Umeåret 2014 kan bli smetigt och titelsjukt

Av , , Bli först att kommentera 6

Veckans lördagskrönika. Det går inte att kommentera här, men den som vill kommentera krönikan kan göra det via länken här:

Umeåret 2014 kan bli smetigt och titelsjukt

—————————————

Umeåret 2014 kan bli smetigt, titelsjukt och förljuget

”På turkiska har vi en särskild verbform”, skriver Orhan Pamuks i sin virvlande, fascinerande bok om hemstaden Istanbul, ”som skiljer hörsägen från vad vi sett med egna ögon; när vi berättar om drömmar, sagor eller händelser vi inte själva kan ha sett används den formen.” Det är en användbar distinktion, fortsätter han, ”när vi talar om våra tidigaste ”minnen”, våra vaggor, barnvagnar eller första steg, historier våra föräldrar berättade medan vi lyssnade med samma intensiva uppmärksamhet som om det vore en fantastisk historia om någon helt annan människa. Det är en lika skön känsla som att se sig själv i en dröm, men vi betalar ett högt pris för den. När andra människors berättelser om oss väl präglats in i vår hjärna börjar de få större betydelse än våra egna minnen. Vi lär oss om våra liv från andra, och på samma sätt låter vi andra skapa vår förståelse av den stad vi bor i.”

Det är ett perspektiv på en stads identitet som Umeå, i synnerhet Umeå, gör klokt i att hålla i minnet inför 2014: faran med att fastna i ett beroende av, ett sug efter, etablerade berättelser om och snabba etiketter på sig själv.

Vi lever i en epok där mycket – för institutioner, organisationer, kommuner, företag, medier och privatpersoner – går ut på att håva in klicksnabba bekräftelser via bestämda kanaler från en omvärld man inte nödvändigtvis känner närmare. Om den kvalitativa uppmärksamheten därbakom, djupet, allvaret, ärligheten och engagemanget, har man inte en aning, när kvantitativ statistik och enkätfraser sammanställs.

Är det ett söndercurlat, titelsjukt, halvförljuget, godtroget Umeå, som söker bekräftelse inför 2014?

Utan socker tillsatt: ibland är Umeå som Sverige, när Sverige är som sämst. Med ett tvångsmässigt behov av bekräftelse utifrån av att vara lite före och lite mer, lite förmer än andra, i Umeås fall än övriga norra Sverige och andra svenska småstäder. Lite mer perfekt lagom, lite mer lagom perfekt, än omgivningen, som lika fullt måste bekräfta självbilden, för att det ska räknas.

I Umeås krävande, vädjande blick mot juryn simmar förhävelsen mot vissa tätt intill underdånigheten inför andra.

Och när de rutinerade artigheterna äntligen kommer – genuina som en bal på slottet – från besökare som bara hoppas hinna till flygplatsen i tid och inte vill såra, tror man på dem utan att ana den trötta grimaschen som bryter fram så fort dörren stängts. Man ser inte hur inövade hövligheter kan kamouflera avmätta, distanserade gäspningar.

Det är som när någon meningslös kampanjundersökning om ”Sverigebilden” presenteras där floskler staplas på dumheter. Det officiella Sverige tar dem på allvar, slickar i sig som en hundvalp slickar grädde, utan vare sig självdistans eller självkontroll.

Som nyanländ utböling i Umeå lär man sig otäckt snabbt vad de olika umeetablissemangen vill höra. (Annars jävlar, blir de sårade och får något hårt, exkluderande i blicken, testa får ni se, hur snabbt leenden kan stelna till något annat). Så man rabblar ramsan om öppenheten, toleransen, progressiviteten, det vitala kulturlivet, studenterna och universitetet, idrottsstaden nästan bäst i Sverige, uteserveringarna (inget Skellefteå här inte, blink, blink), Volvo lastvagnar, ingen småstad, nähädå, men ändå mysig liksom, fast med udd och trend förstås. Det är som en smetig initiationsrit, och sen är allting bra. Alla slappnar av, när de fått höra vad de kräver att få höra. Och ruskigt tidigt står man där själv och upprepar smeten för andra.

