Merkel och potatissoppa istället för macho och cigarr

Jag är, sa Angela Merkel i början av 90-talet, som ny minister för kvinno- och ungdomsfrågor i Helmut Kohls regering, ”en oberäknelig blandning av otålighet och avspändhet”.

Merkel underskattades i början av sin politiska karriär av nästan alla. För att hon var kvinna och hade sin bakgrund i DDR. För att hon uppträdde så försynt och tafatt i medierna. För att hon hade en konstig frisyr och vardagliga kläder. För att hon verkade sakna bultande maktinstinkt. Helt enkelt för att hon inte var en typisk västtysk, manlig, högljudd, självsäker machopolitiker.

Hon har förändrats mycket sedan dess.

Ingen underskattar henne, eller hennes maktinstinkt, längre. Stylisterna har tillkommit som rådgivare kring Merkel på samma sätt som de alltid fanns med i kanslerföreträdaren, socialdemokraten Gerhard Schröders närhet, vilket otaliga bildspel på tidningarnas hemsidor med Merkels förvandling från murens fall och fram till i dag avslöjar.

Schröder, uppväxt i djup fattigdom och utan pappa, koketterade med sina dyra cigarrer. Prästdottern Merkel, medveten om att cigarrgrejen inte var till fördel för Schröders framtoning när han presenterade impopulära social- och arbetsmarknadspolitiska reformer, koketterar hellre med sina potatissoppor och sina fotvandringar.

Det är aldrig en slump vad ledande politiker avslöjar från sina liv bakom kulisserna.

Och Merkel har bevisat gång på gång att hon bakom en reserverad fasad är en av de mest mediestrategiskt medvetna och konsekventa politikerna i sin generation.

Merkel lärde sig blixtsnabbt – utan att stoltsera med det utåt – vad som krävdes för att nå och behålla makt, i det återförenade Tyskland.

Åtskilliga av hennes inledningsvis mäktiga och självsäkra motståndare – interna såväl som externa – har insett först i efterhand, när de redan hamnat ute i kylan, hur överlägset klarsynt Merkel på ett tidigt stadium bedömt situationen och manövrerat bort dem. Merkel är, att påstå något annat vore nonsens, en knallhård och osentimental maktpolitiker i lika hög grad som en Helmut Kohl eller en Gerhard Schröder någonsin var.

Men hon har också med åren – som miljöminister i Kohls sista regering 1994-1998, som generalsekreterare för kristdemokratiska CDU 1998-2000, som partiledare för CDU sedan 13 år tillbaka, som oppositionsledare i förbundsdagen 2002-2005, och sedan 2005 som förbundskansler – kommit att förändra både tysk och europeisk politik i grunden, genom att visa att makt kan utövas på andra sätt än som traditionellt varit fallet i manligt dominerade miljöer.

I konflikter mellan Merkel och macho har Merkel alltid vunnit, på hemmaplan och internationellt (där hon är betydligt populärare, även i södra Europa, än slöa medier brukar framställa det när de misstolkar vulgärdemonstrationer som uttryck för vad en bredare allmänhet tycker).

En del menar att det beror på att hon är kvinna. Andra tittar på hennes östtyska bakgrund, eller på hennes bakgrund som naturvetare. Några menar att det helt enkelt har med hennes unika personlighet och politiska begåvning att göra. Många påpekar att hon dök upp på rätt plats i rätt tid, när samhällsutveckling och nya normer fått väljarna att tröttna på machopampar och längta efter politiker med annan framtoning.

Förmodligen är det en kombination av flera olika saker.

Men bilden är inte entydig. Trots att Merkel har stora förtjänster har hennes sätt att bedriva politik också påtagliga brister, och de bristerna kan få konsekvenser när hon efter det tyska valet sannolikt får inleda sin tredje period som Europas mäktigaste politiker.

***

Allt tyder på att Merkel får fortsätta som förbundskansler efter valet. Enda frågan tycks vara om hon ska få fortsätta leda en koalition med sargade liberaler i FDP eller få återgå till en blocköverskridande koalition med stukade socialdemokrater i SPD (vilket Merkel förmodligen i hemlighet skulle föredra).

De gröna, som för ett par år sedan låg på över 20 procent i mätningarna, och såg ut att ha en given plats i nästa regering, har en dyster valrörelse och ligger nu på under 10. Mer Annika än Pippi, skriver Der Spiegel om ena språkröret Katrin Göring-Eckardt, och det andra språkröret Jürgen Trittin har fastnat i en debatt om de grönas tidigare krav – i dag tar partiet helt avstånd från den åsikten – på avkriminalisering av sexuellt umgänge mellan barn och vuxna.

Vänsterpartiet är internt svårt splittrat mellan, grovt uttryckt, östtyska pragmatiker och västtyska kommunistiska sekterister, där maktkampen bara är uppskjuten tills efter valet. Och det ser inte ut som om piraterna eller eurokritiska AfD, ska klara 5 procentspärren, även om AfD kan gynnas av ett lågt valdeltagande.

***

Merkel är en pragmatisk, antiideologisk förvaltare, som nästan aldrig tar politiska risker för en övertygelse och som bygger sin popularitet på att skickligt närma sig andra partiers populära ståndpunkter. Hon söver anhängare, motståndare och medborgare, suger ut all konfliktpotential ur inrikespolitiken, undviker att fastna i dogmatiska positioner.

Hon har inte för inte kallats Tysklands mest populära socialdemokrat, och i en tv-debatt häromveckan fick Merkel frågan hon verkligen skulle bli kristdemokrat om hon gjorde ett valtest på webben och svarade ärligt på alla frågor. Det var en lustighet, med en kärna av sanning och allvar.

Merkel intar i inrikespolitiken den ståndpunkt som krävs, för att inte makten och möjligheten till en trygg förvaltning ska hotas. Mod till strukturreformer av det slag den rödgröna regeringen under Schröder visade, har hon inte haft sedan hon blev kansler.

Det börjar bli ett problem. Europa behöver mer än skuldsanering. Den tyska energipolitiken, viktig som exempel för alla som önskar se kärnkraften avvecklad, är misskött och ifrågasatt. I Tysklands kommuner växer ett regionalt skuldberg i det dolda. De låga tyska arbetslöshetssiffrorna döljer missförhållanden på arbetsmarknaden. Utbyggnaden av barnomsorgen, viktig för jämställdheten, går för trögt.

Merkel förvaltar kompetent och sansat, men gestaltar föga; hon avpolitiserar det mesta hon rör vid. Hon är populär, omdömesgill, men sitter i viktiga frågor, och mot bättre vetande, passivt av tiden.

Det finns ju en annan Merkel, djupt därinne – den med otåligheten, som vågar politisera, som vill någonting, som främjar debatt och alternativ. Men den Merkel vore ingen given valsegrare och glimtar därför fram alltför sällan.