Billie Jean King vs Putin, 6-0 6-0

Av , , Bli först att kommentera 0

Beskedet från Vita Huset att varken president Barack Obama, hans hustru Michelle eller vicepresident Joe Biden avser närvara vid vinter-OS i Sotji nästa år var en välkommen markering mot den auktoritära utvecklingen i Ryssland under Vladimir Putin.

Men det anslutande beskedet att delegationen istället ska omfatta bl.a öppet homosexuella tennislegenden Billie Jean King och ishockeyspelaren Caitlin Cahow, var ett rent mästerstycke som protest mot den diskriminering av sexuella minoriteter som blivit en del av Putins reaktionära styre.

Det är hög tid att den demokratiska omvärlden börjar syna den ryska propagandabluffen. Flera nya styren i oroliga delar av världen vacklar mellan tron på en demokratisk, pluralistisk samhällsmodell präglad av mångfald och lockelsen att via auktoritär maktutövning nå snabba resultat utan att behöva ta hänsyn till minoriteter, rättsprinciper och demokratiska processer. I det läget gäller det för demokratiska krafter att mobilisera på många sätt.

***

Just Billie Jean King är värd några extra ord. För det är inte vem som helst Obama bett åka till Ryssland för att sabotera Putins pr-planer. Hetsporren John McEnroe har utnämnt henne till den ”enskilt viktigaste personen i kvinnoidrottens historia”. Tennisjournalisten Bud Collins kallade henne en ”glödande kraft inom idrotten” och en ”inspiration för miljoner”. I ”Game, Set, Match: Billie Jean King and the Revolution in Women’s Sport” betecknar Susan Ware henne för en ”klassisk liberal feminist” som arbetat pragmatiskt för jämställdhet och social förändring.

I sitt verk om 500 års tennishistoria framhäver Gianni Clerici att Billie Jean King kunde slå mästerliga slag, men att hon besatt ”många fler kvaliteter” vid sidan av banan, som en föregångare för kvinnors frigörelse inom idrotten.

Två upplevelser i ungdomen bidrog till att väcka jämlikhetspatoset hos King (f. 1943): När hon inte fick vara med på ett fotografi för att hon inte bar vit kjol, utan ett par shorts hennes mamma sytt. Och när hon fick veta att talangfulla pojkar kunde få resestipendium, men inte flickor. Billie Jean King tålde inte en sån orättvisa, och blev en av dem som gjorde mest för att avskaffa den.

Hon var den som kämpade hårdast för en fristående, professionell damtour, jämlika prispengar och en socialt bredare, öppnare sport. I början av 70-talet drev hon igenom förändringar få trott varit möjliga några år tidigare.

Under sin egen aktiva tid kännetecknades Billie Jean King av ett aggressivt serve och volley-spel, ett laddat uppträdande på banan och en vinnarinstinkt utöver det vanliga. Sex segrar blev det i Wimbledon, fyra i US Open, en i Paris och en i Australien. 12 vinster i 18 GS-finaler från 1963 till 1975. Spelade hon inte bättre än motståndaren i en match, vann hon ofta ändå, genom att våga mer, aldrig ge upp och helt sonika bestämma matchbilden själv. Att möta henne var speltekniskt svårt, men mentalt ibland en omöjlig uppgift.

Och det är egenskaper och personlighetsdrag + no way, in your face + som hon satt in med full kraft även vid sidan av banan, i sin politiska gärning. Hon har drivits av ett engagemang som i grunden varit större och viktigare för henne än den idrottsliga meritlistan. Hon är helt orädd och tar aldrig någon skit.

Obama har vänt sig till rätt person. Skicka fler som Billie Jean King till Sotji. Låt inte Putins propagandaapparat arbeta ostört i vinter.

Håll ögonen på Matteo Renzi

Av , , Bli först att kommentera 0

Krävs ett barn av Berlusconi-eran, en ung politiker vars syn på strategi och maktspel formats av de senaste tjugo årens havererade, ofta patetiska italienska politik, för att föra Italien ut ur det gamla och in i något nytt?

Håll ögonen på Matteo Renzi, 38 år gammal, borgmästare i Florens och nyvald, karismatisk partiledare för vänstermittenorienterade, regeringsbärande Demokratiska partiet. Han är en intressant politikertyp. Inger både visst hopp om att vara precis vad Italien desperat behöver, och en farhåga om att gamla demoner ska gå igen, att allt kanske bara är sig likt, att Berlusconis avtryck på italiensk politik – knallhårt egenintresse, show och makt framför politiskt substans – är djupare än befarat. Sittande premiärministern och Renzis partikamrat Enrico Letta gör ett förhållandevis bra jobb, men det är till färgstarke Renzo förhoppningarna om ett nytt Italien knyts.

