Vad är det vi bäddar för om vi inte börjar säga nej?

Lördagskrönika med några reflektioner kring faran när en teknisk utveckling drar ifrån samhällsdebatten om värderingar och principer för dess tillämpning, och om vilken människosyn övervakningssamhället bäddar för.

Den som vill kommentera krönikan kan göra det på www.vk.se/opinion via länken här nedan:

Vad är det vi bäddar för om vi inte börjar säga nej?

———————————————————-

Vad är det vi bäddar för om vi inte börjar säga nej?

Det fundamentala problemet, skriver Heinrich Wefing i Die Zeit i en kommentar till Prism-skandalen och USA:s omfattande övervakningsprogram, är att politiken inte hänger med tekniken – ”ekonomiskt, juridiskt och intellektuellt”. Det har, påpekar han, skett en ”tektonisk förskjutning mellan teknik och politik. Koncerner som Google, Facebook, Amazon har på knappt tio år förändrat världen med sina erbjudanden, medan samhällsdebatten permanent haltar efter.”

Den iakttagelsen har många gjort, men den förtjänar att upprepas, för slutsatserna dras sällan.

Att politiken linkar några steg bakom den tekniska utvecklingen är oundvikligt, och närmast en förutsättning för uppfinningar, upptäckter, kanske för ett fritt skapande överhuvudtaget. Och det som har hänt de senaste decennierna, det senaste seklet, när det gäller framsteg, har fört med sig fördelar som vida, helt ojämförligt, överväger nackdelarna, när det gäller frihet och chanser för fler att kommunicera, skapa, delta, göra sig hörda, ifrågasätta, bilda sig och frigöra sig från auktoriteter, hierarkier och förtryck.

Men det kan inte nog betonas, i synnerhet vid ett annars utvecklingsoptimistiskt anslag, hur farligt det är när klyftan blir för stor mellan konkreta, tekniska möjligheter att göra intrång i människors liv och miljöer – att utöva kontroll och tvång istället för att befria – och samhällets princip- och värderingsdebatt kring tillämpningen av sådana tekniker. Där måste tågordningen vara glasklar – grundläggande principer och värderingar får inte ställas inför fullbordat faktum, bara för att det gick att skynda före tekniskt.

Det gäller inte bara avlyssning och övervakning av vår kommunikation – att demokratiska stater anser sig ha rätt att bryta brevhemligheten – utan även ett aktuellt område som drönarna, militärt och civilt, som våldsredskap och som spaningsmetod.

Politiken, medierna, universiteten, kulturen, civilsamhället – hela samhällsdebatten – kan med sina utredningar, överväganden, gestaltningar, analyser och diskussioner omöjligt hålla samma tempo som de i första läget etiskt blinda innovationerna i sig. Det är harmlöst på många områden. Men när det gäller tekniker som rår över liv och död, eller i snabba aktioner kan avskaffa privatliv och grundläggande medborgerliga rättigheter, är det allt annat än harmlöst. Då måste demokratins moraliska och intellektuella tankeprocesser tillåtas ligga steget före, även om det innebär att en utveckling tvingas ta längre tid, och ibland inte får äga rum alls.

Så fungerar det inte just nu. Ingenjörer, skriver Wefing, skapar fakta, och demokratin flåsar efter utan att hinna ifatt. I Prism-skandalen och andra liknande fall är det svårt att veta om det är cyniska ledare som välöverlagt och dolda bakom offentliga lögner utnyttjar en teknik de satt sig in i? Eller om det kanske snarare är en cynisk teknik som med sina dataspelsmöjligheter förför oförberedda politiker som formats intellektuellt och moraliskt i en annan tid och på andra sakområden? Vad vore värst?

Synen på den nya storebrorsstaten, med makten att övervaka och snoka i privatlivet, påminner en del om den debatt om statens roll, legitimitet och väsen som präglade 1800-talets och det tidiga 1900-talets politiska motsättningar. Från den konservativa myten om en upphöjd stat (och kungamakt) som mål i sig, med en neutral, opolitisk ämbetsmannaapparat, till senare – när den liberala och socialdemokratiska oppositionen började ta över – staten som redskap för intressedrivna samhällsförändringar, med en förvaltning som ett ständigt skiftande, subjektivt redskap för reformer och folkvalda.

Olika ideologiska läger förändrade sina synsätt på staten utifrån hur nära makten de befann sig själva. Oppositionella som under en konservativ epok ville befria människor från en kvävande stats övermakt, upptäckte staten som ett effektivt instrument för att driva igenom egna idéer och reformer.

Och de som gick från makt till långvarig opposition, började distansera sig från romantiseringen av statsmakten som ett mål i sig, och istället oroa sig för individens ställning. Ibland hamnade gamla motståndare nära varandra principiellt, oense mest om vem som skulle ha makten, inte maktens befogenheter – ett tillstånd som kan skönjas även i dag.

Vad är problemet, frågar Harald Staun, i en kulturessä i Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung, med att en stat övervakar sina medborgare? Är det rädslan för att privat information ska missbrukas, eller är det tanken på att politiker överhuvudtaget får veta våra hemliga intressen, övertygelser och problem?

Eller är det sorgligaste i allt, frågar Staun intressant, med tanke på de gigantiska mängder information som samlas in, att staten är så måttlöst intresserad av vad vi har för oss, men inte ett dugg intresserad av oss som människor på ett djupare plan?

För det som nu motiveras med terrorbekämpning – insamling av privatuppgifter för att filtrera och riskkalkylera fram mönster – kan snart nog komma att börja tillämpas på fler områden, i en skräckversion av social ingenjörskonst, med en människosyn styrd av övervakning och algoritmer. Faran är att politiken i framtiden bara ställer frågor som matematiska program matade med integritetskränkande information om medborgare, kan besvara.

Vad är det vi bäddar för?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>