Umeåret 2014 kan bli smetigt och titelsjukt

Veckans lördagskrönika. Det går inte att kommentera här, men den som vill kommentera krönikan kan göra det via länken här:

Umeåret 2014 kan bli smetigt och titelsjukt

—————————————

Umeåret 2014 kan bli smetigt, titelsjukt och förljuget

”På turkiska har vi en särskild verbform”, skriver Orhan Pamuks i sin virvlande, fascinerande bok om hemstaden Istanbul, ”som skiljer hörsägen från vad vi sett med egna ögon; när vi berättar om drömmar, sagor eller händelser vi inte själva kan ha sett används den formen.” Det är en användbar distinktion, fortsätter han, ”när vi talar om våra tidigaste ”minnen”, våra vaggor, barnvagnar eller första steg, historier våra föräldrar berättade medan vi lyssnade med samma intensiva uppmärksamhet som om det vore en fantastisk historia om någon helt annan människa. Det är en lika skön känsla som att se sig själv i en dröm, men vi betalar ett högt pris för den. När andra människors berättelser om oss väl präglats in i vår hjärna börjar de få större betydelse än våra egna minnen. Vi lär oss om våra liv från andra, och på samma sätt låter vi andra skapa vår förståelse av den stad vi bor i.”

Det är ett perspektiv på en stads identitet som Umeå, i synnerhet Umeå, gör klokt i att hålla i minnet inför 2014: faran med att fastna i ett beroende av, ett sug efter, etablerade berättelser om och snabba etiketter på sig själv.

Vi lever i en epok där mycket – för institutioner, organisationer, kommuner, företag, medier och privatpersoner – går ut på att håva in klicksnabba bekräftelser via bestämda kanaler från en omvärld man inte nödvändigtvis känner närmare. Om den kvalitativa uppmärksamheten därbakom, djupet, allvaret, ärligheten och engagemanget, har man inte en aning, när kvantitativ statistik och enkätfraser sammanställs.

Är det ett söndercurlat, titelsjukt, halvförljuget, godtroget Umeå, som söker bekräftelse inför 2014?

Utan socker tillsatt: ibland är Umeå som Sverige, när Sverige är som sämst. Med ett tvångsmässigt behov av bekräftelse utifrån av att vara lite före och lite mer, lite förmer än andra, i Umeås fall än övriga norra Sverige och andra svenska småstäder. Lite mer perfekt lagom, lite mer lagom perfekt, än omgivningen, som lika fullt måste bekräfta självbilden, för att det ska räknas.

I Umeås krävande, vädjande blick mot juryn simmar förhävelsen mot vissa tätt intill underdånigheten inför andra.

Och när de rutinerade artigheterna äntligen kommer – genuina som en bal på slottet – från besökare som bara hoppas hinna till flygplatsen i tid och inte vill såra, tror man på dem utan att ana den trötta grimaschen som bryter fram så fort dörren stängts. Man ser inte hur inövade hövligheter kan kamouflera avmätta, distanserade gäspningar.

Det är som när någon meningslös kampanjundersökning om ”Sverigebilden” presenteras där floskler staplas på dumheter. Det officiella Sverige tar dem på allvar, slickar i sig som en hundvalp slickar grädde, utan vare sig självdistans eller självkontroll.

Som nyanländ utböling i Umeå lär man sig otäckt snabbt vad de olika umeetablissemangen vill höra. (Annars jävlar, blir de sårade och får något hårt, exkluderande i blicken, testa får ni se, hur snabbt leenden kan stelna till något annat). Så man rabblar ramsan om öppenheten, toleransen, progressiviteten, det vitala kulturlivet, studenterna och universitetet, idrottsstaden nästan bäst i Sverige, uteserveringarna (inget Skellefteå här inte, blink, blink), Volvo lastvagnar, ingen småstad, nähädå, men ändå mysig liksom, fast med udd och trend förstås. Det är som en smetig initiationsrit, och sen är allting bra. Alla slappnar av, när de fått höra vad de kräver att få höra. Och ruskigt tidigt står man där själv och upprepar smeten för andra.

Umeå har också, till skillnad från många andra städer, lycka med sina utflyttare, som bara sällan sprider ironisk nedlåtenhet om hemstaden, tvärtom istället gärna – i vattniga återblickar – sjunger med på distans.

Nu är ju det här inte något unikt för Umeå och ovanstående inte en fullständig eller rättvis beskrivning av Umeås attityder till sig själv och andra. Staden har många andra, positiva sidor. Och de flesta människor lever tack och lov, och klokt nog, sina liv frigjorda från etablissemangens – även mediernas – behov av att konstruera och rangordna ”berättelser”, ”identiteter” eller ”varumärken”.

Men risken finns att bekräftelsebehovet, längtan efter att få höra, eller fantisera ihop, ännu en berättelse om sig själv efterhand börjar förgifta tankarna, styra hur man agerar, förvandla bisak till en allt överskuggande fix idé. Det är därför kommunslogans, försök att sätta saker på kartan eller vinna femton minuters berömmelse i medie-, politik- och lobbyeliternas forum, vanligtvis är ett slöseri med tid. Omslagspapperet prasslar kring luft. Väldigt lite av bestående värde skapas för den dag när illusioner brister och titlar förloras.

För Umeå, där svåra budgetvägval väntar efter ett antal goda år, där projekt och mål snart ska invigas och utvärderas, och ett politiskt generationsskifte är på gång, råder faran att en alltför uppblåst, bekräftelsebaserad självbild leder till att beslut och prioriteringar grundas på illusioner.

Kulturhuvudstadstal, prestigeevenemang, valrörelse, invigningar av stora byggen – umeåret 2014 kan bli smetigt, titelsjukt och förljuget, där olika etablissemang tävlar om att blomstermåla och ryggdunka. Det finns mycket gott att säga om Umeå. Men staden mår nog bättre av att ibland få höra färre artiga ramsor utifrån, och fler ifrågasättanden inifrån, av hur märkvärdigt det egentligen är här.