Renzi är förnyaren, som vill bryta med det gamla, insuttna, ineffektiva etablissemanget, men som även lärt mycket av Berlusconis kampanjstil.

Efter decennier av misslyckanden är vänstern och mitten i italiensk politik i stort behov av någon som är både seriös och streetsmart nog att träda ut ur Berlusconi-spektaklets skugga. Ännu är Renzi mest hype och få resultat. Men finns det substans och uthållighet bakom utstrålningen kan han visa sig värd att hälsa med ett ”äntligen”.

”Var liberala och toleranta”

Av , , Bli först att kommentera 0

Min akademi, 18 idolporträtt: 6. Marion Dönhoff (1909-2002)

***

När hon förstod att han inte skulle böja sig för hennes kritik lämnade Marion Dönhoff – sedan ett par år politisk redaktör på Die Zeit och medarbetare från grundandet 1946 – utan ett ord chefredaktören Richard Tüngels kontor, gick in till sitt arbetsrum, tömde sitt skrivbord och sa upp sig från tidningen som redan börjat bli hennes liv och en del av hennes hjärta.

Det var hösten 1954, och inledningen på ett avgörande skede i Marion Dönhoffs publicistiska, kanske även privata, liv. Bakgrunden var att Die Zeit den 29 juli samma år publicerat en lång artikel om makt och människors möjligheter att utöva inflytande på politiska ledare, skriven av Carl Schmitt, en kontroversiell jurist, svårt belastad av ett förflutet som aktiv nazistisk medlöpare.

För liberalen Marion Dönhoff var det en oacceptabel publicering. När hon inte fick gehör för sin argumentation tog hon den moraliska, ideologiska och journalistiska konsekvensen av konflikten, och stannade inte en dag till.

I efterhand framstår det som den allra främsta demonstrationen av det som var hennes viktigaste kännetecken och skulle göra henne till en av sin tids mest respekterade publicister: Integriteten, oberoendet och det moraliska, intellektuella allvaret – kantigt, obekvämt, krävande, alltid omutligt.

Istället flyttade hon till London och fick plats på tidningen Observer, vars utgivare David Astor hon var vän och delade en ömsesidig förälskelse med.

Under Dönhoffs månader i London rasade en hård, intern maktkamp på Die Zeit som slutade med att Tüngel fick lämna tidningen, och att Dönhoff 1955 kunde återvända till sin gamla position. Från och med då och för många decennier framåt – senare som utgivare – var hon den ideologiska kompassen för Die Zeit och dess viktigaste penna.

Medarbetare mindes hur hon med ”yttersta elegans och största takt” ledde redaktionsmötena. Bestämd om vad som gällde och enormt påläst, men utan att såra andra i onödan. Hennes återkomst var början på tidningens storhetstid. Upplagan sköt i höjden, och Die Zeits inflytande växte stadigt.

Under 56 år skrev Dönhoff för Die Zeit. Demokrati, medborgerliga rättigheter, solidaritet med tredje världen, stöd till den socialliberala, västtyska regeringens östpolitik under Willy Brandt i början av 70-talet, hörde till profilfrågorna. Hon blev, som kollegorna Theo Sommer och Haug von Kuenheim skrivit, en över partigränser moralisk instans, med internationellt anseende som få.

***

Det var en lång livsväg hon tillryggalagt, från privilegierad adelsdotter i Ostpreussen i början av århundradet, och under nazitiden bland annat hemlig stödperson åt kretsen kring Stauffenberg inför attentatsplanerna på Hitler 1944, till sitt andra liv som publicist.

Hon ägde förmågan att vidga sina perspektiv och lyssna intresserat på dem med helt andra utgångspunkter än hennes egna, utan skällsord. Det gjorde henne till en uppskattad samtalspartner hos yngre debattörer, som var tacksamma över att träffa någon som försökte förstå dem på riktigt, men också bjöd intellektuellt motstånd, utan att vara insmickrande ängslig.