Umeå har också, till skillnad från många andra städer, lycka med sina utflyttare, som bara sällan sprider ironisk nedlåtenhet om hemstaden, tvärtom istället gärna – i vattniga återblickar – sjunger med på distans.

Nu är ju det här inte något unikt för Umeå och ovanstående inte en fullständig eller rättvis beskrivning av Umeås attityder till sig själv och andra. Staden har många andra, positiva sidor. Och de flesta människor lever tack och lov, och klokt nog, sina liv frigjorda från etablissemangens – även mediernas – behov av att konstruera och rangordna ”berättelser”, ”identiteter” eller ”varumärken”.

Men risken finns att bekräftelsebehovet, längtan efter att få höra, eller fantisera ihop, ännu en berättelse om sig själv efterhand börjar förgifta tankarna, styra hur man agerar, förvandla bisak till en allt överskuggande fix idé. Det är därför kommunslogans, försök att sätta saker på kartan eller vinna femton minuters berömmelse i medie-, politik- och lobbyeliternas forum, vanligtvis är ett slöseri med tid. Omslagspapperet prasslar kring luft. Väldigt lite av bestående värde skapas för den dag när illusioner brister och titlar förloras.

För Umeå, där svåra budgetvägval väntar efter ett antal goda år, där projekt och mål snart ska invigas och utvärderas, och ett politiskt generationsskifte är på gång, råder faran att en alltför uppblåst, bekräftelsebaserad självbild leder till att beslut och prioriteringar grundas på illusioner.

Kulturhuvudstadstal, prestigeevenemang, valrörelse, invigningar av stora byggen – umeåret 2014 kan bli smetigt, titelsjukt och förljuget, där olika etablissemang tävlar om att blomstermåla och ryggdunka. Det finns mycket gott att säga om Umeå. Men staden mår nog bättre av att ibland få höra färre artiga ramsor utifrån, och fler ifrågasättanden inifrån, av hur märkvärdigt det egentligen är här.

Bli först att kommentera

Turbulens, rackarspel och avgångar

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är en inrikespolitiskt orolig sommar på många håll inom EU. Regeringarna i Portugal, Spanien och Grekland är hårt pressade. Tyskland är på väg in i en viktig valrörelse.

I Tjeckien fortsätter röran efter den senaste regeringens skandalavgång. Den institutionella dragkamp mellan presidenten och parlamentet som pågått i landet under många år, har förstärkts ytterligare av att presidenten – med egentligen mest ceremoniella uppdrag, något ingen av de hittillsvarande presidenterna nöjt sig med – nu är folkvald och därmed i praktiken fått större tyngd. Tidigare i veckan tillträdde en av presidenten Milos Zeman utsedd teknokratregering, ledd av Jiri Rusnok, som i början av 2000-talet var finansminister när just Zeman var premiärminister. Utnämningen av Rusnok skedde mot parlamentsmajoritetens vilja, och lär leda till ett snart misstroendevotum mot den nya regeringen och ännu en konstitutionell rackarspelsrunda i väntan på nästa val.

Och i går meddelade Luxemburgs premiärminister sedan 1995, Jean-Claude Juncker – under många år ordförande för eurogruppen och den regeringschef inom EU som suttit längst – att han ska avgå och söka nyval, med anledning av en kuriös härva rörande landets säkerhetstjänst, korruption och avlyssning. Det är den mindre koalitionspartnern i regeringen, socialdemokratiska LSAP, som krävt Junckers avgång. Med tanke på den popularitet Juncker fortsatt åtnjuter efter 18 år vid makten har han dock goda chanser att vinna höstens nyval. Då kan han, som Süddeutsche Zeitung spekulerade i går, sitta ett år för att sedan satsa på att 2014 bli ny rådspresident i EU.

