Låt skråna yla ett valår
En folkvald har medborgarnas uppdrag. Det är långt bredare och viktigare, än att håva in beröm från skråpiedestaler, ovana vid att inte få sista ordet. Framför allt är det sunt om det finns en gnutta öppenhet för fler än ett perspektiv.
En av Sveriges bättre politiker – och med marginal intressantaste kulturpolitiker – gångna mandatperioden har varit Madeleine Sjöstedt, kulturborgarråd i Stockholm. Förmodligen den mest genomtänkta sedan Bengt Göransson (S).
Men hon har begått två oförlåtliga synder: hon är inte socialist, och hon har tolkat sitt uppdrag som folkvald. Det har provocerat enormt. Behandlingen av henne i debatten har varit på en infantilt låg nivå. Hade hon varit bekännande vänster hade indignationen registrerats på Richterskalan. Nu är hon liberal, så hatvänstern är nöjd och myser åt nivån.
Givetvis finns även på vänsterkanten och andra sakområden liknande modiga utmanare som Sjöstedt, och de brukar tåla mycket. Problemet är att budskapen från alla såna drev går hem till framtida politiker: akta er för att utmana heliga skråsanningar, priset blir ruggigt högt. Så undviker de flesta risken för onåd. Det är inte till fördel för samhällsdebatten.
