Aktiv dödshjälp – nödvändig frihet eller något att frukta?
Är aktiv dödshjälp den stora, återstående frihetsreformen för människans myndiga makt att bestämma över sin egen kropp och sitt eget öde, sin värdighet och sitt liv? Ett erkännande av människors rätt att aktivt välja ett slut utan obeskrivliga plågor, maktlöshet och förnedring?
Eller är det en otäck utveckling på tvärs mot läkaretikens hjärta? Ett överrationellt ingrepp som förringar människovärdet och framtvingar omöjliga gråzoner mellan formell frivillighet och dold ofrivillighet? Ett smygande tvång till godtyckliga beslut; förskjutna värderingar kring det heligaste som finns?
Jag har hört kloka, djupt humanistiska människor, med stora insikter i ämnet, ibland personliga erfarenheter av situationen, argumentera övertygande och dramatiskt för båda ståndpunkterna. Jag har också hört genomteknokratiska, ytliga standardredogörelser för båda hållningarna.
Frågeställningen är inte ny, förstås, utan har funnits med i alla civilisationer. Men i en epok när människor i den rika världen lever längre och längre, de medicinska framstegen skapat nya, svåra, avslutande livsfaser – tidigare nästan aldrig förekommande – och gamla tabun om människa, identitet och kropp ifrågasätts, kommer frågan om aktiv dödshjälp att bli en av 2000-talets etiskt viktigaste och svåraste diskussioner. Tidskriften Der Spiegel, med god känsla för vilka dilemman som det finns ett behov av att fördjupa och lyfta fram, ägnar sin temaartikel i veckans nummer, som kom i går, åt just dödshjälpsdebatten. ”Döden”, skriver Spiegel, ”är en privatsak, den är det allra mest personliga som finns. Men den berör stat och samhälle.” På många sätt.
Att ingen kan rädda sig till en hållning enbart genom hänvisning till fakta och erfarenheter gör det extra uppslitande. Aktiv dödshjälp är – vad de etiska djupen i problematiken angår – inte överhuvudtaget att jämföra med vanlig palliativ vård för ett så lindrigt och smärtfritt slutskede som möjligt, eller med beslut om avslutande av livsuppehållande åtgärder. Aktiv dödshjälp ställer den allra svåraste frågan om liv och död, om värderingar och rättigheter, på sin yttersta spets.
Det är ingen slump att den vanliga politiken, och de politiska partierna, har oerhört svårt att ens närma sig ämnet. Ingen medial konfliktlogik i världen tillåter någon att prata tillräckligt länge för att komma till punkt och få med alla nyanser på ett sånt område. Och att gå in i det via femsekundare, käcka paroller och valslogans vore under all värdighet. När många medieaktörer dessutom tycks nästan besatta av att hurtfriskt mana sina läsare/tittare/lyssnare till hälsosammare och sundare livsstilar för förlängda liv, skär sig de allvarliga och komplicerade avvägningarna bakom aktiv dödshjälp mot den övriga mediedramaturgin. Så diskussionen förs nästan uteslutande inom den medicinska professionen och inom filosofin. På hög nivå, men också utan att sätta särskilt många spår i den allmänna samhällsdebatten.
Det är illa. I takt med att människor i uppmärksammade fall – och de lär bli mångdubbelt fler – börjar ta saken i egna gråzonehänder, kommer frågan att tvinga sig på beslutsfattare, medier och allmänhet. Och därför finns det alla skäl – oavsett om du vill tillåta aktiv dödshjälp eller vill behålla förbudet – att bejaka en öppnare, djupare etisk debatt om livets slut och den svåraste av avvägningar. Själv känner jag obehag inför ämnet, men inser att det inte är någon hållning.
