Stora koalitioner ofta ett slöseri med tid
Väljarna kan med lock och pock, med valframgångar och valnederlag, leda kon till vatten. Tvinga den att dricka går inte. Kon i det här fallet – en sån där som man gärna skulle hänga bjällran på, men som ibland bara känns för tröttsamt koig för sitt eget bästa – är tyska miljöpartiet. Vattnet är ett samarbete med – (känsliga gröna ombedes nu att blunda ett ögonblick eller hålla en vuxen i handen) – kristdemokrater.
(Nu går det bra att titta igen.)
Redan på valkvällen, när de gröna började fördela skulden internt för nederlaget och falla sönder i falanggräl, stod det klart att Tysklands nästa regering – efter pliktskyldiga biskop Brask-pirutetter för ingen ska verka för angelägen – kommer att bestå av en koalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater. Det är beklagligt – av demokratiska skäl, och sakpolitiska.
Att det aldrig ens kom nära en allians mellan kristdemokrater och gröna berodde nästan uteslutande på de sistnämndas vänsterfalang, som hellre i opposition vill slicka sår den inte ens riktigt förmår erkänna existerar.
Besvikelsen över de grönas uppträdande efter valet har sprutat ur annars vanligtvis välvilligt sinnade kommentatorer senaste veckorna.
När det inte räckte för en rödgrön regering, och de tyska väljarna gav ett överväldigande stöd åt Merkel, ville många se åtminstone ett försök med CSU/CSU och miljöpartister i regeringen. Underlaget i förbundsdagen hade varit osäkrare, men en sådan regerings anslag och instinkter hade varit vaknare, liberalare, frihetligare och grönare.
De hade kunnat locka fram varandras bättre sidor, där kristdemokrater och socialdemokrater stimulera varandras sämre. Och det hade funnits en rejäl, trovärdig opposition kvar ledd av SPD, vilket är viktigt för demokratin.
Men sedan de gröna försvunnit in i självterapi och SPD:s ledning fått klartecken från partiet att inleda förhandlingar med CDU/CSU är det bara en tidsfråga innan den nya regeringen bildas. Med 80 procent av mandaten kan en sådan regering, teoretiskt, göra i stort sett vad den vill. Tid alltså för stora, krävande, reformer? I familjepolitiken för ökad jämställdhet och utbyggd förskola? I energipolitiken för konkurrenskraftiga förnyelsebara alternativ bortom kärnkraften? I utbildningspolitiken för mer enhetlighet mellan delstaterna? Knappast.
En CDU/CSU-SPD-regering skulle vara för stor för småsaker, och behöver ett gemensamt projekt, menar Der Tagespiegels chefredaktör Stephan-Andreas Casdorff, men utan att låta alltför optimistisk. Tidskriften Der Spiegel förutspår stiltje och passivitet i inrikespolitiken när den stora koalitionen tillträder. Heribert Prantl i Süddeutsche Zeitung konstaterar att integritets- och medborgarrättsfrågorna nu hotar att helt försvinna från dagordningen, trots NSA-skandalen.
Problemet med stora koalitioner är att de sällan vill annat än att sitta av tiden utan dramatik. De förvaltar arrogant och förändrar föga. Stora, kvävande majoriteter, tillträdda i brist på andra, blir lätt ett slöseri med dyrbar tid.