På äldre dar ägnade hon sig åt en kritik av hur kapitalismen utvecklats. Hon ville inte avskaffa den, utan såg marknadsekonomi som det överlägsna systemet för jobb och välfärd. Men hon ansåg att kapitalismens överdrivna fixering vid egenintressen och att sälja snabbt och mest – liksom socialismens fixering vid staten, i en nedvärdering av individen – skapat en egoistisk, ytlig människosyn, en brist på känsla för det gemensamma, mellanmänskliga relationer och livets djupare innehåll. ”Civilisera kapitalismen”, löd titeln på en av hennes böcker. Hon förblev nyfiken och obekväm; liberal på allvar.

Hennes kontaktnät inom politik, vetenskap, medier och kultur runt om i världen var oöverblickbart. Men att spegla sig i sin egen betydelse låg inte för henne. Kanske bidrog det till att hon föreföll tämligen likgiltig inför sin roll som vägröjare för andra kvinnor. Bland annat Alice Schwarzer, en av Tysklands ledande feminister, som skrivit en fin bok om Dönhoff, har varit kritisk mot det: Dönhoffs relativa ointresse för jämställdhetsfrågor.

Som journalist skrev hon egentligen inte briljant eller originellt, det sprakade inte. Men hon hade i större omfattning och djup än andra det utan vilken varje publicistisk produkt dör i själen: omdöme, självständighet och hållning.

I ett tal inför en skolklass ett par år före sin död, bjöd Marion Dönhoff på slutsatser från ett århundrade präglat av världskrig, Hitler, Stalin, Förintelsen och Hiroshima. Hon uppmanade eleverna att vara kritiska mot ideologier med tvärsäkra svar:

”Jag hoppas”, sa hon, ”att ni ser tolerans som något viktigt, för bara den som är tolerant undgår att förfalla till arrogans och högmod, utan prövar även andras åsikter, också när man anser att de egna är de enda riktiga. Och jag hoppas, att ni blir liberala och öppna för världen. Medborgare bör vara öppna för förändringar, då historien är en process och inget tillstånd. Och man bör inte fördöma det som ter sig främmande som kätteri.”

 

*****************************’

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”

Genmodifierad grödor – säg ja

Av , , Bli först att kommentera 0

”Gröna säger att klimatförnekare är ovetenskapliga och farliga. Det är även gröna som motsätter sig genmodifierade grödor.”

The Economist skrädde inte orden i förra veckans ledare. Att vandalisera försöksodlingar av genmodifierade grödor, fortsatte de, ”påminner lite om kampanjerna från en del religiösa ledare för att hindra smittkoppsvaccinationer: det orsakar lidande, till och med död, i namn av obskurantism och ovetenskaplig tro”.

Är det en rättvis och välförtjänt åthutning? Ja, i flera avseenden. Och en som miljörörelsen borde ta till sig av. För även om försiktighetsprincipen alltid ska råda, GM-grödor aldrig är hela, eller ens det viktigaste, svaret och inte alla projekt med GM-grödor är seriösa eller hedervärda, är det något redan med orden ”genmodifierade grödor” som hos många i de rikaste länderna får den sunda försiktighetsprincipen att slå över i ett slags reaktionärt lyxmotstånd mot själva tanken på vetenskapligt drivna odlingsframsteg + något mänskligheten ägnat sig åt i olika former så länge det funnits jordbruk.

Och motståndet består trots att de nya framstegen skulle kunna göra stor nytta i arbetet mot hunger, sjukdomar och klimathot i världen.

Det självutnämnt ädla, gröna motståndet är nog, när det granskas närmare, varken särskilt ädelt eller grönt.

Alltid läsvärde idéhistorikern Johan Norberg framförde liknande kritik i Svenska Dagbladet för en tid sedan av de aktivister som förstört en försöksodling av så kallat ”gyllene ris” i Filippinierna, framtaget för att råda bot på sjukdomar orsakade av A-vitaminbrist.

Trots att världsledande vetenskapsorganisationer gång på gång avfärdat myterna om att GM-grödor skulle vara hälsofarliga fortsätter skrämselpropagandan, ibland slentrianmässigt understödd även av medier som saklöst buntar ihop GM-grödor med en massa annat och framställer det som ett suspekt påfund konsumenter bör frukta och protestera mot.

