Landsbygden och fotavtrycken
Första tesen är inte självklar, men lyder: Efter ett århundrade i den urbana betongen, och under inflytande av klimat- och rättvisemärktdebatten, börjar den moderna människan bli nyfiken på att se sina egna fotavtryck i jorden igen – moraliskt, ekologiskt, ekonomiskt, politiskt.
Fler vill ta grepp om sina liv, sin hälsa, sina kroppar, sitt ätande, sin kommunikation, sin konsumtion. Inte nödvändigtvis minska och reducera omfattningen, men skapa transparens om sakers ursprung och produktion, vinna klarhet över vanornas konsekvenser, få en ärlig bild om sammanhang och målkonflikter. I det ingår också en önskan att kunna härleda produkters och fenomens ursprung till lokala miljöer – i närregionen eller på väldokumenterade platser ute i världen – som går att värdera och vars villkor går att ta ställning till.
Stadsbor beställer lådor hem till dörren med grönsaker från den omgivande landsbygden, odlar på balkongerna, lever på kolonilotternas substitut om somrarna, bakar sitt eget bröd efter konstens alla regler, handarbetar fram sina egna kläder, följer strikta dieter. Inte för att det är billigare, sällan fallet, eller ens mer hälsosamt eller miljövänligt, ofta en myt, utan för att man kan följa hela processen från början till slut. Det blir konkret, och man kan stå för konsekvenserna. Och det är en viktig början. Fairtrade bygger på samma önskan + de flesta gillar att konsumera och handla, men vill kunna göra det med ett någorlunda socialt och ekologiskt samvete. Vi vill åtminstone veta förutsättningarna, inte bli lurade.
För landsbygden kan det nya begäret att se den egna livsstilens fotavtryck vara en chans, men också en fara.
Farorna först: Landsbygden är inte alltid miljövänligare än storstaden, ofta är det tvärtom. Storstäderna samlar många människor på liten yta, vilket möjliggör klimatsmarta lösningar. Och det kan i värsta fall lura en hysteri i viljan att spåra allt, en övervakningsvurm, regleringsiver och moralism. Om ivriga debattörer, övertygade om rättrådigheten i sina förslag, löper iväg oreflekterat, kan miljömedvetenhet uppfattas gå armkrok med ett storebrorssamhälle där ändamålen helgar medlen, och ändamålen därför förlorar i anseende. De gröna i Tyskland har efter misslyckandet i höstens förbundsdagsval dragit slutsatsen, att miljörörelsen måste bli bättre på att vårda sina frihetliga, toleranta rötter och akta sig för att framstå som ett elitistiskt demonstrationståg av stränga, glädjelösa pekpinnar. Landsbygden får inte heller bli det dystert försakande alternativet.
Men chanserna: Landsbygden erbjuder livsmiljöer och möjliggör livsstilar som i viktiga avseenden är mer konkreta och blottlägger ekologiska, geografiska och sociala sammanhang som lätt glöms bort i innerstäder och förorter. Därför kan landsbygden bli ett intressant alternativ för livsstilsmedvetna människor till storstäder som med havererade bostadsmarknader får svårare att leva upp till förväntningarna för fler än ett fåtal.
Om det kommer en ny grön våg, lär den inte som sjuttiotalets söka bevara något förgånget, något som egentligen redan då kämpande i motvind. Nästa gröna våg kommer att skapa landsbygden på nytt, som ett vitt papper av yta och möjligheter. Inte i nostalgi inför föräldragenerationens livsstil, utan i en nybyggaranda som bejakar teknikens och utvecklingens möjligheter till personlig frihet i valet av var man väljer att bo och verka.
Den kombinationen av möjligheter till individuellt gestaltade livsmiljöer, tack vare den digitala kommunikationen, och önskan om en större närhet till och klarhet om de egna fotavtrycken + en mer medveten livsstil – är en chans för landsbygden.
Men då måste landsbygdens aktörer ha ett kraftfullt, övertygande svar på frågan, som börjat smygas in i debatten: är landsbygdsliv bra eller dåligt för miljön?
