Ord inför helgen, 15 februari 2014

”Tidens gång” (1955) är inte Eyvind Johnsons mest genomarbetade roman. Den är kantigt skissartad, hittar aldrig sin form. Men läser man den som korta prosabetraktelser, framträder kvaliteter. Det här är några rader jag läst nattetid senaste veckorna, i övergången mellan dygnen, mellan det som gick fel och det som kanske kan gå bättre igen:

”Men ett ögonblick har man illusionen. Livet forsar, tynar, gnisslar, skriker och viskar och susar i salighet och allt får ordning och mening, det onda, det goda, mörker och ljus, allt i balans: konstens ögonblick.

Så försvinner hägringen, den är luft som bryter ljusstrålar, spegelbilder från det avlägsna. Så faller blyklumpar och guldklimpar huller om buller, mönstren förvirras, byggnadsställningarna rasar tvärs genom molnen, tyngdlagen är i verksamhet. Ditt liv.

Men ögonblicket strax före är fint: känslan av vila i intet, av balans.”