Bli först att kommentera

Demonstrationerna i Bulgarien

Av , , Bli först att kommentera 0

”Då jag betraktade honom där han gick bredvid mig och muttrade över tundran, tänkte jag på vilken stor brist de små länderna har, i det att de så snabbt lär känna sig själva, och vilken stor brist de stora länderna har, i det att de nästan aldrig lär känna sig själva.” (Ur bulgariske författaren Jordan Raditjkovs ”Bortom Ural”, 1969.)

De nya protesterna i Bulgarien mot korruption, vanstyre och dystra ekonomiska utsikter, har knappt fått någon uppmärksamhet i omvärlden, inte heller i EU, överskuggade av tragedierna i Syrien och Egypten, euronagelbitarna i Grekland och Portugal och demonstrationerna i Turkiet och Brasilien. I frustration över ointresset har ex. hashtagen #BulgariaExists skapats på twitter. För det är ett omfattande missnöje som åter dragit ut tiotusentals på gatorna.

Tändande gnista den här gången var den socialist-liberala koalitionsregeringens utnämnande av mediamogulen Delyvan Peevski till chef för nationella säkerhetstjänsten. Men protesterna har långt djupare rötter än så. Även den tidigare regeringen, ledd av nuvarande oppositionspartiet, väckte vrede i vintras. I grunden, skriver bulgariska journalisten Maria Spirova på euronews.com, handlar det om missnöje över hela den styrande politiska klassen och en misstro mot alla institutioner, hos en generation som för första gången i Bulgariens moderna historia haft möjlighet att läsa nyheter från världen, resa mycket och jämföra med andra länder.

De känner sig, skriver hon, bestulna på sin ungdom, sina drömmar och hopp, och ser att väldigt lite förändrats till det bättre. Sådana stämningar, i unionens fattigaste land, borde inge övriga EU åtminstone en gnutta av den ödesoro finanskrisen utlöste.

Bli först att kommentera
Johan Johansson i Sikeå

Onödigt blask tvätta ansiktet vareviga dag – 90-årig kärngubbe i Sikeå berättar

Av , , Bli först att kommentera 8

90-årige krutgubben Johan Johansson i Sikeå, som inför sin 90-årsdag porträtterades av VK i juli 1946, handlar den här krönikan om.

Övriga krönikor i den här serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

————————————————————–

Onödigt blask tvätta ansiktet vareviga dag – 90-årig kärngubbe i Sikeå berättar

”Onödigt blask tvätta ansiktet vareviga dag. 90-årig kärngubbe i Sikeå berättar.” Så löd rubriken i VK den 5 juli 1946, när bonden Johan Johansson i Sikeå gratulerades inför sin 90-årsdag. ”Nestor bland krutgubbar” kallades han i porträttet, ”fullständigt utan respekt för allt vad förkalkning, gikt och krämpor heter”, och ”vital så det sprakar om det och i ägo av en tjuvpojksglimt bakom de buskiga ögonbrynen som skvallrar om livslust i en gammelfura, vilken inte faller för första törn.” För nog hade han, konstaterar artikelförfattaren, fått törnar i livet.

Johansson mindes som i går, 79 år senare, när potatisen år 1867 bara blev ”blåbärsstor” och ”allt liv i kornet frös bort”. Då blev det lav och mossa i gröten och halmmjöl och furubark. Svält och kyla fanns bland erfarenheterna från ungdomen som dräng och getarpojke, ”men på den kosten slet han sig fram och grundlade tydligen en fysik, som inte åren biter på.” Själv hade han en annan tes till varför hans ansikte ännu i hög ålder, och till läkarens förvåning, inte visade en enda fåra: Johansson ansåg det ”bero på, att han inte i onödan nötte sitt ansikte med tvätt och blask och andra högfärdsfasoner. Tvätt fyra gånger i månaden ansåg han tillräckligt.”

