Barnmorskan i Flurkmark

”Flurkmark: ett sekel i Umeås bygder”, en byaskrift sammanställd 1972, är källan till den här krönikan, om byns första barnmorska och om sjukvårdssituationen i slutet av 1800-talet.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här: 50 skäl att fascineras av Västerbotten

————————————————

Barnmorskan i Flurkmark

Hon var byns första barnmorska, och bar sin enkla utrustning i ett blått träskrin. I skrinet – träet kvider, knakar, skaver kanske en aning, färgen är sliten av årstider och väder, när locket öppnas i brådska av vana, allvarliga händer, så föreställer jag mig scenen – fanns bland annat: ”lavemangskanna, bäcken, sax och diverse preparat för sterilisering. ”Lysol”, nerv- och hjärtestyrkande droppar, lazarol och lazarin, beckolja och kreosot”.

Hon hette Kristina Nilsson, kom från Ormsjö, Dorotea och flyttade till Flurkmark 1887 där hon gifte sig med Gustav Nilsson. Kristina var, kan man läsa i byaskriften ”Flurkmark: ett sekel i Umeås bygder”, som Gunvor Nilsson sammanställde 1972, ”en duktig och samvetsgrann barnmorska, men hennes tjänstgöring var ingen barnlek”.

Att det inte var en uppgift för någon med svaga nerver och överdriven ängslighet framgår med brutal tydlighet av de återgivna anekdoterna. De primitiva förhållandena gjorde att en del barnaföderskor fick ”utstå ohyggliga lidanden”, och ofta fick ”Fru Nilsson”, som Kristina respektfullt tilltalades i sitt ämbete, ”åka skidor eller gå på usla stigar” för att komma till dem som behövde hjälp.

Hon hade själv många barn, och fick vid sina egna förlossningar hjälp av svägerskan Maria Jonsson. De tycks ha haft förtroende för varandra. Om Kristina blev kallad till en barnsäng men redan var upptagen på ett annat håll, brukade hon hänvisa till svägerskan. ”Gå till Maria, hon klarar det lika bra”, ska repliken ha fallit.

Men det här var en tid när barnsängar var dramatiska, och snabbt kunde handla om överlevnad. Vid ett tillfälle år 1890, berättas det i historiken, hade en kvinna i byn, Maria Olofsson, en svår förlossning och ”Fru Nilsson beslöt sända efter läkare, vilket fick ske endast i yttersta nödfall”. Maken, Karl Olofsson, körde mot staden för att hämta läkaren, men denne ville inte ”åka i hans enkla kärra. En schäs måste anskaffas om han skulle åka med.”
Under tiden som detta osannolika förhandlande pågick avled kvinnan tragiskt i barnsängen i Flurkmark. Då läkaren inte längre behövdes, och kostnaden för ett läkarbesök från Umeå till byn var något som man i fattiga tider ville undvika, skickades ett nytt bud iväg för att avboka besöket. ”Man lejde då Johan Wall, som var en duktig löpare, att springa de två milen till Umeå”, Han kom fram precis när man ”var i färd med att sätta för en bättre kärra” åt läkaren, och kunde avstyra. Därmed kostade ärendet inga pengar.

Denna händelse, konstaterar berättaren, ”ger oss en föreställning om det hårda liv våra förfäder levde”.

***

I slutet av 1800-talet rådde fortfarande mycket torftiga villkor för sjukvården ute i byarna, och lyckliga dem som hade någon eldsjäl med någorlunda kompetens att rycka ut när ingen annan läkarhjälp fanns att få. En som betydde mycket för sjukvården i Flurkmark de decennierna var soldaten Karl-Erik Berglund, född på 1860-talet, som också ägnas ett eget avsnitt i återblicken.

Under sin tjänstgöring som sjukvårdskorpral hade han skaffat sig en del kunskaper på området. ”Var någon sjuk, hade skadat sig på något sätt eller hade tandvärk så anlitades ”Bärelund”. Han drog ut tänder, skar upp bölder, sydde ihop sår och behandlade allehanda skador efter den tidens medicinska metoder”. (Vid tandutdragning, läsare med tandläkarskräck ombedes hoppa till efter parentesen, fick hans hustru hålla fast patientens huvud, medan Karl-Erik ”bröt tanden med en specialtillverkad krok”. Utan bedövning.) Han skötte även om ympningen mot smittkoppor. Byborna respekterade hans råd, och tyckte han att det var läge att anlita läkare, skedde så.

Och så fanns tidens typiska huskurer: beckolja mot lite av varje, isterhinnor och kåda på sår, litet smält smör i örat vid örsprång, och snus eller lutpulver i tanden vid tandvärk.

Man stretade på, och höll byn vid liv.