Framtiden främsta skälet att fascineras av Västerbotten

Av , , Bli först att kommentera 6

Det här är femtionde och avslutande delen i den här krönikeserien. Jag vill tacka alla läsare som på olika sätt hört av sig eller kommit fram till mig under det senaste året för tala om de olika krönikorna i den här serien, uppmuntra till nya, berätta om sådant jag missat i de tidigare, tipsa om ämnen eller bjuda på fantastiska anekdoter från förr.
Några av de mest minnesvärda läsarsamtal jag haft förmånen att få uppleva sedan jag kom till VK, har föranletts av den här serien. Och även om många tips aldrig blev till artiklar, finns de med som en bakgrund till hela serien, och jag var tacksam för vart och ett av dem.
Slutligen vill jag än en gång understryka vilka fantastiska samlingar bibliotekens lokalhyllor och magasin utgör. Där finns mycket kvar att upptäcka, återberätta eller bara läsa för det rena nöjets skull.

(Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här: 50 skäl att fascineras av Västerbotten)

Den som vill kommentera den här krönikan kan göra det på www.vk.se/opinion

—————————————————–

Framtiden främsta skälet att fascineras av Västerbotten

När en människa föds står allt klart för livsväven att påbörjas; varpen finns på garnbommen, solven och skeden är trädd, allt är klart för vävning. Frågan är om det skall bli en trasmatta, rosengång eller något annat. Mycket är beroende av vilken miljö man föds i. Ett är säkert: ingen vet vilket mönster eller vilken färg den får, det visar sig först när väven är klar och klipps för att rullas av tygbommen.”

(Ur Bjurholmsförfattaren Thure Johanssons Livets väv”)

Det är svårt att avgränsa Västerbotten på ett meningsfullt sätt. Och varför försöka? Varför ta grepp om tygeln, när det inte behövs? Slösa inte kraft på att fylla i gränserna, bejaka det gränsöverskridande istället.

Västerbotten glöder i skarvarna mellan gamla traditioner och nya influenser, mellan inåtblicken och utåtblicken, mellan det ärvda handgreppet och en plötslig innovation, mellan väskor som packas för avfärd och väskor som packas upp efter hitkomst. Nya blickar omtolkar gamla bygder, och gamla bygder överraskar och präglar nyanlända. Man måste inte välja antingen-eller, när möten mellan erfarenheter berikar i båda riktningar.

Vill man förstå fenomenet Västerbotten – traditionerna och förändringarna – måste man våga slappna av och låta blicken följa böljande, oförutsägbara rörelser, både genom historien och i samtiden. Vilket perspektiv man än utgår ifrån – geografi, län, landskap, vattendrag, kultur, folkrörelser, dagspolitik, näringar, medier: Västerbotten tränger över gränser, tjurigt, obekymrat. Smiter iväg som ett nyfiket busbarn när någon söker dra ett streck på kartan. Ränner norrut, strävar västerut, drar österut, smyger söderut, som det behagar. Tänjer sig, vrider sig, gestikulerar, tar språng fram och tillbaka, dyker upp lite varstans, på andra sidan jorden, och så hem igen. Eller borrar sig djupt ner i det lokala urberget, envist, koncentrerat, fri från alla former av tvångsrekrytering.

I allt som är liv, frihet, skapande, drömmar, relationer, solidaritet, identiteter, konflikter, oro och mänskliga väsentligheter – bortom formella definitioner som behövs av praktiska skäl – går Västerbotten att söka med blicken, betrakta, diskutera, men aldrig att hålla still länge nog för en, enskild sammanfattande bild.

Formellt finns där landskapen Västerbotten och Lappland (ofta ett relevantare begrepp än Västerbotten och Norrbotten). Där kurrar Ångermanland och Jämtland om länsbenen. Där finns Österbotten, på andra sidan havet, i värdefull förbundenhet. Och där finns Mo i Rana på norska sidan, för generationer i fjälltrakterna viktigare än den avlägsna svenska kusten. På sätt och vis bär varje västerbottning på sitt eget, unika Västerbotten.

***

Det här är den sista delen i serien om skäl att fascineras av Västerbotten. Det främsta skälet har jag sparat till sist: framtiden.