Johansson växte upp i ett bondhem i Österå utanför Umeå. Efter drängåren blev han gårdskarl, under sju år, hos järnhandlare Bäcklund i Umeå. Firman tyckte bra om honom. De 175 kronor om året han fick i början hade växt till 300 kronor när han lämnade Bäcklund, drog till Holmsund som timmerman för att därefter bli dräng på Erik Lundholms hemman, där han gifte sig med dottern i huset och fick överta ett skuldsatt, dåligt skött svärfarshemman.

Han började med 4 kor och en häst, och de övriga bönderna i byn ”spådde honom olycklig. Man såg på honom med bönders förakt för stadsbor och resonerade som så, att vad skulle en ”stassdräng” som gått i stan och rökt cigarrer begripa av jordbruk.” Men de fick snart, hur skulle det kunna heta annat, ”se på annat”. Johansson vände på tegarna då och då, något de andra enligt artikeln inte gjort på 25 år, gödslade och sådde. Ladorna blev med tiden för få, och korna allt fler. ”Mångkunnig och idérik” bröt han mark, dikade och täljde timmer. Till slut hade han 15 mjölkkor, tre hästar och en lång rad smådjur, och ”var byns största bonde”. Men han ”slet ont både före och efter andra”, och inte heller “undgick han i sin hjälpsamhet och godhjärtade tro på folk att hjälpa … mindre nogräknade individer med en och annan tusenlapp, och fick som regel hut till tacken”.

När VK gratulerade inför 90-årsdagen hade han lämnat hemmanet till son och dotter, men knappast slagit sig till ro. ”Senast vi såg honom svingade han lien som bara en yngling kan. I våras högg han långa rader av kastved. I fjol reste han till Umeå och cyklade långa vägar. Just nu förbereder han sig för ”slåttanna”.

När synen är bra, hörseln likaså och förmågan god, ”varför inte arbeta då?”, frågade Johansson.

Bli först att kommentera

Blockpolitik och vänster-höger-dravel fördummar

Av , , Bli först att kommentera 2

Veckans lördagskrönika, om blockpolitik, vänster-höger-skalan och regeringsfrågan efter 2014.

Den som vill kommentera krönikan kan göra det på vk.se/opinion: http://www.vk.se/929607/nordebo-blockpolitik-och-vanster-hoger-dravel-fordummar:

———————————————————————-

Blockpolitik och vänster-höger-dravel fördummar

Det kanske säger något att den låg osprättad – alltså oläst (tänk oklickad, eller aldrig nedladdad) – i en boklåda i våras. Titeln låter, om man bara ägnar den en förströdd blick, inte direkt dagsaktuell: Olof Ruins ”Mellan samlingsregering och tvåpartisystem. Den svenska regeringsfrågan 1945-1960″ (utgiven 1968).

Likafullt: vill man förstå svensk politik år 2013, väger den upp månader av intetsägande slentrianreferat, pliktanalyser och hurtiga försök att skoja eller retorikkonsulta till det från upphaussade partiledardebatter, Almedalstal och DN debatt-utspel.

Partilandskapet 1945-1960 hade inte mycket gemensamt med dagens. Men Ruins genomgång rymmer resonemang och en terminologi som hjälper långt på traven även i dag om man försöker förstå var svensk politik kan vara på väg efter nästa års val.

På 1950-talet när debatten kretsade kring krav, bland annat från Herbert Tingsten i DN, på samlingsregering, var alla argumentatörer, skriver Ruin, oavsett vilken regeringstyp man var för eller emot, ”ense om att en demokrati, för att inte rämna, förutsatte ett visst mått av samarbete mellan majoritet och minoritet, även om arbetsprincipen är majoritetsbeslut. Man var ense om att demokratin, för att inte stagnera, försoffas och förfalla, samtidigt krävde ett visst mått av spänning. Man var slutligen också ense om att en demokrati, för att inte väcka förakt och framkalla antidemokratiska strömningar, förutsatte ett visst mått av handlingskraft, styrka i beslutsfattandet. Det som man däremot på detta vaga och generella plan kan sägas ha varit oense om gällde prioriteringen av dessa värden, den grad av förverkligande av vart och ett av dem som uppfattades som önskvärd.”

