Riksbanksgurus ett dåligt tecken

Det är som The Guardians Larry Elliot skriver: De femton första åren efter Berlinmurens fall ”var en gyllene era för riksbanker.

Det var en tid av stark tillväxt och låg inflation, övervakad av kommittéer av teknokrater med uppdrag att avpolitisera räntesatsen.” Under den eran grundades Europeiska Centralbanken och Alan Greenspan var amerikansk riksbankschef, upphöjd till guru. Nu kämpar efterföljarna med konsekvenserna av föregångarnas misstag. Men också med frestelsen att på nytt överskatta de egna institutionernas betydelse och möjligheter att nästan självmant styra den ekonomiska verkligheten.

Så är det med många epoker, att de framstår som naiva i efterhand, inbillade idyller vid historiens slut. Det är lättare med facit i hand, när historien bläddrat kapitel. Men finanskrisen + med den övervärderade amerikanska bostadsmarknaden som utlösande faktor, och många andra förstärkande orsaker i Europa – rev onekligen ner åtskilliga av de illusioner offentliga och privata aktörer, med olika motiv i bakgrunden, hade byggts upp tillsammans de åren. När allt fler började tro att verkligheten i form av grundläggande ekonomiska samband för alltid var avhängd och aldrig skulle hinna ikapp igen, minskade benägenheten att ta varningstecken om en förestående krasch på allvar. Vad finanskrisen visade, bland annat, var hur illa det kan gå när politik och finanssektor samtidigt tappar greppet om ett händelseförlopp.

Men om riksbankernas gyllene era är över, är fixeringen vid deras betydelse större än någonsin. Och den växer i takt med att de politiska aktörerna framstår som antingen hopplöst splittrade eller vilsna om fortsättningen.

Riksbankscheferna, med sin makt över räntor och stimulanser, är gurus på nytt; framställs ofta som ekonomins sista hopp och värn där politikerna retirerat eller blockerar varandra. Valet – väntat – av Janet Yellen till amerikansk centralbankchef har utlöst spekulationer om huruvida banken ska fullfölja tidigare utfästelser att gradvis dra ner på de långtgående stimulanserna av ekonomin när tillväxt och sysselsättning återhämtar sig.

Den japanska centralbankens redan omfattande stimulansåtgärder mot deflationshotet lär upprätthållas under 2014 som en del av premiärministern Shinzo Abes ekonomiska åtgärdsprogram.

Kinas riksbank står inför den delikata uppgiften att få landets kreditbubbla att pysa ner långsamt och försiktigt, utan smäll.

Och i EU vänds blickarna återigen mot ECB:s ordförande Mario Draghi, som 2012 nästan kuppartat struntade i politiska hänsyn, lovade försvara euron till varje pris och lyckades bli hjälte. Hur ECB kommer att agera 2014 är en nästan vanligare fråga än vad de politiska EU- och Euro-ledarna kan åstadkomma.

Förhoppningarna som knyts till riksbankernas ledningar, och den groteska överskattningen av vad de kan åstadkomma långsiktigt, är mest ett tecken på hur låga förväntningar som finns på de politiska aktörerna, och hur snäv debatten blivit.

Här växer ett demokratiskt problem fram.