Inte minst i Europa uppstår då och då allianser mellan konservativa och miljöaktivister som lyckas skrämma politiker till överdrivna hinder och regleringar. Men kritiken”, skrev Norberg, ”påminner mest om USA:s kristna högers motstånd mot stamcellsforskning: De struntar i potentialen, för tekniken känns olustig. (…) Mer står på spel än A-vitamin, påpekar forskarna. Genetiskt förbättrade grödor är ”mänsklighetens chans att mätta en växande befolkning på mindre jordbruksmark. Det kan minska utsläppen av koldioxid och behovet av konstgödsel och bekämpningsmedel.”

Som Norberg också konstaterar är det många miljövänner, allt fler med tiden, som insett detta. Men fortfarande är chansen stor att du möts av rynkade näsor och ett automatisk moraliskt fördömande om du argumenterar för GM-grödor i det rika Europa. Varför, och varför är det delar av miljörörelsen + annars inte ogin när det gäller internationell solidaritet + som är mest irrationell i den här frågan?

Robert Habeck, författare, miljöpartist i Tyskland och vice ministerpresident i delstaten Schleswig-Holstein, skrev häromveckan en intressant essä i Die Zeits kulturdel om miljörörelsens idéhistoriska rötter, om de två gröna traditionerna framstegstro och traditionalism, att vilja forma det nya samhället å ena sidan och att sätta naturen som ett ideal i motsättning till civilisationen å andra sidan, om Aristoteles och Kant på ena sidan, och Rousseau, Heidegger och romantiken på den andra.

Möjligen finns i frågan om GM-grödor en större frågeställning gömd, som alla med miljöengagemang gör klokt i att brottas med: Borde inte just miljövänner vara de mest optimistiska bejakarna av forskning, ny teknik och vetenskapliga framsteg just nu, på alla områden som har med föda, energi och hälsa att göra? Varför denna instinkt att först och främst säga ett aggressivt, konservativt nej till möjliga lösningar? Är ett nej alltid grönare än ett ja? Självklart inte. Genmodifierade grödor? Våga ett ja.

Den som vill lära sig något måste vara beredd att slita arslet av sig

Av , , Bli först att kommentera 0

Hade man Pisa-testat den svenska skoldebatten de senaste dagarna hade resultatet blivit makabert. Flodvågen av förutsägbara, irrelevanta, medvetet ohederliga blixtanalyser har varit massiv.

Debatten i sig har bekräftat att en angelägen åtgärd för att lyfta den svenska skolan är att hålla alla tvärsäkra systemideologer på universiteten, i medierna, i politiken och i lobbygrupperna på behörigt avstånd från klassrummen. Upprätthåll en viss pedagogisk mångfald, och ge sedan lärarna resurser, tid, auktoritet och ro att göra sitt jobb, och mycket är vunnet.

Men ingen mirakelpedagogik, inga resurser, inga reformer i världen kan komma ifrån den bittra, men också frigörande, demokratiska, egentligen stimulerande sanningen: Den som vill lära sig något, vad som helst, måste vara beredd att slita arslet av sig.

Oavsett om det gäller ett ämne eller ett yrke eller ett instrument eller ett hantverk eller en konstform eller en idrott eller att ta hand om medmänniskor i en viss situation: Det finns ingen väg till kunskap, färdigheter och kompetens, att kunna något, att behärska något, som leder förbi hård ansträngning, tydliga prioriteringar och många uppoffringar under läroprocessen.

Det är alltid tufft att lära sig saker. Men ansträngningen är värd priset och demokratin, välståndet, jämlikheten och solidariteten kräver att vi förbereder varje generation på hur det är.

Det är av många skäl nödvändigt att skapa ett mer skonsamt och varsamt arbetsliv, som gör det möjligt för människor att arbeta längre, vidareutbilda sig och orka. Men en läroprocess, själva utbildningsfasen – om det så är akademiskt, praktiskt, konstnärligt, idrottsligt – är aldrig bara lustfylld, utan tragglig, slitsam och frustrerande. Allt tal om det enbart lustfyllda lärandet är ett bedrägeri, ett svek mot dem med svårast förutsättningar från början.

Med lusten och lärandet är det så här: Den djupaste glädjen, den mest bestående känslan av frihet, självförtroende, makt och mening, kommer av att faktiskt ha lärt sig något, att ha erövrat en färdighet, efter mödosamt jobb.

När Pisa-resultatet presenterades i veckan steg ramsan som avundsjuk, grå rök från tusentals mysiga vedkaminskorstenar runt om i den svenska debatten: ”I asiatiska länder drillas barnen till maskiner utan kreativitet och kritiskt tänkande. Vi må vara sämre på att läsa, räkna och svara, men vi är mycket mer skapande och självständiga.”

