Tre råd till Hans Lindberg

Av , , Bli först att kommentera 0

För ett par år sedan började det viskas om Hans Lindberg, att han matchades fram av starka krafter inom S som Lennart Holmlunds efterträdare. Lite av en kamp mot klockan var det, förstod man av klunket, att härda, testa och ruffa till den relativt unge Lindberg. Skulle han internt uppfattas som tillräckligt erfaren i tid till 2014? Svaret får vi på torsdag, och det lär bli ett ja.

Därmed har Hans Lindberg redan bevisat att han har en av de kvaliteter som krävs för att lyckas som kommunpolitiker i ledande position: att genom sitt uppträdande vinna förtroende både brett bland de egna medlemmarna och bland de mäktigaste bakom kulisserna.

Återstår en uppgift som är ännu svårare: att vinna även väljarnas förtroende.

Tre råd på den vägen till Lindberg:

1. Frigör dig direkt från dem som matchade fram dig. Bli inte ett språkrör för grå eminenser och barska rådgivare i bakgrunden, även om de surnar till. Bygg din egen plattform, ha kurage nog att göra välgörarna besvikna.

2. Var alla umebors företrädare om och när du får makten, även deras som inte röstat på dig. Respektera och bejaka mångfalden i en stad. Låt inte den moderna partipolitikens sekteristiska tendenser fördumma uttalanden och begränsa perspektiven. Lyssna, lär och utvecklas som politiker utanför partirummens spegelvärld.

3. Men försök inte att vara alla till lags. Stå för något, och låt väljarna säga vad de tycker. Våga ta ställning. Våga prioritera. Ta ansvar för att allt inte går samtidigt. Låt dig inte stressas. Säg inte ja till allt. Säg inte kanske till allt. Och bli inte nervös för att det blåser lite, rubrikerna haglar, särintressena jagar eller tyckaretablissemanget öser råd över dig.

Bli först att kommentera

Förlust av kompetens och erfarenhet

Av , , Bli först att kommentera 0

Åsa Ögren (S), byggnadsnämndens ordförande och en av kandidaterna till att efterträda Lennart Holmlund efter valet nästa år, slutar med politiken 2014.

Det meddelade hon under gårdagen, med motiveringen som återges på nyhetsplats i dagens tidning, att valberedningens förordande av Hans Lindberg som första kommunalråd för nästa mandatperiod innebär att hon inte kommer att nå det som varit hennes mål. Istället för hotande inlåsning och stagnation i en roll som andra kommunalråd hon inte sökt, väljer hon att gå vidare till annat i yrkeslivet.

Jag tycker att det är en rejäl och ärlig motivering Ögren lämnar, och beslutet är lätt att förstå ur hennes eget perspektiv. Men för Umeå som kommun och umepolitiken är det en förlust när den kompetens och erfarenhet Åsa Ögren byggt upp de senaste mandatperioderna + och som gjorde henne till en trovärdig kommunalrådskandidat + försvinner ur lokalpolitiken. Hennes fortsatta insats i politiken, bortom 2014, hade varit intressant att följa. Synd. Där slarvade Socialdemokraterna bort något.

Bli först att kommentera

Show, substans och orädda idéer

Av , , Bli först att kommentera 0

Min akademi, 18 idoler: del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000)

***

”Om alla politiker vore som Pierre Trudeau, så skulle det råda fred på jorden”.

(John Lennon, 1969)

Trudeaumania. Mötet strax före jul 1969 var planerat att hålla på i 5-10 minuter. Lagom för några till intet förpliktigande fraser och ett par foton. Men de tre pratade i närmare en timme. Och när de kom ut för att möta pressen efteråt, var John Lennon och Yoko Ono lyriska över det intryck den nye kanadensiske premiärministern, liberalen Pierre Trudeau, gjort på dem.

Han är ”en vacker människa” konstaterade de. ”Vi blev väldigt inspirerade bara av att möta honom, och att få se att det finns människor som han”, sa Yoko Ono. ”Om alla politiker vore som Pierre Trudeau”, utbrast John Lennon, ”så skulle det råda fred på jorden”.

