Althea Gibson – en vilja starkare än förtrycket

Av , , Bli först att kommentera 0

(Det här är del 2 i serien ”Min akademi, 18 idoler”, om Althea Gibson (1927-2003).

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här:Ensamheten efter barrikaderna)

***

Första scenen i Frances Clayton Grays och Yanick Rice Lambs biografi om Althea Gibsons liv – ”Born to Win” (2004) – berättar om hur pappan ger sig på sin unga dotter med knytnävarna och slår så hårt han orkar tills hon ligger på golvet i familjens hem i hjärtat av Harlem, New York.

Men hur hårt han än slog Althea, konstaterar författarna, och han slog hårt och ofta under hennes uppväxt, ”vägrade hon alltid att gråta”. Ibland, fullständigt orädd, eller kanske alldeles livrädd, försökte hon slå tillbaka.

En återblick på släktens historia, hittar inte mycket försonande heller. Altheas farfarsfar lär ha varit resultatet av en slavägares våldtäkt på en sextonårig slavflicka i South Carolina i mitten av 1800-talet. Vad följande generationer tvingades igenom efter inbördeskriget formade ett arv av kamp för överlevnad i brutala miljöer. Och Altheas egen ungdom – under år av ekonomisk depression och rasdiskriminering – förklarar varför Bud Collins i sin tennisencyklopedi inleder porträttet av henne med orden: ”Ingen spelare övervann fler hinder för att bli en mästare, än Althea Gibson, den första svarta att vinna i Wimbledon, i Forest Hills och i Franska”.

Att barndomen delvis beskrivs som lycklig, och att hon själv framhållit att föräldrarna gjorde sitt bästa för att uppfostra henne, visar bara hur förljugna återblickar kan vara. Althea började tidigt att skolka och rymma hemifrån, vilket bestraffades med ännu mer stryk. I en sorglig paradox var boxning hennes första idrott – upplärd av pappan i vad som förefaller ha varit en blandning av övningar och ren misshandel. Hon använde kunskaperna för att som flicka försvara sig, kompisar och syskon på ruffiga gator i Harlem. Hon kunde, sa hennes syskon, ”spöa skiten ur vem som helst i kvarteret”, och tog sig även an äldre pojkar om det krävdes.

Det hände att hon gick till polisen och berättade att hon var rädd för pappan, och vid ett tillfälle tog hon kontakt med ett center för skydd av misshandlade barn. Men så återvände hon hem igen. Och rymde igen. Så fortsatte det. ”Om jag inte hade någon plats att sova”, berättade hon en gång, ”åkte jag med tunnelbanan hela natten.”

***

Idrotten var närvarande som tröst tidigt. Basket, volleyboll, badminton – hon älskade alla tävlingsmoment nere på gatan. Det var så tennisen kom in i hennes liv, och det dröjde inte länge förrän omgivningen upptäckte en exceptionell talang. Buddy Walker, som tog henne med till en tennisklubb för att få andra att bekräfta vad han tyckte sig se, mindes: ”Det var fantastiskt att se det här tolvåriga barnet hypnotisera så många människor med sin fart och sina kraftfulla slag redan första gången hon någonsin stod på en tennisbana”.

Det blev en vändpunkt i hennes liv.

Efter att hon som femtonåring vunnit en stor ungdomsturnering började hennes tennisomgivning att kort och gott kalla henne för ”Champ”, mästaren. Det var ett smeknamn och ett faktum, och hon var stolt över det.

Althea har skildrat den kopiösa träning hon utsattes för under ledning av i dag legendariske Sydney Llewellyn (senare även coach för Arthur Ashe). Åtta timmar om dan, fem dar i veckan, kunde hon vara ute på banan. Hon fick slå hundratals servar tills hon nästan kunde placera bollen var hon ville med slutna ögon.

Att hon var bäst, med en ofattbar stark vilja, stod klart tidigt. På filmbilder märks hennes effektiva teknik, strategiska blick och vackra volley. Hon beskrev själv sin stil som ”aggressiv och dynamisk”. Tennishistoriken Steve Flink kallar i sin senaste bok hennes stil för ”ultra-aggressiv” och framhåller hennes förstaserve som en av de bästa som någonsin funnits.

Men hon var också svart i ett land, en tid och en sport, där rasförtrycket levde. Många medspelare, arrangörer, åskådare och medier gjorde sitt bästa för att hindra henne från att spela. En del arrangörer ställde hellre in än att tvingas acceptera en svart spelare. Och som Paul Fein skriver i ”Tennis Confidential II”, var även medborgarrättstidningar, orättvist, kritiska mot att hon ”bara” koncentrerade sig på idrotten. De förstod inte att det var genom sin tennis, och sitt mod att hävda rätten att få vara med, som hon talade och hade betydelse.

Det blev bland annat en lång kamp för rätten att få spela i det största mästerskapet i USA, US Championship (i dag US Open). 1950, 23 år gammal, blev Althea den första svarta amerikanen i turneringen, i en idrottshistorisk händelse som jämförts med Jackie Robinsons betydelse för baseballsporten. Och sju år senare, 1957 – samma sommar som regeringen sände trupper till Little Rock, Arkansas för att integrera en skola och medborgarrättskampen gick in i ett nytt skede – vann hon dubbla titlar i Wimbledon och US Championship. Efter segern i Wimbledon fick hon bland annat ett gratulationstelegram från presidenten Dwight D. Eisenhower.

Hon upprepade segrarna 1958 – redan 1956 hade hon vunnit de franska mästerskapen – innan hon avslutade sin amatörkarriär som världens ledande spelare. Hennes framgångar, trots alla fördomar och allt motstånd, blev till inspiration för många färgade under de åren, och viktiga även för medborgarrättsrörelsen, där hon snart fick upprättelse.

I en bok om sitt liv 1958 skrev hon om allt stryk hon fått på vägen, men också om hur många människor stöttat henne: ”Det har varit en omtumlande, utmanande och utmattande erfarenhet, ofta mer smärtsam än angenäm, mer sorgsen än glad. Men jag skulle inte ha velat missa den för allt i världen.”

Efter tennisen inledde hon även en uppmärksammad satsning på golf, och blev den första afroamerikanska kvinnan på LPGA-touren. Hon prövade även lyckan som sångerska och skådespelerska. När karriären sedan var över grundade hon – berömd och förebild för många – en stiftelse för att ge utsatta barn en chans, via tennis och golf, till bra utbildning. ”Utbilda barnen”, var hennes budskap.

***

Men det slutade inte lyckligt. De sista åren blev tragiska och ensamma för Althea. Sjukdomar, depressioner, alkoholproblem och självmordstankar fick henne att stänga om sig nästan helt. Kanske hann de svåra barndomsupplevelserna ifatt, trots allt.

Det finns ett underbart ömt kort på henne och Muhammad Ali från 70-talet, där de kramar om varandra. Altheas vänner önskade senare att även hon, trots sjukdomar, skulle fortsätta spela en offentlig roll, för att få känna hur beundrad hon var i breda kretsar. Men hon orkade inte.

Vid en hyllningsceremoni till minne av Althea Gibson i New York för några år sedan sa Angela Buxton, Altheas dubbelpartner vid en seger i Wimbledon och en av få som förblev henne nära även på slutet, att hon var ”så väldigt, väldigt ledsen” att Althea inte fick vara med och uppleva det”.

Jag vill ändå tro att hon även längst inne i depressionen på slutet, visste och mindes, vilken insats hon gjort och vilken förebild hon varit.

Thanks, Champ.

 

***********************’

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”