När ”Högåsara” från en alla tiders by tar över showen

Krönika om byn Högås i Bjurholm, utifrån byahistoriken ”Högås – en alla tiders by”.

Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här: 50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————————————-

När ”Högåsara” från en alla tiders by tar över showen

Akt 1: ”Under månskenskvällar och då vinden låg på brukade man höra hur det skrek. Jag trodde att de gjorde inte annat än söp och slogs i Högås”, sa Edit Isaksson, som flyttat till byn från Lill-Vännäs, när hon mindes tillbaka. ”Hör hur dem skrik i Högås”, var ett talesätt.

Men, konstaterar hon, ”det var nog inte värre i Högås än på andra ställen. Oljudet kunde lika gärna ha kommit från Bjurholm.” Så sant.

Ända – berättar den charmiga, krämiga byahistoriken ”Högås – en alla tiders by” (1999) av Carina S:son-Wigren och byaföreningen Högås Bygd och Framtid – var Högåsborna förr i tiden periodvis beryktade för ”sitt vilda leverne”. När ryktet spreds på danserna att ”Högåsara” kommit på plats, ”då visste man att det skulle hända något”.

Det söps helt enkelt, i byn, som i resten av ett Sverige med måttlös alkoholkultur. Starkvarorna fanns med, vid affärer, vid bröllop, begravningar och danser. Traditionerna satt i. Med ”kornet fruset och potatisen rutten, livet hårdhänt och glädjeämnena få”, står det i återblicken på första halvan av 1800-talet, ”sökte många lindring i spriten. I många gårdar, även hos pastorn, fanns helt lagliga brännvinspannor.”

1876 kom landshövdingen Axel Wästfelt personligen – ”bekymrad över Bjurholmsbornas liv och leverna” efter ett antal våldsamma incidenter – resande för att läxa upp flera av kommunalnämndens ”hembrännande ledamöter”.

Långt senare skulle den frisinnade riksdagsledamoten Werner Bäckström se tillbaka på ”dryckenskapslasten, vilken med kraften av en naturnödvändighet neddrar människan i fysisk och moralisk förnedring och urartning”. Han stämplade husbehovsbränningen och lönnkrögeriet för ”hemska vidunder” och manade att på krogarna ”förvandlades kyrkobesöken till riktiga avgrundsfester i de vildaste orgier”.

Först i takt med nykterhetsrörelsens framväxt och en restriktivare alkoholpolitik från mitten av 1800-talet dämpades alkoholkonsumtionen.

***

Entracte: ”Högås – en alla tiders by” bygger på studiecirklar med byns äldsta från 1982 och studieträffar 1996-1999, och rymmer högt och lågt, gripande och småkul, allvar och udda. Det är en berättarglad, sprudlande kavalkad om möda och öden i en västebottnisk by: om nybyggarna, om skolan, om tinget, om bröllopsparet som firade med att åka hem och ta hand om vårbrukets gödsellass: ”Fabian strödde ut dyngan och jag körde hästen”, om företagandet och hantverken, om vägarna till Nordmaling, Örträsk, Vännäs och Fredrika, om hur färjkarlen blev uppsagd 1882 när bron byggdes, om postköraren Albert Johansson vars häst var så duktig att han ”kunde binda fast tömmarna och lägga mig och sova, hästen gick själv från Fredrika till Högås”, om tillverkningen av salpeter, om flottarlivet, om rävgårdar, om färgstarka fru Karlsson, om nöden, om nattliga äventyr, om beredskapsåren, om tron och konfirmationen, om utvandrarna.

Att det alltid hände något när ”Högåsara” var i antågande tvivlar man inte på.

***

Akt 2: Det är lätt att glömma, när bredbandshastighet blir ett allt viktigare begrepp i landsbygdsdebatten, hur viktig den fysiska postservicen varit (och är).

”Klockareposten” hette den första förbindelsen mellan Nordmaling och Bjurholm. Präst och länsman skickade iväg en dräng som bud. Posten delades sen ut efter högmässan. 1838 anställdes ett postombud. I mitten av 1850-talet tog hästskjutsarna över, utrustade med horn för att ”varsko att posten kommit” och pistol som ”skydd mot överfall”.
Vapnet var inte en formsak. 1917 tog Per-Erik Persson över postkörningen från Nyåker till Åsele och Fredrika. Sonen Holger, 16 år, fick köra, med en ”postlykta för stearinljus och en tjänstepistol”. För Högås-boken återgav Harald Persson: ”Pappa berättade om när han blev utsatt för ett rånförsök i Balsjö. Några karlar låg i bakhåll i ett dike och bussade en hund på pappa och postiljonen, som också var med på turen. Postiljonen gav order om att skjuta, pappa sköt och hunden rullade ner på vägen och överfallet kom av sig”.

***

Epilog: Förordet till boken avslutas så här: ””Den som vårdar spåren av gångna generationer får uppskattning av de kommande”, har varit vårt motto. Vår förhoppning är att de spår vi funnit ska bli till glädje och eftertanke. Välkommen att fortsätta spårandet. Vi vill också hälsa nya bybor välkomna att sätta sina spår i vår by!”