Man ska inte skönmåla. Även för en landsbygdsoptimist står glasklart att den norrländska landsbygden ännu inte nått sin svåraste kris. För en del kommuner ser det, givet demografi och näringsstruktur, mörkt ut. Det är inget att hymla om, de utsatta hymlar inte om det. Vi är veckor bort från en regional folkomröstning om vården som städerna ägnar en förströdd axelryckning, men som för initiativtagarna handlar om möjligheterna att överleva. Om man blundar för allt utom ögonblicket framför näsan, är det lätt att beskriva städer som framtid och tillväxt och gles landsbygd som gårdag och belastning.

Men det är inte bara osolidariskt, utan också historielöst.

Det har varit ett genomgående tema i den här serien, att visa hur många frön det är som såtts i byarna, som senare kommit städerna till del. I byskolornas trånga klassrum, i de ensamma, modiga, satsande näringsidkarnas små lokaler, i de outtröttliga, infallsrika eldsjälarnas lokala kulturföreningar, på gårdarna innanför svagt stearinupplysta fönster med vinande snöstormar utanför där människor suttit, tänkt och drömt, och sedan förändrat både sina egna liv och andras. Det var ofta landsbygdens miljöer som präglade människorna som moderniserade Sverige. Och en stor del av det konst-, berättar- och litteraturarv som skänker glans åt Västerbotten, och finns som en bakgrund till Umeås kulturhuvudstadsår, är byarnas arv.

Allt det är något att tänka på, när storstäderna börjar fundera på om de verkligen ”har råd” med andra slags miljöer. Även en blick framåt, talar för värdet av att hålla solidariteten med landsbygden. När inlandets erfarenheter från vård och service i glest befolkade regioner, eller från den svåra balansen mellan naturresursutnyttjande och naturbevarande, börjar bli globalt efterfrågade, kan nya exportframgångar vänta i en tjänste- och kunskapssektor.

Det andra, det allra viktigaste, jag velat visa är det att det inte finns någon motsättning mellan att identifiera sig med och intressera sig för bygd och traditioner och samtidigt fullt ut bejaka nya människor, nya influenser och inflyttad mångfald. Kampen för ett öppet, tolerant, nyfiket Västerbotten – som välkomnar människor från hela världen och inser att det är landsbygdens chans – underlättas ju mer vi vet om lokal kulturhistoria, näringshistoria, folkrörelsehistoria, om det som var.

Acceptera aldrig, i debatt med dem som vill bomma igen gränser, premissen att det ena utesluter det andra. Om framtiden för ett Västerbotten som vägrar att låta sig stängas in, och som vägrar att stänga om sig, finns inget skäl att misströsta.

 

Bli först att kommentera

Skrock, övertro och rövare

Av , , Bli först att kommentera 0

Krönika om skrock, övertro och rövare i Västerbotten – och att par bra anekdoter på temat från en historik om Drängsmark:

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här: 50 skäl att fascineras av Västerbotten

———————————–

Skrock, övertro och rövare

Vad var det där!? Såg du!? Vad var det som skymtade i ögonvrån, smög förbi i dimman, försvann bakom stammarna? Och nu! Där! Vad var det som lät i skymningen? Knarrade det på vinden? Slog det i en dörr? Hörde du det? Ska vi berätta för de andra?

En sak kan jag konstatera efter att ha läst en lång rad fantastiska byaskrifter och byahistoriker från länet under det senaste året. En sak går igen i flera av dem, nämns kanske på några sidor mot sluten, när de återstående vittnesmålen från förr ska samlas ihop:

I Västerbotten har det dragits rövare i varje by. Mamma mia, vad en del måste ha brett på, förstärkt och målat, när de kommit hem om kvällen och skildrat händelser för familj och vänner.

I Västerbotten ska det mycket till innan man i onödan kollar en bra story som ligger rätt i folkmunnen. Lojaliteten och tålamodet är stor med det som dramatiserar vardagens miljöer och ger lite förströelse, några skratt, ett par tårar och kanske en del att tänka på i sommarnatten eller i vintermörkret.

