Framtiden främsta skälet att fascineras av Västerbotten

Det här är femtionde och avslutande delen i den här krönikeserien. Jag vill tacka alla läsare som på olika sätt hört av sig eller kommit fram till mig under det senaste året för tala om de olika krönikorna i den här serien, uppmuntra till nya, berätta om sådant jag missat i de tidigare, tipsa om ämnen eller bjuda på fantastiska anekdoter från förr.
Några av de mest minnesvärda läsarsamtal jag haft förmånen att få uppleva sedan jag kom till VK, har föranletts av den här serien. Och även om många tips aldrig blev till artiklar, finns de med som en bakgrund till hela serien, och jag var tacksam för vart och ett av dem.
Slutligen vill jag än en gång understryka vilka fantastiska samlingar bibliotekens lokalhyllor och magasin utgör. Där finns mycket kvar att upptäcka, återberätta eller bara läsa för det rena nöjets skull.

(Tidigare krönikor i den här serien kan läsas här: 50 skäl att fascineras av Västerbotten)

Den som vill kommentera den här krönikan kan göra det på www.vk.se/opinion

—————————————————–

Framtiden främsta skälet att fascineras av Västerbotten

När en människa föds står allt klart för livsväven att påbörjas; varpen finns på garnbommen, solven och skeden är trädd, allt är klart för vävning. Frågan är om det skall bli en trasmatta, rosengång eller något annat. Mycket är beroende av vilken miljö man föds i. Ett är säkert: ingen vet vilket mönster eller vilken färg den får, det visar sig först när väven är klar och klipps för att rullas av tygbommen.”

(Ur Bjurholmsförfattaren Thure Johanssons Livets väv”)

Det är svårt att avgränsa Västerbotten på ett meningsfullt sätt. Och varför försöka? Varför ta grepp om tygeln, när det inte behövs? Slösa inte kraft på att fylla i gränserna, bejaka det gränsöverskridande istället.

Västerbotten glöder i skarvarna mellan gamla traditioner och nya influenser, mellan inåtblicken och utåtblicken, mellan det ärvda handgreppet och en plötslig innovation, mellan väskor som packas för avfärd och väskor som packas upp efter hitkomst. Nya blickar omtolkar gamla bygder, och gamla bygder överraskar och präglar nyanlända. Man måste inte välja antingen-eller, när möten mellan erfarenheter berikar i båda riktningar.

Vill man förstå fenomenet Västerbotten – traditionerna och förändringarna – måste man våga slappna av och låta blicken följa böljande, oförutsägbara rörelser, både genom historien och i samtiden. Vilket perspektiv man än utgår ifrån – geografi, län, landskap, vattendrag, kultur, folkrörelser, dagspolitik, näringar, medier: Västerbotten tränger över gränser, tjurigt, obekymrat. Smiter iväg som ett nyfiket busbarn när någon söker dra ett streck på kartan. Ränner norrut, strävar västerut, drar österut, smyger söderut, som det behagar. Tänjer sig, vrider sig, gestikulerar, tar språng fram och tillbaka, dyker upp lite varstans, på andra sidan jorden, och så hem igen. Eller borrar sig djupt ner i det lokala urberget, envist, koncentrerat, fri från alla former av tvångsrekrytering.

I allt som är liv, frihet, skapande, drömmar, relationer, solidaritet, identiteter, konflikter, oro och mänskliga väsentligheter – bortom formella definitioner som behövs av praktiska skäl – går Västerbotten att söka med blicken, betrakta, diskutera, men aldrig att hålla still länge nog för en, enskild sammanfattande bild.

Formellt finns där landskapen Västerbotten och Lappland (ofta ett relevantare begrepp än Västerbotten och Norrbotten). Där kurrar Ångermanland och Jämtland om länsbenen. Där finns Österbotten, på andra sidan havet, i värdefull förbundenhet. Och där finns Mo i Rana på norska sidan, för generationer i fjälltrakterna viktigare än den avlägsna svenska kusten. På sätt och vis bär varje västerbottning på sitt eget, unika Västerbotten.

***

Det här är den sista delen i serien om skäl att fascineras av Västerbotten. Det främsta skälet har jag sparat till sist: framtiden.

Man ska inte skönmåla. Även för en landsbygdsoptimist står glasklart att den norrländska landsbygden ännu inte nått sin svåraste kris. För en del kommuner ser det, givet demografi och näringsstruktur, mörkt ut. Det är inget att hymla om, de utsatta hymlar inte om det. Vi är veckor bort från en regional folkomröstning om vården som städerna ägnar en förströdd axelryckning, men som för initiativtagarna handlar om möjligheterna att överleva. Om man blundar för allt utom ögonblicket framför näsan, är det lätt att beskriva städer som framtid och tillväxt och gles landsbygd som gårdag och belastning.

Men det är inte bara osolidariskt, utan också historielöst.

Det har varit ett genomgående tema i den här serien, att visa hur många frön det är som såtts i byarna, som senare kommit städerna till del. I byskolornas trånga klassrum, i de ensamma, modiga, satsande näringsidkarnas små lokaler, i de outtröttliga, infallsrika eldsjälarnas lokala kulturföreningar, på gårdarna innanför svagt stearinupplysta fönster med vinande snöstormar utanför där människor suttit, tänkt och drömt, och sedan förändrat både sina egna liv och andras. Det var ofta landsbygdens miljöer som präglade människorna som moderniserade Sverige. Och en stor del av det konst-, berättar- och litteraturarv som skänker glans åt Västerbotten, och finns som en bakgrund till Umeås kulturhuvudstadsår, är byarnas arv.

Allt det är något att tänka på, när storstäderna börjar fundera på om de verkligen ”har råd” med andra slags miljöer. Även en blick framåt, talar för värdet av att hålla solidariteten med landsbygden. När inlandets erfarenheter från vård och service i glest befolkade regioner, eller från den svåra balansen mellan naturresursutnyttjande och naturbevarande, börjar bli globalt efterfrågade, kan nya exportframgångar vänta i en tjänste- och kunskapssektor.

Det andra, det allra viktigaste, jag velat visa är det att det inte finns någon motsättning mellan att identifiera sig med och intressera sig för bygd och traditioner och samtidigt fullt ut bejaka nya människor, nya influenser och inflyttad mångfald. Kampen för ett öppet, tolerant, nyfiket Västerbotten – som välkomnar människor från hela världen och inser att det är landsbygdens chans – underlättas ju mer vi vet om lokal kulturhistoria, näringshistoria, folkrörelsehistoria, om det som var.

Acceptera aldrig, i debatt med dem som vill bomma igen gränser, premissen att det ena utesluter det andra. Om framtiden för ett Västerbotten som vägrar att låta sig stängas in, och som vägrar att stänga om sig, finns inget skäl att misströsta.