Verkligen? Lägg ner. Jag har själv kört den där besvärjelsen, men den börjar stå mig upp i halsen. Jag misstänker att vi bara är ett par Pisa-mätningar borta från att den slår över i den sedvanliga navelskådande, okunniga, smygfrämlingsfientliga svenska självgodheten. Ju sämre kunskaper vi får, desto mer kreativa kommer vi att utmåla oss själva som. Ju bättre andra länder presterar desto värre tillmälen kommer vi att hitta. Godnatt, Sverige.

För vad är det egentligen floskeln antyder? Att kreativitet inom kultur och konst och hantverk är helt skilt från skicklighet, förmåga, handgrepp och färdigheter? Att ifrågasättanden och kritiskt tänkande i en samhällsdebatt inte har något samband med vilken kunskap inlägg och analyser bottnar i? Att nyskapande forskning och ingenjörskap i framtidsfrågor kring energi, miljö och medicin går att åstadkomma utan plugg och fackkunskaper tills ögonen blöder?

Så här borde vi säga till en ung människa, som kämpar för att hänga med och hitta sin väg: Vi finns här, med allt tålamod och all kärlek vi har. Om du strular till det för dig, eller det går åt skogen, så kommer vi att stanna kvar och fortsätta att hjälpa. Vi kommer att skratta mycket, vi kommer att jubla ihop över framgångar, le tillsammans åt eländet eller gråta en skvätt och slå i väggen när det bara är skit. Vi kommer inte att ge upp, vi kommer inte att beröva dig våra förväntningar. Men vill du – utifrån dina egna mål, intressen och förutsättningar, vilken väg du än slår in på – lära dig något, måste du vara beredd att själv jobba stenhårt. Många gånger kommer det att kännas omöjligt och fan ta allt, men så är det att växa, att vidga sina möjligheter.

Försöker vi lura i ungdomarna något annat, curlar vi bort dem på den punkten, bäddar vi för besvikna, instängda, frustrerade, maktlösa årgångar som efter några år i vuxenlivet kommer att vända sig mot sina föräldragenerationer i vrede och fråga hur i helvete de kunde vara så fega, aningslösa, mesiga och slappa att de inte berättade vad som krävs, inte förberedde dem för livet – svek dem.

Landsbygden och fotavtrycken

Av , , Bli först att kommentera 0

Första tesen är inte självklar, men lyder: Efter ett århundrade i den urbana betongen, och under inflytande av klimat- och rättvisemärktdebatten, börjar den moderna människan bli nyfiken på att se sina egna fotavtryck i jorden igen – moraliskt, ekologiskt, ekonomiskt, politiskt.

Fler vill ta grepp om sina liv, sin hälsa, sina kroppar, sitt ätande, sin kommunikation, sin konsumtion. Inte nödvändigtvis minska och reducera omfattningen, men skapa transparens om sakers ursprung och produktion, vinna klarhet över vanornas konsekvenser, få en ärlig bild om sammanhang och målkonflikter. I det ingår också en önskan att kunna härleda produkters och fenomens ursprung till lokala miljöer – i närregionen eller på väldokumenterade platser ute i världen – som går att värdera och vars villkor går att ta ställning till.

Stadsbor beställer lådor hem till dörren med grönsaker från den omgivande landsbygden, odlar på balkongerna, lever på kolonilotternas substitut om somrarna, bakar sitt eget bröd efter konstens alla regler, handarbetar fram sina egna kläder, följer strikta dieter. Inte för att det är billigare, sällan fallet, eller ens mer hälsosamt eller miljövänligt, ofta en myt, utan för att man kan följa hela processen från början till slut. Det blir konkret, och man kan stå för konsekvenserna. Och det är en viktig början. Fairtrade bygger på samma önskan + de flesta gillar att konsumera och handla, men vill kunna göra det med ett någorlunda socialt och ekologiskt samvete. Vi vill åtminstone veta förutsättningarna, inte bli lurade.

För landsbygden kan det nya begäret att se den egna livsstilens fotavtryck vara en chans, men också en fara.

