Spanien och korruptionen bakom krisen

Ibland är det svårt att se korruptionen för alla lögner. Och ibland är det tvärtom: när korruptionen har varit förhärskande tillräckligt länge, varit tillräckligt utbredd och främjat tillräckligt många karriärer inom politik och näringsliv försvinner enskilda lögner lätt i mängden av allmänt svindleri. Är alla läger lika goda kålsupare får vreden även svårt att ta sig uttryck vid val.

I en undersökning från spanska forskningsinstitutet CIS i början av juni sa nästan en tredjedel av de tillfrågade att korruption och bedrägeri hör till Spaniens största problem. Men något folkligt uppror på grund av det är ändå inte att vänta, menade ekonomen Javier Flores i en kommentar till tidskriften Die Zeit häromveckan: ”Många spanjorer har helt enkelt resignerat”.

I går bemötte premiärministern Mariano Rajoy de växande mutanklagelserna mot regeringspartiet PP och honom själv inför parlamentet. Han har inte för avsikt att avgå, blev det upprepade och väntade beskedet. Tre faktorer har räddat honom hittills: att PP har egen majoritet, att oppositionens rykte är minst lika nedsolkat och att hoppet om ekonomisk nystart, med finansmarknader som belönar även cynisk politisk stabilitet, gör trycket på nyval lågt.

Men nu börjar den analysen att rämna och tålamodet ta slut. Korruptionsskandalerna är många i Spanien, pågår kors och tvärs; och just de gråsvarta zonerna mellan inte minst politik och byggindustri var en orsak till bubblan och kraschen på fastighetsmarknaden.

Trolleriförsöken i flera av eurozonens problemländer, att skilja arbetet på en snabb återhämtning från behovet av upprensning i sedan decennier korrupta system – som handlade det om två olika frågor och tidtabeller – håller på att avslöjas. Det är bara bra.