Om inget av de två regeringsalternativen från 2010 – alliansen och de rödgröna – längre förmår eller vill bilda regering tillsammans efter nästa val, väntar en ny epok, med en typ av regering vi inte sett i Sverige på länge. Det finns många fällor att undvika, vid sådan skiften, av ungefär de slag som Ruin sammanfattar. Hur ska balansen mellan samarbete, konflikt och beslutskraft se ut?

Inget är givet med över ett år kvar till valet, men i dagsläget finns det ingen anledning att vare sig tro på eller i sak önska sig en fortsättning på den gamla blockpolitiken. Nästan oavsett vilken fråga av större dignitet som står, eller borde stå, i centrum – jobben, välfärden och demografin, företagande och valfrihet inom vård och omsorg, invandring och integration, utbildning, energi-, klimat- och miljöpolitik, integritet och säkerhet – så står just blockpolitiken handfallen.

Den återger inte längre, lika lite som den intellektuellt snömostramsiga vänster-höger-skalan, de intressanta konfliktlinjerna och kontaktytorna mellan partier och strömningar i svensk politik. Och den solkas av ytterkantspartiers möjligheter att tack vare blockpolitikens låsningar skaffa sig större inflytande än deras väljarstöd motiverar.

Blockpolitiken, när staplar och färger i opinionsmätningarna saknar täckning, skapar spänning i fel frågor, handlingsförlamning i fel frågor och utrymme för samarbete i för få svårhanterliga frågor.

Skulle nästa regering, vilket vore välgörande, bli blocköverskridande – oavsett om den bygger på ett samarbete mellan S, Mp och kanske Fp som det nu spekuleras kring, eller på samarbete mellan delar av alliansen och Mp, kanske Reinfeldts enda chans att få en vända till som statsminister – bör den inte formas som ett alternativ för decennier, utan som ett samarbete för högst ett par perioder.

En bestämd regering eller en enskild ledande politiker, har sällan kraft till mer än en stor förändrande insats, ett större reformpaket, hur länge de än sitter. Resten är förvaltning, reformvård och små manövrar. Eftersom förändringar tar tid och för stor ryckighet ställer till problem, finns det en poäng när väljarna låter regeringar sitta ett par eller några mandatperioder. Då får reformer tid att mogna fram, prövas, korrigeras, innan andra tar över vad som då hunnit bli en stafettpinne.

Men eftersom samhällsproblem förändrar karaktär över tid, nya tillkommer, erfarenheter vinns och alla styren regerar sig trötta förr eller senare, är det önskvärt med regelbundna maktskiften. Och till det kan fogas att det är lika nyttigt när föreställningen om vilka regeringsalternativ som finns, och kring vilka frågor de är sammansatta, också förändras. Det håller debatten kopplad till den sociala och ekonomiska verkligheten, och skyddar mot de värsta formerna av sekterism.

Blockpolitik skärper blicken, skapar klarhet, heter det ibland. Så kan det vara, i vissa skeden. Entydiga block i ett partilandskap kan vara demokratiskt nödvändiga, inte minst efter samlingsregeringar eller stora koalitioner som bara lämnat småpartier utanför.

Men i Sverige i dag, där alternativen i sak inte ryms inom blocken och en stor koalition inte är aktuell, innebär blockpolitiken – vital som ett balsamerat lik upprört över fantomsmärtor – en utsträckt fördumning av debatten.

