juli 1946, när bonden Johan Johansson i Sikeå gratulerades inför sin 90-årsdag. ”Nestor bland krutgubbar” kallades han i porträttet, ”fullständigt utan respekt för allt vad förkalkning, gikt och krämpor heter”, och ”vital så det sprakar om det och i ägo av en tjuvpojksglimt bakom de buskiga ögonbrynen som skvallrar om livslust i en gammelfura, vilken inte faller för första törn.” För nog hade han, konstaterar artikelförfattaren, fått törnar i livet.
Johansson mindes som i går, 79 år senare, när potatisen år 1867 bara blev ”blåbärsstor” och ”allt liv i kornet frös bort”. Då blev det lav och mossa i gröten och halmmjöl och furubark. Svält och kyla fanns bland erfarenheterna från ungdomen som dräng och getarpojke, ”men på den kosten slet han sig fram och grundlade tydligen en fysik, som inte åren biter på.” Själv hade han en annan tes till varför hans ansikte ännu i hög ålder, och till läkarens förvåning, inte visade en enda fåra: Johansson ansåg det ”bero på, att han inte i onödan nötte sitt ansikte med tvätt och blask och andra högfärdsfasoner. Tvätt fyra gånger i månaden ansåg han tillräckligt.”
Johansson växte upp i ett bondhem i Österå utanför Umeå. Efter drängåren blev han gårdskarl, under sju år, hos järnhandlare Bäcklund i Umeå. Firman tyckte bra om honom. De 175 kronor om året han fick i början hade växt till 300 kronor när han lämnade Bäcklund, drog till Holmsund som timmerman för att därefter bli dräng på Erik Lundholms hemman, där han gifte sig med dottern i huset och fick överta ett skuldsatt, dåligt skött svärfarshemman.
Han började med 4 kor och en häst, och de övriga bönderna i byn ”spådde honom olycklig. Man såg på honom med bönders förakt för stadsbor och resonerade som så, att vad skulle en ”stassdräng” som gått i stan och rökt cigarrer begripa av jordbruk.” Men de fick snart, hur skulle det kunna heta annat, ”se på annat”. Johansson vände på tegarna då och då, något de andra enligt artikeln inte gjort på 25 år, gödslade och sådde. Ladorna blev med tiden för få, och korna allt fler. ”Mångkunnig och idérik” bröt han mark, dikade och täljde timmer. Till slut hade han 15 mjölkkor, tre hästar och en lång rad smådjur, och ”var byns största bonde”. Men han ”slet ont både före och efter andra”, och inte heller “undgick han i sin hjälpsamhet och godhjärtade tro på folk att hjälpa … mindre nogräknade individer med en och annan tusenlapp, och fick som regel hut till tacken”.
När VK gratulerade inför 90-årsdagen hade han lämnat hemmanet till son och dotter, men knappast slagit sig till ro. ”Senast vi såg honom svingade han lien som bara en yngling kan. I våras högg han långa rader av kastved. I fjol reste han till Umeå och cyklade långa vägar. Just nu förbereder han sig för ”slåttanna”.
När synen är bra, hörseln likaså och förmågan god, ”varför inte arbeta då?”, frågade Johansson.