De svärmade som om de hade fått träffa en idol. I dag, när politiker ofta gör sig till svansviftande åtlöjen så fort de kommer i närheten av en idrottshjälte, popstjärna eller annan celebritet kan det vara svårt att föreställa sig en nyvald kanadensisk premiärminister göra globala megakändisar som John Lennon och Yoko Ono svaga i knäna.

Det säger något om den självsäkra karisma, originalitet och intagande intelligens Pierre Trudeau kunde mobilisera, när han var på humör att charma.

Larger than life, heter det, svåröversatt, på engelska, när någon är imponerande, väcker beundran och har en utstrålning utöver det vanliga. Trudeau – i sina växlande skepnader som politisk outsider, radikal samhällskritiker, storstadsdandy och playboy, intellektuellt briljant akademiker, ensamstående trebarnspappa, judoutövare med svart bälte och från ungdomen ekonomiskt oberoende världsberest naturbohem – var larger than life. En politisk popstjärna som utlöste hysteri hos sina många anhängare i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. ”Trudeaumania” kallade medierna fenomenet.

Trudeaus uppträdande framför kameror, mikrofoner och åhörare var show, klassiska one-liners, avväpnande leenden, provokationer, arrogans, dryghet och chosefrihet som gnistrande omslagspapper kring en hård kärna av politisk substans, djup samhällsanalys, ständigt arbete och orädd övertygelse i en rå, konfliktfylld politisk epok.

Han var, sett till sina båda perioder som premiärminister (1968-1979 och 1980-1984) förmodligen en sämre regeringschef i det dagliga arbetet än sitt rykte. Den ekonomiska politiken var inte hans styrka – en svaghet under krisåren med inflation, arbetslöshet och växande statsskuld. Och mot slutet av 70-talet hade väljarna börjat ser mer av arrogans än briljans hos Trudeau. Han låg vid den tiden i en sorgsen skilsmässa från hustrun Margaret + som led av depressioner – var less på politiken och hade svårt att dölja sin otrivsel.

I valet 1979 förlorade liberalerna och hamnade i opposition. Trudeau avgick och avtackades för sina insatser. Alla, inklusive han själv, utgick ifrån att den politiska karriären var över. Och om det varit slutet på historien hade han fortfarande varit en känd gestalt, men ingen legend och knappast förknippad med något större politiskt projekt.

Vid en återblick är det lätt att bländas av showen, det som gör Trudeau till en mycket YouTube-vänlig politiker. Men hans betydelse i dag har att göra med vad han åstadkom under sin andra period som premiärminister 1980-1984. För nederlaget och avgången 1979 blev bara en kort paus. I valet 1980 var Trudeau tillbaka, laddad för sin största kamp: att hålla ihop Kanada som ett flerspråkigt, multikulturellt land, ge landet en ny konstitution där individuella och minoriteters fri- och rättigheter garanterades och stoppa de separatister som ville lösgöra franskspråkiga provinsen Québec från övriga Kanada.

Den regionala folkomröstningen om Québecs framtid 1980 blev en triumf för Trudeau – själv från Montreal – som ledde nejsidans vinnande kampanj mot separatisterna. Och 1982 undertecknades den nya konstitutionen.

I tvåbandsbiografin ”Trudeau and our times” (1990 och 1994) skriver Stephen Clarkson och Christina McCall att Trudeaus dröm var att göra det multikulturella, federativa Kanada till ”en förebild för andra pluralistiska samhällen runt om i världen”. Sämre, och mindre högaktuella, arv kan man lämna efter sig.

Det blev ett slut i sorg. Två år före sin död drabbades Trudeau av en tragedi, som tog honom hårt, när yngste sonen Michel dog i en lavinolycka 1998.

På Pierre Trudeaus egen begravning 2000, höll äldste sonen Justin minnestalet, i ett gripande och uppmärksammat framträdande. Det blev startskottet på Justin Trudeaus egen politiska karriär. Tidigare i år valdes han till partiledare för det i dag av flera valnederlag svårt tilltufsade liberala partiet. Liberalerna hoppas att Trudeau Jr ska föra dem till nya glansdagar.

Pappa Pierre skulle säkert ha varit stolt, men – skarp som alltid – dolt det bakom en lagom bitande sarkasm.

