Folkomröstningshöst i länet – den kan bli vemodig
Veckans lördagskrönika:
Den som vill kommentera texten kan göra det på www.vk.se/opinion: Folkomröstningshöst i länet – den kan bli vemodig
———————————————————
Folkomröstningshöst i länet – den kan bli vemodig
Den som är het på gröten behöver bara vänta tre veckor till. Måndag 26 augusti går det, finklädd eller ej, att bege sig iväg till kommunkontoren i Dorotea, Vindeln och Nordmaling, kommunhusen i Åsele, Bjurholm, Vännäs, Robertsfors och Norsjö, biblioteken i bland annat Lövånger, Ursviken, Boliden och Burträsk, servicehuset Solhem i Sorsele, stadshusen i Lycksele, Umeå och Skellefteå, kommunhusen i Malå, Vilhelmina och Storuman, Tärna samservice i Tärnaby, kommundelskontoret i Hörnefors, Sävar bibliotek, Saxnäsgården och Sagagården i Vilhelmina.
Där, och på några ytterligare platser, inleds vecka 35 förtidsröstningen i den rådgivande folkomröstningen om vården i Västerbottens läns landsting med anledning av Doroteaupproret. Folkomröstningen äger rum söndag 8 september. Visst känns det som en, trots all information och debatt, väl bevarad hemlighet att det bara är dryga månaden kvar?
Frågan det gäller att ta sig igenom, tyda, förinnerliga och besvara för den som vill vara med, lyder:
”Som en del i att nå balans i ekonomin beslutade landstinget 2011 att minska antalet vårdplatser i Dorotea och att ersätta den stationerade ambulansen i Åsele med en akutbil. Vill du ge Västerbottens läns landsting i uppdrag att utforma ett åtgärdspaket för hela länet som innebär att Dorotea får vårdplatser med läkarjourkedja som 2011 och att Åsele får en stationerad ambulans?”
Ingen kommer att besvara någon följdfråga i vallokalen. Det finns inga ”om”, ”på villkor att” och ”men”.
Rösta ja, nej eller blankt till frågan såsom den är ställd.
Det är folkomröstningshöst i Västerbotten, och den lär inte sluta lyckligt.
***
Valhandlingen i en representativ demokrati är tänkt att blicka åt två motsatta håll samtidigt: framåt och bakåt.
Väljaren ger ett förtroende för de år som väntar, och kräver ut ett ansvar för de år som gått.
När vi väljer våra politiska representanter gör vi en bedömning av vilka vi vill ge chansen att leda under nästa mandatperiod. Vad säger de sig vilja göra? Vad tror vi att de tänker göra (om det finns skäl att misstro givna löften)? Hur kan de förväntas reagera och prioritera i olika situationer? Vilkas omdöme, värderingar och kompetens litar vi mest på i de lägen som kommer att uppstå när något händer som inte gick att förutse på valdagen?
Det är blicken framåt – att ge ett förtroende, att ge ett mandat.
Men när vi väljer nya beslutande församlingar utvärderar och recenserar vi också, kanske med ganska drastiska ordval i den inre monologen, alla dem som valdes förra gången. Vilka ställde till med en jäkla soppa och vilka hanterade problem på ett vettigt och klokt sätt? Vilka var hopplösa tomtar, vilka försvann helt ur sikte direkt efter valdagen för att inte skådas igen förrän som namn på nästa valsedel och vilka gjorde lovvärda insatser och var mogna uppgiften? Vilka vilseledde och vilka höll löften? Förtjänar någon att väljas om, har någon förverkat allt förtroende?
Det är blicken bakåt – att utkräva ett ansvar, att dra slutsatser.
Man kan diskutera hur långa mandatperioder bör vara, men det värdefulla med den representativa demokratin är att den smidigt förenar förtroendegivandet och ansvarsutkrävandet i en och samma valhandling. Och att den låter väljarna förhålla sig till en politisk helhet, utan att brutalt plocka ut och isolera enskilda frågor som egentligen hänger ihop med alla andra.
Folkomröstningar – som isolerar enskilda frågor från resten, fråntar de folkvalda en del av det givna förtroendet och försvårar väljarnas ansvarsutkrävande vid nästa val – tjuvkopplar och kortsluter nästan alltid det representativa systemet. De är därför sällan genomtänkta eller demokratiskt förebildliga.
***
Den omröstning Västerbotten står inför kommer knappast att föra något positivt med sig, lösa problem eller läka sår. Tvärtom riskerar den att avslöja skilda världsbilder och prioriteringar i länet. Deltagandet lär bli lågt. Frågeställningen lämpar sig föga för en folkomröstning. Upproret kommer sannolikt inte att lyckas. Vemodigt kan det bli när resultatet kommer, och visar att det inte fanns någon ömsesidighet i länet, bara länsdelar med egna orosmoln och intressen, där de som gynnas är lättade över att andra valdes ut för besparingar.
Men det betyder inte att det var fel att tvinga fram omröstningen från Folkinitiativets sida. Det var det inte. Här handlar det om dramatiska besparingsbeslut som en styrande majoritet drivit igenom utan att den bett om att få eller fått mandat för det inför senaste valet. Landstingsvalrörelsen 2010 framstår i efterhand som ett stort, meningslöst tidsslöseri.
Den representativa demokratin gjorde sitt eget fiasko. Eftersom besparingarna hade drastisk, definitiv karaktär, blev läget på de drabbade orterna desperat och protesterna nödvändiga, för att demonstrera för omvärlden att det finns vilja och optimism i kommunerna själva. Det fanns inget att förlora. Att folkomröstningen skulle komma till stånd blev viktigt i sig. Även vid ett nederlag i september kommer den lokala självkänslan att ha stärkts. Det har bestående värde.
Men den stora, ärliga, svåra diskussionen om vårdstruktur, solidaritet och sammanhållning i Västerbotten, måste föras i valrörelsen 2014 – fyra år för sent – när mandat ges och ansvar utkrävs för en helhet. Att betona det regionala helhetsperspektivet, är de små kommunernas enda chans. I höst blir det nog mest vemodigt.