Den är en ritual för slöa statsvetare på jakt efter pratminustroféer, medier med autopiloten på som inte orkar lämna mallar man kopierat längre än någon kan minnas, och veteraner eller nykomlingar på debattens punsch- och rödvinsverandor, där man adlar varandras tomma pratbubblor och vänster-höger-dravel – med världsbilder knappt uppdaterade sedan Branting studerade stjärnorna i Observatorielunden.

Bli först att kommentera

Ernst Stenmans diversehandel i Långsjöby

Av , , Bli först att kommentera 3

Ernst Stenmans diversehandel i Långsjöby är ämnet för den här krönikan, del 43 i serien:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

—————————————————————-

Ernst Stenmans diversehandel i Långsjöby

När han dog, 57 år gammal på Stensele sjukstuga i sviterna efter en hjärnblödning, på sommaren 1946, stod det i VK, att Ernst Stenman ”var en man som icke gav upp, om än motgångar mötte”. Han var, konstaterade de få minnesradernas författare, ”typen av den sege uthållige lappmarksbon”.

***

Att stå i ett dunkelt arkiv och bläddra genom de gamla tidningarnas familjesidor är att spana på Västerbottens historia genom hundratals nyckelhål. En skymt, varje dag – om man böjer sig fram, sätter ögat till och gör sig mödan – av öden, av rika, lokalt betydelsefulla liv, som funnits med och satt spår.
Men den som, årtionden senare, bara bläddrar snabbt förbi, i jakt på annat, mer braskande, kan missa djupen bakom nyckelhålen och de korta minnesorden. Till tidningsarkivet ska du ta med luppen, och söka i det finstilta, där du inte väntar dig fynd. Söker man Västerbotten i de gamla bladen, är det sällan de största rubrikerna, de man redan vet finns där, de kända oljetornen, som håller berättelser varma bäst.

***

Historien om handelsmannen Ernst Stenman i Långsjöby finns återberättad i bland annat byahistoriken ”Långsjöby. Nybyggarbyn vid odlingsgränsen” (1991), i en VK-artikel av Ivar Jonsson som publicerades den 6 juni 1989 och i en artikel på hemsidan langvattnet.se av Samuel Ärlebrandt.

Fortfarande in på 1900-talet var handeln omständlig för nybyggarna i västra delen av Västerbotten. Handelshusen i Umeå låg för långt borta. Istället sökte man sig över gränsen till Norge. Resorna till Mo i Rana och tillbaka kunde bli dramatiska strapatser, när vädret och årstiden och underlagen inte var nådiga. Jag har skildrat en sådan resa tidigare i den här serien, i en artikel om handelspionjären Josef Berglund i Ammarnäs och den väldiga stormen 1875. Att man ändå begav sig iväg hade bistrare skäl än äventyrslust. Gränshandeln var viktig för nybyggarna, inte minst under nödåren, och med tiden blev utbytet allt större, trots umbäranden i väglösa marker. Men så fanns också gårdfarihandlarna, även på den västerbottniska landsbygden.

Gårdfarihandlarna, skriver Jonsson i Långsjöbyboken, ”reste omkring och bjöd ut sina alster av varierande slag. En del hade krims-krams och glitter för att locka till sig ungdomarnas knappa besparingar. Men visst hade somliga rejäla varor att komma med.”

En av dem var Ernst Stenman, från Strandkulla västerut efter Långvattnet. I brist på egna medel, men med en önskan att få ägna sig åt handel, rodde han en sommardag ”över till grannen på andra sidan sjön och bad att få låna fem kronor, som sonen Fritjof erbjöd sig att låna ut. Med detta kapital på fickan rodde han hem igen och från en katalog för återförsäljare beställde han hem de första varorna. Gårdfarihandeln gick bra och ganska snart kunde Ernst betala igen den lånade femman. Efter en tid med varulagret i en större unicabox, började Ernst tänka på möjligheten att öppna en riktig affär.”