Och minnet är en kreativ tusenkonstnär, som om det tillåts förblir på berättelsens sida, den intagande scenens, den skräckinjagande föreställningen.

Eller var det bara inbillning? Och var det överhuvudtaget skrock alla gånger? Kanske var det emellanåt bara ett sätt att blåsa in fantasi och spännande bilder i tillvaron, hundratals år före biosalongen, deckaren och tv-soffan? Man kom överens om andra spelregler för en stund. Konventionerna, de underförstådda tolkningsramarna för muntliga berättelser, som gjorde klart för alla vad det handlade om, det distanserade småleendet hos åhörarna, kanske gått förlorade ibland när anekdoter förts vidare mellan generationer. Att kalla det skrock är möjligen ibland att falla för en egen fördom vid återblicken, som tränger undan eller inte upptäcker den glada berättarkonsten i det hela?

***

I ”Ur Drängsmarks historia från äldsta tid till 1900-talets början. Anteckningar sammanställda av K H Lindmark” (1988) återfinns ett par bra anekdoter om det övernaturliga, i avsnittet om ”Blåkullafärder, skrock och övertro”.

Det är kulturhistoriskt väl belagt att skrocken och övertron var gemensam för hela tidevarv och många regioner – ibland med tragiska följder och utnyttjat av makt och fördomar, som i häxprocesserna. ”I fråga om skrock och övertro”, konstaterar Lindmark, ”finns nästan ingenting som är rent lokalt. Det mesta återfinns i flera byar och kan berättas i detalj lika på de mest skilda håll.” Men i den lokala traditionen kopplas övernaturliga händelser ändå ofta till speciella platser i byarna, utvalda ställen som fått fantasin att flöda.

I historien om Drängsmark fastnar jag för Stormarksselet, ”känt som plats för övernaturliga händelser”. I skriften återberättas en märklig fiskefärd år 1870, som Sanfrid Marklunds far vid 12 års ålder ska företagit dit tillsammans med en något äldre kamrat: ”Fisket började ganska livligt, men plötsligt small ett skott så det ekade mellan bergen. Vattnet började som att koka och fisken försvann.” Den äldre kamraten lät sig inte förskräckas, utan sa: ”Skjut en gång till”. Ett nytt skott small av, hårdare än det första. Den äldre pojken igen: ”Skjut ett tredje skott”. En ännu kraftigare knall kom, och ”vattnet var i sådan kokning, att det var bara att ta vara på sina grejor och bege sig hem”.

Även ”Storstenen vid gamla vägen över hedarna till Stormark” var känd för ”allt möjligt trolltyg”. Det fanns gårdar i byn där det spökade och var ”oknytt på alla sätt”. En av de gårdarna var hos predikant Forsman. ”En kväll” berättas det, ”satt pigan och drängen i köket och hörde hur någon gick på vinden och drog ut och sköt in lådor. En natt hördes steg i trappan upp till vinden. Stegen kom in i vindskammaren, och det blev en duns vid sängens fotända. Pigan sprang då ned och bad predikanten att han skulle komma och ligga i vindskammaren. ”Nej”, svarade Forsman, ”nog ska Fan få flytta förrän jag flyttar”.

Det var spännande liv de levde förr. Eller åtminstone visste de hur en berättelse kan fängsla och kittla.

Bli först att kommentera

När ”Högåsara” från en alla tiders by tar över showen

Av , , Bli först att kommentera 4

Krönika om byn Högås i Bjurholm, utifrån byahistoriken ”Högås – en alla tiders by”.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här: 50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————————————-

När ”Högåsara” från en alla tiders by tar över showen

Akt 1: ”Under månskenskvällar och då vinden låg på brukade man höra hur det skrek. Jag trodde att de gjorde inte annat än söp och slogs i Högås”, sa Edit Isaksson, som flyttat till byn från Lill-Vännäs, när hon mindes tillbaka. ”Hör hur dem skrik i Högås”, var ett talesätt.

Men, konstaterar hon, ”det var nog inte värre i Högås än på andra ställen. Oljudet kunde lika gärna ha kommit från Bjurholm.” Så sant.