************************************

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”

Bli först att kommentera

Inget blir heligt i snokeriets sekel

Av , , Bli först att kommentera 0

Varning, sa Egon Bahr till sin chef, den västtyske förbundskanslern Willy Brandt, när de under ett statsbesök i USA 1969 installerat sig i Blair House, den amerikanska presidentens officiella gästhus i Washington och Brandt börjat beklaga sig för Bahr om Richard Nixons osympatiska karaktär: ”Här blir vi säkert avlyssnade.”

Brandt tillrättavisade honom: ”Vi befinner oss inte i Moskva nu”.

Bahr, Brandts viktigaste utrikespolitiska rådgivare, återger scenen i sin nya bok ”Das musst du erzählen. Erinnerungen an Willy Brandt”, (”Det måste du berätta. Minnen av Willy Brandt.”) och konstaterar: ”Långt senare fick jag veta av Kissinger: Naturligtvis hade vi blivit avlyssnade”.

De med kapacitet att spionera brukar förr eller senare använda den, systematiskt i alla riktningar. Vän eller fiende, oskyldig eller misstänkt, spelar efter en tid allt mindre roll. Därför har sentimentalitet det så trångt i storpolitiken. Sentimentalister vill inte gärna tro på hur det kan gå till i världen.

Brandt, som under ett dramatiskt liv i kamp mot både nazism och kommunism borde ha nött bort varje form av godtrogenhet, skulle låta sig luras en gång till. På våren 1974 avslöjades – misstankarna var kända för Brandt som inte trodde mycket på dem – att en av hans närmaste assistenter, Günter Guillaume, var spion för DDR.

Det som träffade Brandt hårdast, förutom den egna säkerhetstjänstens inkompetens, var inte spioneriets konsekvenser, utan dess uppsåt. Att DDR placerade en spion hos den förbundskansler som initierat och stod för den nya avspänningspolitiken österut, såg han som ett bottenlöst svek. Några veckor efter avslöjandet avgick han.

När det nu avslöjas att USA sannolikt avlyssnat Angela Merkels mobiltelefon, är det uppseendeväckande, men i princip inte något nytt eller förvånande. Kan de, så gör de det, och skiljer sig på den punkten knappast från särskilt många regeringar i Europa heller – skillnaden är att de senare sällan kan lika bra.

Och om de är redo att avlyssna mobiltelefoner hos regeringschefer i allierade länder, hur få skrupler finns då när det kommer till alla andra? Integritet får dasspappers värde. Merkels mobil är ett pytteproblem i sammanhanget.

Avlyssning och övervakning, snart med registrerande drönare lite varstans – 2000-talet blir snokeriets århundrade, privat och politiskt. Obarmhärtigt mot alla som inte från början blottar hela sina liv, som ”gömmer sig” i en privatsfär, mot alla som räknas som motståndare, ovälkomna, oliktänkande, alla som ska hållas borta eller oskadliggöras. Men ännu så länge är det få som bryr sig om utvecklingen. Fjanterier och skitsaker som blir till ritualiserade sociala mediestormar, får fortsatt större uppmärksamhet. Bevare oss.

Bli först att kommentera

Stora koalitioner ofta ett slöseri med tid

Av , , Bli först att kommentera 0

Väljarna kan med lock och pock, med valframgångar och valnederlag, leda kon till vatten. Tvinga den att dricka går inte. Kon i det här fallet – en sån där som man gärna skulle hänga bjällran på, men som ibland bara känns för tröttsamt koig för sitt eget bästa – är tyska miljöpartiet. Vattnet är ett samarbete med – (känsliga gröna ombedes nu att blunda ett ögonblick eller hålla en vuxen i handen) – kristdemokrater.

(Nu går det bra att titta igen.)

Redan på valkvällen, när de gröna började fördela skulden internt för nederlaget och falla sönder i falanggräl, stod det klart att Tysklands nästa regering – efter pliktskyldiga biskop Brask-pirutetter för ingen ska verka för angelägen – kommer att bestå av en koalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater. Det är beklagligt – av demokratiska skäl, och sakpolitiska.

Att det aldrig ens kom nära en allians mellan kristdemokrater och gröna berodde nästan uteslutande på de sistnämndas vänsterfalang, som hellre i opposition vill slicka sår den inte ens riktigt förmår erkänna existerar.

