Det börjar som i Kasamark – om samtalets betydelse

Kasamarksbygden, en byahistorik av Lennart Andersson från 1991, är inspirationskällan för den här krönikan om samtalets betydelse i byarnas vardag.

För den som vill kommentera krönikan går det bra på www.vk.se/opinion: Det börjar som i Kasamark – om samtalets betydelse

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här: 50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————–

Det börjar som i Kasamark

Det snackades mycket om kvällarna i Kasamark i början på det förra seklet; alla årstider, till sommarregn, höststorm, blötsnö och vårdropp. Man bodde trångt, låg tätt, tv och radio fanns inte, böcker var det knappt om och biblioteken långt borta. Det fanns tid, när annat inte pockade på uppmärksamheten, för familjeumgänge och för grannar att hälsa på varandra. Och så snackade man, så det stod härliga till. Samtalet var underhållningen, bildningen, nyhetsrapporteringen, intrigmakaren och tidsfördrivet.

Jag blåser upp den här, tolkar den fritt, men fastnar för just den detaljen, samtalets närvaro, invävd i en beskrivning av familjelivet tidigt 1900-tal, som återges i Lennart Anderssons fina byahistorik om Kasamarkbygden från 1991.

De flesta familjer i  Kasamark för hundra år sedan var jordbruksfamiljer, och så länge barnen inte var vuxna ”bodde hela familjen under vintern i köket även om familjen var 10 a 12 personer”, med järnspisen som enda värmekälla och fårskinnsfällen som skydd mot kylan. “Föräldrarna sov vanligtvis i en gustaviansk säng, som kunde dras ut på kvällen och bäddas igen på dagen. Barnen sov i soffor, sängstol, barnsäng och tulla”.

På somrarna var det bara föräldrarna och yngsta barnen som sov i köket, medan övriga fick hålla till på vinden, i bagarstugan, i kammaren, lite överallt, utom i finrummet. ”De som sov på vinden sov särskilt gott, när regnet smattrade på spåntaket.”

Lita på att det tisslades skvaller, talades allvar och, fram på nattimmarna, viskades förtroligheter i hörnen.

Samtal uppstod säkert även vid måltiderna. Vad åt man? Dagarna började ”alltid med kaffedrickning. Sedan blev det frukost vid 9-tiden. Den bestod i regel av potatis och stekt fläsk eller kokt strömming.” Middagen kom vid 14-tiden och till kvällsmål var det ”alltid kornmjölsgröt med mjölk”. På söndag var det dopp i grytan. ”Det var tunt ojäst kornbröd som doppades i köttspad av kött, som sparades och brukades i söndagens vanliga rätt: köttsoppa.”

Även föreningslivet förde förstås människor samman till intellektuellt utbyte, skoj och – alltid föreningars starkaste medlemsvärvare – drömmen om kärlek. Ungdomar ”träffades i de framväxande ideella föreningarna, på gudstjänster och danser, men mindre grupper kunde också samlas i hemmen och umgås med varann och ur dessa träffar utvecklades ofta äktenskap.”

De dåliga kommunikationerna, konstaterar Andersson, gjorde att människor på den tiden levde mer isolerade än i dag, vilket både hade fördelar och nackdelar. Det skapade en begränsning, men främjade också en direkthet. I stort sett, avslutar han, “kan man ändå konstatera att gamla och unga som bodde i byn 1920 föreföll vara lika nöjda och tillfredsställda som vår tids människor”.

***

Jag tänker på det där med samtalen igen, i byarna, vad de kan ha betytt för fantasi och självinsikt, och om det fanns något i de miljöerna som riskerar att gå förlorat i dag, och som vi därför borde uppmärksamma och värna, i en tid med hela andra möjligheter, men kanske också vissa lättfärdiga förgivettaganden.

***

En som visste mycket om samtalets betydelse för människors värdighet och frihet, var Eyvind Johnson. Det hade han inte lärt sig på sina europeiska resor eller sina utflykter i en ymnig världslitteratur, utan i uppväxtens kärva Norrbotten, där samtalet inte var kryddan, men brödet, som i många berättarmiljöer.

I Krilon-trilogin, motståndsromanerna skrivna under andra världskriget, författade han sitt vackraste försvar till samtalet som mänsklig hållning och mänsklig handling.

”Alla viktiga samhällsfrågor”, låter han Krilon säga till vännen Segel i ett kritiskt läge  när denne vill sluta gå på gruppens möten och just avfärdat dem som strunt, “som kommer opp, när det gäller att gestalta samhällets liv, stifta lagar, utöva myndighet och så vidare kan och måste avgöras genom kloka, erfarna, fria, oförtryckta och oförtryckande mänskors samtal. Det fria samtalet är den stora metod mänskligheten funnit och som jag tror på. Det gäller att försvara det fria samtalet.”

Hade Johnson skrivit sin roman i dag, skulle den inte ha skildrat herrar som träffas på söndagarna, utan rymt en större mångfald av både människor och sätt att mötas på; vidgade kretsar.

Men det vore överdrivet att hävda att samtalens epok är på väg att ta slut.

Den kan aldrig ta slut, så länge människor har med varandra att göra, kämpar, misstror, behöver eller tycker om.

Definitionen av samtal har och kommer alltid att förändras i takt med nya sociala vanor, erfarenheter, konventioner och tekniska möjligheter (telefonen var den största revolutionen på området, men fler väntar säkert, pågår redan skulle optimister säga).

Men inte ens utvecklingen på kommunikationsområdet har rubbat instinkten att när det verkligen är problem, eller verkligen är på allvar, eller verkligen måste bli rätt, eller verkligen är glädje, söker människor samlas tillsammans för att tala öga mot öga, för att kunna känna stämningen i rummet eller på torget, ana nyanser i röster, blickar och kroppsspråk. Om du vill ta del av en annans hela personlighet och bjuda på hela din egen, rymmer även ett telefon- eller videosamtal en kärna av osäkerhet och ofullständighet.

***
Västerbotten har alltid varit snacksaligt, lite i det tysta. Samtalen får tid att mogna i berättarlän. Men det börjar som i Kasamark; människor talar med och underhåller varandra. Det var ett sätt att förstå världen och hantera livet. Så har det, trots allt, förblivit.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>