Farorna först: Landsbygden är inte alltid miljövänligare än storstaden, ofta är det tvärtom. Storstäderna samlar många människor på liten yta, vilket möjliggör klimatsmarta lösningar. Och det kan i värsta fall lura en hysteri i viljan att spåra allt, en övervakningsvurm, regleringsiver och moralism. Om ivriga debattörer, övertygade om rättrådigheten i sina förslag, löper iväg oreflekterat, kan miljömedvetenhet uppfattas gå armkrok med ett storebrorssamhälle där ändamålen helgar medlen, och ändamålen därför förlorar i anseende. De gröna i Tyskland har efter misslyckandet i höstens förbundsdagsval dragit slutsatsen, att miljörörelsen måste bli bättre på att vårda sina frihetliga, toleranta rötter och akta sig för att framstå som ett elitistiskt demonstrationståg av stränga, glädjelösa pekpinnar. Landsbygden får inte heller bli det dystert försakande alternativet.

Men chanserna: Landsbygden erbjuder livsmiljöer och möjliggör livsstilar som i viktiga avseenden är mer konkreta och blottlägger ekologiska, geografiska och sociala sammanhang som lätt glöms bort i innerstäder och förorter. Därför kan landsbygden bli ett intressant alternativ för livsstilsmedvetna människor till storstäder som med havererade bostadsmarknader får svårare att leva upp till förväntningarna för fler än ett fåtal.

Om det kommer en ny grön våg, lär den inte som sjuttiotalets söka bevara något förgånget, något som egentligen redan då kämpande i motvind. Nästa gröna våg kommer att skapa landsbygden på nytt, som ett vitt papper av yta och möjligheter. Inte i nostalgi inför föräldragenerationens livsstil, utan i en nybyggaranda som bejakar teknikens och utvecklingens möjligheter till personlig frihet i valet av var man väljer att bo och verka.

Den kombinationen av möjligheter till individuellt gestaltade livsmiljöer, tack vare den digitala kommunikationen, och önskan om en större närhet till och klarhet om de egna fotavtrycken + en mer medveten livsstil – är en chans för landsbygden.

Men då måste landsbygdens aktörer ha ett kraftfullt, övertygande svar på frågan, som börjat smygas in i debatten: är landsbygdsliv bra eller dåligt för miljön?

När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Av , , Bli först att kommentera 0

Min akademi, 18 idoler: 5. Alessandro Scarlatti (1660-1725)

***

”Scarlatti är så mycket mer originell och gripande”, sa dirigenten René Jacobs i en intervju med New York Times för några år sedan, ”Vivaldi framförs bara eftersom han är kompositör av De fyra årstiderna.”

Inte heller Händel, som dominerar utbudet av barockoperor i dag, är lika intressant: ”Scarlatti är kanske mindre lätt att lyssna till än Händel. Händel tenderar att möta förväntningarna, så att du kan föreställa dig vad nästa takt ska bli. Med Scarlatti kan du förvänta dig en sak, och sedan blir det något helt annat.” Scarlatti är, menar Jacobs som bidragit till att återupptäcka honom, orättvist bortglömd.

***

”Det måste ha funnits en värld före/ Triosonatan i D, en värld före a-mollpartitan,/ men hur var den världen?” frågade sig Lars Gustafsson i diktsamlingen med den lika geniala titeln som tanken ”Världens tystnad före Bach”.

Bilden går att tillämpa på vilka favoriter som helst. Ta en grupp eller artist + eller film eller bok eller tv-serie eller tavla eller idrottsscen eller dataspel + som bar dig genom svåra år, eller tonsatte de bästa åren, gjorde tillvaron uthärdlig, bekräftade att livet är värt det, skänkte glans åt tvivlet, en anings hopp om kärlek i ensamheten, en gnutta dramatik åt tristessen. Föreställ dig hur det hade varit att växa upp i en värld där de aldrig existerat. Fönster för tanken och hjärtat som muras igen, kring rum som blir trängre och tystare.

***

Alessandro Scarlatti föddes på Sicilien 1660, studerade musik i Rom och var sedan största delen av sitt liv verksam som kompositör och kapellmästare i Neapel, med gästspel i bland annat Venedig. Hans första opera, Gli equivoci nel sembiante, blev en sådan framgång 1679, att exildrottningen Kristina en tid erbjöd honom sitt beskydd i Rom.

Scarlatti skulle hinna komponera över hundra operor, förutom många oratorier, kantater och mässor. Med sin begåvning för melodier och dramatisk känsla förnyade han opera- och oratoriekonsten som ett brofäste från senbarocken över mot den klassiska epoken.