Besvikelsen över de grönas uppträdande efter valet har sprutat ur annars vanligtvis välvilligt sinnade kommentatorer senaste veckorna.

När det inte räckte för en rödgrön regering, och de tyska väljarna gav ett överväldigande stöd åt Merkel, ville många se åtminstone ett försök med CSU/CSU och miljöpartister i regeringen. Underlaget i förbundsdagen hade varit osäkrare, men en sådan regerings anslag och instinkter hade varit vaknare, liberalare, frihetligare och grönare.

De hade kunnat locka fram varandras bättre sidor, där kristdemokrater och socialdemokrater stimulera varandras sämre. Och det hade funnits en rejäl, trovärdig opposition kvar ledd av SPD, vilket är viktigt för demokratin.

Men sedan de gröna försvunnit in i självterapi och SPD:s ledning fått klartecken från partiet att inleda förhandlingar med CDU/CSU är det bara en tidsfråga innan den nya regeringen bildas. Med 80 procent av mandaten kan en sådan regering, teoretiskt, göra i stort sett vad den vill. Tid alltså för stora, krävande, reformer? I familjepolitiken för ökad jämställdhet och utbyggd förskola? I energipolitiken för konkurrenskraftiga förnyelsebara alternativ bortom kärnkraften? I utbildningspolitiken för mer enhetlighet mellan delstaterna? Knappast.

En CDU/CSU-SPD-regering skulle vara för stor för småsaker, och behöver ett gemensamt projekt, menar Der Tagespiegels chefredaktör Stephan-Andreas Casdorff, men utan att låta alltför optimistisk. Tidskriften Der Spiegel förutspår stiltje och passivitet i inrikespolitiken när den stora koalitionen tillträder. Heribert Prantl i Süddeutsche Zeitung konstaterar att integritets- och medborgarrättsfrågorna nu hotar att helt försvinna från dagordningen, trots NSA-skandalen.

Problemet med stora koalitioner är att de sällan vill annat än att sitta av tiden utan dramatik. De förvaltar arrogant och förändrar föga. Stora, kvävande majoriteter, tillträdda i brist på andra, blir lätt ett slöseri med dyrbar tid.

Bli först att kommentera

Lästips: USA:s politiska kris har djupa rötter

Av , , Bli först att kommentera 0

Joe Klein skriver en intressant i Time om sin egen generations delskuld för låsningarna i amerikansk politik.

”Baby Boomers Ruined The Government. The U.S. can lay the blame for its current political mess at the feet of my generation.”

 

 

Bli först att kommentera

En liv för politik och passioner

Av , , Bli först att kommentera 0

Min akademi, 18 idoler, 3. Eleanor Roosevelt (1884-1962).

***

Ett liv för politik och passioner

Mamman – om vilkens tillgivenhet hon alltid drömde men sällan fick – dog i difteri när Eleanor var åtta år gammal. Pappan – som Eleanor älskade, som fick henne att känna sig omtyckt och som hon reservationslöst förlät alla brister, misstag, svek och omdömeslösheter – dog två år senare, när han svårt alkoholiserad och i delirium sökte hoppa ut genom ett fönster.

Eleanor Roosevelt föddes i en anrik, privilegierad, förmögen familj – hennes farbror var blivande presidenten Theodore Roosevelt – men fick tidigt erfarenhet av förluster och sorger; lärde sig från barnsben umgås med känslor av skuld, otillräcklighet och oduglighet.

Det präglade hennes blick på människor, skapade en ödmjukhet inför livsöden bortom klassgränserna och fanns med som en klangbotten genom resten av livet i hennes engagemang för de utsatta, svaga, bortglömda och förtryckta.

Berättelsen om Eleanor Roosevelt, en av 1900-talets mest betydande liberaler, är en berättelse om vidgade perspektiv och starka passioner. Politiska som personliga, intellektuella som fysiska.

