Gamla leksaker och rik, fri fantasi i Vilhelmina

En fin text av Katarina Johansson om gamla leksaker i Vilhelmina, ur ett läsvärt nummer om lektraditioner i tidskriften Västerbotten från 1979, är utgångspunkten för den här krönikan.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här: 50 skäl att fascineras av Västerbotten

För den som vill kommentera krönikan går det bra på länken här nedan till www.vk.se/opinion:

Gamla leksaker och rik, fri fantasi i Vilhelmina

——————————————

Gamla leksaker och rik, fri fantasi i Vilhelmina

När de gamla på Volgsjögårdens ålderdomshem i Vilhelmina var barn kring sekelskiftet, skrev Katarina Johansson i tidskriften Västerbottens nummer 1979 om lektraditioner i länet, ”varade barndomen inte så många år som idag”.

Ju fattigare hemmet var, desto tidigare var barnen tvungna att hjälpa till med försörjningen, i hushållet eller ”som getare eller barnsytare i någon främmande gård – ibland långt hemifrån”. Innan lekar kunde komma på tal måste, det var en självklarhet, nyttosysslorna man fått i uppdrag klaras av.

I sin text ”Gamla leksaker i Vilhelmina” skildrade Katarina Johansson hur det studiecirkelprojekt hon ledde flera år på 70-talet vid Volgsjögården, om seder och bruk vid 1900-talets början, födde idén att utifrån berättelser om de ungas värld på den tiden, nytillverka leksaker från cirkeldeltagarnas barndom. ”Jag föreställde mej”, skrev hon, ”att en tillverkning av leksakerna skulle öppna en naturlig väg in i minnena. Här fanns också ett viktigt kulturarv att ta vara på. Dessa 78-90 år gamla vilhelminabor var de kanske sista traditionsbärarna från barndomen på självhushållets tid – som då även betydde att det man lekte med eller på annat sätt roade sig med var saker som gjordes hemma.”

Tillverkningen av leksaker skedde förr hemma i köket eller vid snickarbänken, ”och vanligtvis fick barnen göra dem själva”. Det gällde, fick de tidigt inpräntat i sig, att ”se och ta vara på och utnyttja lämpligt material i naturen”.

Kvastris, näver och björkrötter hörde till det som kunde användas och samlas in. Hyvlade plankstumpar och brädbitar från vedbacken som inte behövdes för annat, kom alltid väl till pass.

Men träleksakerna putsades och målades inte i onödan, och sandpapper ”ansågs för dyrt att slöa på så onyttiga föremål.” För att få ”lättgjord men mindre hållbar svartfärg” skrapade man försiktigt fram fint sot ur bakugnens inre och blandade med vatten. Limkakor fanns att köpa i handeln, men i fattiga tider gällde det att spara på varje slant, så limmet ”gjordes av renhorn som kokades i vatten i flera dagar”.

Det var i projektet att nytillverka leksakerna från de äldres barndom inte alltid lätt att hitta material som funnits i vardagen 70-80 år tidigare. Till exempel”, skrev Johansson, ”att i hast skaffa fram bitar ur svart fårskinn eller Chadwicks trätrådrullar nr 40, som behövdes för de små hästarna.”

Annat hade förstås blivit mycket enklare med åren. Att få tag på lämpligt docktyg var svårt förr. Nytt tyg ansågs för dyrbart. Dockor kom inte i första hand. ”Det var mest mattrasor som blev arbetsmaterial”. Men även om mattrasorna var de vuxna rädda. Fanns en symaskin att tillgå riskerades den inte på ett så ”onyttigt arbete” som dockkläder.

Leksakstillverkningen hemma på den tiden hade dock en praktisk aspekt. ”Barnen var för det mesta medvetna om att de tränades för kommande lapp- och lagningsarbeten. Vid 10-12 års ålder skulle man vara mogen att klara av sådana saker.”

***

En av deltagarna i projektet var tveksam till om det skulle någon intresse ”för så enkla och primitiva leksaker nu då det finns så fina och tekniska leksaker att köpa”. En modern betraktare frestas kanske i det läget att utbrista i ett rungande ”det var bättre förr”, när fler leksaker tillverkades i hemmet, och fantasin fick friare utrymme. Det är ju en vanlig kritik mot dagens fantastiskt detaljerade, verklighetstrogna, förarrangerade leksaker – där karaktärer, miljöer och händelseförlopp är så fastlagda från början att leksakerna synes göra pysslet, den fria fantasin och de tokiga påhitten överflödiga.

Men kanske håller en mättad redan på att uppstå inför det tillrättalagda? Kanske kan gamla traditioner möta nyaste teknik och skapa oanade möjligheter.

Tidskriften Time ägnade i juni en lång artikel åt succédataspelet Minecraft och dess skapare Markus Persson, och beskrev hur politiker, lärare och föräldrar ser pedagogiska möjligheter med spelet där man fritt konstruerar en värld utifrån ett antal grundresurser och byggstenar. Time citerar en av Perssons förklaringar till framgången: frånvaron av det exakt verklighetstrogna i grafiken. ”Ett träd ser inte ut som ett träd, men du vet att det är ett träd. Det får det att kännas mer verkligt, för största delen av det äger rum i din fantasi”.

De gamla på Volgsjögården skulle ha nickat igenkännande. Räkna aldrig ut fantasin.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>