Den skämtsamma, och orättvisa, frågan ska ses mot bakgrund av debatten som förts inom socialdemokraterna inför beslutet. Holmlund ansågs i förhandssnacket stå för betong, byggande, beslutsförmåga och bufflighet. En handlingskraftig och stabil traditionalist, som ger raka besked och får saker gjorda.

Marie-Louise Rönnmark framställdes som en kontrast till detta: en lyssnande, nytänkande visionär för mjuka frågor, lokaldemokrati och kultur, som entusiasmerar, reflekterar och har något av studiecirkelledare över sig.

Anna-Karin Jonsson beskrevs som ett mellanting, med socialpolitiken som specialområde och förmåga att fatta tuffa beslut, men också som ett oskrivet kort när det gällde ledaregenskaper.

Resultatet efter intensiv debatt blev, sedan Anna-Karin Jonsson tackat nej till posten som kommunalråd två, att Lennart Holmlund utsågs till kommunstyrelseordförande och Marie-Louise Rönnmark till kommunalråd.

Rollfördelningen mellan de tre – delvis omgivningens skapelse – framstår i efterhand, i synnerhet ur ett genusperspektiv, som nästan pinsamt stereotyp. Men det intressanta 18 år senare är kanske inte i första hand kontrasterna mellan dem, utan den spänningsfyllda helhet de bildade tillsammans.

***

Betongen och kulturen, byggandet och lokaldemokratin, det handfasta yttre, det fördjupande inre. Nog är det i fältet mellan de polerna som mycket av umepolitiken utspelat sig sedan dess – ofta projektrelaterat snarare än verksamhetsrelaterat. Och om det funnits en övergripande idé har det varit att de två perspektiven förutsätter varandra. Möjliggöra tillväxt genom kultur och utbildning, möjliggöra kultur och utbildning genom tillväxt. Som sårigast för de styrande har det varit när de två perspektiven hamnat på kollisionskurs. Då har en världsbild – en helig kompromiss – hotat att rämna.

Perspektivet tillväxt och kultur hand i hand, hade börjat bli överideologi redan på 80-talet. I en intervju med VK på vårvintern 1989 varnade då nyss avgångne kommunalrådet Torsten W Persson sina efteträdare för att slå sig till ro. ”Jag känner oro för Umeås utveckling”, sa han bland annat. ”Framgången är inte given.” En nyckel till fortsatt tillväxt i Umeå, menade Persson, är kulturens centrala ställning. ”Vi har lyckats få genomslag (…) för vår inriktning. Kulturell och ekonomisk utveckling sida vid sida. Nu söker sig kapitalet hit!” Men han oroade sig för att kommunen skulle tappa tempot.

Utöver ett förstärkt samarbete mellan kommun och universitet efterlyste Persson att satsningarna på kultur och fritid skulle utökas, med fotbolls- och friidrottshall på Nolia, ”bättre villkor för konst och musik i centrum”, nya scener för musiken, teatern och konsten, och ett Folket hus där konferensverksamheten inte tillåts ”konkurrera ut kulturen”.

1995, när Holmlund och Rönnmark valdes, handlade mycket om just utmaningen att förena kultursatsningar, byggprojekt och tillväxt, till ömsesidig nytta. 2013 och 2014, deras två sista år som kommunalråd, kommer byggprojekt att dominera stadsbilden som aldrig förr, och Umeå att inviga ett historiskt kulturhuvudstadsår. Det är den logiska slutpunkten för flera decenniers – i några av de mest uppmärksammade projekten hårt ifrågasatta – kompromisser kring en grundtanke att kultur och tillväxt hör ihop tätt intill varandra.

Och det visar, om någon tvivlat, att det spelar roll vad kandidater står för, hur de kompletterar varandra och hur debatten förs. I det går att ana vad som ska komma.

***

Tidigare i veckan presenterade Folkbladet de fyra S-kandidater – mössan av för att de har kurage att ställa sig upp och säga att de vill – som vill bli Holmlunds efterträdare. Margareta Rönngren, Hans Lindberg, Åsa Ögren och Christer Lindvall fick i anslutning till artikeln ge mycket korta svar på vad de står för. Givetvis har de betydligt mer att säga än som fick plats, men det är ändå intressant att ordet kultur inte förekommer i något av svaren som redovisas, medan tillväxt, jobb och samarbetet med universitetet betonas precis som förr.

Svaren ger en fingervisning om det som väntar: Efter 2014 kommer, när politiker tvingas välja bara en utmaning att lyfta fram bredvid tillväxt och jobb, kulturperspektivet att ersättas av ett miljö- och hållbarhetsperspektiv.

Blir 2015 året när det som länge handlat om att harmonisera kultur och betong, börjar handla om att harmonisera miljö och tillväxt? En sånt skifte skulle kunna fungera intellektuellt frigörande för den lokala kulturpolitiken – som efter 25-30 års nyttomantran, intensifierade av pressen att vinna stöd för 2014, riskerar fastna i ett överbetonat prestige- och projektperspektiv. Efter höjdpunkterna 2014, kanske en förskjutning tillbaka till verksamhetsperspektiven 2015 välkomnas med viss lättnad av sektorn.

Och samma skifte kan bli vitaliserande för debatten om vägen till grön, förnyelsebar tillväxt; en debatt som tävrtom behöver knåda fram konkreta, tydliga projekt, med starkt betonade nyttovärden.

2014 avslutar. 2015 inleder.