Ända – berättar den charmiga, krämiga byahistoriken ”Högås – en alla tiders by” (1999) av Carina S:son-Wigren och byaföreningen Högås Bygd och Framtid – var Högåsborna förr i tiden periodvis beryktade för ”sitt vilda leverne”. När ryktet spreds på danserna att ”Högåsara” kommit på plats, ”då visste man att det skulle hända något”.

Det söps helt enkelt, i byn, som i resten av ett Sverige med måttlös alkoholkultur. Starkvarorna fanns med, vid affärer, vid bröllop, begravningar och danser. Traditionerna satt i. Med ”kornet fruset och potatisen rutten, livet hårdhänt och glädjeämnena få”, står det i återblicken på första halvan av 1800-talet, ”sökte många lindring i spriten. I många gårdar, även hos pastorn, fanns helt lagliga brännvinspannor.”

1876 kom landshövdingen Axel Wästfelt personligen – ”bekymrad över Bjurholmsbornas liv och leverna” efter ett antal våldsamma incidenter – resande för att läxa upp flera av kommunalnämndens ”hembrännande ledamöter”.

Långt senare skulle den frisinnade riksdagsledamoten Werner Bäckström se tillbaka på ”dryckenskapslasten, vilken med kraften av en naturnödvändighet neddrar människan i fysisk och moralisk förnedring och urartning”. Han stämplade husbehovsbränningen och lönnkrögeriet för ”hemska vidunder” och manade att på krogarna ”förvandlades kyrkobesöken till riktiga avgrundsfester i de vildaste orgier”.

Först i takt med nykterhetsrörelsens framväxt och en restriktivare alkoholpolitik från mitten av 1800-talet dämpades alkoholkonsumtionen.

***

Entracte: ”Högås – en alla tiders by” bygger på studiecirklar med byns äldsta från 1982 och studieträffar 1996-1999, och rymmer högt och lågt, gripande och småkul, allvar och udda. Det är en berättarglad, sprudlande kavalkad om möda och öden i en västebottnisk by: om nybyggarna, om skolan, om tinget, om bröllopsparet som firade med att åka hem och ta hand om vårbrukets gödsellass: ”Fabian strödde ut dyngan och jag körde hästen”, om företagandet och hantverken, om vägarna till Nordmaling, Örträsk, Vännäs och Fredrika, om hur färjkarlen blev uppsagd 1882 när bron byggdes, om postköraren Albert Johansson vars häst var så duktig att han ”kunde binda fast tömmarna och lägga mig och sova, hästen gick själv från Fredrika till Högås”, om tillverkningen av salpeter, om flottarlivet, om rävgårdar, om färgstarka fru Karlsson, om nöden, om nattliga äventyr, om beredskapsåren, om tron och konfirmationen, om utvandrarna.

Att det alltid hände något när ”Högåsara” var i antågande tvivlar man inte på.

***

Akt 2: Det är lätt att glömma, när bredbandshastighet blir ett allt viktigare begrepp i landsbygdsdebatten, hur viktig den fysiska postservicen varit (och är).

”Klockareposten” hette den första förbindelsen mellan Nordmaling och Bjurholm. Präst och länsman skickade iväg en dräng som bud. Posten delades sen ut efter högmässan. 1838 anställdes ett postombud. I mitten av 1850-talet tog hästskjutsarna över, utrustade med horn för att ”varsko att posten kommit” och pistol som ”skydd mot överfall”.
Vapnet var inte en formsak. 1917 tog Per-Erik Persson över postkörningen från Nyåker till Åsele och Fredrika. Sonen Holger, 16 år, fick köra, med en ”postlykta för stearinljus och en tjänstepistol”. För Högås-boken återgav Harald Persson: ”Pappa berättade om när han blev utsatt för ett rånförsök i Balsjö. Några karlar låg i bakhåll i ett dike och bussade en hund på pappa och postiljonen, som också var med på turen. Postiljonen gav order om att skjuta, pappa sköt och hunden rullade ner på vägen och överfallet kom av sig”.

***

Epilog: Förordet till boken avslutas så här: ””Den som vårdar spåren av gångna generationer får uppskattning av de kommande”, har varit vårt motto. Vår förhoppning är att de spår vi funnit ska bli till glädje och eftertanke. Välkommen att fortsätta spårandet. Vi vill också hälsa nya bybor välkomna att sätta sina spår i vår by!”