Ändå är ”passioner” inte ett ord man förknippar med henne. Tvärtom har hon, som Blanche Wiesen Cook, professor i historia och kvinnostudier vid John Jay College, New York, framhåller i första delen sin tesdrivande, starka biografi om Eleanor Roosevelt, tidvis blivit helt avsexualiserad av eftervärlden, i en nästan viktorianskt tabufixerad prydhet. Att Eleanor mellan 1906 och 1916 fick sex barn tillsammans med maken Franklin har avfärdats som ett tecken på naiv okunnighet om prevetivmetoder, trots att hon tidigt var politiskt medveten frågan. Och när det kommit uppgifter om att hon under 30-talet hade ett romantiskt förhållande inte bara med sin livvakt Earl Miller, utan även kvinnliga journalisten Lorena Hickok, har det stört bilden av Eleanor som återhållen, passiv, hämmad. Den rätt till självständig passionerad njutning hon frånkändes av sin viktorianska uppväxtmiljö, har hon även frånkänts i en del historieskrivning.

Den stora, omtumlande och frigörande vändpunkten i Eleanors liv kom 1918, i form av ett avslöjande som hon själv senare sa ”fick botten att gå ur” hennes liv och fick henne att för första gången ärligt betrakta sig själv, sin omgivning, sin värld. På hösten det året upptäckte hon av en slump att Franklin – då biträdande marinminister i regeringen – under flera år varit otrogen med Eleanors egen sekreterare Lucy Mercer.

Upptäckten inledde en lång kamp mot depressioner, anorexia och självtvivel hos Eleanor, men mynnade i frigörelse. Efter den krisen började hon för första gången på allvar att skaffa egna vänner, egna åsikter, egna intressen, och fick kontakt med kvinnorörelsen. Eleanor och Franklin levde fortsatt bredvid varandra med känslor av samhörighet, respekt och vänskap, men aldrig mer intimt. Äktenskapet bestod, men i en ny, politisk fas, skildrad bl.a av Doris Kearns Goodwin i ”No Ordinary Time. Franklin & Eleanor Roosevelt: The Home Front in World War 11″.

När Franklin 1921 drabbades av den polioförlamning som skulle lämna honom förlamad från midjan och nedåt resten av livet, såg det ut som slutet på hans politiska karriär. Det var i hög grad Eleanors övertygelse om motsatsen och hennes insatser som Franklins ställföreträdare på möten, som möjliggjorde hans comeback. 1929 blev Franklin guvernör i New York, och 1932 ställde han upp i och vann presidentvalet, mitt under den ekonomiska depressionen. Han skulle bli återvald tre gånger, leda USA till seger i andra världskriget och dö i ämbetet 1945. En av hans viktigaste förbundna och mest konstruktiva kritiker under hela presidenttiden var Eleanor.

Som krönikör (ett urval finns i ”My Day: The Best of Eleanor Roosevelt´s Acclaimed Newspaper Columns 1936-1962″), debattör och föredragshållare drev hon på för sociala reformer, jämställdhets- och rättighetsfrågor, skyndade före som opinionsbildare och samvete. Berömd är hennes inbjudan till den svarta sångerskan Marian Anderson att sjunga vid Lincolnmonumentet inför 70 000 åhörare.

Sin största insats gjorde hon efter andra världskriget, som ordförande för FN:s kommission för mänskliga rättigheter, där hon var en av de ledande krafterna bakom den historiska deklarationen. Hon förblev outtröttligt politiskt engagerad fram till sin död i frågor som rörde demokrati, socialpolitik, jämställdhet, medborgerliga rättigheter.

I en självbiografi 1960 skrev hon: ”Livet är skapat för att levas, och nyfikenheten måste hållas vid liv. Man får aldrig, oavsett skäl, vända livet ryggen.”

***

En av dem som ofta uttryckt sin beundran för Eleanor Roosevelt är Hillary Clinton. I sina memoarer skriver hon: ”Vart jag än begav mig tycktes det som om mrs Roosevelt hade varit där före mig. Jag har besökt vindpinade småstäder ute på prärien, slumkvarter i New Yorks innerstad och avlägsna platser så långt bort som Uzbekistan där Eleanor redan hade banat väg. Hon stred för många frågor som är viktiga för mig: medborgerliga rättigheter, lagar om barnarbete, flyktingars rättigheter, mänskliga rättigheter.”

Clinton skildrar även hur senatorn Patrick Moynihan från New York en gång i ett tal berättade om sina möten med Eleanor i Hyde Park. ”Hillary”, utbrast Moynihan, ”Eleanor skulle ha älskat dig!”