Först höll han till i en kammare i hemmet, med ett varulager av de nödvändigaste: socker, mjöl, kaffe och gryner. Men kundunderlaget kring hemgården var för litet, och istället hyrde han, året var 1925, en liten lokal – bryggstukammarn på tjugo kvadrat i Carl-Olov Johanssons hus – i byn Långsjö. Snart gick affären så väl att han kunde anställa Astrid Persson från Grannäs som biträde. ”Hon blev med tiden”, berättar Jonsson, ”både expedit, kontorist och chaufför och stannade kvar så länge affären existerade.”

Det dröjde inte länge tills nästa expansion, när det egna affärshuset byggdes: ett rum för butiken, en bostadsrum och ett garage för två bilar (Stenman blev först i byn med bil, en Ford). Varulagret utökades snabbt. Där återfanns, utöver basvarorna, med tiden bland annat även spik, cement, hö och foder, papp, lås, gångjärn, fönsterglas, seldon, hästskor, skrapor, borstar, sågar, yxor, lyftkrokar, dragsaxar, filverktyg, fotogenlampor, lyktor, tyger, byxor, blusar, glas, porslin, glasögon, tapeter, blomkrukor, stengods och svagdricka. En ombudsman som kände till handeln i norr, kallade Stenmans affär för ”den mest välsorterade norr om Östersund”.

På sommaren gick affärerna som bäst under slåtterarbetet, under vintern när skogsarbetena drog igång.

***

Det fanns också en viktig social dimension i Stenmans verksamhet. Skogsarbetare och timmerkörare, som fick betalt först på våren, hade ofta ont om pengar på höstarna. De fick köpa på kredit, eller via byteshandel. Och vintertid, skriver Samuel Ärlebrandt, förvarade Stenman ”stora mängder frysta varor ”utomhus”, utan skydd eller bakom låsta dörrar. Många fattiga munnar mättades nog med korv och skinka, hämtade i skydd av mörkret från Stenmans vinterförråd”.

Man kan fråga sig, skriver Jonsson, ”hur de skulle ha gått för dessa fattiga människor om inte Stenmans affär hade utövat denna sociala funktion.”

Bli först att kommentera

Ge inte upp hoppet om Egypten

Av , , Bli först att kommentera 0

Nya protester drar sig samman på Tahrirtorget i Kairo, och på andra håll i Egypten, ett år efter valet av Muhammad Mursi till president. Som Economist påpekar har Mursi lyckats reta upp nästan alla sidor, både bland dem som i första hand oroar sig över ekonomin och dem som koncentrerar sig på den politiska utvecklingen. Situationen påminner om vintern 2011.

När revolutionsbegreppet i takt med upplysningen frigjordes från en gammal cyklisk historiesyn – där utveckling setts som cykler av hela tiden återkommande tillstånd, och revolutioner handlat om att söka återställa ursprungstillstånd – började historien istället ses som framåtriktad, öppen och möjlig att förändra genom handlande. Det gav revolution betydelsen radikal förändring, och dömde all revolutionsromantik till ett öde av brustna illusioner. För revolutioner slutar nästan alltid med besvikelse i det ögonblick de ska börja bygga något, efter att ha vält över ända.

Ofta fördrivs ett förtryck, bara för att ersättas av ett annat, som flyttar in i de gamla strukturerna.

Det är vad många fruktar är på väg att hända i Egypten, och de förtjänar omvärldens stöd. Men oppositionen är splittrad – mer klar över vad den inte vill, än vad den vill. Och de enda med makt att ingripa mot muslimska brödraskapet är militären. Står valet mellan två så auktoritära krafter är situationen onekligen dyster.

Samtidigt gäller det att behålla perspektiven. Även till slut framgångsrika revolutioner tar lång tid, och kan behöva sekel för att komma till rätta med brott och försummelser från de första åren. Västvärlden behöver bara gå till sin egen, mörka historia för att bota den värsta otåligheten. Ge inte upp hoppet om Egypten.

Bli först att kommentera