Bli först att kommentera

Folkomröstningshöst i länet – den kan bli vemodig

Av , , Bli först att kommentera 0

Veckans lördagskrönika:

Den som vill kommentera texten kan göra det på www.vk.se/opinion: Folkomröstningshöst i länet – den kan bli vemodig

———————————————————

Folkomröstningshöst i länet – den kan bli vemodig

Den som är het på gröten behöver bara vänta tre veckor till. Måndag 26 augusti går det, finklädd eller ej, att bege sig iväg till kommunkontoren i Dorotea, Vindeln och Nordmaling, kommunhusen i Åsele, Bjurholm, Vännäs, Robertsfors och Norsjö, biblioteken i bland annat Lövånger, Ursviken, Boliden och Burträsk, servicehuset Solhem i Sorsele, stadshusen i Lycksele, Umeå och Skellefteå, kommunhusen i Malå, Vilhelmina och Storuman, Tärna samservice i Tärnaby, kommundelskontoret i Hörnefors, Sävar bibliotek, Saxnäsgården och Sagagården i Vilhelmina.

Där, och på några ytterligare platser, inleds vecka 35 förtidsröstningen i den rådgivande folkomröstningen om vården i Västerbottens läns landsting med anledning av Doroteaupproret. Folkomröstningen äger rum söndag 8 september. Visst känns det som en, trots all information och debatt, väl bevarad hemlighet att det bara är dryga månaden kvar?

Frågan det gäller att ta sig igenom, tyda, förinnerliga och besvara för den som vill vara med, lyder:

”Som en del i att nå balans i ekonomin beslutade landstinget 2011 att minska antalet vårdplatser i Dorotea och att ersätta den stationerade ambulansen i Åsele med en akutbil. Vill du ge Västerbottens läns landsting i uppdrag att utforma ett åtgärdspaket för hela länet som innebär att Dorotea får vårdplatser med läkarjourkedja som 2011 och att Åsele får en stationerad ambulans?”

Ingen kommer att besvara någon följdfråga i vallokalen. Det finns inga ”om”, ”på villkor att” och ”men”.

Rösta ja, nej eller blankt till frågan såsom den är ställd.

Det är folkomröstningshöst i Västerbotten, och den lär inte sluta lyckligt.

***

Valhandlingen i en representativ demokrati är tänkt att blicka åt två motsatta håll samtidigt: framåt och bakåt.

Väljaren ger ett förtroende för de år som väntar, och kräver ut ett ansvar för de år som gått.

När vi väljer våra politiska representanter gör vi en bedömning av vilka vi vill ge chansen att leda under nästa mandatperiod. Vad säger de sig vilja göra? Vad tror vi att de tänker göra (om det finns skäl att misstro givna löften)? Hur kan de förväntas reagera och prioritera i olika situationer? Vilkas omdöme, värderingar och kompetens litar vi mest på i de lägen som kommer att uppstå när något händer som inte gick att förutse på valdagen?

Det är blicken framåt – att ge ett förtroende, att ge ett mandat.

Men när vi väljer nya beslutande församlingar utvärderar och recenserar vi också, kanske med ganska drastiska ordval i den inre monologen, alla dem som valdes förra gången. Vilka ställde till med en jäkla soppa och vilka hanterade problem på ett vettigt och klokt sätt? Vilka var hopplösa tomtar, vilka försvann helt ur sikte direkt efter valdagen för att inte skådas igen förrän som namn på nästa valsedel och vilka gjorde lovvärda insatser och var mogna uppgiften? Vilka vilseledde och vilka höll löften? Förtjänar någon att väljas om, har någon förverkat allt förtroende?

Det är blicken bakåt – att utkräva ett ansvar, att dra slutsatser.

Man kan diskutera hur långa mandatperioder bör vara, men det värdefulla med den representativa demokratin är att den smidigt förenar förtroendegivandet och ansvarsutkrävandet i en och samma valhandling. Och att den låter väljarna förhålla sig till en politisk helhet, utan att brutalt plocka ut och isolera enskilda frågor som egentligen hänger ihop med alla andra.