Det var, konstaterar Clinton, den finaste komplimang man kan få.

 

****************************

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”

Bli först att kommentera

Budgetbråket i USA – när dogmatiker tar över

Av , , Bli först att kommentera 0

The Guardians Gary Younge påminde i förra veckan om intressant statistik med anledning av budgetkonflikten i USA. Han nämner uppgiften i Bill Bishops bok The Big Sort att 1976 ungefär en fjärdedel av amerikanerna bodde i distrikt där segraren i presidentvalet vann med 20 procentenheter eller mer, medan det 2008 hade stigit till hälften.

När statsapparaten stängdes ner förra gången, 1995-1996, kom en tredjedel av alla republikanska kongressledamöter från distrikt demokraten Bill Clinton hade vunnit i presidentvalet 1992. I dag kommer bara 7 procent av republikanerna från distrikt Obama vann 2012.

Omritandet av valkretsar i syfte att stärka redan befintliga, lokala styrkeförhållanden och minska antalet ovissa val, har gått så ”skamlöst långt” skriver Younge, att ”konsekvenserna för att agera på ett extremt sätt är få”. Följden är att det viktiga för kongressledamöter som vill bli omvalda är att vinna stöd hos kärntrupper på ytterkanterna, inte väljare som vill se sans, realism och samarbete i mitten. Det kan vara en varning även för regeringsdugliga partier i Sverige inför nästa års val, om vikten av att vara vaksam över vilka man lämnar vetorätt i sakfrågor till.

Gårdagens uppgörelse i USA, som skjuter upp konflikten kring budget och lånetak till efter nyår, gör att kollapsen undviks för stunden. Men de senaste veckornas fiasko lär få nya uppföljare.

Bli först att kommentera

José Ángel Valente – Landsflyktens melankoli

Av , , Bli först att kommentera 2

Några diktrader som jag tycker mycket om, inför helgen och så här i höststämningar, minnen och saknad av tider och människor som inte finns kvar längre, och en ärlig men svår självinsikt. De är ur ”Landsflyktens melankoli” av den spanske poeten José Ángel Valente (1929-2000), i översättning av Lars Bjurman:

***

”Det värsta är att tro/ att man har rätt för att man en gång haft det/ eller hoppas att historien nystar upp våra klockor/ och återför oss oskadda till den tid vi skulle önska/ att allting började./ För varken före eller efter existerar denna början/ och nuet är dess negation och du dess frukt/ broder, utbränd av att leva i din egen skugga./

Det värsta är att inte se att all längtan tillbaka/ är självbedrägeri, eller att nu i höst/ det blod vi själva en gång hade sjunger/ renare från andra läppar.”

Bli först att kommentera

Ansvarslös dans vid stupet i USA

Av , , Bli först att kommentera 0

”En fanatiker”, lär Winston Churchill ha sagt i ett av sina berömda uttalanden, ”är en person som inte kan byta åsikt och som vägrar byta ämne”.

Republikerna i USA börjar få sådana drag i sitt förhållningssätt till den sjukförsäkringsreform Barack Obama och demokraterna i kongressen drev igenom på våren 2010. Stärkta av mellanvalssegern ett halvår senare, när de efter en kampanj riktad mot sjukförsäkringsreformen återtog majoriteten i representanthuset, vägrar republikanerna att ge upp hoppet om att kunna underminera den nya lagstiftningen. Och man tar varje chans att, på långa omvägar om det krävs, få debatter och konflikter att landa i just den frågan.

Sjukförsäkringsfrågan finns nu med som en stötesten även i den senaste, ansvarslösa dragkampen om ny budget. Republikanerna söker knyta frågan om höjt skuldtak – återigen akut nödvändigt i ett solkigt spel som visar hela det amerikanska politiska etablissemangets oförmåga att ta itu med budgetproblemen på allvar – till sjukförsäkringens finansiering. Framhärdar man i det kravet kommer en uppgörelse att utebli och USA kan tvingas ställa in sina betalningar på statsskulden, med oöverblickbara konsekvenser. Så balanserar USA vid det ekonomiska stupet på nytt.

Bli först att kommentera