Han åtnjöt stor respekt i Italien som en av sin tids ledande kompositörer, även om han tidvis möttes av skepsis i Venedig, vilket enligt Malcolm Boyds bok ”Domenico Scarlatti -+ Master of Music” (1986), inte ska ses som något betyg på kvaliteten i musiken, utan på ”kompositörens uppträdande mot teaterledningen, som de främlingsfientliga venetianerna fann arrogant och nedlåtande”.

Men trots framgångar och produktivitet dog Scarlatti fattig och skuldsatt, och efter sin död hamnade han snabbt i skuggan av barockkollegor som Händel, Vivaldi och givetvis Bach. I musikhistorien har han länge främst varit känd som pappa till sonen Domenico Scarlatti, även han kompositör och betydligt mer spelad. Det håller nu på att förändras, i takt med att nya tolkningar fångat det anmärkningsvärt moderna i Alessandro Scarlattis egen musik.

Renässansmusiken ville, om man förenklar den så kallade affektläran, upptäcka människan, återge och gestalta känslor, medan barockmusiken ville ta steget vidare och aktivt försöka väcka känslor, skapa stämningar och reaktioner hos åhörarna. Renässansen ville betrakta och blottlägga, barocken ville börja uppleva och känna. En upptäcktens och förklaringens epok var på väg att vidgas till en handlingens epok. Senbarocken pekade därmed, som den samtida filosofin, litteraturen och teatern, försiktigt ända fram mot både upplysning och romantik.

I den ideologiska, politiska och kulturella omvälvning som pågick under hans livstid slipades och eggades Scarlattis kompositioner – både traditionsbundna och förnyande, regeltrogna och frihetssträvande i uttrycken. Rörelsen pågick för fullt mellan det värdsliga och det andliga, förnuftet och känslan, klarheten och mystiken. Människan blev nyfiken, började frigöra sig från gamla bojor. Det musikaliska uttrycket blev mer individuellt i stämmor och instrument.

Scarlatti är en del av den senbarocka förfesten till det som sedan blev Haydn, Mozart och Beethoven. Epoken har beskrivits som en humanisering av musiken. Det anas något där, som skulle komma. Den nya operakonsten hade inte befriat sig från bojorna helt, men ryckte i dem, undersökte dem, medvetandegjorde dem, ifrågasatte dem, åtminstone försiktigt, och lät skönja en frigörelse bortom dem. Det hör till konstens mest intressanta ögonblick, när uppbrottet förbereds, värker i bakgrunden, men ännu inte ägt rum med full och demonstrativ kraft. Knopparna brister aldrig riktigt, men nästan. En vår som fortsätter att tveka.

I sin gripande, innerliga stämning var Scarlattis musik en sen upptäckt för mig, men den har burit några av mina år här i Umeå, och jag rekommenderar honom gärna.

***

Topp tre:

1. Il primo omicido

2. Griselda

3. La Santissima Trinitá

 

************************************’

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”

Ukraina mellan EU och Ryssland

Av , , Bli först att kommentera 0

Demonstrationerna mot Ukrainas regering och president Viktor Janukovytjs beslut i förra veckan att inte underteckna det planerade frihandelavtalet med EU, fortsatte under gårdagen i huvudstaden Kiev.

Läget är spänt och allvarligt. Risken för nya våldsamheter finns kvar. Men orsaken till konflikten är densamma som plågat Ukraina sedan långt tid tillbaka – med en geografisk öst-väst-dimension – och som låg till grund redan för den orangea revolutionen 2004-2005: Valet mellan ökat samarbete med EU, nu inom ramen för unionens östliga partnerskap, eller fortsatt starkt beroende av ett alltmer aggressivt, auktoritärt och oförutsägbart Ryssland, som med hot och påtryckningar vill förhindra att Ukraina knyts närmare EU.

Det är Ryssland, inte EU, som försöker tvinga fram ett antingen-eller-läge för Ukraina. För EU:s förhandlare och representanter gäller det att behålla tålamodet, visa fingertoppskänsla, inte låta sig stressas av Rysslands metoder, utan förbli närvarande och hålla dörrarna till nya samtal öppna. Målet måste vara att Ukraina ändå inom kort ska underteckna det avtal som såg klart ut för en vecka sedan.

Ett närmare samarbete mellan EU och Ukraina är inte någon mirakellösning, men vore till långsiktig gagn för alla parter. Ryssland får inte ges hot- och vetorätt i frågan.