Folkomröstningar – som isolerar enskilda frågor från resten, fråntar de folkvalda en del av det givna förtroendet och försvårar väljarnas ansvarsutkrävande vid nästa val – tjuvkopplar och kortsluter nästan alltid det representativa systemet. De är därför sällan genomtänkta eller demokratiskt förebildliga.

***

Den omröstning Västerbotten står inför kommer knappast att föra något positivt med sig, lösa problem eller läka sår. Tvärtom riskerar den att avslöja skilda världsbilder och prioriteringar i länet. Deltagandet lär bli lågt. Frågeställningen lämpar sig föga för en folkomröstning. Upproret kommer sannolikt inte att lyckas. Vemodigt kan det bli när resultatet kommer, och visar att det inte fanns någon ömsesidighet i länet, bara länsdelar med egna orosmoln och intressen, där de som gynnas är lättade över att andra valdes ut för besparingar.

Men det betyder inte att det var fel att tvinga fram omröstningen från Folkinitiativets sida. Det var det inte. Här handlar det om dramatiska besparingsbeslut som en styrande majoritet drivit igenom utan att den bett om att få eller fått mandat för det inför senaste valet. Landstingsvalrörelsen 2010 framstår i efterhand som ett stort, meningslöst tidsslöseri.

Den representativa demokratin gjorde sitt eget fiasko. Eftersom besparingarna hade drastisk, definitiv karaktär, blev läget på de drabbade orterna desperat och protesterna nödvändiga, för att demonstrera för omvärlden att det finns vilja och optimism i kommunerna själva. Det fanns inget att förlora. Att folkomröstningen skulle komma till stånd blev viktigt i sig. Även vid ett nederlag i september kommer den lokala självkänslan att ha stärkts. Det har bestående värde.

Men den stora, ärliga, svåra diskussionen om vårdstruktur, solidaritet och sammanhållning i Västerbotten, måste föras i valrörelsen 2014 – fyra år för sent – när mandat ges och ansvar utkrävs för en helhet. Att betona det regionala helhetsperspektivet, är de små kommunernas enda chans. I höst blir det nog mest vemodigt.

Bli först att kommentera

Spanien och korruptionen bakom krisen

Av , , Bli först att kommentera 0

Ibland är det svårt att se korruptionen för alla lögner. Och ibland är det tvärtom: när korruptionen har varit förhärskande tillräckligt länge, varit tillräckligt utbredd och främjat tillräckligt många karriärer inom politik och näringsliv försvinner enskilda lögner lätt i mängden av allmänt svindleri. Är alla läger lika goda kålsupare får vreden även svårt att ta sig uttryck vid val.

I en undersökning från spanska forskningsinstitutet CIS i början av juni sa nästan en tredjedel av de tillfrågade att korruption och bedrägeri hör till Spaniens största problem. Men något folkligt uppror på grund av det är ändå inte att vänta, menade ekonomen Javier Flores i en kommentar till tidskriften Die Zeit häromveckan: ”Många spanjorer har helt enkelt resignerat”.

I går bemötte premiärministern Mariano Rajoy de växande mutanklagelserna mot regeringspartiet PP och honom själv inför parlamentet. Han har inte för avsikt att avgå, blev det upprepade och väntade beskedet. Tre faktorer har räddat honom hittills: att PP har egen majoritet, att oppositionens rykte är minst lika nedsolkat och att hoppet om ekonomisk nystart, med finansmarknader som belönar även cynisk politisk stabilitet, gör trycket på nyval lågt.

Men nu börjar den analysen att rämna och tålamodet ta slut. Korruptionsskandalerna är många i Spanien, pågår kors och tvärs; och just de gråsvarta zonerna mellan inte minst politik och byggindustri var en orsak till bubblan och kraschen på fastighetsmarknaden.

Trolleriförsöken i flera av eurozonens problemländer, att skilja arbetet på en snabb återhämtning från behovet av upprensning i sedan decennier korrupta system – som handlade det om två olika frågor och tidtabeller – håller på att avslöjas. Det är bara bra.

Bli först att kommentera